Höst och förlorade minnen.

.

Två dagar kvar av sommaren, säger meteorologen just nu i TV nyheterna. Trots solen känns det idag som början till en höst. Löven faller, växterna dör, fåglarna samlar sig. Det kändes också som livets höst i sinnet. Vi har gjort en utflykt.

Vi tog bussen till en plats där vi har tillbringat så där 200 dagar av vår tid, en plätt i skogen där naturen har tagit över och inga människor syns till. Bävrar, sångsvanar, älgar, korpar, kärrhök, sothönor, hackspettar, tranor, grodor och andra mera osynliga djur bor på platsen eller omkring. En bäck rinner genom området som inte är mer än någon kilometer i längd och mindre i bredd. Skogen är risig, döda björkar med svampar och lav, några granar, alar och hasselbuskar. På våren är marken vit av vitsippor med fläckar av vilsna blåsippor. Sedan kommer ormbunkarna och täcker ytan. Alarna har bävern fällt. Senhösten är som ett virrvarr av döende växter med några lysande kantareller – inte i år för det har varit för torrt.

Sjön, varifrån bäcken rinner, har vuxit igen lämnande bara en smal rännil och en sumpskog efter sig.

Vi har avbildat området i alla årstider. Några bilder har varit på utställningar hemma och utomlands.

Senaste besöket där var fyra år sedan, innan vi ställde bilen. Nu tog vi med matsäck och en kamera, skumpade i bussen och gick en bra bit på vägen medan trafiken körde förbi. I närheten tar ett nytt bostadsområde form. Vi kom till ”vår” skog. Då hände hösten, alltså livets höst, den döende, kalla, eländiga – inte den höst som jag älskar.

     Vad gör vi här, sa gubben min, här har vi aldrig varit.

 De 200 dagarna rasade iväg och just då kändes hans borttappade minnesfunktion tungt. Jag var säker på att den här platsen kunde han inte glömma. Men så var det inte. Han hade förlorat en stor del av våra gemensamma dagar, fotograferande, den glädjen som en skogsplätt kan förmedla. Hade jag allt kvar eller var hans förlust också min?

Vi gick vidare, slog oss ner på en bro, där vi har suttit förut och ätit vår matsäck. Jag plockade upp kaffet och mackorna. Hastigt sa han: har vi varit här förut, jag tycker jag känner platsen.

Inte en helt förlorad dag. Vi fortsatte och kom vi till civilisationen, glass och busshållplats.

 När demens drabbar en är det även närstående som förlorar. Det gemensamma livet, minnena, upplevelserna är decimerade till hälften, till min halva och det känns sorgligt. Livet krymper så oerhört.

 I massmedia är åldringsvården igen på tapeten. Det är missförhållanden och vanvård. Anmälningarna ökar eller har vi äntligen lärt oss att anmäla? Och det är vi som än har minnet och förnuftet kvar som måste se och kräva att vården är human och tillräcklig och anmäla om det brister. De som diskuterar och även beslutar har oftast inte bilden klar för sig, det har man först när en själv har närkontakt med demens och åldringsvården

Fjärde budordet?

Har du besökt dina gamla föräldrar nyligen? Inte? Om du hade bott i Kina hade föräldrarna kunnat stämma dig för bristande omsorg. En kinesisk kvinna har av en domstol blivit beordrad att besöka sin 77-åriga mor minst en gång varannan månad och på lägst två nationella helgdagar om året. Man kan läsa mycket tragik i det utslaget. Detta är det första fallet enligt den nya äldres rättighetslag som har avgjorts i domstol.  Följer man inte lagen kan man dömas till fängelse. Kinas yngre har fått en varning.

Befolkningen blir äldre i flera länder, inte bara i Kina. Kvinnor väljer att föda färre barn och satsa också på en yrkeskarriär. Andelen äldre växer i Kina som ett resultat av landets ettbarnspolitik sedan -78, även om det inte har varit konsekvent genomfört. Det har minskat världens överbefolkning. Det har lagt en stor börda på det enda barnet. Han skall lyckas. Han skall fylla sina föräldrars drömmar. Han ska ta hand om dem på ålderns höst. Jag skriver han eftersom det fattas flickor om man jämför med den av naturen ordnad befolkning. Manliga överskottet är stort både i Kina och i Indien. Kanske märks obalansen snart även här, om bara i mindre grad? Statistiken visar det redan.

Inflyttningen till städerna har förändrat befolkningsstrukturen. När industrialisering tog fart, utarmades landsbygden. Städerna fylldes av unga och de gamla blev kvar. Den utvecklingen ser vi över hela världen. Ibland lämnade föräldrar över sina barn till sina föräldrar för att själv göra sin lycka i stan. Några år sedan visade TV tragiska scener i Kina när snöstorm hindrade människor att åka iväg på sin årliga ledighet. Det var den enda gången de träffade sina anhöriga, kanske även sina barn. Många stod och grät på tågstationen med sina presenter. Någon snyftade med en stor leksak i handen: ”Jag får väl vänta att se min son till nästa år.” Livet är grymt i världens fabrik. Hur skall människor med begränsade resurser och ledighet en gång i året kunna besöka sina föräldrar flitigt i någon avlägsen landsända?

I Kina är ålderdomshem lite av en nyhet och de har blivit ett snabbt växande industri. Äldreboenden poppar upp som en lösning för dem som har råd. Det är svårt att täcka behoven för 178 miljoner gamla och beräknad fördubbling inom 20 år, då måste barn rycka in eller den allmänna omsorgen utvecklas. De gamla konfucianska reglerna dammas nu av i Kina, det är regeringens åtgärd. De gamla råden säger att ett barn skall ära och ta hand om sina föräldrar för livet. Lagen idag kräver att de vuxna barnen bör sörja för sina föräldrars behov och aldrig försumma deras anspråk. Den kinesiska regeringen uppfostrar alltid sitt folk, inte bara i detta fall. Livet är reglerat. Ord tas på allvar. Att överskrida gränser straffas.

När de gamla börjar kosta pengar stiger paniken hos dem som styr.  Världen över funderar politikerna olika sätt att skjuta undan pensionärerna och bekymren med dem. Så även här. Pensionsålder höjs. Det förväntas att vi arbetar längre, helst livet ut. Pensionssystem görs om så det blir billigare för Staten, alltså pensionen blir sämre. Äldreboenden har lagts ner så de gamla får bo hemma, vill de eller inte. Ett par förväntas att ta hand om varandra, hur skruttiga de än är. Hemtjänsten räknar minuter, varje åtgärd har sin godkända tid. Sjukvården särbehandlar de gamla. ”Han är för gammal för oss” sa tre läkare när min gubbe blev så sjuk för första gången i sitt liv att han passerade akutens dörr, i åldern 81. Det finns ett slags förakt i att bli gammal. Är du över 35 hör du redan till den kategorin i vissa avseenden. Ålder är bara några siffror, sa någon, men nog har de siffrorna betydelse.

Här hemma i Sverige då? Besöker vi våra äldre anhöriga? Det är semestertider och många styr bilen hemåt till sina föräldrar. Att träffa släkten är viktigt. Så är det inte för alla. En del är faktiskt ensamma och med åldern glesnar bekantskapen. Hemtjänsten blir ens krets. Vissa är så ensamma att ingen saknar dem när de dör. Många dementa åldringar i sina boenden är tämligen glömda. Besök sker nära mors dag och kanske två veckor före julen, eller inga alls. Kanske kommer det telefonsamtal till personalen före semestern bara för att meddela att nu reser vi bort en månad så några problem (= död) kan vi inte ta hand om. Det var lätt att läsa av familjehistorier i sådana fall. Så kärleken till de äldre har sina brister även här fast avstånden, trafiken, medlen och semesterns längd knappast kan hindra någon att besöka sina föräldrar.

Barn är som en känslomässig pensionsförsäkring. Ibland har förbindelsen kraschat och inga medel delas ut. Kärlek går inte att lagstifta om, det måste förtjänas. Hur vi än organiserar relationer juridiskt kan ingen tvinga fram känslor, vad det än står i ett domstolsbeslut.

 

Offer eller fria val?

Nu kvinnor är det dags att ta av offerrocken och slänga den i soporna, inte i sopsortering så ingen annan får tag på det. Vi skall gå in i det nya året med ordet eget val klistrad på våra läppar. Vi kan välja själv om vi vill ta hand om det som står vårt hjärta närmast eller arbeta på heltid oavsett vad facket och Regeringen säger. Vi är inte offer oavsett hur konsekvenserna blir i framtiden i vårt pensionskuvert. Det är vårt val.

Vi ska fullständigt skita i vad Kommunals ordförande Nordström tycker om våra arbetstider. Vi bryr oss inte vad Reinfeldt anser är rätt arbetslinje så länge vi försörjer oss själva. Om vi väljer att ta hand om våra barn längre än den svenska korrektheten säger är det vår familjs val. Så länge vi inte förväntar att ni som klagar skickar pengar till oss varje månad. Vi har valt för barnens väl, inte för er präktighet, fylla daghemmen, ge arbete för någon eller högre BNP. Regeringen och Facket har sin illusion om människan, lite som  i Sovjettiden, arbetare,  jämlik, lika,  rätt tänkande … Vi går inte längre på det.

Om vi vill ta hand om våra gamla anhöriga skall ni, Nordström och Reinfeldt, ge fan i det och högst skicka oss blommor som tack. I stället att överbelasta den illa fungerande äldrevården tar vissa av oss ansvaret att städa och tvätta, handla och laga mat, gå till vårdcentralen, sy ihop kläder, rulla upp hår, städa kattlådan, prata och dricka kaffe med gamlingen och utföra alla de små saker som finns i ett hem helt enligt frivillighetsprincipen. Vet ni inte hur hemtjänsten fungerar? Äldreboenden då? Lek dement – det är inte svårt – och lägg in er för två veckor. Då får ni känna hur det är att vara utan dusch och äta garanterat smaklös mat och irra framåt tillbaka i en lång korridor eller vara parkerad framför TVn. En del av oss kan inte lämna våra gamla till den offentliga vården modell Carema för vi älskar våra anhöriga för mycket. Vi avstår från att köpa prylar eller att resa för vi gör det som är rätt för oss. Den humana plikten mot en närstående är alltid tyngre och mer rätt än plikten mot det diffusa som kallas Stat och samhälle. Samhället består just av människor som gör – eller borde – göra kärleksfulla, humana val för sig och sina närstående och på så sätt formar vi en större mänskligt gemenskap.

Ni som gnäller på oss kan också se det som en liten revolt. Vi gillar inte hur ni slösar bort våra skattepengar och därför krymper vi vår betalning. Vi gillar inte hur ni sköter de offentliga åtaganden, därför gör vi det själv. Vi ser inte shoppandet som livets mening och deltar inte i tävlingen ”den som har flest prylar när han dör vinner”. Vi ids inte leva livet som en pensionsplanering, livet pågår nu och ingen vet något om morgondagen. Vi vill nog hellre dö med ett gott samvete än prylar och extra utlandsresor.

Sämre BNP och pension eller mänskligare liv?

När någon närstående blir gammal, sjuk eller dement och inte klarar sig längre utan hjälp uppstår frågan: vem skall ta hand om det?

Det säkert vanligaste är att de närmaste, som bor inom rimlig avstånd, som har lust och tillräckligt gott förhållande till den äldre tar hand om bekymren tills den gamle behöver daglig hjälp eller heltidsomsorg.  Är det fusk att ta hand om sin gamla mor och inte generera mera skattepengar? I och för sig är det en förlust för kommunen varje gång hemtjänst skickas in för ingen betalar hela dess kostnad men… Enligt facket och Statsministern är det äldreomsorgen, inte jag, som ska ta hand om mina närmaste anhöriga.

Mellan 80 000 och 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller slutat arbeta för att ta hand om äldre, anhöriga vilka oftast är kvinnor med lägre utbildning. Siffrorna har tagits fram av forskare på uppdrag av fackförbundet Kommunal. Utvecklingen är mycket oroande, det är nödvändigt med en bra barn- och äldreomsorg för att arbetsmarknaden ska fungera. Vi har varit världsledande på äldreomsorg, det är vi inte längre, det går åt alldeles fel håll, sade Kommunals ordförande Annelie Nordström

Och Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker att rapporten konstaterar ett viktigt samhällsproblem.

Det är fullt arbetsföra människor som till följd av omsorgstrycket tvingas anpassa sig att jobba mindre än de annars skulle göra, och arbetade timmar är nyckel till svensk välfärd. Ju fler arbetade timmar vi har desto mer säkrar vi välfärdsfinansieringen, säger han.

Arbetsföra? Trycket? Så när jag tog ledigt ibland helt frivilligt och  hjälpte min mor var det bara lite pyssel som tärde samhällets resurser? När jag nu tar hand om min dementa gubbe nu är det också bara … tja, vad är det, dumhet kanske? För att arbetsmarknaden skall fungera? Snart kräks jag när jag hör ordet arbetslinje. Arbeta minst heltid bör man! Livet i sig är det inte så noga med. Våra närmaste är noll värda.

Är det inte något suspekt i Statsministerns och Kommunals uttalande? Vad är det för kallt samhälle de vill ha? Det finns hur många arbetslösa som helst vilka borde få arbete när andra går ner i tid. Varför hackas det alltid på kvinnor som försöker göra livet drägligt för sina barn och gamla anhöriga?

Världsledande? Och vad beror det på att vi har tappat positionen? Inte är det på grund av anhöriga utan budget.

Vad är livets mening?

Inte är det att streta för pensionen för ingen vet ens om vi lever då. Att göra det som är vettigast, bäst just för denna tid i livet, mest humant och givande för mig och mina närmaste måste ändå vara en bättre ledstjärna än pensionspoäng och arbetsmarknad enligt fackets modell?