Etikettarkiv: äldreomsorg

Minnen från året 2013 och Gott Nytt 2014!

Publicerat av

Årets resa gick till Rom med ett barnbarn.

Det var hennes första och min tredje resa till den eviga staden.  Vi besökte Colosseum, Peterskyrkan, Sixtinska kapellet, kattsanktuariet och allt det som ingår i en ”gör Rom på några dagar” som glass, shopping, pasta och pizza samt hotellrum i ett gammalt palats. Det är roligt att göra något tillsammans med ett barnbarn i taget, speciellt med en vetgirig drömresenär som pratar något italienska. Tips: om du åker dit, boka biljetter till sevärdheter på Internet och slipp köerna, vissa hade stått i 2 timmar för att besöka Colosseum medan vi bara gick förbi. http://blogg.iniskogen.se/2013/07/14/rom-som-att-promenera-i-en-historiebok-med-en-glass-i-handen/

Årets trädgård.

Jag måste ta med årets trädgård, Vij trädgårdar i Ockelbo som förenar nyttoodling med bara skönhet. Jag undrar ofta när jag går förbi villaträdgårdar med stora gräsmattor varför odlar ingen ens en rad potatis? Varför förser man inte familjen med egna grönsaker? Gräsmattorna kräver minst lika mycket tid.  Äpplena faller och ruttnar i stället att bli must och mos. Jag tror det kommer en tid åter då gräsmattan ersatts med potatis och äpplena plockas.

Årets vandring

Årets vandring hör till de kortare jag har gjort. Det var en tur med en 11 åring jag är plusmormor till och det var hennes första. Hemavan till Syterskalet och tillbaka. Trots att vädret inte var på vår sida var hon nöjd. Jag tycker att vi ska ge barnen naturupplevelser, inte bara det materiella. Det blev ingen mer tur för mig. När jag hämtade hem min gubbe från äldreboendet där han hade varit under tiden var det en smärre katastrof … besparar er detaljerna. Jag kunde inte lämna honom igen till så usel vård, utan gav upp med planerad vandring till Alperna. Det sved. http://blogg.iniskogen.se/2013/08/11/taltliv-och-mobiler/

 Årets skamfläck: äldrevården.

Trots att det har malts och klagats i åratals på äldrevården sker få förändringar till det bättre. Efter flera avlastningsplaceringar de senaste 2 åren kan jag bara instämma med dem som klagar. Ingen bryr sig om ens anmälan, om man inte hamnar i TV. Att inte få hjälp att sköta hygien, få rena kläder när man inte fattar att ta på själv, inte komma utanför dörren, med TV som enda stimulans och uppvärm mat lagad någon annanstans är inget värdigt liv men det tycks vara det vi får om vi drabbas av sjukdom eller demens.  Nästa gång – om det blir nästa gång – har vi begärt kommunal vård. Om det är vanvård med besparing  hamnar ändå vinstpengarna hos kommunen och förhoppningsvis till nytta, inte på Caymanöarna.

Årets ord: rasist

Överallt slinker de fram: rasisterna. Även i en julkatalog smyger de med två 16 millimeters pärlgubbar, vilket orsakar storm från de rätt tänkande, kataloggranskarna, tvittermaffian, PK- personerna, de som tycks ha tid att leta fram våra felsteg och undanröja det icke acceptabla – som en mörk pärlgubbe. Överallt är PK i gång och rättar till oss som i levets flöde inte ens har märkt hur rasistisk en liten pärlgubbe kan vara. Och det stora affärsföretaget Åhléns böjer sig genast och sätter folk att riva ut bladet från katalogen.

Säger inte detta allt om vårt samhälle och svenskarna? Rädda hukar vi och drar för gardinerna när pepparkakorna bakas.

Ibland påminner detta sovjetkommunismen och dess syn på opposition och oliktänkande som psykisk störning vilket skall utrotas.

Årets sysselsättning: övervakare

Vi är övervakade av pappa staten, FRA, NSA, Expressen, TV kontrollanten, sjukhusakuten gör TV av döende, företag spar våra IP nummer, banken våra inköp… kanske grannarna kikar genom gardinerna för att se vad vi gör. Politikerna hymlar lite oj oj fast de är delaktiga och fullt medvetna att integritet är något vi har förlorat och kanske är det ett ord som med tiden försvinner från ordlistan.

Detta leder oss till årets person och årets visselblåsare.

Årets person i Time blev påven Franciscus, en påve som tycks ta ordet tjäna som sin ledstjärna, kan bli en stor påve som Johannes Paulus ll. Edward Snowden blev tvåa efter honom. Andra personer som påverkat världen är Malala Yousafzai, en bra modell för skolbarn i stället olika popstjärnor.

Det finns svenskar som leker visselblåsare men trampar i klaveret i sina försök att avslöja vem som säger vad på Avpixlat. Kan det vara en känd person, politiker, någon i högre ställning vars liv de kan krascha? Eftersom jag inte läser afton blaskorna – aldrig – får dessa ingen plats här för jag vet inget mer. Snowden är den riktiga visselblåsaren. Att få veta vad politikerna sysslar med utan vårt tillstånd borde väcka vrede, protester, krav på ursäkter, förlust av förtroende men vi morrar inte ens och politikerna mumlar. Så övervakning fortsätter…

Årets skurk: Kim Jong – Un

Vem är årets skurk om man väljer bara en? Det är svårt för kandidaterna är många. Sådana gamla godingar som Mugabe, och Lukasjenko är ganska harmlösa för vår personliga del. Likaså superskurken Kim Jong – Un som har börjat ideologisk rensning bland befolkningen. Nord – Korea är ett av de sämsta länderna i världen att leva i. I en, låt oss säga maoistisk anda, gör man stora språnget med bygget av nöjesanläggningar och avrättningar. Skall de vara med i OS? Javisst. Vi stänger inte ut skurkländerna utan förstår dem eller tar sida för något vi vet föga om.

Mänskliga rättigheter och OS

Nu när Kuba till och med tillåter folk att köpa en bil utan kö och papper har det kommunistiska samhället börjat krackelera på allvar. Det har också tillåtits  några privata företag som hårfrisör. Dock är reglerna om hårlängd i skolan kvar. Men vad är kommunism? Vi sätter gärna etiketter, men hur många av oss vet vad orden innebär? Skamfläckarna på världens karta är många. Jag känner speciellt för Tibet vars befolkning förföljs, hotas, moderniseras, tvingas, fängslas… Vi gnällde lite på Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna men sedan kom OS och nu kör vi samma linje med lite gnäll över Ryssland – som om de homosexuellas rättigheter –  inför vinter OS. Idrott före allt annat. Skall vi blanda i politik och mänskliga rättigheter i idrott?

Men – är det inte bra att ha något forum där de politiska meningsskiljaktigheterna är glömda för en stund och folkets idrottselit kan samsas med varandra och kanske förmedla,  om bara lite, att det finns andra sätt att leva? Har vi sett några fördelar ur den synpunkten?

Årets hatobjekt är Jesus, kristna och älska din nästa så som dig själv.

Inte sedan romartiden har de kristna förföljts som nu på olika sätt. De kristna sederna är hatobjekt, förbud råder till och med för julsånger eller de kristna helt enkelt avrättas av de andra, i regel muslimer. Av de 11 länder där kristna förföljs svårast är alla utom en (Nordkorea) muslimska länder. Hör vi protester från vår kyrka eller uttryck av medlidande med andra länders kristna? Den svenska kyrkan anpassar sig in till intighet, Bibeln tolkas som samhällets PK elit önskar. Är Bibeln Guds ord? Koranen däremot tyds mer bokstavligt. 15 oktober valdes Lundabiskopen Antje Jackelén till Svenska kyrkans första kvinnliga ärkebiskop. Jackelén tog vid biskopsvigningen valspråket ”Gud är större”, från Första Johannesbrevet 3:19–20. Även om uttrycket finns i Bibeln är det dock ett val med tveksamhet. Är det valt för att visa vi alla hör till samma tro med en enda Gud? Är det valt för att närma sig islam? Är det ett försök att förena, blidka eller bara en aningslös dumhet? När hon fick frågan om Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed gav hon undvikande svar. Känns obehagligt när man ser på nyheter från Syrien – eller andra krig där islam är inblandad – där rebeller ropar ”Allahu akbar” när de har skjutit någon. De kristna får fundera om orden är valda av okunskap eller vilja. 

Terrorister och sabotörer

Kommer ni ihåg Bostonbombarna 15/4? Eller Nairobi 21/9? Det berörde kanske inte oss så mycket. Men upploppen i Stockholm i maj bland annat i Husby minns vi eller de eviga nyheterna om något brott i Malmö, Göteborg, Södertälje. Husby startade med över 100 bilar i brand första natten men före det eldade två yngre män 140 bilar i Huddinge Flemingsberg som knappt hamnade i tidningarna. Och vad följe sen? Blev det en förändring åt något håll? Någon dömdes och pengar har beviljats för så kallade utsatta förorter. Polisen beskylldes i media fast de var knappt de som eldade upp bilar och förstörde egendom.

När jag var ung levde många av oss fattiga i usla hyreslängor, steg upp 3.30 för att hinna arbeta innan skolan och hade kanske sjuka föräldrar eller krigsskadad far, inget stöd från samhället utöver allmän folkskola med 45 elever i klassen. Men vi eldade inte upp andras egendom utan kämpade i skolan, för utbildning gav en framtid. Tiderna förändras, inte alltid till bättre … Så vidare till dagens skola.

Årets bottennapp: Pisa

Inget ljus i sikte. Den svenska skolan har helt kapsejsat. Kunskapsnivån har inte bara kollapsat utan försvunnit som en sjunken båt. Vems är felet? Det grälar politikerna om med undergörande redan prövade recept som mera pengar och nya betygskalor. Det finns flera orsaker, kanske är det elevernas fel – också. Vissa elever tycker inte om skolan och de tror att det är onödigt att lära sig något. Det finns ju mobil och Internet, det löser alla kunskapsproblem. De som vill lära sig, utbildar sig och söker kanske senare utomlands för bra skolor, har snart gyllene tider. De andra, latmaskarna eller ska vi kalla de förhoppningsfulla får ta skitjobben, om något. Det trista är att de utbildade får betala deras bidrag, eller kommer den sociala tryggheten modell ”pengar utan ansträngning” kollapsa i snar framtid? Jag tror att det blir stora förändringar i den sociala tryggheten betald av skattemedel.

Årets journalist.

Det finns få riktiga granskande journalister med fakta bakom artiklar, utan tyckande och vänsteråsikter. Maciej Zaremba är en av de få. Han fick Kellgrenpriset 2013. Priset delas ut av Svenska Akademien till en person för ”betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde”. Maciej Zaremba har också fått Natur & Kulturs Johan Hansson-pris för sin bok ”Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden”. Sedan fick han Torgny Segerstedts frihetspenna för att ”han belyser institutioner, traditioner och system som hotar den enskilda människans frihet och värdighet”.

Det finns ingen som han i den svenska journalistdjungeln.

Årets trista gatubild: tiggare och klotter.

Tiggarna är här för att stanna. Vissa ger aldrig en slant, andra ger och många har en åsikt. Nu finns det en tiggare vart tionde meter i Stockholms huvudstråk. Det börjar växa små kåkstäder runt Stockholm och i andra större städer. Många är från Rumänien. Den rumänska ambassadören var ytterst besvärad i TV, inte över tiggeriet utan att Rumänien kunde få dålig rykte. Det kan inte bli sämre. Det är en folkvandring även från andra länder med hög arbetslöshet och krympande ekonomi. Något måste göras men av vem och vems pengar?

Årets film
Såg du ”The beasts of the southern wild” årets miljöfilm? I träsklandet där människorna bor i sina skräpiga omgivningar, beredda att drunkna när som helst, där döden är ständigt närvarande, spriten flödar, stolthet gränsar till dumhet och armod är vardag, lever Hushpuppy med sin far, sin längtan efter en mor, ansvaret för fadern och naturen som jävlas. Hushpuppy funderar på hur tillvaron hänger ihop. Att allt omkring henne är sammankopplat på jorden har hon redan insett. Det är mer än de flesta av oss gör. Hon är en överlevare av stora mått. Jag kom på att tänka på den förbjudna figuren svarta Lilla Hjärtat. Hushpuppy är hennes revansch.
Det är en tragisk berättelse med glimtar av ljus om samhället i förfall. Det har lyfts ut som poetisk, vacker, humanistisk, unikt … men det är inte unikt utan real tillvaro för många barn. Jag ser alla de barn som har det illa på olika sätt i Hushpuppy. Som försöker existera på de villkor de fått. Vars föräldrar har gett upp samhället och samhället i sin tur bryr sig inte. Du som inte såg det, skynda dig, den finns på DVD.

Miljö? Är det aktuellt?

 Så, bättre kan vi nästa år?

Gott Nytt År 2014!

 

När är man äldre?

Publicerat av

1 oktober är FN s Internationella dagen för äldre.

Vem är äldre? Jag var alltid äldre eftersom jag var det äldsta barnet, storasyster. Det innebar ansvar. Jag skulle vara ett bra exempel för småsyskon. Det var nog lite si och så med det. Jag skulle hjälpa mamma och se efter mina syskon. Jag var den äldsta i klassen på grund av min födelsedag i början på året. Eftersom jag började arbeta med tidningsutbärning vid 12 år, kände jag mig alltid äldre än de andra i klassen. När jag fick mitt första barn var jag en gammal förstföderska när de andra råkade vara unga vilka nyss hade slutat skolan. I socionomutbildningen var jag äldst och också i forskarutbildningen. Och när jag vandrade på Island och kom till en märkt led hjälpte några unga killar genast mig med ryggsäcken när vi vadade över en fors, fast jag hade redan klarat av flera forsar och 350 kilometer utan hjälp. De kallade mig madam.

Några av mina bekanta har blivit gamla, om man räknar år. Min systers barnläkare överlevde henne och blev 104 år. Det sista året arbetade han bara på halvtid för att hinna bli färdig med sina memoarer. Vår gode vän, känd författare och konstnär, blev 90 minus en dag, men i slutet svek energin när alla ännu ville ha honom med i sina projekt. Min mor blev nästan 95 år och hon var aldrig gammal eftersom hon inte såg sig som det fast orken tog slut, minnet svek och envisheten också krympte de sista åren. I Vietnam fick vi träffa en gammal man som högaktades grund av sin ålder: 70 år. Vi fick dricka te med honom. I Filippinerna åkte vi till Banaue och träffade ifugaos varav några var gamla, så där 60 – 70 år i full gång med arbete och jakt. Jag minns än hur de gick, så kraftfullt, lätt och vackert har aldrig någon rört sig, inte ens prima ballerinan som bodde granne med oss på sommarstället och var pensionär och 45 år. I vissa länder är man giftasvuxen som barn och kan bli mamma när man än är inte är ens lovlig för sex i vårt land. Nog är ålder ett flytande begrepp.

När är man gammal åldersmässigt, siffran alltså?

I arbetslivet är man ibland gammal vid 30 år, ni har väl sett annonsen från en drömvärld: vi söker dig mellan 16 – 24 år med utbildning och lång erfarenhet. Det kan vara svårt att få arbete just tack vare erfarenhet. Det luktar genast höga löneanspråk och krav på rimliga arbetsvillkor utan ordet stresstålig. En nyutexaminerad kan man alltid klämma extra ork av. Ja man kan bli en partiledare också och då krävs det inte erfarenhet av något arbete, bara talets gåva. Själv blev jag erbjuden nytt jobb vid 68 men då hade gubben blivit sjuk så det blev inget av det. Ja, han i sin tur hade bytt jobb vid 62 och startade nytt vid 76. (Bild: Dick gör sig redo för filmning av musikvideo.) Han är ett exempel av arbetslinjen, ett ord som får mig bli kräkfärdig, ett slags mantra som upprepas med bleknat innehåll. Ser vi utanför västvärlden arbetar många barn lik vuxna fast de borde gå i skolan men här hemma bäddar många skolbarn inte ens sin säng.

Men när är man för gammal för ett arbete?.        

De gamla i massmedia är synliga nästan endast vid vanvård. De ratas av sjukvården. Nyss dog en man för han fick ingen plats och ingen brydde sig om hans väntan i korridoren. Gubben min väntade i tio timmar och läkare kom och gick med samma besked: han är för gammal för oss. Till sist hamnade han på demensavdelningen fast i det läget var han inte dement, bara febrig med galna prover. De äldre medicineras, gärna i övermåtta. Snabbt sätts något lugnande eller antidepressivt in så de håller tyst. Är piller den nya sjukvården för äldre?

När är vi för gamla för sjukvården?

Att få hjälp i vardagen som gammal – när man känner sig som det – är knepigt. Då blir man hastigt pigg och frisk igen i äldreomsorgens (läs: politikernas) ögon. Kommunen ser en kostnad och gamlingen blir ett sparobjekt. Det är stressigt och noga reglerat i hemtjänstens värld. Varje minut räknas. Ideologin över äldrevården har svängt sig från att alla skulle till ett ålderdomshem till att helst ingen skall dit. Hemma bäst fast man inte längre klarar mat, dusch eller dammsugaren och har glömt vägen till affären. En morgon mötte jag en dam med rollator, i tofflor och morgonrock som skulle gå ut och handla. Det var vinter och klockan var halv sju. Ja, hon var kapabel att klara sig själv. Mat förresten, de gamla kan äta kall mat om de inte klarar av mikrougn och en vecka gammal mat är mums för dem, tycker många kommunalgubbar. Jag kan förstå att det är tidskrävande med matleveranserna, men det är också ett slags social kontroll över hur den gamla har det, kanske den enda kontakten för den som inte längre kan ta sig ut.

Vad äter du till middag idag? En uppvärmd veckogammal låda?

Att komma in någonstans i någon typ av boende är en bedömningsfråga, inte av den som anser sig ha hjälpbehov utan av den som håller i budgeten. Man måste vara totalt snurrig och tända eld på sin lägenhet, som damen i vår femte våning gjorde två gånger av glömska innan hon fick plats. Hon hade ansökt om plats när krafterna och förståndet började försvinna, men icke. Vi grannar började bombardera äldreomsorgen, men de pratade inte med oss. Ni vet självbestämmande, integritet och sekretess in till lägenhetsbrand. Valfrihet är honnörsord men det är nog bara på papper. En dement person har ingen valfrihet eftersom hon förlorat förmågan att göra förnuftiga val. Någon annan måste förstå hennes behov, besluta om hjälp och sluta räkna pengar. 

När är man gammal nog att få plats i ett ålderdomshem?

Men i jämförelse att bli gammal i visa andra länder har vi det bra. Detta ”bra” har vi betalt med skatt på arbete och konsumtion så egentligen är det bara återbetalning. Eller är de pengar vi trodde vi hade skingrats med vinden och slukats av svarta hål när utgifterna växte och åtagandena blev fler men inkomsterna inte ökade i samma takt?

Bild brudparet: nygift 14 år med sin  make15 år i Gaza år 2013, från Reuters/Mohammed Salem

Höst och förlorade minnen.

Publicerat av

.

Två dagar kvar av sommaren, säger meteorologen just nu i TV nyheterna. Trots solen känns det idag som början till en höst. Löven faller, växterna dör, fåglarna samlar sig. Det kändes också som livets höst i sinnet. Vi har gjort en utflykt.

Vi tog bussen till en plats där vi har tillbringat så där 200 dagar av vår tid, en plätt i skogen där naturen har tagit över och inga människor syns till. Bävrar, sångsvanar, älgar, korpar, kärrhök, sothönor, hackspettar, tranor, grodor och andra mera osynliga djur bor på platsen eller omkring. En bäck rinner genom området som inte är mer än någon kilometer i längd och mindre i bredd. Skogen är risig, döda björkar med svampar och lav, några granar, alar och hasselbuskar. På våren är marken vit av vitsippor med fläckar av vilsna blåsippor. Sedan kommer ormbunkarna och täcker ytan. Alarna har bävern fällt. Senhösten är som ett virrvarr av döende växter med några lysande kantareller – inte i år för det har varit för torrt.

Sjön, varifrån bäcken rinner, har vuxit igen lämnande bara en smal rännil och en sumpskog efter sig.

Vi har avbildat området i alla årstider. Några bilder har varit på utställningar hemma och utomlands.

Senaste besöket där var fyra år sedan, innan vi ställde bilen. Nu tog vi med matsäck och en kamera, skumpade i bussen och gick en bra bit på vägen medan trafiken körde förbi. I närheten tar ett nytt bostadsområde form. Vi kom till ”vår” skog. Då hände hösten, alltså livets höst, den döende, kalla, eländiga – inte den höst som jag älskar.

     Vad gör vi här, sa gubben min, här har vi aldrig varit.

 De 200 dagarna rasade iväg och just då kändes hans borttappade minnesfunktion tungt. Jag var säker på att den här platsen kunde han inte glömma. Men så var det inte. Han hade förlorat en stor del av våra gemensamma dagar, fotograferande, den glädjen som en skogsplätt kan förmedla. Hade jag allt kvar eller var hans förlust också min?

Vi gick vidare, slog oss ner på en bro, där vi har suttit förut och ätit vår matsäck. Jag plockade upp kaffet och mackorna. Hastigt sa han: har vi varit här förut, jag tycker jag känner platsen.

Inte en helt förlorad dag. Vi fortsatte och kom vi till civilisationen, glass och busshållplats.

 När demens drabbar en är det även närstående som förlorar. Det gemensamma livet, minnena, upplevelserna är decimerade till hälften, till min halva och det känns sorgligt. Livet krymper så oerhört.

 I massmedia är åldringsvården igen på tapeten. Det är missförhållanden och vanvård. Anmälningarna ökar eller har vi äntligen lärt oss att anmäla? Och det är vi som än har minnet och förnuftet kvar som måste se och kräva att vården är human och tillräcklig och anmäla om det brister. De som diskuterar och även beslutar har oftast inte bilden klar för sig, det har man först när en själv har närkontakt med demens och åldringsvården

Fjärde budordet?

Publicerat av

Har du besökt dina gamla föräldrar nyligen? Inte? Om du hade bott i Kina hade föräldrarna kunnat stämma dig för bristande omsorg. En kinesisk kvinna har av en domstol blivit beordrad att besöka sin 77-åriga mor minst en gång varannan månad och på lägst två nationella helgdagar om året. Man kan läsa mycket tragik i det utslaget. Detta är det första fallet enligt den nya äldres rättighetslag som har avgjorts i domstol.  Följer man inte lagen kan man dömas till fängelse. Kinas yngre har fått en varning.

Befolkningen blir äldre i flera länder, inte bara i Kina. Kvinnor väljer att föda färre barn och satsa också på en yrkeskarriär. Andelen äldre växer i Kina som ett resultat av landets ettbarnspolitik sedan -78, även om det inte har varit konsekvent genomfört. Det har minskat världens överbefolkning. Det har lagt en stor börda på det enda barnet. Han skall lyckas. Han skall fylla sina föräldrars drömmar. Han ska ta hand om dem på ålderns höst. Jag skriver han eftersom det fattas flickor om man jämför med den av naturen ordnad befolkning. Manliga överskottet är stort både i Kina och i Indien. Kanske märks obalansen snart även här, om bara i mindre grad? Statistiken visar det redan.

Inflyttningen till städerna har förändrat befolkningsstrukturen. När industrialisering tog fart, utarmades landsbygden. Städerna fylldes av unga och de gamla blev kvar. Den utvecklingen ser vi över hela världen. Ibland lämnade föräldrar över sina barn till sina föräldrar för att själv göra sin lycka i stan. Några år sedan visade TV tragiska scener i Kina när snöstorm hindrade människor att åka iväg på sin årliga ledighet. Det var den enda gången de träffade sina anhöriga, kanske även sina barn. Många stod och grät på tågstationen med sina presenter. Någon snyftade med en stor leksak i handen: ”Jag får väl vänta att se min son till nästa år.” Livet är grymt i världens fabrik. Hur skall människor med begränsade resurser och ledighet en gång i året kunna besöka sina föräldrar flitigt i någon avlägsen landsända?

I Kina är ålderdomshem lite av en nyhet och de har blivit ett snabbt växande industri. Äldreboenden poppar upp som en lösning för dem som har råd. Det är svårt att täcka behoven för 178 miljoner gamla och beräknad fördubbling inom 20 år, då måste barn rycka in eller den allmänna omsorgen utvecklas. De gamla konfucianska reglerna dammas nu av i Kina, det är regeringens åtgärd. De gamla råden säger att ett barn skall ära och ta hand om sina föräldrar för livet. Lagen idag kräver att de vuxna barnen bör sörja för sina föräldrars behov och aldrig försumma deras anspråk. Den kinesiska regeringen uppfostrar alltid sitt folk, inte bara i detta fall. Livet är reglerat. Ord tas på allvar. Att överskrida gränser straffas.

När de gamla börjar kosta pengar stiger paniken hos dem som styr.  Världen över funderar politikerna olika sätt att skjuta undan pensionärerna och bekymren med dem. Så även här. Pensionsålder höjs. Det förväntas att vi arbetar längre, helst livet ut. Pensionssystem görs om så det blir billigare för Staten, alltså pensionen blir sämre. Äldreboenden har lagts ner så de gamla får bo hemma, vill de eller inte. Ett par förväntas att ta hand om varandra, hur skruttiga de än är. Hemtjänsten räknar minuter, varje åtgärd har sin godkända tid. Sjukvården särbehandlar de gamla. ”Han är för gammal för oss” sa tre läkare när min gubbe blev så sjuk för första gången i sitt liv att han passerade akutens dörr, i åldern 81. Det finns ett slags förakt i att bli gammal. Är du över 35 hör du redan till den kategorin i vissa avseenden. Ålder är bara några siffror, sa någon, men nog har de siffrorna betydelse.

Här hemma i Sverige då? Besöker vi våra äldre anhöriga? Det är semestertider och många styr bilen hemåt till sina föräldrar. Att träffa släkten är viktigt. Så är det inte för alla. En del är faktiskt ensamma och med åldern glesnar bekantskapen. Hemtjänsten blir ens krets. Vissa är så ensamma att ingen saknar dem när de dör. Många dementa åldringar i sina boenden är tämligen glömda. Besök sker nära mors dag och kanske två veckor före julen, eller inga alls. Kanske kommer det telefonsamtal till personalen före semestern bara för att meddela att nu reser vi bort en månad så några problem (= död) kan vi inte ta hand om. Det var lätt att läsa av familjehistorier i sådana fall. Så kärleken till de äldre har sina brister även här fast avstånden, trafiken, medlen och semesterns längd knappast kan hindra någon att besöka sina föräldrar.

Barn är som en känslomässig pensionsförsäkring. Ibland har förbindelsen kraschat och inga medel delas ut. Kärlek går inte att lagstifta om, det måste förtjänas. Hur vi än organiserar relationer juridiskt kan ingen tvinga fram känslor, vad det än står i ett domstolsbeslut.