Författararkiv: elina

Nog med barn i denna Värld?

Publicerat av

Varför vill inte kvinnor ha barn, undrar även Statsministern. Ser vi inte längre barn som livets mening? Är barn bara ett val som allt annat?

Att ta hand om barn är ett livslångt åtagande. Alltid förälder även om barnen har flyttat hemifrån. Förälder– barn konstellationen är ett ansvar, i början ensidig, sedan ansvar om varandra. Blod tjockare än vatten brukade man säga. När barnet är litet får förälder  avstå från en del egna önskemål. Om föräldraskapet har fungerat brukar barnen i sin tur ge tillbaka i form av hjälp och omsorg.

Men det är inte alltid så. Barn och föräldrar kan bli en besvikelse också. 

I Sverige strävar politiker efter jämlikhet mellan män och kvinnor. Vilken fantasi. Så länge kvinnor föder barn finns inte den fullkomliga jämlikheten vi eftersträvar. Vi borde nöja oss med lika värde.

I åratals har kvinnor fått höra att lönearbete gör dem jämlika. Ha ett jobb, heltid helst, det är viktigast. Om paret får barn skall kvinnan snabbt tillbaka till jobbet. Jämlikhet är exakt delning av föräldradagar. Som en vänsterpolitiker (man) sa: man kan pumpa mjölk på jobbet. Män som är föräldralediga hyllas av politiker som jämlika, men inte mamman.

Symbios och sånt är totalt gammalmodigt. Att graviditet i sig skulle påverka kvinnor mer än män ses som ojämlik trams. Jag som påstod under mina föreläsningar att graviditet är 18 månader, nio innanför kroppen och nio utanför. Jag  borde ha förbjudits att föreläsa. Sådant ojämlikt  påstående! Ändå instämde hela auditoriet, även männen.

Snart skall daghem ta över det lilla barnet. Tänk dig att lämna ett barn, som inte än pratar, kanske bara några ord och inte kan säga hur den mår annat än med gråt, till okända människor i ett daghem du som  förälder inget vet om.

Skandalerna har inte heller uteblivit. Kriminella, pedofiler och icke svensktalande har ibland anställts. Daghem har också varit sparmedel för Kommunens ekonomi. Kan man dra in något för barn och gamla gör man det, men kallar det för någonting annat. Min kommun vill stänga de små daghemmen. En stor drar mindre personal.

Det finns fina daghem men hur vet du det – egentligen –  innan ditt barn har varit där en längre tid?

Idag ser inte kvinnor det så lockande längre att föda barn till daghem.

Om vi går längre bakåt än till daghemsporten finns mödravård och förlossning som inte riktigt motsvarar kvinnors önskan. Mödravårdskontrollerna är för få för att hinna upptäcka extra behov hos blivande mödrar/familjer. Alla är inte perfekta superglada spiknyktra kvinnor från den dagen de planerade att få barn eller det kanske bara blev så. Eftersom kvinnor skall leva som män, det är måttet, gör en del det. Hur? Tänk efter lite.

Sedan försöker den blivande mamman få plats på förlossningen någonstans. Det finns alternativ i storstäder men bor du på glesbygd, från Dalälven till norra gränsen, är du glömd som födande kvinna. Det finns dock ”föda i bilen” kurser. Jag är säker på att intresset för ett barn till har efter sådan upplevelse krympt till noll. Förlossningsskador var nästan okänt begrepp förr. Nu i den rena ”drive  in system” stressas den födande kvinnan. Kanske därför kvinnors underliv får skador?

Ingen anser gravida och spädbarnsmödrar som något speciellt vi bör värna om. Graviditet är ju bara naturligt, se på djuren.

Små barn är inte viktigare än heltidsjobb. Att ta hand om och fostra barn är litet sidojobb som sker under några timmar mellan daghem, jobbet, affären, matlagning och annat hushållsjobb och tid med nödvändighetsartikeln: mobilen. Ve om ungen inte sover, hur ska föräldrar  då orka gå upp klockan 6.30 och rycka upp det motsträviga barnet till dagis.

Idag väljer kvinnor sina liv. De har preventivmedel och fri abort. De har modeller i verkligheten och speciellt på Internet. De yngre kvinnorna vill vara vackra, unga, ha pengar att spendera. Många vill ha ett jobb där de gör karriär, blir något eller i alla fall syns. helst på Internet. Många kvinnor ser sitt liv ur sin egen vinkel, inte pappa Statens. De ser sina trötta föräldrar, som har fyllt sin plikt att både arbeta och ha barn.

Dagens unga kvinnor vill inte dit. De har valmöjlighet. Kanske ångrar de sig senare men fruktsamhet är begränsad, inte evig.

Dessutom skrämmer politikerna oss alla om framtiden. Klimatet hotar oss. Det brinnande helvetet alla kommande barn får uppleva, eller var det en ny istid. Vem vill få barn till den Världen? Är det inte bra att kvinnor föder färre barn så Klimatet blir bättre? Är  inte Klimatet det viktigaste vi har att ta hand om? Det har låtit så i flera år.  Är inte de barnlösa kvinnorna och männen rena miljöhjältar! Många ledande politiker nu eller strax bakåt har inte heller barn. Är de inte modeller för andra?

No Kids, No Problem.

Den som inte har barn behöver inte tänka: hur Världen ser ut när mitt barn är, säg 10, 20, 30 år…

Hur många krig pågår just nu? Atombomb nästa? Den krigshysteri och verkliga krig som pågår gör inte kvinnor villigare att föda barn. Ingen tycks få stopp på krig. Alla ropar efter mera vapen. Föd flera barn då till kommande krig?

Varför skulle vi?

Och då har jag inte än tagit upp mäns del i det hela. Bara en sak, det sägs att spermier är färre och av sämre kvalité idag hos västerländska män, mindre chans att bli gravid helt enkelt. Vad det beror på kan vi gissa, miljögifter kanske?  De som söker hjälp för barnlöshet får köa.

Hälften av gifta förhållanden spricker, fler av sambor. Bara kärlek är inget att bygga på varken för män eller kvinnor. De sistnämnda står ofta ensamma med ungarna och inser att inte pengarna eller tiden  räcker till dem själva, knappt bara för barnen. Ingen lockande framtid precis.

Det är också en trend av egoism. Jag vill ha allt nu. Barn är ett hinder till eget liv. Dock saknar inte Världen barn. En del av dem ligger i ruiner efter bombningar, inte var de värda ett liv.

Samhällen får anpassa sig. Söka efter kvalité i stället mängd. Och till sist dör den västerländska civilisationen ut av egen kraft som alla andra civilisationer har gjort. Inte på grund av barnbrist utan att Samhällen rasar samman av sin egen tyngd.

Hur då? Tänk efter. Det finns många möjligheter. Läs gärna:

The lifespans of ancient civilisations:

https://www.bbc.com/future/article/20190218-the-lifespans-of-ancient-civilisations-compared

Tidigare i ämnet:

Föda barn? Varför då?

Om du klickar i ordmolnet på Barn hittar du alla barnartiklarna.

Statsministerns inlägg:

https://www.svd.se/a/938Q3q/ulf-kristersson-varfor-fods-sa-fa-barn-i-sverige

PS. Chinese grass roots government workers, who spent decades imposing strict birth control policies, are now calling up women in their neighbourhoods to urge them to get pregnant amid China’s demographic crisis.

Från South China Morning Post 28 Oct 2024

PS2 om att ha barn eller inte i England: https://www.bbc.com/news/articles/c4g7x5kl5l8o

Den oändliga krigshistorien.

Publicerat av

Det är tio år sedan det förra kriget mellan Gaza och Israel.

Då la jag ut namn på barn som dog, från båda sidorna. Jag fick hot per mejl. Hotet gällde de palestinska namnen, inte de få israeler.  Jag sket i det. Sedan åkte jag till Tanzania, utan Internetkoppling och även utan  lust att skriva något. En vandring är helst Internetfri. Några i USA fortsatte då att lägga ut de döda barnens namn. Men de blev för många att leta reda på till sist. Vid ca 500 slutade de.

Idag är det fullskaligt krig som även läcker till Libanon och Iran. Gaza är i  ruiner. Beirut på god väg.

Efter kriget tio år sedan  hade Gaza krav eller önskemål för att hålla vapenvila. Fylldes de? Vet ej, ser inte ut så. Såg vi ändå en liten upptining i relationer mellan Israel och några arabländer? Jared Kushner, Trumps sändebud, minns ni honom? Visst, det handlade bakom allt om pengar men finns det något idag som inte heter dollar?

Denna gång började Hamas med en oväntad överraskningsanfall 7 oktober 2023, dödade ca  1200 och tog till fånga 250, även barn. (Inte en exakt siffra.) De måste ha förberett sig i åratals, kanske sedan förra kriget. Begrep de inte sitt  kommande underläge?

Den israeliska offensiven efter Hamas attack är en av de dödligaste och mest destruktiva sedan andra världskriget, sägs från FN:s sida. Hela stadsdelar är utplånade. Vägar, sjukhus, och kritisk infrastruktur ligger i ruiner. FN säger att Gazas återhämtning kan ta hundratals år.

Ca 43,000  palestinier har dödats i Gaza, siffror upp till 186 000 cirkulerar. Det är svårt att räkna personer i rasmassorna eller de som dött i brist på vård. Ca 690 israeliska soldater har dött. Inga siffror är säkra. Däröver finns det i Palestina skadade, barn som mist sina ben för att ta ett ex. av tragedin.

Nu är de barn  som 2014 var  8 – 10 år  vuxna.  De har ett krigsminne från 2014 och en ny igen, ifall de överlever. Litar de på Israel och Världen? Absolut inte. De söker snarare stark ledning. Så fungerar psykologin. Jag tror att många av dem är med Hamas i strider, kanske just i anfallet mot Israel. Precis som Israel aldrig kommer ur andra Världskrigets fasor kommer Gazaborna för alltid betrakta Israel och även Väst som fiender. Palestinier känner sig övergivna även av de andra muslimska länderna. Hamas hyllades av arabländer medan de fördömdes av väst. Det finns fler i Sverige som också hyllar Hamas. Hyllningar gör inget i praktiken när allt är i ruiner.

Israel i sin sida förväntar sig USA s orubbliga stöd.. Att Väst känner skuld och står på deras sida.  Att klandra på judar är ett brott större än allt annat.

Någon politiker till och med föreslår att nytt svenskt medborgarskap skall innehålla erkännandet av Israel och judisk-kristna värderingar.. Vilka andra Regeringar och länder ska vi vanliga människor erkänna för medborgarskap? Och, judar har lite annan uppfattning om vissa delar av den kristna tron än vi har lärt oss i vår kyrka. De erkänner inte Jesus som Messias för att ta den största skillnaden. (Se PS nedan om förslaget.) Demokrati och yttrandefrihet är liksom valfritt för dem som vill rätta till våra uppfattningar. Att en politiker föreslår åsiktskontroll är anmärkningsvärt men inte oväntat. Folk, rätta er i leden!

Alla i Gaza är terrorister i Israels ögon. Det är inte att vända andra kinden till utan öga mot öga… Det här tar aldrig slut. Inte innan palestinier har körts ut till havet. När inget annat än ruiner finns i Gaza. Finns det andra val? I alla fall måste både Benjamin Netanyahu och Hamas kvarvarande ledare bort, att börja med. De är inte trovärdiga. Men, Hamas är folket idag. Vem kan säga annat. Gisslan skall hem till Israel, döda eller levande, det är en nyckelfråga. Om man nu ens vet vart alla befinner sig. De andra arabländerna måste förbarma sig över palestinier och ge dem skydd och vård. Att bistå de stridande med vapen gör inte annat än förlänger plågan.

Ingen borde förse parterna med nya vapen och komponenter. Ingen.

Den där suddiga moraliska gränsen att hämnas är överskriden länge sedan. Kan vi säga till Israel att det är nog nu? Kan de som stöder Hamas förstå att det var uselt val och inte göra om det? Vad fanns det att välja på en landremsa som lever av andra länders välgörenhet, reglerad av Israel, trångbodda bakom en mur?

Skall vi bygga upp Gaza igen? Försörja dem åter? Vänta på nästa krig mellan Israel och palestinier? Varför då? För att vi är så goda? En bra fråga men inga svar. Tiden går inte att backa tillbaka hur usla än konsekvenserna blev.

Kanske borde vi sluta känna skuld för Andra Världskriget?  Det kan vi inte lappa ihop hur än vi ömmar för Israel.

Skyddande operation?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gazakriget_2014

https://www.bbc.com/news/world-middle-east-20415675

PS. ”Människor som hetsar till våld och hotar den judiska minoriteten ska lagföras och i de fall de saknar svenskt medborgarskap utvisas utan pardon. För att ens få ett svenskt medborgarskap bör det, precis som i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt, krävas att den som önskar bli svensk medborgare också erkänner statens Israels rätt att existera och därtill har för avsikt att ta till sig de judiskt-kristna värderingarna som den svenska demokratin vilar på…” 26/10-2024

https://www.aliceteodorescu.se/

Bilderna från massmedia.

Ingen är längre utanför.

Publicerat av

Min lärare Olavi Junus på Socialhögskolan var en briljant och berest person. Han berättade ibland om sina resor om det bidrog till undervisningen. Han hade levt i Afrika med någon stam ett tag. Junus  och hövdingen diskuterade krig. Andra Världskriget kom fram. (Jag vet inte vilket år det var då.)

  • Har någon dött, frågade hövdingen.
  • Ja, tusentals, svarade Junus.
  • Vad märkligt, sa hövdingen. Vi slutar alltid när en har dött.

Nu slutar inte krigen i Afrika när en har dött.  Det yttrandet känns som en fantasi eller feltolkning. Åtta av de sämsta kriserna i Världen pågår i Afrika:

Sudan, de palestinska områdena, Sydsudan, Burkina Faso, Mali, Somalia, Niger, Etiopien. Demokratiska republiken Kongo.

Källa: Emergency Watchlist 2024.

Vissa krig är eviga, de har som ett eget liv. Kriget på de så kallade palestinska områdena/Israel blossar upp regelbundet.

En av min mors vänner åkte till Israel på 60 talets början. Nej, hon var inte jude utan en av dem som ville se det heliga landet och arbeta en tid i en kibbutz. Hon var sjuksköterska. Eftersom hennes föräldrar var döda hade min mor – den stora släktens matriark – tagit henne under sina vingar. Hon sas vara en syssling men jag varken kände eller träffade henne.

Så hon åkte. Min mor fick några brev från Israel om livet i en kibbutz.

Jag vet inte hur sysslingen hamnade på Västbanken, träffade en arabisk läkare, gifte sig och fick snabbt två pojkar. När sexdagarskriget var över var min mor lättad och väntade på brev. Inget. När hon inte fick ens julkort blev hon orolig.

Att inte skicka ett julkort till min mor var närapå en försyndelse.  Hon sparade alla. Det blev mitt jobb att rensa hennes hem efter döden. Det fanns ett knippe brev från Israel i lådan, i en av de fulla med kort och brev. Släkthistoria som hamnade i sopor. Ingen ville ens ha frimärkena.

Mor ringde mig och oroade sig över sysslingens familj. Jag sa att de hade säkert flyttat till Jordanien redan innan kriget. Maken hade släkt där, det hade mor berättat tidigare. Postgången var usel, sa jag till henne. Brev försvinner. Jag sa inte att kanske hon hade fullt upp och hann inte skriva. Eller att de inte hade klarat sig.

Det förblev mysterium.

Vilket krig i ordningen pågår nu i Israel – Palestinaområdet? Ett krig som sprider sig.  När kan vi kalla det Världskrig? Är det enbart Världskrig om Västländer är bokstavligen inblandade inte bara förser stridande parter med vapen?

Är det inte Världskrig när trupper och vapen fraktas Världen runt? Är inte vi alla inblandade på något sätt? Med tillverkning, vapen, soldater, bistånd, hat eller hurrarop.

Bild från Gaza: https://pixabay.com/sv/users/hosnysalah-10285169/

Om tiden förr då vi skrev brev och den förälskade pojken i Beirut.

Publicerat av
Beirut -1954

Omkring Suezkrisen 1955 gjorde min skola en insats för fred och förståelse av andra länder och människor. Det var vi elever som skulle skapa fred genom brevvänner. Tanken var att vänner skjuter man inte, eller något sådant. Vi hade inte än hunnit på historielektioner till Andra Världskriget, men alla hade mer eller mindre erfarenhet av det. Någon organisation förmedlade brevvänner Världen över. Mest var det europeiska barn men även långt borta som i Mellanöstern. Varje blivande brevvän presenterades med kön, ålder och adress på en klisterlapp.  Programmet riktade sig för barn i 13 – 14 års ålder som ansågs kunna nog engelska.

Jag tog en lapp utan att kolla vem. Jag hade redan en brevvän i Tanzania förmedlad genom en missionär mina föräldrar kände. Men jag skrev ett brev till den italiensk pojke som stod i lappen. Jag skickade med en bild på min familj, inte foto utan tecknad. Jag var bra på att teckna från mall och hade vunnit priser i tävlingar. Foto hade jag inte råd med.

Jag fick bara några brev, sedan dog det. Även kontakten från Tanzania tog slut. Flickan lämnade missionsskola precis före examen. Hon var omkring 16 och  skulle bli lärare för de yngsta barnen. Hon försvann. Senare fick jag veta att hon hade gift sig, det var därför hon  lämnade skolan. Hon fick flera barn. Om hon lärde sina barn att läsa vet jag inte.

Min ena bästa kompis tog ingen lapp men den andra började brevväxla med en pojke från Libanon, Beirut, Österlandets Paris. Då, nu är det en stad i fritt fall. Pojken skickade fotografier från sitt hem och sig själv. Allt såg ut att vara betydligt finare än våra enkla hem, ett stort vitt hus. Hon skickade också en bild till honom. Hon var söt och hade ett fint lockigt hår. De fortsatte att brevväxla. Den andra Julen fick hon ett paket. Vi tre öppnade det tillsammans. Det var ett stort block dadlar. Hon blev lite besviken.

Då kom jag på en julklapp min mor hade fått en gång från sin arbetsgivare. Det var en nysta strumpgarn. Vi tyckte att det var snålt. Men någon sa, nysta upp det och inne var en stor sedel.

Nu sa jag att hon skulle spräcka blocket med dadlarna. Ja, inne var en ring i en box, såg ut som av guld och en  diamant. Hon blev lite hagalen och lät en guldsmed titta på det. Vilken dyrgrip.  Sedan kom ett brev med frieri, inte riktigt utan önskan om ett löfte för båda var ju än barn. Nu började min kompis svettas. Samtidigt var hon glad. Tänk, hon var nästan förlovad, först i klassen.

Hon fick inte ha ringen i skolan. Regler över smycken och kläder var stenhårda i flickskolan.  Och hon var ju än ett barn.

1958 var det oroligt igen i Libanon (läs t. ex i Wikipedia). Sedan kom ett brev från hans föräldrar. De berättade att pojken hade dött i någon strid. Hur och vilket bråk det var fick vi inte riktigt klarhet i. De skrev också att hon fick behålla ringen.

Så slutade hennes brevskrivande. Det blev ett slags trauma. Hennes far hade dött i andra Världskriget och nu detta. När hon äntligen förlovade sig på riktigt kunde hon inte gifta sig. Paret flyttade sitt vigseldatum om och om igen. Jag vet inte hur det gick. Jag flyttade till Sverige och hon skrev inga brev.

De flesta brevkontakterna i skolan hade dött snabbt även för andra. Men för vissa av oss hade Världen öppnat sig en smula. Flera av oss önskade resa – någon gång. Svårt att tänka idag att varken TV eller Internet fanns, radion hade en kanal. Det var lärare, dagstidningen, dess reportrar i Världen och  böcker som förmedlade kunskap. Kanske en  och annan film, de nyhetssvep som visades innan den riktiga filmen började. Missionshuset var fullt när missionären höll föreläsning med bilder om fjärran länder. Få reste än ut till Världen för bara nöjes skull. Även Sverige var långt borta. jag var den första i min släkt som reste utomlands, om kriget inte räknas.

Nutidens unga har föga uppfattning om hur deras mor- och farföräldrars liv och ännu längre bakåt var i skolåldern. Hur Världen var då, under och efter Världskriget. Det är smått obegripligt.

Bärare, Kilimanjaro.

2014 besökte jag Tanzania, safari och bestigning av Kilimanjaro, födelsedagspresent från mina barn. Den kristna missionen och deras skolor fanns nog inte längre men muslimer försökte omvända de stammar som än levde enligt sina gamla seder. Jag blev nästan chockad över hur landets utvecklingsnivå var efter så oändligt många års massivt bistånd från Sverige och Finland. Än bar kvinnorna i stan vattendunkar på huvudet och strömmen stängdes av på nätterna även i de fina hotellen. Men jämlikhetsprogram hade de, bistånd från Sverige.

Världen är öppen idag. Dock vet vi ganska lite om den vanlige människans liv i länder längre bort. Det är katastrofer och kändisar som syns. Diverse TV och Internet-program visar den västerländska nutida kulturen. Ofta är det bara skräp och ett slags dödsryckning.

Barn skriver inte brev. Lärare säger till och med att de inte kan skriva så det är läsligt.

Varför skulle de skriva handstil när mobilen finns? Jag skadade tummen i Skottland av en av dessa korkar som är omöjliga att öppna. Världens nyheter  stängdes. Jag kunde inte öppna telefonen med tumavtryck. Vad var den där koden till telefonen, ett av de alla man behöver?

Så ynkligt är vårt liv idag.

Beirut bilden: https://oldbeirut.com/post/182396158843/martyrs-square-1954