Några förslag till klimataktiva barn!

Utvalda

Jag kör fortfarande med gamla inlägg eftersom jag har inte haft varken tid eller lust för nya. Jag ska skärpa mig snart. Men vad är mer aktuellt än råd till ungdomar om hur de kan bli klimathjältar?

Så till inlägget från december 2019 som är så aktuell även idag:

Om du tror att klimatet orsakar vår undergång inom 10 år vad tänker du själv avstå från för att hindra katastrofen? Jag hejar på oss gamla. Vi är de verkliga klimataktivisterna fast vi är oftast tysta och skäller inte ut folk offentligt som unga gör.

Vi ska ju dö snart.

När flera gamla ska lämna jordelivet i snar framtid blir resurserna bättre fördelare. Eller? Om vår del av konsumtionen (lite tveksamt i Sverige med ca 300 000 fattigpensionärer) är det som kullkastar klimatet är ju lösningen på gång.

Alla personer födda på 30 talet jag har känt är döda. Flera av dem födda på 40 och 50 talet också. Hälften av dem jag kände hade inga barn. Så… Slå den miljögärningen.

Det känns som att bortskämda ungar skriker värst. Vi som har arbetat och betalat skatt har försett barnen med grundläggande hälsovård, 12 årig gratis skolgång med skolmat, fria studier i högskolor och universitet. Deras föräldrar har säkert erbjudit dem mer än man kan önska. Nu står de och skriker – fotograferande med sina nya mobiler för att visa sitt engagemang på sociala medier – att vi vuxna inte lyssnar. Att vi har stulit deras barndom. Vilka förslag har dessa unga som vet så väl? Socialism? Kanske kommunistiskt samhälle med brödköer? Någon som bestämmer över oss så vi uppför sig önskat?

Som förälder bör du göra en insats för dessa unga. Lär dem:

Jag är så tacksam att jag får gå i skolan där både flickor och pojkar har samma undervisning.

Jag är så tacksam över att Staten ger oss barnbidrag/studiebidrag så våra föräldrar har det lättare ekonomiskt.

Jag vill hjälpa mitt samhälle genom att inte förstöra och skräpa ner samt vara varsam över de gemensamma resurser vi får använda som lokaltrafik, sjukvård, skolor, bibliotek, ungdomsgårdar, ja allt som de arbetande personerna betalar genom skatten.

Jag är tacksam över att lagar mot barnäktenskap skyddar min framtid. Jag får gå i skolan i stället att bli mor/far alltför tidigt.

Jag lovar att inte begära nya saker utan ta vara på de gamla, byta saker med mina skolkamrater, använda ärvda kläder i stället att kräva nya och jag lär mig att laga trasiga kläder i stället att slänga dem. Märket på kläderna struntar jag i utan får jag köpa nytt är funktion och rimligt pris det viktigaste. Jag har slutat med smink och är naturligt vacker.

På min fritid hjälper jag mina föräldrar, de i behov av hjälp i mitt bostadsområde och jag lär mina småsyskon eller grannbarnen bra saker. Jag hjälper andra med läxor och får då hjälp när jag behöver.

Jag är glad över skolmaten och det skulle aldrig falla mig i att slänga någon mat oavsett vad det är.

Jag slänger aldrig skräp och jag plockar efter andra. Så klart röker jag inte och på så sätt smutsar jag inte ner och skadar inte min hälsa. Jag använder inte droger eller snattar. Jag väljer att leva laglydigt.

Jag skolkar inte heller från skolan. Jag behöver den kunskapen skolan ger för att tackla problem som kommer och finna en plats i yrkeslivet för att bidra till Samhället.

Jag kräver inte. Jag ger. Jag gör mitt bästa för min familj och mitt samhälle.

Lägg gärna till egna punkter som du lär dina barn som är klimataktivister!

PS. Ljus är miljö-, ursäkta Klimatmarodörer. Inga julljus alltså.

Bilden snodde jag från http://everykindapeople.blogspot.com/

Klimatsabotörer eller klimatfrälsta?

Utvalda

FN:s klimatpanel IPCC har publicerat sin senaste rapport. De spår ökade miljökatastrofer på grund av klimatförändringar.

USA s särskilde klimatsändebud Kerry är oroad och säger nu att alla ekonomier måste binda sig till aggressiva klimatåtgärder.

Och så klart måste vi vanliga medborgare sluta med allt som livet innebär.

För idag är du klimatsabotör redan när du köper en tröja.

Jag väntar med spänning vad Kerry kommer att avstå från. Han har lite att välja på. En bil kanske? Ett hus? Eller börja flyga med vanligt flyg och ställa sina Jet? Nej, nej flyga ska man inte.

Man lever väl som man förväntar sig att andra skall göra? Inte? Vissa tror sig vara det stora undantaget som inte behöver uppoffra sig ens en smula. Tyvärr finns det ganska gott om sådana i den ekonomiska överklassen som ömmar hårt för Klimatet och väntar att andra ska göra jobbet. Obama, ett paradexempel med sin sommarvilla vid havet fast han mässar för andra om höjd vattennivå dränkta stränder som resultat av klimatet. Köper du en villa för 144 miljoner om du tror att den översvämmas om några år?

I november samlas alla klimatexperter, politiker och anhängare igen med sina privatflyg och diskuterar. Trots att även små barn och gamla kan använda Internet kan inte de rika klimataktivisterna klara det och ha videokonferenser. De måste träffas öga mot öga. Frottera sig med de andra goda.

FN s stora klimatmöte sker i Glasgow i november. Där har även jag varit en gång och deltagit som föreläsare i en FN konferens. Då flög vi än vanligt flyg och många som jag i ekonomiklass. Jag betalade min biljett själv trots att jag var inbjuden.

När alla dessa ”experter” ändrar sina liv och lever som vi vanliga fattiga, slutar flyga runt i sina privatflyg samt den största miljömarodören kallad krig är avskaffad kan jag överväga någon förändring. Jag har dock knappt överkonsumtion av någonting, men alltid finns det synder som nu mera påstås hetta upp klimatet. Som gammal har jag har dock hunnit med även den tiden då klimatet skulle bli en istid, halva Sverige skulle vara obeboelig men något tiotal år efter ändrade experterna sig. Hm. Så personligen tror att klimat, det är variabelt oavsett vad vi gör.

Miljön omkring oss, jordens resurser är det vi rår på och bör anstränga oss för. Och det innebär att leva smalt, även för Kerry och andra ”experter”. Kanske som en svensk fattigpensionär, även om vi faktiskt hör till grädden av pensionärerna i Världen, dock inte i EU.

Bilden på Kerry snodde jag från bloggen everykindapeople

PS. Kerry flög i sin jet snabbt in till Obamas ”lilla” party i sommarvillan på lördag innan han uttryckte sin oro för oss andra att vi inte gör nog för klimatet. Även andra klimatoroliga sågs jetta in som Clooneys med flera. Ja, det var bara de närmaste som var bjudna. Vi har olika uppfattningar tydligen vad innebär våra närmaste. Mina närmaste är inte flera hundra.

Bilden: Öken i Kalifornien

Varje förort var också en framtid en gång.

Utvalda

003 (3)

Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas.  Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på.  Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel.  Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.

Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betong ghetton.

Vi är som myror.

Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.

060 - kopia

Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, ambulans. polisen,  skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren.  De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.

Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem.  En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.

Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.

Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.

Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?

Snart väntar ödemarken. Den sviker aldrig.IMG_0035

Extrovert eller introvert – om lyckade semestrar och katastrofala vandringar.

Utvalda

017 (2)

Vart tillbringade du din semester? På stranden eller med något mer ansträngande? Hemma och gjorde allt det som ropade efter åtgärd? Vad du gjorde kan avslöja en del av din personlighet. Gjorde ditt val av semester dig lycklig? Var du stressad och lika trött när du kom hem och jobbet väntade? Om du inte blev pigg och glad varför valde du den semestern? Eller, vem valde för dig? Att gå med på något man inte vill för husfridens skull kan bli riktigt illa.

Eller planerade du så noggrant att allt rasade samman när planeringen inte höll? Man kan planera ihjäl sig. Alla resor skall ske utan förseningar, allt är som i drömmarnas land och man promenerar i solnedgången med sin älskade och barnen är som änglar. Och direkt sprack drömmen med 6 timmars flygförsening och hotellet såg inte ut som i de vackra bilderna på Internet. Kris!

Ibland får man välja det man inte vill som att ta hand om gamla anhöriga eller sjuk närstående. Eller arbeta extra för att pengarna ska räcka. All semester är inte bekymmersfri.

Så, hur valde du din semester? I en undersökning kom man fram att de introverta trivs på bergen och bland träd. De extroverta är gärna på stranden och bland folk. Nu är få av oss helt varken det ena eller andra utan en blandning så semestrarna kan se olika ut i olika tider av livet. Små barn har andra tankar än att vandra i bergen, de vill ha en pool och föräldrarna får nöja sig.

Många väljer semester för husfridens skull. Semester ska man ha ihop och då skall det vara trevligt. Så är det inte alltid om intressen krockar. Jag träffade ett olyckligt par en gång på fjällen. Jag hade observerat deras tält kvällen innan. Tältet såg inte lämplig ut för högfjäll, den flaxade och trycktes ihop i den hårda vinden. Dagen efter gick paret efter mig. Det regnade, dimman var ganska tät. Jag såg att de försökte vinka med båda händerna, så jag vände och gick mot dem.

Mannen undrade vart på kartan vi var.

De hade irrat sig bort från tilltänkta rutten. Han hade en urgammal karta. Ingen kompass. Regnkläderna… ja, låt oss säga att paret inte var rustade för vädret eller fjällvandring. Jag såg att kvinnan var nära gråten så jag drog henne närmare. Rädda mig, jag vill hem, viskade hon. Jag fryser. Jag är hungrig. Jag vill inte vandra.

Jag gav dem en chokladkaka och beordrade dem att vända. Jag hade förstås ingen rätt att beordra någon men nu spelade jag en som hade det. Jag beskrev vägen till närmaste stuga, den var kanske en-två kilometer från oss och skulle vara lätt att hitta genom att följa en jokk. Det är för farligt här idag, sa jag, ni måste söka skydd. Stugvärden kommer att visa er hur ni kommer till fjällstationen i morgon. Hon viskade tack och de vände. Jag hörde honom säga något om det usla vädrets fel.

Kanske var det rätt gjort ändå? Jag fick senare veta att de hade kommit till fjällstationen och berättat om en vakt som hade beordrat dem att vända.

191

Jag är en vandrare, hellre berg än strand. Gärna något med ansträngning. Också hellre en stad med historia än strand. Men en av de bästa semestrar har jag dock haft på en strand med dottern och barnbarnen. Ibland tittar jag åter på bilderna och riktigt känner barnens glädje, värmen och salta bad.

Trivs du i en liten grupp nära andra människor? Ett av arbetsminnen jag har var en föreläsning som skedde i en alldeles för liten sal, det kom in många fler än var anmälda och jag blev trängd av extra stolar. Jag stod nästan på knäet av de närmaste. Jag fick panik en stund. De var för nära. Men sedan tog ”föreläsarjaget” över. Tydligen gick det bra för någon skickade blommor efteråt och jag fick några tackbrev. Eller såg de hur pressad jag var? Hm. Däremot var 550 lyssnare ingen konst när man står på podiet och kan hålla lagom avstånd från de främsta. Man blir mer anonym.
introvert gäller nog för min del.

Det var lite kul att någon undersökning stämde på mig. Så, är du extrovert eller introvert? Stämmer det med dina lyckostunder?

PS. Publicerad 2014 men jag har inte haft tid att ägna mig för min blogg så det får bli återbruk för ett tag.