När jag gjorde hembesök hos mina patienter la jag märke till att de saknade böcker. Några hade en bokhylla men det användes inte till böcker. En och annan skvallertidning låg framme. Flera av mina patienter kom från svåra omständigheter. När de nu skulle få barn var det så mycket annat pengarna skulle räcka till. Flera var beroende av socialbidrag. Få hade läst en bok sedan de slutade skolan eller hoppade av och hamnade på gatans skola.
Vi bestämde att ge en barnbok som avskedspresent. Jag köpte ett lager i bokrean.
Det hände mer än en gång att jag fick läsa för barnet,
medan modern satt bredvid. De var inte vana att läsa.
En och annan blivande mor kunde inte läsa, inte några av
papporna heller. De hade passerat skolan utan att läraren märkte det, eller
brydde sig inte. Jag frågade förstås inte: kan du läsa utan skrev ett avtal för
behandling och bad patienter läsa det högt till mig. Ifall jag har missat eller
missuppfattat något, sa jag. Då kröp det fram. Nej, mina patienter var nästan
uteslutande svenskar, 25 % var adoptivbarn och bara någon enda från ett annat
land.
Läser du till dina barn? I vilken ålder ska man börja läsa till barn? Jag vet inte vad den perfekta åldern är. Själv började jag läsa till mina barn när de kunde sitta ungefär vid sex månader, böckerna var pekböcker. När barnet hade pincettgrepp, att kunna gripa ett föremål mellan tumme och pekfinger, kunde lillan ha själv en tjock pekbok och kanske lyckas vända ett blad. De flesta första böckerna hamnade dock i munnen och tuggades.
Efter några år fick man läsa alla favoriterna varje kväll. Ibland försökte jag hoppa över något men då sa barnet: inte så, läs boken. Man kunde inte slarva. Även när barnen kunde läsa själv fortsatte vi med högläsning.
Jag antar att högläsning har krympt och mobilen har tagit bokens plats.
Vilka fördelar finns i att högläsa för sina barn? Det uppenbara är massor av nya ord. Flera än de ord vi använder i vardagen. Det sägs att de flesta ord föräldrar använder till barnen är uppmaningar. Inte mycket att bygga ordförråd på. Även om barnet är för litet att apa efter, sjunker ord sakteligen in. När man väl börjar skolan känner barnet igen orden och det blir så mycket lättare att lära sig läsa. Barn som har ”läst” med föräldrar är bättre förberedda på att se orden i tryckt form då de börjar skolan.
Barn gillar sagor och fantasier. Barn tycker om böcker som knyter an i deras liv men i lite mer spännande form. Det som är verkligt får gärna vara lite overkligt. Med tiden rinner fantasierna av. Många ungdomsböcker är fulla med elände och tragik. Uppfostran till ”rätt” tänkande. Undvik de. Undra på att Harry Potter är så populär och älskad upp i åren. De böckerna har alla ingredienserna för en god barn/ungdomsbok. Spänning, utanförskap, hjältehistoria, livets onda och godhetens vinst.
Många av de barn som är vana med böcker lär sig att läsa hemma. De behöver inte Regeringens snack om ”att läsa garanti” (som inte finns). De flesta barnen lär sig att läsa före 10 år, eftersläntrare vid 12. Ungefär.
Det sägs att barn som har 400 böcker (minst) hemma blir de smarta barnen. Beror nog på vad de är för sort. Ingen blir dock smart om böcker bara samlar damm.
Måste man tycka något om Jordan B. Peterson och hans 12 livsregler? Kan man inte bara njuta, förvånas, bli road, få en aha känsla om hans sätt att spalta upp livet och få – kanske – smarta regler att följa?
Han är redan omskriven, älskad och hatad tillräckligt. Man analyserar och försöker hacka honom till värdelösa småbitar, speciellt i Sverige eftersom han nämner Sverige i mindre glada ordalag på något ställe. Så klart skriker man i Sveriges media eftersom han tror att även män har gjort massor med goda saker som även har gynnat kvinnorna. Han berör tydligen lite överallt och överraskande. Man förbjöd boken på en bokhandel i Nya Zeeland efter terrorattacken (kan inte hitta något ont om muslimer i den) men bokhandeln säljer Hitlers Mein Kampf. Man är vad man väljer att censurera? Det måste ligga någonting i boken som avslöjar något om samhällsutvecklingen utan PK stämpel? Eller råkade han säga något som inte passar tidsandan som pådyvlas oss?
Kunskap är inte alltid kunskap utan ett massmediedrev eller politikerfantasi.
När kritiker gå i spinn i sina försök att vara intelligenta och förklara varför någon bok – i detta fall de 12 reglerna – är skit brukar jag låna boken.
Han är djup och rolig, tankeväckande och bred. Det var roligt att läsa. Roligt är ordet som jag först tänkte på när jag läste hans 12 regler. Han lämnar ut sig och även bekanta uppriktigt som exempel. Han spinner runt sina regler med verklighet, historia, Bibeln och andra böcker tills de sist står självklara i slutet av varje kapitel. Ibland undrar man vad sjutton han vill! Varenda regel är värt att tänka till. Hur han utvecklar var och en är, ja, ett annorlunda sätt att tackla problem. Hans kunskap i historia, psykologi, böcker och Bibeln är omfattande. Jag fick flera aha upplevelser.
Tycker du illa om psykologi och självhjälpsböcker? Då är detta ett lysande undantag som får dig att tänka till. Om du inte är en manshatande feminist förstås.
Jag lånar ett påståenden.
Om man inte spelar huvudrollen i sitt eget liv spelar man bara en biroll i någon annans liv och den rollen kan vara en olycklig roll.
Och en väldigt aktuell:
Om du tror att starka män är farliga, vänta och se vad svaga män är kapabla till.
Det kan finnas många bra regler för livet. Tio Guds bud till exempel är något att följa. Att behandla andra som man vill bli behandlad är ett av de bästa råden jag vet. Eller Dalai Lamas ”Om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka är beroende av andra. Det är inte konstigare än så.”
Har du några bra råd? Följer du livsregler? Kanske gör du det utan att ens tänka?
Vad är då Jordan B Petersons 12 regler mot kaos?
Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna.
Behandla dig själv som en person du är ansvarig för att hjälpa.
Bli god vän med människor som vill ditt bästa.
Jämför dig själv med den du var igår, inte med hur någon annan är idag.
Låt inte dina barn göra något som får dig att tycka illa om dem.
Sopa rent framför egen dörr innan du kritiserar andra.
Ägna dig åt det som är meningsfullt, inte åt det som är egennyttigt.
Tala sanning – eller låt åtminstone bli att ljuga .
Förutsätt att den du lyssnar på kanske vet något som du själv inte vet.
Läser just nu Stephen Hawkings sista bok, utgiven efter hans död. ”Korta svar på storafrågor”. Den handlar om vår framtid, svarta hål, universum och Gud, med mera. Så intressant, på en nivå som alla kan begripa. Han var en av de människor man kan beundra, högakta och vara tacksam över att han har funnits. Hans okuvliga vilja att prestera och lösa universums gåtor trots förlamande sjukdom sedan ungdomen är mer än respektingivande.
Mänsklighetens statistik när det gäller intelligent beteende ser hittills inte lysande ut.
Jag instämmer i den utsagan av Stephen Hawking. Kan vi bättra på oss eller gå under? Förmodligen går vi under som mänskligt kultur ändå. Varken våra politiker eller vi själva är förmögna att göra de omfattande förändringar som behövs. Vi är inte smarta nog. Vi prioriterar fel. Få av oss skulle godta omfattande inskränkningar i våra liv.
Kanske kan inga åtgärder vara nog? En dag är vår planet liknande någon annan död planet vilken inte innehåller mänskligt liv. Skitig, plundrad, raserad.
Hawking skriver:
Jorden står under hot från så många håll att jag har svårt att vara optimistisk. Hoten är stora och för många.
Till att börja med är vi på väg att växa ur jorden. Våra naturresurser förbrukas i en alarmerande takt. Vi har skänkt jorden klimatförändringarnas katastrofala gåva. Stigande temperaturer, avsmältning av polarisarna, avskogning, överbefolkning, farsoter, krig, svält vattenbrist och artutrotning. Alla dessa problem skulle vi kunna lösa, men inget av dem har vi hittills löst (s. 153)
Vi är för många. Resurserna krymper. Miljön på upphällning. Förmågan att hålla sams är så begränsad. Vi raserar det vi bygger upp. Olika ismer, från religiösa till politiska, styr. Politikerna käftar med varandra om småsaker. De har dubiösa framtidsplaner och kort framförhållning. Makt korrumperar snabbt.
Jag är säker på att den enskilda människan kan och vill förbättra sin och sina närmastes villkor och framtid. Vi gör mycket bra. Vi försöker hålla ihop våra liv, vara aktsamma medborgare och goda medmänniskor, leva i lagens ramar. Men den lilla skaran som lever av förstörelse och brott, terrorism och krig gör snabbt världen till en obehaglig plats.
Krig är varken billigt eller resurssnålt men den frågan nämns aldrig i miljöhänseende. Inte heller miljökonferensers nedsmutsning då höjdare flyger in i sina privatplan – på Internets tid – och gnäller på vanliga människors semesterresa eller fredagsbiff.
Politiker lever i sin naiva bubbla. Där saknas ofta intelligent beteende. Man gör om och gör fel igen med samma resultat. Idag hörs utrop att diktatur vore bättre än att medborgarna har något att säga till om – kanske – vart fjärde år.
Alla tidigare kulturer har gått under men mänskligheten har överlevt. Även vår civilisation slutar en dag. Frågan är hur. Kärnvapenkrig, virus, asteroid, komet, resursbrist som vatten och mat, miljökatastrof…det finns många möjligheter. Om mänskligheten överlever är en bra fråga. Kan hända att de som överlever får återvända till grottstadiet?
Kanske finner vi andra världar? Läs de fantastiska ”kanske lösningar” Hawking spekulerar med. Han är optimist ändå. Det kan hända att hans optimism och nyfikenhet höll honom i liv och aktiv tillsammans med den tekniska utvecklingen? Han var en av de stora personerna i vår tid. Ett måste att läsa.
Hur blir det om människorna skulle försvinna från Jordens yta idag, inte då när den totala katastrofen – vad det nu blir – är faktum. När jag läste ”The World Without Us” av Alan Weisman (har rekommenderat boken förut) kändes världens utveckling efter oss rimligt medan idag känns det för optimistisk. Kanske är vård jord för förgiftad för en grön framtid efter oss? Men, naturen finner alltid någon sorts utväg. Människan är sämre försedd med den förmågan.
Vad tror du om världens framtid? Finns en framtid eller har vi redan passerat den?
Jag skrev: Jag har precis läst Tre dagböcker sammanställda av Maria von Rosen och Ingmar Bergman. Boken beskriver tiden från sjukdomsbeskedet fram till döden av Ingmars hustru Ingrid ur tre personers perspektiv. Ingrid, som dog i cancer. Maria, som är deras dotter och Ingmar. Det handlar om vardagen under sjukdomstid men också av känslor, hopp, sorg inför det oundvikliga. Ingmar beskriver allt i korta stycken från trubbel på Dramaten till glasspinne för efterrätt. Oerhört närgånget.
Vi alla föds och vi dör. Hur tacklar vi döden?
Har du tänkt på din död? Har du planerat för det? Jag menar inte själva döden men allt omkring. Begravningen. Eventuellt testamente. Dina saker. Dina sidor på Internet, vad skall ske med dem? Och om du får hjärtstillestånd och är dessutom sjuk, skall du återupplivas eller får döden ha sin gång, nollad som det heter?
När jag flyttade ihop med min sambo pratade vi om allt detta men satt det aldrig i pränt. Gäller det då? Kan jag påstå något om han dör före mig?
Som socialsekreterare begravde jag de döda vilka inte hade någon som kunde ordna begravning antingen av oförmåga, brist på anhöriga eller pengar. Finns det inga anhöriga men pengar kan en advokat sörja för arrangemangen och sedan går resten av slantarna till Samhället genom den Allmänna Arvsfonden, en skrupellös statligt organisation som kan skinna dig ändå till kremering. Mer om det senare, först skall jag berätta om min favoritbegravning. Nej, det var ingen släkting utan en kvinna jag inte kände i livet.
Ibland leder letandet efter anhöriga till överraskande levnadshistorier.
Det började med att en kvinna larmade om sin granne, en gamling som inte hade synts till. Jag hade jour och gick in med polis och vi hittade en död gammal kvinna. Dagen efter gick vi igen in i hennes lägenhet för att leta efter eventuellt testamente, något som uttryckte hennes vilja eller annat som kunde hjälpa oss. Grannen hade inte mer att berätta.
Känner du till dina grannar? Skulle du märka om någon inte syntes till innan det börjar lukta död?
Vi letade. Inget resultat. Ingenting avslöjade något om henne som skulle vara till hjälp. Inte ens en telefonbok. Hon såg ut att ha levt helt ensam. Det vi hittade var några småpengar och en bankbok värt 300 000 kr.
Nu måste vi hitta en anhörig, sa polisen. Annas tar Allmänna Arvsfonden pengarna.
Jag började följa henne bakåt i kyrkoböckerna. Hon var född vid ett slott i en helt annan landsända. Slottet hade ägts av en gammal grevesläkt och användes nu mera till annat än bostad.
Det stod fader okänd i kyrkoböckerna. Inga syskon. Inga levande anhöriga. Hon hade aldrig varit gift. Pastorsexpeditionen på orten tyckte att jag skulle ringa till kyrkvaktmästaren. Den kyrkvaktmästaren som kyrkogårdsförvaltningen hänvisade mig till, vars far hade också varit kyrkvaktmästare, ja, det gick i släkten, visste allt om bygden. Han berättade den nu döda kvinnans livshistoria. Damen var ju gamle grevens oäkta dotter. Det visste alla men han hade aldrig erkänt henne offentligt. Hon hade flyttat efter skolan, hennes mor bodde kvar tills döden. Hon var begravd på ortens kyrkogård.
Vi beslutade att flickan, nu en 80 årig död dam skulle begravas där. Det får bli på den fina delen av kyrkogården, sa vaktmästaren. Hennes mor låg också där på den fina sidan, sa han.
Finns det en finare del på en kyrkogård? Antar att det är närmast kyrkan?
Jag tyckte det var en bra lösning och ordnade att kistan skulle skickas dit. Han skulle beställa blommor och se till att det fanns musik i kyrkan även om de enda som satt i bänkarna var han och hans far. Kaffe efteråt. Vaktmästaren tyckte att jag skulle resa till begravningen men sådant hade jag inte tid till.
Han ringde till mig och berättade hur vacker begravningen var. Det kom några gamla till kyrkan som hade känt kvinnans mor och någon skolkamrat till henne som än var i livet. Ja, hennes pengar efter begravningskostnader gick till Allmänna arvsfonden. Jag är tämligen säker på att hon inte stödde de organisationer som fick hennes pengar, av innehållet i lägenheten att döma. Hur många av er sover under en bild av Jesus och Maria? Hur många har en tummad Bibel och psalmbok på nattduksbordet?
Den slutgiltiga döden orsakar många känslor. Sorg och lättnad om personen var svårt sjuk. Vackra begravningar och stor enighet om allt det praktiska kring döden. Fina minnen man vill dela med andra. Men också oväntat elände. Syskon man inget visste om kan komma till och orsaka bittra känslor. Anhöriga som sket i den gamla dyker upp och vill ha en del av kvarlåtenskapen. Drama vid döden är inte ovanligt. Oavsett hur arvsrätten är enligt lag grälar många om arvedel. De gamla tanterna utan barn vilka ingen har brytt sig om i livet kan bli intressanta i döden. Kan de äga något? Att medla är inte enkelt. Det hände att grälande människor dök upp till Socialbyrån och ville ha en begravning på socialtjänstens bekostnad medan de slogs om den avlidnes lägenhet med dyra prydnadsföremål, antika möbler och guldhalsband.
Som en advokat sa i en utdragen gräl: Snart behöver ni inte gräla om delningen. Jag får allt som mitt arvode.
Har du hemligheter som kommer att orsaka problem efter din död? Har du tänkt till hur din begravning skall ske? Har det någon betydelse? Det är ändå de anhöriga som skall leva med det.
När jag läste Fnordspottings inlägg om död och Allmänna Arvsfonden blev jag illamående. Läs de två inlägg om Allmänna Arvsfonden och deras verksamhet, vart de avlidnas pengar går till. Alla bör läsa de och sedan skriva ett hållbart testamente med vittnen. Att råna folk efter döden på pengar och kroppsdelar av metaller känns som likplundring. Men det är en lag vi har. Om du blir kremerad är dina guldtänder, titaninlägg och annat metall du har lagat din kropp med Allmänna arvsfondens, inte något som följer med din aska till graven eller ens till anhöriga.
Från Fnordspotting:
Allmänna arvsfonden är på pappret en statlig välgörenhetsfond till vilken medel från dödsbon utan arvingar tillfaller. Detta kan måhända (bortsett från de uppenbara oegentligheterna) förefalla rimligt i princip, men i praktiken är det hela betydligt mer obehagligt. Arvsfonden nöjer sig nämligen inte med att överta tillgångarna från de dödsbon som saknar arvingar, utan har dessutomsatt i system attstämma dödsbon, anhöriga och utpekade arvingar för att komma över ännu fler arv.
Allmänna arvsfonden nöjer sig emellertid inte med att ägna sig åt likplundring av det mer symboliska slaget. Sedan något år tillbaka är Svenska kyrkan enligt lag skyldig att ta hand om den metall (i form av till exempel guld från tandfyllningar) som frigörs vid kremeringar. Det överskott som verksamheten inbringar skall enligt samma lag gå till – ja, du gissade rätt – Allmänna arvsfonden.
Obehagligt. Det finns ibland förslag från vänsterkanten att Staten skall ärva allt du äger, inte dina anhöriga. Du är Statens egendom, inte en fri person. Jag tror dock det är få som vill ha det så, även om vår frihet är begränsad av livet och egendom vore obefintlig.
Hur blir det om människorna skulle försvinna från Jordens yta idag, inte då när den totala katastrofen – vad det nu blir – är faktum. När jag läste ”The World Without Us” av Alan Weisman (har rekommenderat boken förut) kändes världens utveckling efter oss rimligt medan idag känns det för optimistisk. Kanske är vård jord för förgiftad för en grön framtid efter oss? Men, naturen finner alltid någon sorts utväg. Människan är sämre försedd med den förmågan.
