Månadsarkiv: oktober 2023

Små ritualer och stora frågor.

Utvalda

Publicerat av

Jag har vissa små ska jag säga ritualer efter en avslutad vandring, de längre sådana. Det är att inte packa upp genast utan låta ryggsäcken stå kvar ett tag som påminnelse i hallen. Sopor ska förstås ut. Jag köper något jag gillar till middag, kanske bara pizza. Tar ett bad och ett glas vin eller skumpa. Sitter sedan vid datorn och laddar in bilderna som togs under vandringen. Jag upplever vandringen på nytt.
Jag gillar tältliv men det är skönt att sova i en säng mellan rena lakan. Jag städar alltid innan jag åker i väg.

Den 22 oktober år 2018 (precis fem år sedan, vart tar tiden vägen?) flög jag hem från Seattle efter min långa vandring på PCT. Då möttes jag av min son på flygplatsen och han hade med sig vissa nödvändiga matvaror: jordgubbar och choklad. Jag är väldigt förtjust i jordgubbar. Det finns inget tillfälle och ingen middag då jordgubbar inte passar på något sätt. Sedan var det middag i hans lilla hus med dottern och hennes make, hund att inte förglömma, närvarande. (Där finns också en förändring, två nya personer finns nu i vår familj.) Jag sov efteråt i tretton timmar, hade helt vänt på dygnet. Sonen fick väcka mig vid tolv. För mig var det natt, klockan tre.
Väl hemma gjorde jag som vanligt. Dock hade jag ingen ryggsäck kvar utan en nyinköpt bag. Ryggsäcken hade fått gå till soptunnan, den var så utsliten.

Med livet och dess längd uppstår olika vanor, ritualer. Vi gör saker och ting på samma sätt. Det kan vara oväsentliga små saker som mina vandringsavslutningar. De kan tyvärr vara olyckliga icke givande seder som borde ha kastats i soptunnan helt förbrukade. Varför spara saker och beteende som inte ger vare sig glädje eller nytta? Det kan vara saker, det vi har i förrådet eller hemma i ett hörn och planerar att kasta en dag. Som den illa fungerande lampan jag nästan hatade och till sist lyckades slänga i återvinning. Eller förhållanden som inte längre ger någonting åt någon av parter. Visst har jag haft sådana med. Varför umgås med människor som bara bringar elände, aldrig stöd? Varför acceptera en arbetsplats som är en katastrof, där man mår illa dagligen? Varför vara gift när det inte finns en gnutta kärlek och respekt kvar?

Varför lär jag mig inte att hantera livet smartare! Kan trösta er som undrar att med tiden ger livet bättre svar. Sakteligen lär vi oss.


Livet är fullt med frågor och upprepningar. Många av oss har samlat både materiell och mental skit under årens gång, inte bara goda saker. Låt inte det förflutna hindra dig att vara lycklig nu. Städa upp i ditt liv, inte bara i ditt hem.
Gör inte om det som inte fungerar men ös på mer av det som bringar nytta och glädje. Så lätt att säga, men svårt att göra. Det rådet skulle nog passa för vår arma Regering.

Nu kom jag lång från ryggsäcken i hallen. Men se det som en liten symbol för en glad ritual. Någonting bra har avklarats. Sedan packas allt upp, tas hand om och används igen – förhoppningsvis.

Har du några roliga goda ritualer som du upprepar?

Om pengabehov för leder och något om sopor också.

Utvalda

Publicerat av
Vad över Sjnjuvtjvdisjåhkå, bakom Akhka

TT:s enkät som 18 av landets 21 Länsstyrelser besvarat ger en bild av pengabrist för friluftsliv. Samtliga länsstyrelser som har svarat uppger att mindre pengar i deras budget har lett till färre skötselåtgärder i skyddad natur. Underhåll av vandringsleder, rastskydd, och andra friluftsanordningar är sådant som fått skäras ner på många håll.
Igenbommade dass, ved som inte kunnat läggas ut vid grillplatser och borttagna soptunnor är andra följder. Trasiga spänger inte att tala om.

Länsstyrelsen i Norrbotten till ex., är orolig för att populära vandringsleder som Kungsleden så småningom kan behöva bomma igen på grund av en växande underhållsskuld. Den risken finns definitivt. Går en bro sönder på Kungsleden och vi inte har pengar att renovera så kan vi behöva stänga leden.

Nammasj vid Rapadalen

Stänga leden? Hur tänkte de? Ska det stå en skylt i början av leden som talar om att det är förbjudet att gå där? Hur rimmar det med allemansrätten? Kan det vara smartare att förbjuda jippon på Kungsleden där tusentals människor ska göra sina rekord och låta oss andra vandra i fred?
Vilka andra lite farliga platser vi ska stänga? En bra fråga idag då Stockholms gator kan vara farligare än ödemarken utan spänger.

Har stött på trasiga broar förut flera gånger på den svenska fjällen men inte var leden stängt. Man fick gå runt, vända eller vada. Ger du dig i ödemarken får du ta svårigheterna eller vända. I Sarek finns ingenting, bara en radio mitt i. Men Sarek är fullt med folk och många vad. Har fått flera frågor om just Sarek och hur vaden är. Det kan vara som i bilden överst. Inte så djupt men med hala stenar och kallt.

Vad har varit min fasa. Kort, gammal, föga styrka. Men det har alltid gått bra. Någon gång under alla vandringar har jag fått slå tält och sätta väckarklockan till 4 för då är vattnet som lägst ifall det är glaciärvatten. En gång tog en stark man min ryggsäck och jag kom över.

Norge är ett bra exempel på bristen av service. Ja, de har fina låsta stugor. Där bygger inte Staten broar för leder utan samfälligheten, de människor som bor där. De kan använda pengarna till annat som de anser vara bättre än en bro för vandrare. Nog har jag vadat i Norge en och annan gång. Eller undrat hur ska jag ta mig över.

Norsk bro.

Färre rastskydd och spänger lovas. Kanske kan vandrare bli mindre bortskämda och naturen mindre tillrättalagd. Det är väl det vilda vi söker när vi vandrar på ett fjäll led? Att ta en söndagspromenad i närheten av sin bostad kräver inga spänger och rastskydd. Är naturen så ömtålig och med sällsynt flora ska ju ingen gå där och trampa. Då skall det inte underlättas utan en skylt sätts upp. Gå inte här

Men jag tycker förstås att det är en bra sak när närområden utrustas med en grillplats och kanske en och annan bänk och bro vid behov så alla vågar sig ut. Eldning styrs då till en lämplig plats inte till varje berghäll.

Alla vill ha mer från skattekistan. Alla som drabbas med nerdragning gnäller och även hotar med hemska följer. Stänga naturen!

Färre soptunnor? Nu är soptunnorna borta på Kungsleden. Var och en fick ta sina sopor med sig. Det var smart. Om en vandrare kan bära med sig mat för turen kan de väl ta med sig de tomma förpackningarna. Det behövs inga helikoptrar eller snöskotrar för att frakta sopor. Men det var bra att finna soptunnor i slutet på leden vid en fjällstation för att resa med några veckors sopor och gastuber är inte så kul eller ens tänkbart i flyget.

Milk creek ca 2033 mile dag 125, taskigt vad för man ser inte vad som finns under vatten-
enkelt vad men över knän nära Mather pass.

Som jag tidigare har berättat fanns det få bekvämligheter på Pacific Crest Trail och dess 2660 mile sträcka. Utöver de tätort man liftade till eller några sportanläggningar som var öppna. Nästan inga broar. Inga spänger. Inga stugor, få matförsäljning speciellt för vandrare. Endast Kennedy Meadovs var närmast lik en fjällanläggning men utan rum vi har. Passerade några stora campingplatser men de var mest för husbilar, tältade trängdes på en liten yta. Inga vindskydd. Inga toaletter annat än de vid någon semesteranläggning. Det fanns gott om skyddade områden och nationalparker dock såg jag sällan någon information. Info var vid bilvägar och vi vandrare passerade sällan just där. Men de syntes ju i mobilens karta och i guide som de flesta hade.
Många hade mobilen i handen hela tiden. Inte jag, hade en Garmin och rörde knappt telefonen.
Ingen lämnade skräp någonstans. Inget bajs man trampade på, det grävdes ner. Inget toapapper, det tog man med sig. De som eldade samlade fallna grenar. Inte att någon eldade så ofta. Risken för skogsbrand fanns ju alltid. I Kalifornien behövdes eldnings-tillstånd som man fick efter en Internetkurs. Jag vet inte hur många hade det men en gång kontrollerade en ranger mitt intyg. Jag eldade dock aldrig utöver elden i mitt gaskök.

Sopor var svårt att bli av med. Under vandringen på Sierra var bear box obligatorisk och i den skulle allt packas in som mat, toalettsaker och sopor. Allt som luktar och lockar känsliga björnnäsor. Ibland fanns det mer sopor än mat i boxen.

Dag 81 passerade jag Ebbets pass i Sierra, 1050 mile. Jag hade fyllt på mat 10 dagar tidigare på Tuolumne Meadows store. Följaktligen hade jag flera dagars sopor, inklusive toapapper i min bear box.
Strax efter passet ropade någon på mig. De var en grupp på tre personer och två hundar. De ville bli fotograferade med den gamle svensken.
Vi tog bilder. De gav mig rent vatten, kakor och frukt. Sedan sa en av kvinnorna: Ge oss dina sopor. Hur många dagars sopor har du?
En av dem tömde sin ryggsäck till de andra och jag lämnade mina sopor inklusive en tom gasburk. Vilken lyxig hjälp. Ryggsäcken kändes så mycket lättare. Som tack fick jag ge mina bästa tips om hur jag höll mig i form i så hög ålder. Mitt standardsvar var: lämna bilen oftare, stäng av TV och gå.

Vem underhåller PCT? Mest volontärer.Många är före detta PCT vandrare eller de som vill.

Led mellan Hukejaure och Kungsleden.

Livet är så tillrättalagd i Sverige. Staten tar hand om oss. Även i ödemarken skall service finnas. Pappa Staten skyddar oss så vi inte blöter ner fötterna. Låt naturen bli lite mer naturligt. Det finns gott om områden redan där nästan alla kan njuta av naturen, med vägar, rastplatser och just spänger. Det finns även ledbitar där du kan åka med din rullstol.
Gör inte livet så förbaskat iordningställt. Överallt. Glöm inte eget ansvar.

Kanske en Internetkurs om hur man bär sig åt på Kungsleden? Ve den som ertappas utan godkänt examen.

https://tt.omni.se/larm-om-friluftslivet-kungsleden-hotad/a/BW9ekw

In till det vilda – inte riktigt.

Kinnekulleleden i oktober.

Utvalda

Publicerat av
Stenbrottet

Jag satt i tåget hem från Kinnekulle och tog en titt på vad som hade hänt under de senaste 6 dagarna utan Internet. Ja, Internet fanns men under en vandring brukar jag strunta i Världen, bara vara nöjd med naturen.
Israel – Palestinakonflikt hade exploderat med många döda, mördade rent av bestialiskt. Det slutar aldrig, resterna av andra världskriget menar jag.

Men vandringen på Kinnekulle var vacker, enkel, magisk på sina ställen. Jag var så oerhört tacksam över livet och dess ljuspunkter just då.

Kinnekulle är ett så kallat platåberg som ligger i Vänerns sydöstra strand i Götene kommun,
Kinnekulleleden är 48 kilometer och lättvandrat, bara ett par tröga uppgångar. Lämplig för tre dagars vandring. Det finns några vindskydd och möjlighet att få vatten, dock kan kranar vara stängda på senhösten, likaså är mat – och övernattningsställen bara öppna i sommarsäsong. Ingenting var öppet nu i början av oktober. Kan ha missat något. Tältning är förbjudet på få områden och vållar inga problem.

Munkängarna

Det tog mig två dagar att gå runt men sedan gick jag tillbaka och tog om vissa bitar och vandrade sakta runt stenbrottet. Sista morgonen gick jag på Munkängarnas lövskog, igen. In i skogen.

Leden är bra märkt och endast i någon korsning såg jag inte markeringen genast. Ingen risk att gå vilse. Delvis går leden ihop med Biosfärleden och ibland finns blåmärkta korta leder att avvika med. Ett av de går runt stenbrottet i Hällekis, ett måste.
Naturen och stenbrotten är fantastiska. Lövskogar med alla sorter av träd. Stenbrotten efter kalkbrytning är lite av Grand Canyon i miniatyr. De påminner om det hårda arbetet förfäderna gjort, det som byggde Sverige.
Utanför leden finns de små byarna, kyrkor och en del lämningar samt ett vattenfall att besöka.

Gröna skogen

All service var stängt nu men på sommaren finns utsiktstorn, några restauranger och möjlighet till övernattning samt en camping.
Ibland ihop med vandringsleden ibland förbi längs annan väg går en cykelled.

Platåberget Kinnekulle har 18 naturreservat och lämningar från förra tiders kalkbrytning.
Huvudorten Hällekis har ca 626 innevånare (2022). Det finns en Coop butik. En pizzeria som är öppen 5 dagar i veckan. Låg- och mellanstadieskola. Största arbetsgivaren utöver Kommunen är Paroc som tillverkar mineralull. Tågstation. Som tidigare sagt var dock tåg inställda.

Så klart besökte jag Hällekis mataffär och åt på pizzerian. Stöd alltid det lokala i små orter.

Lasses grotta

Det är många elstängsel på grund av djurhållning. Dock finns ut – och ingångar som fungerar. Många kor. Det var inte riktigt trevligt att hamna i samma hage med en tjur. Kanske undantag nu när säsongen var över?
Det är levande landsbygd. Trampa inte överallt. Akta dig också för koskit.
En del väg att gå men oftast lite trafik. Inga problem.
Tåget hördes på natten. Antagligen varutransporter för persontåg var ju inställda.
Men detta är bara petitesser. Har du vägarna åt det hållet ge dig tid att gå Kinnekulleleden, en av de små pärlorna i svensk natur och i svensk arbetarhistoria.

Från min tältplats såg jag solen gå ner över stenbrottet. Det fanns också en liten sjö och hoppfulla fiskare.

PS.1882 till stängningen 1978 togs 25 miljoner ton kalksten ur berget och skapade det stenbrott vi ser idag. https://kinnekullehembygd.se/cementa-hallekis-2/

PS2 Stenbostaden, grottan, bodde Lasse och Inga Eriksson under mycket enkla former i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Halla naturskyddsområde.

https://kinnekullehembygd.se/

Inte riktigt höstkänsla än men några lysande träd och fallna löv.

Som pensionär har man tid. Även för tågresor.

Utvalda

Publicerat av

Västtrafiks tåg från Lidköping till Hallsberg var inställt. Jag stod på perrongen i Hällekis och såg på infotavlan. Inställt. Ingen ersättningsbuss. Inställt… Alla tåg var inställda. Inga ersättningsbussar åt rätt håll. Ingen taxi på orten. Oavsett resesätt, missade jag tåget från Hallsberg till Stockholm.

Skulle jag slå tält och vänta till nästa dag? Det kändes osäkert. På stationen stod en kvinna. Hon hade försökt åka även dagen före men alla tåg var inställda. Inga lokalbussar, ingen ersättningstrafik. Hon vände hem. Nej, jag ville åka hem, vandringen var avslutad. Det var ingen idé att chansa på nästa dag.

Hällekis var ingen bra plats att bli strandsatt i. Allt var som i dvala. Turismen var förbi. Det fanns en pizzeria öppet fem dagar i veckan, en Coop affär. Inget fik där man kunde sitta med en kaffe och leta efter resealternativ i mobilen. Det blåste hårt, pustar som kom och nästan välte en omkull.

En till kvinna kom till stationen och tillsammans försökte vi ringa och söka alternativ. Ingen nytta alls. Service är något som inte finns när du står på en tågstation som har stängts och förvandlats till en lika stängd turist affär. Någon i telefon råder en att ta taxi och begära ersättning. Fanns ingen taxi. Mitt bekymmer.

Nej, det finns knappt service någonstans. Det heter app nu mera.

Till sist förbarmade sig en förbi åkande buss över oss två. Busschauffören gav oss plats utan biljett. 

Nu åkte vi åt andra hållet. Jag fick se det som sightseeing. Kinnekulleområdet är vackert. Jag har ingen som helst koll över Sverige på den landsändan. Göteborg har jag besökt några gånger men resten är obekant mark. Herrljunga? Där finns tågförbindelse till Stockholm och det var bussens slutstation.

Detta med tåg är oberäkneligt. Västtåg, ibland kallad Kinnekulletåget, från Hallsberg var även inställd när jag åkte till Kinnekulle sex dagar tidigare för min vandring på Kinnekulleleden. (Om det i senare inlägg.) En buss ersatt då men åkte inte till tågstationen jag skulle till utan dumpade av mig på vägen. Det är en bit att gå, sa chauffören, någon kilometer. Där stod jag och undrande åt vilket håll vore klokast att gå för att snabbast ansluta mig till Kinnekulleleden. Det visste han inte. Jag började gå mot Hällekis och fann leden.

Det sägs att Västtågs linje är den vackraste i Sverige. Kan inte säga något om det eftersom tågen var inställda in och ut.

Jag blev kvar som ensam passagerare i bussen efter Lidköping. Chauffören och jag började prata om livet. Han bodde ute på landet. Den samhörighet som inte så länge sedan fanns på landsbygden höll på att försvinna. De nya som flyttade in sa knappt hej.  Det var ingen gemenskap som förr.

Kanske behöver vi ingen gemenskap mellan människor? Det ordnar Internet och mobilen för oss. Men om katastrofer händer vill vi att någon levande person ger oss en stund av tillhörighet.

Kan hända att bristen på samhörighet, inget vi, är det mest allvarsamma problemet i Sverige? Hör du inte till varför bry dig då?

Gängen tar över, de har ”gemenskap”. Maffian tränger sig i skattefinansierade verksamheter. Rena mafiosons. Vi arbetar för att bekosta Samhällets utgifter men fusket stjäl välståndet. Vi sitter i våra hem bakom lås undrande över vad som kan hända härnäst.

Det är en obehaglig utveckling.

Herrljunga tågstation. Vi skiljes åt med några uppmuntrande ord. Ta vara på ditt liv. Jag började söka efter en ny biljett hem. Förstår mig inte på SJ s biljettsystem. Tåget som skulle gå snart mot Hallsberg – Stockholm kostade 1075 kr. Sista minuten! Läste jag fel? Men köpte jag en biljett bara till Hallsberg och sedan en ny till Stockholm kom jag billigt undan.

Jag tänkte att ingen kan ju bo utan bil på glesbygden. Noll kollektivtrafik som man kan lita på.

Vi i Stockholm gnäller när Pendeln är försenad eller någon avgång inställt. Så var det nu med. I tidtabellen fanns många inställda avgångar. Jag ville inte bli stående någonstans mer. Nu räknade jag minuter. Om jag kliver av stationen före och tar bussen dit till den hållplatsen och Pendeln där så kommer jag hem utan att behöva gå i mörkret fyra kilometer från tåget eftersom Pendeln då är inställd. Det vill ingen idag. Gå ute på  natten alltså.

Att resa är inte bara nöje. Varje gång de senaste åren då jag har försökt mig på en tågresa var tåget försenad, inställd eller ledd på en  annan väg så man fick krångla sig med olika färdmedel dit. En gång hade banvallen brustit och en annan gång välte malmtåget. Trasigt lok, trasiga toaletter och förseningar på 8 timmar hör också till de upplevelser man kan ha på en tågresa.

Väl hemma fyra timmar efter planerad tid tappade jag upp ett bad, behövligt efter en vandring. Jag tänkte på hur är det att resa för folk som har tider att passa? Barn som väntar, arbete eller bara hemkomst efter en bortovaro? Inte märkligt att folk håller fast i sina bilar.

Som pensionär har man oftast tid. Även för tågresor.

Bilder, mitten Munkängarna Kinnekulle. Nederst Hällekis några meter från tågstation.