Författararkiv: elina

En elkänslig klient i skogen – mitt fall på socialbyrån.

Publicerat av

Såg att bidrag till olika handikapporganisationer tas upp i Riksdagen och risken finns att vissa förlorar sina bidrag då. Elöverkänslighet är inte en erkänd medicinsk diagnos enligt Socialstyrelsen, men genom ett regeringsbeslut från 1995 räknas elöverkänslighet som ett funktionshinder. Elöverkänsligas Riksförbund är en handikapporganisation som saknar vetenskapligt stöd, men får i statsbidrag, runt 1,7 miljoner kronor varje år.  

Bidragsutbetalningar till handikapporganisationer kan komma att ändras. Majoriteten av riksdagspartierna anser att det bör finnas krav på vetenskapliga belägg för de handikapporganisationer som får statsbidrag och välkomnar att bestämmelsen om stöd (pengar) ses över.

Återpublicerar ett tidigare inlägg om min elöverkänsliga klient på socialbyrån. Det är inte en åsikt i frågan, bara ett fall från länge sedan.

–Kan någon komma, grät hon i telefon.

Det var sorgebarnet, en elallergiker boende i en stuga i skogen . Nu hade hon slut på ved och mat, hon frös och kände sig sjuk i kroppen. Hon stod i en telefonkiosk och hade ovan allt en punka på cykeln.

Det var min jourvecka på socialbyrån. Klockan var redan 17. Dagen hade varit hektisk. Jag ringde efter en taxi och åkte med en påse frukt, bröd och pålägg, några ljus och svängde förbi ett trädgårdscenter och köpte lite ved. Jag hade kunnat bara ge en tid dan efter men visste att hon inte skulle ta sig till byrån.

Hon var i 35 års ålder och bodde långt in i skogen i en stuga utan el. Hon tålde inte det moderna livet. Läkarna hade skakat på huvudet och skickat henne till psyket. Socialtjänsten krävde att hon sökte arbete eller blev sjukskriven. Hon var utbildad med examen från universitet. Där hade hon varit bara det man var tvingad till. Så fort hon kom till elintensiva lokaler började hjärtat banka, svetten rann, huvudvärken steg och några gånger hade hon tuppat av. Hon fick stötar från el-kontakter. Så hade det varit sedan skolåldern men hade accelererat när hon blev vuxen. Nu var livet ute omöjligt. (Och detta var på 80 talet då datorer och mobiler var bara en tanke.)

Något arbete sökte hon inte längre. Pension fick hon inte eftersom hon inte var sjuk. Socialbidrag var egentligen uteslutet eftersom hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande, utöver lite matpengar när hon orkade komma till kontoret. Nu var allt hon hade förbrukat till sista vedpinne. Den lilla stugan var ett arv från en moster. Föräldrarna hade dött utan tillgångar. Mor hade varit psykisk sjuk.

Vad gör man? Hon var febrig, alldeles tydligt kroppsligt sjuk, jag var villrådig. Det var kallt, fuktigt och rörigt i stugan. Jag satt fyr på spisen, tände ljus, bredde mackor, kokade te. Vi satt tysta ett bra tag. Mera te. Sedan undrade hon om jag tyckte hon var tokig.

Jag tyckte inte det. Hon var sjuk. Jag lovade skicka hemtjänsten med matlådor och be en sjuksköterska titta till henne. Hon skulle få mera ved. Sedan travade jag hemåt på den mörka skogsvägen och var helt utan idéer om hur det skulle gå att hjälpa henne.

Jag kunde ju skyffla henne till nästa i jour. Eller bevilja bara mera matlådor och ved och lasta henne till en ekonomihandläggare igen.

Jag kunde inte lämna ärendet. Vet inte varför. Jag började åka till henne ibland när tiden tillät. Vi pratade lite smått och drack te.  Hon hade ätit av den levererade maten fast hon var inte säker om det var giftfritt. Våren kom. Vi drack te och hon berättade något mer om hur hon såg på livet. Hon var intelligent på sitt sätt även om det inte klaffade med livet utanför.

Det blev varmare och naturen vaknade. Det var helt underbart i skogen. Men jag måste komma till ett beslut som hon kunde acceptera. Jag tänkte avsluta kontakten till sommaren och erbjuda henne en utredning  på den  socialmedicinska kliniken. Det var nog bästa alternativet och de gjorde även hembesök.  Socialmedicinska var livlinan i många omöjliga ärenden vilka lutade mot förtidspension. Jag informerade henne lite förbigående om den möjligheten och hon sa inte nej utan mmmm.

En dag hade hon varit nästan till stan. En annan till biblioteket. En dag frågade hon om jag kunde ordna ett städjobb på kvällstid då det inte var så mycket elektriska apparater i gång. Gärna vikariat ifall hon inte orkade arbeta så länge.

Vad hände? Vet inte. Jag kastade mig över AF. Hon började arbeta med städning, försörja sig, gå till affären och köpa mat fast det fick gå fort, låna mera böcker och om ett tag var hon inte längre beroende av socialtjänstens bidrag och jag behövde inte grubbla på hur jag skulle kunna hjälpa henne.

Var tacksam för dina barn.

Publicerat av

Idag, på Alla Hjärtans dag, minns jag de gamla som ingen besökte i Ålderdomshemmet. De gamla kvinnorna utan levande släktingar. Flertal hade mist sina anhöriga i kriget. Deras liv sköttes av en gode man som betalade räkningarna och anställd personal. ”Vi övergivna”, som en av dem sa.

Hur många mödrar har förlorat sina söner och även döttrar i de eviga krig som pågår? Då andra Världskriget, nu närmast oss kriget i Ukraina som snart har sin tvåårsdag.

Då. länge sedan, bildade jag och min kompis en besöksgrupp som besökte dessa gamla i det stora boendet i min hemstad. Vi var uppskattade tills någon byråkrat kom på att det stred nog mot lagen. Nej, vi tog absolut inte mot pengar men fick ibland bulle och saft. Vi var 12 – 14 år gamla. De ensamma gamla blir snart fler än förr med sjunkande barnantal. Många kvinnor i de mer välmående länderna väljer bort barn, det finns roligare självförverkligande på andra sätt. I vissa länder är barnkullarna än för stora jämfört med ekonomin. Kan vi ana nya flyttströmmar?

Idag annonseras efter besök hos ensamma även på Internet. ”Bli besöksvolontär för ensamma dementa.” Jag har haft nog av demens.

Idag tänker jag också på oss som har en livförsäkring. Nej, jag menar inte de eventuella pengar som någon får efter vår död utan våra barn. De barn vi nu gamla mödrar har fostrat upp eller i alla fall försökt. De barn som stod ut med vår oförmåga. Barn som skötte skolan och hade hobbyer. Barn som aldrig klagade trots brist på pengar. Som inte sa mot när vi förändrade deras liv med skilsmässor, flytt, skolbyte, nya partner. De barn som än håller kontakt, ser till sina mödrars behov trots att de har sitt och de sina att sörja för. Som även förser sin mor med sådant en fattigpensionär inte kan prioritera.

De barn, trots att de inte är kristna mer än till arv, vilka hedrar sin mor som har haft en stor påverkan i deras liv, i år räknat.

Jag är lyckligt lottad. Jag har världens bästa barn. Har du också sådana barn? Var då lycklig över din livförsäkring. Det är det bästa du kan få i livet. Att lita på Samhället och Regeringar blir bara en stor besvikelse.

Så länge min mor levde kom jag ihåg henne på Alla Hjärtans dag med ett kort och min syster eller bror köpte blommor från mig. Hon kom ihåg varenda födelsedag, så kom vi också ihåg henne.

(Far då? Det får någon far skriva om.)

Liv kan vi inte riktigt spå om.

Publicerat av

Hur håller vi oss friska och blir samtidigt gamla utan att besvära sjukvård och kommunal äldreomsorg?

Ett tag var det 10 000 steg som höll oss gamla friska. Nu räcker 7500 och även 4500 är nog att uppehålla viss kondition. Så, är mina dagens ynka 6045 steg nog?

Sedan var det mat. Medelhavsvariant var särskilt bra. Frukt och grönsaker. Det sistnämnda var svårt ibland när tomater kostade mot hundralappen.  Kanske litet glas vin var också tillåtet. Medan andra studier varnar för alkohol. Kaffe har diskuterats framåt tillbaka. En kopp eller två, kanske tre eller inget. Var kaffesällskapet det som gjorde hälsoeffekten, inte kaffet i sig? Då ligger jag illa till med mina två ensamma koppar kaffe.

Vara socialt aktiv och ha vänner ledde också till flera levnadsår. Räknas livet på Internet? Födelsedagar med släkt? Barnvakt ibland? Korridorsnack med grannar? Kan inte riktigt väcka döda vänner till liv. Föreningar har jag aldrig stått ut med.

Det senaste fyndet är dock inget vi gamla kan göra något åt längre. Det är nämligen utbildning, lång utbildning som häller oss friska så vi blir gamla.

Att inte gå i skolan är likvärdig för hälsan som att röka och dricka.

Using evidence from industrialised countries such as the UK and US as well as developing countries such as China and Brazil, the review found that an adult’s risk of mortality went down by 2% for every year in full-time education.

Completing primary, secondary and tertiary education is the equivalent of a lifetime of eating a healthy diet, lowering the risk of death by 34% compared with those with no formal education, according to the peer-reviewed analysis in The Lancet Public Health journal.

A key channel is through which education leads to higher lifetime earnings and that itself in turn helps you to access lots of other things that are really important, like better quality of housing, a better diet.

Så, är det utbildning i sig? Inte enbart förstås, utan de fördelar du får med utbildning som intressant jobb med högre lön vad ger dig bättre liv från bostad till mat. Kanske kan du göra smartare val i livet tack vare tiden som använts till att studera.  Stabilare liv, senare äktenskap, barn när du har råd med dem och, ja bättre liv helt enkelt än de som kämpar med arbetslöshet. brist på pengar och har några barn vars far/mor har stuckit. Bättre planering för livets krav helt enkelt.

Levnadsstandarden har ökat med åren. Det slitsamma arbetet förändrades med maskiner. Sjukvården mer avancerad. Bostäder blev modernare. Hygglig pension. Jag tror det, bland annat, påverkar en del hur gamla vi blir.

Jag för min del tror också på arvet, alltid i allting. Trots fattiga omständigheter och hårt liv blev nästan alla i min mors stora släkt 85 – 95 år. Inte var de särskilt utbildade och maten var inte förstklassig men att röka och kröka var uteslutet. Bön till Gud var nog det mest vågade min mors släkt ägnade sig åt. För tidigt att säga hur nästa generation efter mig blir men nu är alla utbildade i högskolan eller i universitet. Jag var den första i min släkt.

Idag styrs USA av en gammal man i min ålder som bevisligen har minnesproblem. Man åtalar inte ens honom för en förseelse för det är meningslöst. Nog saktar åldern livet. Jag medger att jag glömmer ibland ett fågelnamn eller växt eller annat och måste slå upp det. Så viss förståelse har jag för den gamle som leker president. Men jag låtsas inte att styra mer än mitt liv här hemma. Eller i tältet någonstans i skogen.

Om denna undersökning om utbildningens effekter vore absolut sanning borde jag leva länge till eftersom jag har 9 år i Universitet/högskola utöver annat på lägre nivå. Så 2% gånger 9 år? Från vilken ålder räknas då tillskottet? Från medellivslängd? Då är många av oss snart 105 år och det klarar inte ekonomin.

Jag tror dock att utbildning är tillskott tillsammans med arv och levnadssätt. Sedan kan även de med perfekt liv drabbas av cancer eller annat. Liv kan vi inte riktigt spå om.

Och en bra fråga: vill Regeringar att vi lever flera år efter arbetslivet är slut? Är inte pensionärer bara tärande och vissa av dem behöver till och med vård. Vore det inte bra om alla arbetar ändå till graven och inte blir 105 år?

Läs mer: Lancet 23 januari -24, Guardian 24 januari -24.

Bild överst: gammal skog i Hamra, nederst Dick, min fd sambo, arbetade än med foto vid 79 år.

Storm i bassängen.

Publicerat av

Skall kvinnor och män dela simbassäng eller måste de ha olika badtider? I Stockholm Husby finns skilda tider för kvinnor.

Och det blev en liten storm. Återgång till Medeltiden. Hederskultur.

Jag tycker att det är bra med kvinnosim. Min fru är religiös och hon vill simma, men hon är inte nöjd att simma blandat män och kvinnor, säger en manlig muslim till Aftonbladet. Han skulle inte accepter att frun simmade i samma bassäng som män.

För hans del är det både en fråga om religion och kultur. Om han ser en vacker tjej, tappar han koncentrationen och kan inte träna.

Men jösses. Jag tycker nog att denne man och hans likar skall inte vara i ett badhus och på badstrand överhuvudtaget för de inte ska hindras att träna. Kanske bör män få egna tider så kvinnor slipper dem? Och vad har religion att göra med bad?

Nu har Sverige importerat en för oss ´främmande kultur med kvinnosyn från medeltiden eller före.  De inflyttade har inte blivit svenskar i sitt tankesätt utan lever här med samma regler som i sitt  hemland. Du har det bagage du bar med dig över gränsen och innehållet är svårt att ändra. Om viljan saknas alltså. Det är nog så att svenskar får anpassa sig. Jag hör redan skriket. Som man bäddar… ingen eftertanke före. Så blev det även med simhallar.

Förbjud män en dag i månaden i simhallar. Inga av mankön överhuvudtaget.

Ge en kvinnofri dag även för män. Inga av kvinnokön. Obs. veckodag, inga helger. Då kan dessa hjälplösa män simma och inte distraheras av kvinnor.

Ge kvinnor som inte har lärt sig att simma simundervisning utan män låt oss säga 6 lektioner. Normal betalning.

Lät mån som inte kan simma också få 6 lektioner utan kvinnor. Inte alla män är bekväma i badbyxor bland kvinnor, speciellt om de bara plaskar som barn. Normal betalning.

 Lär samtidigt vett för alla hur man bär sig åt i badhuset. Bär du dig illa åt mot andra skall du inte vara där. Aldrig.

Sedan får alla simma bäst de vill resten av dagarna.

https://samtiden.nu/2024/02/rodgrona-viker-sig-for-hederskulturen/