Min lärare Olavi Junus på Socialhögskolan var en briljant och berest person. Han berättade ibland om sina resor om det bidrog till undervisningen. Han hade levt i Afrika med någon stam ett tag. Junus och hövdingen diskuterade krig. Andra Världskriget kom fram. (Jag vet inte vilket år det var då.)
Har någon dött, frågade hövdingen.
Ja, tusentals, svarade Junus.
Vad märkligt, sa hövdingen. Vi slutar alltid när en har dött.
Nu slutar inte krigen i Afrika när en har dött. Det yttrandet känns som en fantasi eller feltolkning. Åtta av de sämsta kriserna i Världen pågår i Afrika:
Vissa krig är eviga, de har som ett eget liv. Kriget på de så kallade palestinska områdena/Israel blossar upp regelbundet.
En av min mors vänner åkte till Israel på 60 talets början. Nej, hon var inte jude utan en av dem som ville se det heliga landet och arbeta en tid i en kibbutz. Hon var sjuksköterska. Eftersom hennes föräldrar var döda hade min mor – den stora släktens matriark – tagit henne under sina vingar. Hon sas vara en syssling men jag varken kände eller träffade henne.
Så hon åkte. Min mor fick några brev från Israel om livet i en kibbutz.
Jag vet inte hur sysslingen hamnade på Västbanken, träffade en arabisk läkare, gifte sig och fick snabbt två pojkar. När sexdagarskriget var över var min mor lättad och väntade på brev. Inget. När hon inte fick ens julkort blev hon orolig.
Att inte skicka ett julkort till min mor var närapå en försyndelse. Hon sparade alla. Det blev mitt jobb att rensa hennes hem efter döden. Det fanns ett knippe brev från Israel i lådan, i en av de fulla med kort och brev. Släkthistoria som hamnade i sopor. Ingen ville ens ha frimärkena.
Mor ringde mig och oroade sig över sysslingens familj. Jag sa att de hade säkert flyttat till Jordanien redan innan kriget. Maken hade släkt där, det hade mor berättat tidigare. Postgången var usel, sa jag till henne. Brev försvinner. Jag sa inte att kanske hon hade fullt upp och hann inte skriva. Eller att de inte hade klarat sig.
Det förblev mysterium.
Vilket krig i ordningen pågår nu i Israel – Palestinaområdet? Ett krig som sprider sig. När kan vi kalla det Världskrig? Är det enbart Världskrig om Västländer är bokstavligen inblandade inte bara förser stridande parter med vapen?
Är det inte Världskrig när trupper och vapen fraktas Världen runt? Är inte vi alla inblandade på något sätt? Med tillverkning, vapen, soldater, bistånd, hat eller hurrarop.
Bild från Gaza: https://pixabay.com/sv/users/hosnysalah-10285169/
Omkring Suezkrisen 1955 gjorde min skola en insats för fred och förståelse av andra länder och människor. Det var vi elever som skulle skapa fred genom brevvänner. Tanken var att vänner skjuter man inte, eller något sådant. Vi hade inte än hunnit på historielektioner till Andra Världskriget, men alla hade mer eller mindre erfarenhet av det. Någon organisation förmedlade brevvänner Världen över. Mest var det europeiska barn men även långt borta som i Mellanöstern. Varje blivande brevvän presenterades med kön, ålder och adress på en klisterlapp. Programmet riktade sig för barn i 13 – 14 års ålder som ansågs kunna nog engelska.
Jag tog en lapp utan att kolla vem. Jag hade redan en brevvän i Tanzania förmedlad genom en missionär mina föräldrar kände. Men jag skrev ett brev till den italiensk pojke som stod i lappen. Jag skickade med en bild på min familj, inte foto utan tecknad. Jag var bra på att teckna från mall och hade vunnit priser i tävlingar. Foto hade jag inte råd med.
Jag fick bara några brev, sedan dog det. Även kontakten från Tanzania tog slut. Flickan lämnade missionsskola precis före examen. Hon var omkring 16 och skulle bli lärare för de yngsta barnen. Hon försvann. Senare fick jag veta att hon hade gift sig, det var därför hon lämnade skolan. Hon fick flera barn. Om hon lärde sina barn att läsa vet jag inte.
Min ena bästa kompis tog ingen lapp men den andra började brevväxla med en pojke från Libanon, Beirut, Österlandets Paris. Då, nu är det en stad i fritt fall. Pojken skickade fotografier från sitt hem och sig själv. Allt såg ut att vara betydligt finare än våra enkla hem, ett stort vitt hus. Hon skickade också en bild till honom. Hon var söt och hade ett fint lockigt hår. De fortsatte att brevväxla. Den andra Julen fick hon ett paket. Vi tre öppnade det tillsammans. Det var ett stort block dadlar. Hon blev lite besviken.
Då kom jag på en julklapp min mor hade fått en gång från sin arbetsgivare. Det var en nysta strumpgarn. Vi tyckte att det var snålt. Men någon sa, nysta upp det och inne var en stor sedel.
Nu sa jag att hon skulle spräcka blocket med dadlarna. Ja, inne var en ring i en box, såg ut som av guld och en diamant. Hon blev lite hagalen och lät en guldsmed titta på det. Vilken dyrgrip. Sedan kom ett brev med frieri, inte riktigt utan önskan om ett löfte för båda var ju än barn. Nu började min kompis svettas. Samtidigt var hon glad. Tänk, hon var nästan förlovad, först i klassen.
Hon fick inte ha ringen i skolan. Regler över smycken och kläder var stenhårda i flickskolan. Och hon var ju än ett barn.
1958 var det oroligt igen i Libanon (läs t. ex i Wikipedia). Sedan kom ett brev från hans föräldrar. De berättade att pojken hade dött i någon strid. Hur och vilket bråk det var fick vi inte riktigt klarhet i. De skrev också att hon fick behålla ringen.
Så slutade hennes brevskrivande. Det blev ett slags trauma. Hennes far hade dött i andra Världskriget och nu detta. När hon äntligen förlovade sig på riktigt kunde hon inte gifta sig. Paret flyttade sitt vigseldatum om och om igen. Jag vet inte hur det gick. Jag flyttade till Sverige och hon skrev inga brev.
De flesta brevkontakterna i skolan hade dött snabbt även för andra. Men för vissa av oss hade Världen öppnat sig en smula. Flera av oss önskade resa – någon gång. Svårt att tänka idag att varken TV eller Internet fanns, radion hade en kanal. Det var lärare, dagstidningen, dess reportrar i Världen och böcker som förmedlade kunskap. Kanske en och annan film, de nyhetssvep som visades innan den riktiga filmen började. Missionshuset var fullt när missionären höll föreläsning med bilder om fjärran länder. Få reste än ut till Världen för bara nöjes skull. Även Sverige var långt borta. jag var den första i min släkt som reste utomlands, om kriget inte räknas.
Nutidens unga har föga uppfattning om hur deras mor- och farföräldrars liv och ännu längre bakåt var i skolåldern. Hur Världen var då, under och efter Världskriget. Det är smått obegripligt.
Bärare, Kilimanjaro.
2014 besökte jag Tanzania, safari och bestigning av Kilimanjaro, födelsedagspresent från mina barn. Den kristna missionen och deras skolor fanns nog inte längre men muslimer försökte omvända de stammar som än levde enligt sina gamla seder. Jag blev nästan chockad över hur landets utvecklingsnivå var efter så oändligt många års massivt bistånd från Sverige och Finland. Än bar kvinnorna i stan vattendunkar på huvudet och strömmen stängdes av på nätterna även i de fina hotellen. Men jämlikhetsprogram hade de, bistånd från Sverige.
Världen är öppen idag. Dock vet vi ganska lite om den vanlige människans liv i länder längre bort. Det är katastrofer och kändisar som syns. Diverse TV och Internet-program visar den västerländska nutida kulturen. Ofta är det bara skräp och ett slags dödsryckning.
Barn skriver inte brev. Lärare säger till och med att de inte kan skriva så det är läsligt.
Varför skulle de skriva handstil när mobilen finns? Jag skadade tummen i Skottland av en av dessa korkar som är omöjliga att öppna. Världens nyheter stängdes. Jag kunde inte öppna telefonen med tumavtryck. Vad var den där koden till telefonen, ett av de alla man behöver?
Att vandra West Highland Way är inte komplicerat. Den är bara 154,8 kilometer men går genom olika naturtyper, skog och hed samt berg, och ger en bra uppfattning om det skotska höglandet. Leden är tydlig och ok märkt, dock kom inte ledmärkena alltför ofta. Fanns det inga var det bara att gå vidare på vägen. I korsningar fanns märken. Det är svårt att gå vilse.
Det krävs inga generella tillstånd. Övernattning finns i hotell, hostel och camping. Vill du inte bära din packning finns transport för den. Gruppturer med ledare finns också. Tältning är fri utöver vissa ställen. Tältning är förbjudet längs Loch Lomond. Det finns dock möjligheter till tältning på camping och utvisade platser samt en plats som man kan beställa och betala vid Lochan Maoile Dhuinne, några kilometer före Rovardennan. Endast fem platser per natt. Det finns också några bothy, som Doune Byre, några kilometer före Inverarnan, gamla uthus som ägarna låter vandrare använda.
Beinglas camping i Inverarnan kan rekommenderas. Bra shop. Dessutom ligger det på ett område där tältning är förbjudet vid River Falloch. https://beinglascampsite.co.uk/
Att hitta tältplatser var inte svårt. Dock kan skogspartier vara nedskitade av toalettpapper med mera. Kan folk aldrig lära sig att ta med sina sopor! Än en gång tänker jag på Pacific Crest Trail 2018. Har aldrig sett så ren led, någonstans. Råkade inte se några sopor alls. Håll Skottland rent gällde tydligen inte trots påminnelser på deras Internetsidor. Det var det enda negativa på turen.
Det fanns en del nyttigheter längs leden. Vattenkranar/pumpar fanns på flera ställen vid hotell och i tätorter man passerar. Jag använde min vattenrenare få gånger. Dock finns det gott om vattendrag för den som vill.
Små skåp med dricka, glass, diverse ätbart och kakor, så kallade Honesty Box fanns på den södra ledhalvan. Du tog vad du önskade och la pengarna i en burk.
Mat finns att köpa i affärer, camping och restauranger som passeras. 2 fikavagnar fanns på leden med snacks, kaffe och dricka. Dock kan det vara svårt att hitta typisk mat för vandring som frystorkat. Det kan vara smart att ha lite med sig. Läs reglerna först. Maten man tar in i landet bör vara tillverkad i EU och länder med EU avtal som Norge ifall tullen skulle kontrollera. Det finns regler på https://www.gov.uk/bringing-goods-into-uk-personal-use
Jag avstår från att recensera den engelska maten. Åt en enda middag på en pub. Jag fyllde på min medhavda frystorkade mat med färdiga smörgåsar, nudlar, ost, juice och i Beinglas camping fanns mm kokta ägg och gröttuber. Fish and chips åt jag för att fira avslutad tur.
Gas av olika sorter fanns på flera ställen, köpte en tub i Milngavie Spar, precis vid starten.
Det kan vara bra att ha lite skotska pengar för betalning av småsaker eller när Internet inte fungerar. Ja, de har engelska pund men gör egna sedlar. Se till att shoppa upp resten på flygplatsen eller byt ut de till engelska sedlar.
Bussar gick till städer/byar längs leden så man kan avbryta, hoppa över eller fly regnet. Tidtabellen är förstås inte alltför tät. Även tåget passerar några ställen som Crianlarich, Tyndrum och Bridge of Orchy samt Fort Williams.
Flyglinjer går till Edinburgh eller London – Glasgow. Jag bokar alltid alla biljetter till starten före resan. Flög Arlanda – Edinburgh direkt. Buss från flygplatsen till Glasgow busstation ca en timme och sedan lokalbuss till Milngavie, bussen stannar en kort bit från ledens början. Till stadstrafiken som till startplatsen Milngavie är dock onödigt att köpa biljetter innan. Du betalar i bussen med ditt bankkort. Ja, du kan alltid betala i bussen men från flygplatsen kan det vara fullt – det var fullt – och har du inte bokat får du vänta till nästa tur, eller nästnästa som har plats.
Tillbaka åkte jag tåg till Edinburgh. I Fort Williams säljer tågstation biljetter, du kan köpa resan ändå till flygplatsen och försäljaren till och med skrev anvisningar till mig för hela resan. Du bör ha en biljett innan du kliver på tåget. Det blir inte trevligt att åka utan, såg jag. Tåg till Glasgow, byte till tåg mot Edinburgh, stopp på Haymarket och därifrån spårvagn till Flygplatsen. Tappa inte biljetten! I Glasgow och Haymarket finns låsta spärrar ut och in och en stenhård kontroll.
Att passera in till Skottland på Edinburgh flygplats var smidigt, du skannar själv ditt pass och är det rätt pass, alltså av godkänt land, öppnas spärren. Inga mera kontroller. Att flyga från Edinburghs flygplats hem var inte det smidigaste. Du köar för att checka in, inga automater. De väger bagaget och gnäller om väskans storlek och vikt. Min 60 liters ryggsäck vägde inte över tio kilo. Den var i flightbag precis som på ditresan. Men nu bedömdes den skrymmande och jag fick bära den i väg till suckande personer som skulle kontrollera och lasta separat allt till planet. Jag avstår att skriva deras kommentar.
Hava tålamod.
Däremot kan du glädja dig åt en rejäl whiskysamling på flygplatsen med hyfsade priser. Jag köpte en flaska av min favoritwhisky, 18 år. Vinsten var 35% av Systembolagets pris. Alltid något på dessa dyrtider.
Guideböcker och Internetsidor finns det gott om. Den officiella sidan om West Highland Way ger all behövlig info.
Jag har träffat flertal människor jag inte känner men som har bott nära mig eller gjort saker av betydelse för mig, varit med i samma historiens gång. När jag tänker efter finns det flera av dem som har kommit till min väg på ett oväntat sätt när jag har varit ute på vandring.
En av dessa gav mig lift och hjälp på PCT. Vi upptäckte vår gemensamma nämnare, arbete i Vietnam. Han var en av de sista amerikaner som lämnade Saigon, som föll 30 april 1975. Han hade skickats dit i slutet för att ”städa upp”” som han sa. Jag var i Vietnam senare för att vara en liten, blygsam del av uppbyggnad.
Varför råkade just han befinna sig på den platsen, vid Sacramento River, 1502 mile på PCT (bild nedan) när jag kom ut till vägen från skogen?
Det blev det bästa samtalet under min PCT vandring.
Nu på West Highland Way mötte jag två män, något yngre än jag. Det var min första dag, Hade börjat gå snabbt efter resan och en kopp kaffe med smörgås i ett fik på startplatsen Milngavie. Jag hade kanske gått fem kilometer. Det började skymma. Jag satt mig på en bänk vid vägen. Gå, eller vända. Jag hade nyss passerat en lämplig tältplats.
Då kom två män och sa att bänken var för två personer. Vart är ditt sällskap?
Jag pekade uppåt, mot himlen. Sorry, sorry, sa de. Jag sa dock att jag vandrar nästan alltid ensam.
Vi gick följe ett tag. Den ena männen hade bott flera år i Sverige och arbetat för ett Internationellt Kompani. När han sa vart han hade bott hade vi varit nästan grannar i 8 år men aldrig träffats. Sedan hade han återvänt till London och även jag hade lämnat Stockholmstrakten för ett tag. Nu var de båda på ett släktbesök i Skottland. De hade åkt en bit och tagit en promenad på West Highland Way.
Det var liksom magi. Världen var liten.
Vi pratade om utvecklingen i Sverige och i England. Invandring, kriminalitet, den vanlige jobbarens ekonomi. Om skolan. Om pensionärer. Politiker som liksom alltid hänger efter. Allt var tämligen lika i våra länder på många avseenden. I de negativa delarna så att säga.
Det positiva har du framför dig: naturen, sa de. Skottland är så vackert.
De tyckte att jag skulle gå till en camping i alla fall, ensam som jag var. Det fanns en ganska nära. De klev in i sin bil och jag vinkade adjö till dem. Snart kom jag till en plats som passade för tältning. Dimman la sig. Tystnad. Inte ens ett får bräkte.
Mina första timmar på leden var över. Det var så lättsamt att gå, park, byvägar, hage. Det blev mer ansträngande så småningom. Bakom en stenmur, under träden sov jag min första natt på West Highland Way. Stenmurar kom det att vara gott om, de flesta mossklädda, resultat av ett hårt arbete från tiden länge sedan.
