Legender och korttidslegender

Dag 82, strax efter Ebbets pass, mile 1050 ungefär. Är du den där svensken, ropade någon. De som ropade var tre dagvandrare, två kvinnor och en man, inte att förglömma hundarna. Vad svarar man på det? Svensk i alla fall, ropade jag tillbaka.

Då visste de mitt namn och ålder. Hur? De nästan drog mig till sin plats med utsikt över skog och berg. Genast kom också frukt, kakor och rent vatten fram.

Du är vår idol, sa de tre. Hur kan man hålla sig så i form?  Vi orkar bara ett par mils dagstur.

Idol? Vad sjutton svarar man på det?

Nu togs mobilerna fram och alla trängdes i ett foto med mig.

Det hade varit så från Kennedy Meadows och speciellt efter Vermillion resort. Jag vet inte hur och vem spred ut min ålder, 76 år. Knappast den skrytsamme mannen vid en matpaus då flera vandrare hade samlats på samma ställe i skuggan. Mannen som skröt att han var minsann den äldste på leden!  Han var lite över sextio så jag hade varit dum nog att klippa av hans skryt efter en kvart med min ålder. De andra som lyssnade? Vet ej, men ”legenden” om den gamla kvinnan som vandrade ensam spreds på leden.

Att min ålder fick betydelse för andra hade jag inte räknat med. 76 år är väl inget att tala om, livets nedförsbacke. En gammal kvinna, vi som är väl så osynliga i samhället och ointressant grupp för politiker. De tärande, oförstående, proppen. De i riskzonen för alla möjliga åkommor. Läs inte om åldersrisker för oss äldre än 65 för då känner du dig genast sjuk. Men, nu blev jag uppskattad och till och med beundrad på grund av åldern. Så mycket vänlig uppmärksamhet har jag nog aldrig fått i mitt liv om jag tänker efter. Varken på mitt arbete – som nog hade förtjänat det – eller i de få stunder jag synts och hörts i massmedia. (Nu borträknar jag mina barn.)

Var jag den äldsta kvinnan på leden? Vet ej. Personalen på Vermillion resort påstod det. En man från PCT organisation jag råkade träffa sa att jag var i alla fall den äldsta kvinnan i år. Också han ville få en foto. Jag försökte strunta i det och gå min vandring. Jag hade helt enkelt inte haft nog med tid till förfogande förut. Jag hann bli äldre.

Jag var inte helt nöjd över uppmärksamhet. Ja, jag fick mat, godis, vatten från dagvandrare och de som hade för mycket. En dagvandrare  erbjöd sig till och med att ta mina sopor! Ja, det erbjudandet kunde jag inte motstå efter flera dagar utan möjlighet att bli av med soporna. Dessutom var man tvungen att förvara de i Bear Box med maten. När jag försökte lifta ut för att handla eftersom min mat var närapå slut gick djungeltrumman. Alla som passerade gav mig något ätbart så jag inte skulle behöva lifta. Jag fick även gas från en vandrare utöver flera dagars mat. Även dagen efter frågade några: har du nog med mat?

Djungeltrumman fungerade utmärkt på PCT.

Jag fotograferades. Folk kallade mig idol för alla äldre. Idol för de unga för man blir inte äldre än vad man gör sig till. Jag var inspirerande. Jösses.

Jag fick hiker namn ”Legend” men var inte så glad för det. Det var för mycket. Jag använde inte det utan förnamnet. Det finns andra som verkligen förtjänar kallas legend. John Muir var en legend. Han var också känd som ”John of the Mountains” och ”Father of the National Parks”. Muir trail 338,6 km är bara en av platser i naturen som har fått namn efter honom. Han är en riktig legend. PCT och Muir trail går ihop en lång sträcka. Jag tänkte på honom när jag åt vid Helen lake. Två sjöar har fått namn efter hans döttrar Wanda och Helen. (Bild överst : Wanda lake) Jag fick otaliga gånger den där frågan det är så svårt att svara på: hur kan man hålla sig så i god form att man kan gå PCT i min ålder?

Jag kunde inte skryta om träning för det hade varit vanskött kapitel de senaste två åren. Gym och en promenad en gång i veckan höll knappt konditionen uppe.  Kanske hade jag en bra grundkondition? Det är bara trams. Utan träning faller konditionen snabbt. Jag tränade upp mig under tiden på PCT. Första månaden var tung.

Jag gillade att gå ute i naturen. Räckte det som råd? Knappast.

  • Ha ett liv, sa jag. Fyll det med något meningsfullt. Stäng av TV oftare och lämna bilen.

Ha ett meningsfullt liv. Folk tyckte det var ett bra råd. Lämna bilen var värre. Kanske kan samma råd behövas här hemma? I dagarna har larmrapporter kommit om svenskarnas usla kondition. Vi rör oss för lite.

Nära hälften, 46 procent, av svenskarna i yrkeslivet har en hälsofarligt dålig kondition. Andelen har ökat dramatiskt sedan mitten av 90-talet, visar en ny stor studie gjord vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Studien innefattar mer än 350 000 svenskar i åldern 18–74 år. Personerna har genomgått en större hälsoprofilsbedömning som bland annat innefattar ett konditionstest på cykel. Gränsen för riskabelt dålig kondition är i studien satt strax över det värde som brukar krävas för att klara en tio minuter lång promenad i rask takt utan vila.

Detta låter illa. Det ropas genast efter mer skolidrott. Kanske kunde föräldrar gå ut med barnen? Kanske vore ”vandra 8 -10 kilometer en gång i veckan tillsammans” grupper jag mötte i USA något för svenskar också?

Att gå långt sitter dock något mer i huvudet än i benen. Att gå upp varje dag klockan 4 – 6, packa ihop och gå nästan hela dagen oavsett väder för att sedan sätta tält igen när mörkret faller. Dag ut och dag in ungefär 150 – 170 dagar i sträck. De som tog noll dagar, alltså inte gick utan stannade i en tätort och kanske flera dagar i rad hade svårt att börja gå igen. Många försvann  redan på Warner Springs, ca 110 mile, efter att ha suttit vid ett restaurangbord och det var skönt, alltför skönt och man upptäckte att gå hela dagarna var inte ens grej.

Jag hade få noll dagar men då fyllde jag på matförrådet, köpte skor och annat som hade fallit isär under resan.

Är åldern bara en siffra? Är åldern bara det man gör det till? Har åldern ingen betydelse? Struntprat. Åldern är inte bara en siffra. Med hög siffra följer tyvärr sämre kondition, risken för sjukdomar ökar och andra nackdelar. Även samhället betraktar dig som riskgrupp i stället resurs. Riskgrupper får vaccinera sig sa de nyss i TV och då menade de folk över 65 inte bara de sjuka.

Lyckoforskarna säger att åldern 75 år är en dipp i livet för  krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, mitt år 75 var verkligen skit, så även början på 76. Sedan blev det bättre.

Orken brukar vara sämre för gamla än de unga.  De yngre gick 25 – 30 mile om dagen. Jag gick  vanligen 15 -20, kanske 24 mile. Jag tappade vikt i rask takt. De yngre var starkare och kunde bära mer mat med sig. Ja, de tappade vikt också men inte så katastrofalt som jag. Vissa dagar, när terrängen var svår eller regnet öste ner var jag ganska utmattad och väldigt glad att hitta två kvadratmeter plan mark för tältet. Men de flesta dagar var fina, ett nöje att vandra.

Jag gjorde min vandring i min takt.

Den fördel man har som äldre är erfarenhet av livet och dess konsekvenser samt en kunskapsbank – förhoppningsvis. Beror på hur man har använt sitt liv. Så, fyll livet med något meningsfullt. Ålder har betydelse, på gott och ont.

Lära för livet – minska demensrisken?

Jag läste en intressant undersökning om demens, det är i och för sig något man tidigare har vetat eller räknat ut men nu är det en  analys i stor skala.

Det är sjunde året då jag tar hand om min dementa sambo. Så klart har jag grubblat mycket varför det hände just för honom. Han levde så hälsosamt hela livet. Aldrig sjuk. Gick aldrig  arbetsmässigt helt i pension. Men sedan hände något som tog slut på hans aktiva liv.

Och mitt också. Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Det sägs att demens är de anhörigas sjukdom och det stämmer. Sambon vet inte längre att han avstår från saker. Jag vet och det är smärtsamt.

Så till undersökningen.

En stor grupp forskare har konstaterat vissa risker som man själv kan minska eller utesluta. Följande nio kan vara del av demensutveckling.

  1. Mid-life hearing loss – responsible for 9% of the risk
  2. Failing to complete secondary education – 8%
  3. Smoking – 5%
  4. Failing to seek early treatment for depression – 4%
  5. Physical inactivity – 3%
  6. Social isolation – 2%
  7. High blood pressure – 2%
  8. Obesity – 1%
  9. Type 2 diabetes – 1%

Hörselproblem var intressanta. Att inte höra begränsar livet, samtal med andra och möjlighet att uttrycka sig. Hjärnan blir till någon del overksam. Alla är inte Beethoven.

Utbildning var också intressant. Då används ju de grå cellerna mer och längre.

Dessa nio riskfaktorer gör 35 % av risken och inget av dessa är svåra att förebygga eller förändra.. Men då återstår 65 %. Dessa återstående faktorer är något vi inte kan förändra, inte i dagsläge i alla fall. Ålder måste vara en. Det kan vi inget göra åt även om man påstår att 70 är det nya 50 och annat struntprat. Genetik är nog en stor riskfaktor. Vi ärver ibland mer än vi vill.

Hur är det då hjärnskador, infektioner, stroke, Parkinson, MS och alla andra elaka sjukdomar? Är inte de en stor risk?

För sambos del stämmer ingenting om de nio faktorerna   om trädgårdsmästarutbildning på ett främmande språk kan räknas som gymnasieutbildning. Dessutom bytte han arbete efter 60 och 70, det är också en prestation. Ibland finns det inga svar. Man får nöja sig.

Eftersom vi blir äldre kommer antalet dementa att öka påstår forskningen. Är det säkert? De som är gamla 80+ nu gick i skolan kortare tid. De hade sämre näringsstandard. De hade också sämre sjukvård. Samtidigt var miljögifterna färre. Stressen troligen också. Nutidens kvinnor har rökt och druckit alkohol samt levt mer stressigt, vilket inte var allmänt 50 – 60 år sedan. Det sämre kanske väger upp det som blev bättre?

Vad är orsak och största riskfaktorn kommer nog att utredas åratals. Jag är inte säker på att vi får till ett piller för evigt friskt liv.

I Sverige är antalet dementa ca 160 000 och i världen 47 000 000 personer.  Vid 2050 tror man antalet vara   131 000 000 och det blir inte lätt att tackla. Det är redan nu svårt att få personal till äldreomsorgen och pengarna att räcka till det,  inte bara i Sverige. Om inga undermedel hittas, som ”ny” hjärna, ligger vi risigt till. Som med så mycket annat.

Så, vad kan vi göra? Lära genom livet. Röra på oss. Hälsosam mat. Vänner. Kaffe eller inte. Vin eller inte. Många råd är dubbeltydiga. Och oavsett hur väl man följer råden kan något oförutsett som sjukdom ta hälsan och minnet från oss.

Vara lycklig och glad kanske? Leva, så länge livet varar.

Bild överst, tour du Mt Blanc 2007-

Gå i skogen och bota valförlusten?

006-4

Vad gör Hillary Clinton när hon har förlorat presidentvalet?
Hon tar en promenad i skogen. Inte i den här skogen utan i Chappaqua, där hon vilar upp sig efter valförlusten.

Hillary gjorde ett smart val. Kanske smartare än att slåss om presidentmakten? Att gå, speciellt i skogen, har stor hälsopåverkan. Promenad minskar stress och friskar upp skallen. Det gäller även människor med allvarligare former av depression och nedstämdhet.

Att gå fungerar som lugnande medel, kanske bättre till och med. Perfekt medicin för den som har överraskande förlorat presidentvalet.

En av världens största studier – Nurses health study – har visat att de kvinnor som gick mer än tre timmar i veckan minskade sin risk för hjärt- och kärlsjukdomar med 35 procent. Även där var resultatet samma som för dem som tränade hårdare. Jag tror dock att de som motionerar lever också något hälsosammare än icke-motionärer. Det är sällan man träffar rökare i löpspåret.

Att gå motverkar fetmagener. Det minskar också sockersuget, men många har något sockerhaltigt med sig på en promenad. Godispapper i spåret  skvallrar om detta. Så…

Att gå minskar risken för bröstcancer och stärker immunförsvaret. Men varför får jag då varenda skiten förkylning?

För varje dag som går dör en del av våra hjärnceller. Men åtta kilometers gång i veckan hjälper till att bevara hjärnans volym och minskar problem med minnet för människor med mild kognitiv svikt eller alzheimer.

Effekten märks även hos friska personer som går minst tio kilometer i veckan. Om man går mer, blir man smartare då?

Att gå, speciellt på morgonen påstås förbättra sömnen.

Och så slipper vi bryta benen. I en Harvardstudie med 3 000 kvinnor var risken för frakturer på lårbenet 41 procent lägre för dem som gick minst 35 minuter om dagen. Men så länge går väl varenda en? Bara man tar sig runt i lägenheten, går ut med sopor eller till affären har man ju gått enkelt 35 minuter. Är det särskilt gång som räknas? I skogen? Räcker asfalt till mataffären? Orsaken är helt enkelt att benvävnaden blir starkare om den utsätts för påfrestningar och att gång också ger starkare muskler och balans. Är 35 minuter påfrestning? Skulle vilja veta åldern och konditionen på damerna.

Även om just dessa studier är gjorda med kvinnor – vilka ofta blir äldre och bryter mer ben än män – är hälsovinsterna förstås samma för männen.

Bill promenerade ju med Hillary. Han behöver det säkert också. Nästan hela svenska pressen, mediefolk och en stor del av politiker borde också ta en lång promenad i skogen. Att gå i sorgkläder i vår statstelevision tyder ju på allvarlig depression.

Varför förlorade Clinton? ”Samtiden” säger:

Det amerikanska folket säger nej till etablissemangets politikerklaner och oligarki. De vill inte ha mer ändlösa krig i Mellanöstern. De vill inte att jobben ska flytta till Kina och Mexiko eller ha en invandring från Latinamerika som är orimligt stor och kostsam. De vill ha en försiktighet mot muslimsk invandring och har en rädsla för nya islamistiska terrorattentat. De vill inte ha en frihandel som inte ger dem själva något välstånd.

Jag tror det är i stort så. Hennes make har inte så god moral heller. Igen i Vita huset? Inte.

Skogen som medicin?

233

Ytterligare en studie visar att naturen har helande verkan. Folk som bor nära skog, park eller grönområde är friskare än andra. Alltså, själva närheten var hälsosamt och hur enkelt det var att gå ut i det gröna.

Man måste förstås gå ut i parken, in i skogen, för att dra den fulla nyttan  av naturens hälsoverkan. De som var ute i naturen hade färre sjukdomar och levde längre.

Folk som bor på täta områden i höghus mår sämre än de villaboende nära ett grönområde. Låter logiskt.  Hur vi bor har en stor påverkan på vårt välmående.  Hur vi väljer att bo handlar också om pengar. Hur kommunen planerar kan vara rent av dödsfälla.

Att ha en tegelvägg som utsikt är uselt men ett träd utanför fönstret kan vara lite som ett må bra piller. Träden jag hade utanför köksfönstret höggs ner och platsen består nu av en skräpfylld grop. Varför fälldes de friska träden? Kanske beror det på Kommunens plan att alla platser ute skall vara så öppna som möjligt så inga våldsverkare kan gömma sig bakom träd och buskar? Som tur ligger en park och även skogen nära.

003

Promenad i skogen minskar stresshormoner med 16 %. Från vilken nivå räknas den procenten? Nära döden? Att gå i skogen hjälper i alla fall för stunden när livet gett en smocka. När jag än arbetade gick jag hem genom skogen, förmodligen räddade det hälsan på mig när arbetet var knäckande och jag jobbade för flera. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man dock ingenting utan bara går. Kanske ”tanklösheten” är det som lappar ihop oss?

Naturen ökar vår kreativitet med 50 %. Kreativitet? Jag tror inte att den djupaste skogen kan hjälpa mig längre. Vad är kreativitet? Räcker det att dekorera muffins eller att ta en ny bild till bloggen? Det är uselt med kreativitet hur än jag går i skogen.

Endast 10 procent av USA:s tonåringar tillbringar dagligen tid utomhus. Jag vet inte hur de svenska tonåringarna har det men troligen häckar de över internet. Men i USA älskar man naturen, vandring och Nationalparker. Kanske även här fast jag sällan ser andra i skogen.

Våren är i gång. Gå ut. Hämta in lite ro i själen. Kanske just du kan bli kreativ och åstadkomma något.

166

Ett husdjur sägs också få oss att må bra. Kanske inte den här katten?