Nej, terrorister och sugrör hör inte ihop men lagstiftning för den ena och inte för det andra är något vi borde fundera över. EU förbjuder engångsartiklar i plats. En majoritet av EU-parlamentarikerna sa ja till förbud. Ett sådant förbud ska bland annat gälla sugrör, drinkpinnar, ballongpinnar, bestick och tallrikar… Jag har lite tallrikar, muggar och bestick i prepperförråd ifall strömmen och vattnet försvinner en lång tid. Är jag kriminell om jag använder de? Kommer plastpolisen och kontrollerar soporna? Kanske en miljöaktivist från Socialtjänsten skall tala mig till rätta? Var jag spydig nu?
Fiskare är slarviga och lämnar skräp efter sig. För fiskeutrustning av plast ska producenterna åläggas att stå för kostnaderna för soptransporter och återvinning – hur det nu ska gå till.
Lagtexten har redan fått grönt ljus av medlemsstaterna och kan därför bli till lag skyndsamt, eventuellt kan förbudet börja gälla 2021. Det var snabbt.
Jag har älskat sugrör! De år så användbara för den som har svårt att dricka, som min sambo hade. Pipmugg var inte alls lika bra. Jag antar att det kommer engångsrör av annat material? Vetestrå finns redan. Kanske av majs som i kassar och påsar? Odla mat och gör engångsartiklar av det. Bra? De ruttnar dock och är inte farliga för djur att äta. Sjukvårdens sugrör då, är de förbjudna? De som används att suga ut allt möjligt. Där duger inte vetestrån.
Plast är fantastisk material men människor är klantar som inte kan använda plastprodukter utan att förstöra havet och djurlivet. Så vi förbjuder.
Det gick smidigt med plastförbud. Grattis. Men terrorister lyckas EU och speciellt Sverige inte få klassad som kriminella eller ens lagföra. Alla är hastigt yrvakna som om IS vore en nyhet. Lagförslaget om att göra det kriminellt att vara med i en terrororganisation har utretts i två år men dras tillbaka efter att Lagrådet uppger att det strider mot den grundlagsskyddade föreningsrätten.
Att förbjuda terrorister kan störa föreningsfrihet! Att bränna människor levande, ha sexslavar, förstöra städer och hjärntvätta barn med mera är inte så farligt. IS har och kommer att ha starkt fäste i Sverige, vi är helt regellösa. Vi lyckas ju inte någonting för att stävja terrorism. Socialbidrag och besök av socialtanter är rent av löjligt. Vissa Kommuner försöker sätta ner foten men lagstiftningen tillåter inte att skilja människor som terrorist – inte terrorist när de söker försörjningsstöd. Avskräckande effekt kan dock finnas, de kommuner som inte gör klart vad de tycker får ta mer än sin del.
Kan hända att radikala islamister får föreningsbidrag, eller bidrag till trossamfund. På olika sätt betalar vi dem som har raserande av samhället som mål. Men skriv något olämpligt på Internet, då händer det massor.
Vart slängde du dina använda plastsugrör? I hushållssopor? Hur känner du för att bo vägg i vägg med en IS terrorist och ha hans barn i samma dagis som dina ungar?
Min sambo var noga med sitt utseende. Speciellt de sista fem åren före demens då han arbetade som statist, skådespelare och modell var han intresserad av hur kläder passade ihop. Skinnbyxor, vit skjorta, väst och snygg kavaj var hans favoritkläder. Ändå till slutet frågade han mig: är det bra ihop när han fick hjälp med att välja kläder. Trots att han var avmagrad och sjuk såg han bra ut och det tyckte han om. (Bild: I väntan på inspelning med Opeth.)
Han flyttade in exakt ett år sedan till ett demensboende efter nästa sju års vård hemma. När jag kom till demensboendet satt min sambo på en stol klädd i en blöja och Landstingets T skirt. Han hade hur mycket kläder som helst i garderoben – även flera väldigt lätta att klä på – men nu kränkte vården honom med en blöja och sladdrig T shirt som inte var hans.. Han dog i dessa ”kläder”. Det visade mig vad vården anser av de gamla.
Vad vill man visa genom att klä personen i blöja och Landstingströja? Vår egendom nu, vi gör som vi tycker? Du är bara till besvär? Gör det så lätt du kan för dig själv? Skit i att du avhumaniserar de gamla? Jag tror inte boendet ens tänkte på att de bar sig illa åt. Det är bara så man gör för att underlätta arbetet för sig själv. Minska tvätthögen kanske?
Han dog efter tre veckor i boendet, utan mat och vätska men med morfin som så många gamla dör idag. Ja, han var sjuk men…
Jag har inte ´riktigt kommit över hans död. Tiden med honom är ju en tredjedel av mitt liv. Kanske kommer man aldrig över närståendes död, det bara upptar mindre och mindre av ens tankar? Ibland smärtar det till som idag, ett slags minnesdag eftersom vi separerade då bostadsmässigt.
Tänkte på sambon när jag läste två viktiga bloggar idag som båda handlar om att vara en man – helt omodernt i dessa galna tider. Hur Stat och massmedia försöker krympa manlighet och få i stället en kvinna till av sekunda vara. Fnordspotting skriver:
Den tanige, undergivne och feminiserade mannen blir inte sällan en naturlig måltavla för kriminella. Den mansideal som förespråkas av makthavarna genom dessas institutioner och medier är därmed, och alldeles oberoende av vad man anser om detta ideal i övrigt, direkt farligt för den enskilde i det förråade offentliga rum som blivit resultatet av den förda politiken. Effekten blir att män uppmanas att göra sig sårbara, samtidigt som man på politisk väg framkallat en situation där behovet att vara stark är större än på väldigt länge. Fällan man gillrat är diabolisk, alldeles oavsett om den är resultatet av en överlagd strävan att uppnå just detta resultat eller ej.
Viktig inlägg om män och manlighet. Läs det hela på:
Och sedan ett inlägg om att klä sig som en man. Om manliga värden och hur man uttrycker de genom sina kläder, vad man kommunicerar utåt. Idag hyllas kvinnligt unisex och mindre manlig uttryck med sitt utseende. Det känns helt galet för en konservativ gamling som jag. För, det är faktiskt hur vi ser ut vad andra först lägger märke till. Våra eventuella goda egenskaper märks betydligt senare. De mindre goda märker man ibland snabbt när någon försöker råna en eller bara gör något så simpelt som kastar sopor på gatan. (Nu bortser jag helt de religiösa uttrycken väldigt ”manligt” och ”kvinnligt” vilka är vanliga på våra gator.)
Hur tänker du om dina kläder? Skall vi tänka till eller räcker det att ha något på sig?
Ett par som var på väg att gifta sig frågade mig vad som var viktigt att tänka på innan giftermålet. Vad var det som välter äktenskap? Som skild var jag kanske fel person att fråga? Eller inte, jag vet ju vad som kraschar äktenskap. Jag skulle kunna skriva en handbok om det. Jag kom att tänka på ett par som sökte hjälp när deras gemensamma liv hade kantrat. De saker paret inte var överens om gäller alla äktenskap. Fungerar inte ens de så spricker allt eller blir ett långdraget elände.
Så till historien. Jag hade en lugn eftermiddag på jobbet, i det stora sjukhuset. Jag skulle ringa folk, avsluta några journaler och skriva ett utlåtande till Socialtjänsten. Sedan skulle jag gå hem i tid för en gångs skull. Jag såg framemot god middag och slappa på soffan med min sambo.
Telefonen ringde. Det var en nästan desperat person som ville ha tid. När han berättade om sitt problem insåg jag genast att han inte var någon patient för mig utan för familjerådgivning. Det var lite lurigt eftersom vår mottagning hette ”Familjemottagning” men vi arbetade bara med riskgraviditeter med sjukdomar, missbruk, HIV och liknande och spädbarnsfamiljer, inte andra problem. Familjerådgivning är kommunalt ansvar.
Jag lyssnade dock på parets problem. Han sa att hans fru stod bredvid, han hade högtalaren på. Jag tog sedan upp min lista över kommuners familjerådgivning och några privata terapeuter som arbetade med relationsproblem. Han tackade och vi avslutade samtalet. Det hände lite då och då att folk kom fel så jag hade en lista i beredskap om alla möjliga mottagningar.
Jag fortsatte att arbeta och var nästan klar. Då kom min sekreterare och sa att jag hade två patienter som väntade. Jag skulle ju inte ha patientbesök så jag trodde det var något akut. Det var så.
I väntrummet satt mannen som hade ringt och hans fru.
De hade ringt upp alla mina förslag men ingen kunde ta mot dem. Väntetiderna var några månader för första besök. Krisen var nu. ”Jag blev så arg att jag kunde ha slagit till henne”, sa mannen ”så vi behöver hjälp nu inte om två månader”.
Jag släppte in dem. Jag började med en lögn. Jag sa att jag måste konsultera min chef eftersom paret inte var tänkbara patienter till oss. Ja, jag sa till chefen att jag hade en rådfrågning utöver det vanliga och hon mumlade något som lät: jaja gör som du tycker jag är på väg hem.
Jag behövde tid att tänka. Jag ville inte ta i äktenskapskriser. Jag hade ju en usel skilsmässa bakom mig. Även om jag var lyckligt skild i slutändan hade skilsmässan varit en ren katastrof. Jag var säkert en dålig rådgivare i likadan situation.
För att göra saken lite kortare skall jag bara spalta upp det som paret ansåg vara fel. Det var helt enkelt de viktiga punkterna man bör tänka till och ha ungefär likadan uppfattning om innan man gifter sig. Här fanns inga likadana tankegångar. Krisen i äktenskapet hade nu nått kulmen, redan efter tre år.
De hade olika åsikter om hur pengaranvänds. De hade olika uppfattningar om barnuppfostranfast de inte än hade barn. De grälade om politik, den ena var vänster, den andra höger. De umgicks mycket med bådas föräldrarvilka la sig i allt. De hade helt olik uppfattning om religion, den ena ville gå i kyrkan ibland, den andra påstod sig vara ateist och de grälade än om bröllopet som skedde i Rådhuset. De hade nästan slutat med sexeftersom grälen kom ofta på kvällen i sovrummet. Det gjorde inget för sex var ända bara uselt.
Hur i helskotta hade dessa människor lyckats bli gifta, tänkte jag? Ja, det hade inte varit något frieri utan en dag, ganska snabbt efter att de hade träffats, hade de bara gift sig. De var hastigt häftigt förälskade, då. Jag för min del tror att frieri är viktigt. Det, liksom vigseln, påminner oss sedan varför vi valde varandra den gången, en lycklig stund att återgå till när allt krisar ihop sig. Kärlek är viktigt, vad är det för mening att ens gifta sig utan kärlek: Men kärlek är inte allt, inte oändligt, inte något plåster som lappar över andra skiljaktigheter alltför länge. Även kärlek kan dö ut.
Paret ville få det att fungera, men nu var de elaka, oförstående mot varandra. Kunde jag hjälpa dem, ge dem råd?
Jag grubblade, sållade olika smarta enkla metoder snabbt i mitt huvud. Jag arbetade mestadels med lösningsfokuserad terapi men det var oanvändbart nu. Jag skulle ju inte träffa paret mer bara hjälpa dem akut. Kom sedan ihåg en simpel metod. Kanske vore det något tills de fick rätt hjälp?
Jag lämnade dem för fem minuter och gick ut. Nej, alla andra hade gått hem, ingen att rådfråga. Så…
Jag föreslog att paret inte skulle göra något alls. De borde ge den andre en möjlighet att helt enkelt förbättra sig och sitt beteende utan ständiga klagomål. Jag rådde dem bara att betrakta varann lite och se ifall den andre bättrade på sig självmant. Inga gräl i sängen. Inga diskussioner. Måste man prata med varandra om praktiska och irriterande saker skall det ske på en annan plats helst inte vid matbordet heller, stående i hallen kanske och max fem minuter var i tur och ordning.
Kanske kunde de prova detta i några veckor? Jag rekommenderade dem att boka en tid hos familjerådgivning även om det tog tid att få det. Tjata om en tid kan hjälpa, sa jag. Ställ er i väntelista för folk kan ju hoppa av.
Inte göra något alls, bara observera? De var förvånade, nästan lättade. Jag lämnade dem att fundera ensamma och gick till köket för att dricka vatten. Puh! När jag kom tillbaka höll de varandra i handen och lovade att försöka tills de fick tid hos en familjeterapeut.
Efter några veckor ringde paret och sa att det fungerade bra, de grälade inte. Båda hade bättrat på sig lite. ”Jag hade liksom inte sett henne på riktigt”, sa mannen. ”Hon var som en främmande person.” Hm. Precis. De tackade. Sedan hörde jag inget från dem. Efter tre månader fick jag blommor från dem genom ett bud. Brevet som följe var underskrivet av båda. De hade begärt skilsmässa. De var dock vänner nu och skiljes utan bråk.
Hur kunde vi ens gifta oss med varandra, skrev de. Vi är ju på helt olika planhalvor i livet. Olikheter var spännande då men inget att bygga ett äktenskap på. Tack för hjälpen!
Under 2017 var antalet giftermål 52 497 och antalet skilsmässor 24 210. Det sägs att sambor skiljer sig oftare än gifta. 20% skiljer sig på grund av olika värderingar och många för att känslorna helt enkelt tog slut.
Hur är det med dig? Är du på rätt planhalva med din partner?
Brukar du gå i skogen eller till en park? Har du några träd omkring dig eller bara betongkolosser? Har din utsikt byggts bort med ett höghus, med förtätning som det heter? Lite överallt runt våra städer har grönytor naggas i kanten med nya höghus. Människor är som myror som trängs med varandra. Ser man bilder tagen ur luften har vi dock mycket tom mark och skog kvar, de stora skogarna som en viss politiker trodde skulle lösa invandring och bostadsbrist. Ingen vill dock bygga där.
Skulle ödebygden återbesättas av asylsökanden? Vilka fantasier!
Skog är viktigt för människans överlevnad. Så även parker och andra grönytor. Vi är i våra hjärnor än i bushen, inte i ett höghus. Flera undersökningar visar att vistelse i naturen gör folk friskare. Bara så lite tid som 20 minuter dagligen i en park kan rädda oss från depression. Att gå i skogen, lövskog speciellt, ökar inte bara konditionen utan sinnesron. Det är friskvård att vara ute bland träden, inte bland betongen. Jag tror rent av att aggressioner ökar med tätare bebyggelse. Desto fler konkurrerar om ytan, desto mer bråk.
Gick igår genom ett av våra så kallade no-go-zoner, tät bebyggt med höga hus och begränsat med gårdsyta mellan. Området var som en soptipp. Trasiga möbler, förpackningar, allt man kan slänga när man inte bryr sig om sin miljö. Varför?
De gröna områden runt städer krymper när befolkningen ökar. Det är billigare att tränga några hus till på ett område än att bygga på tom mark utanför. Vägar, avlopp, el och vatten finns ju nära. Det blir tätbebyggelse. Det hjälper inte att bostäderna kallas Skogsbo, Löväng och Park när allt är kalt med bara några halvdöda buskar vilka förväntas växa med tiden.
Alla kan ju inte bo på landet i en idyll med kor som betar i hagen. Det vore väldigt opraktiskt. Villabebyggelse är på nedgång.
Det byggs höga hus i mitt centrum. De ser nästan makabra ut bland de gamla tegelbyggnaderna. Priserna är också skrämmande, 2 miljoner för en pytteliten etta? Vissa har köpt de för spekulation men det lyckades inte så bra. Bostadspriserna är på fallkurs. Flera tomma lägenheter finns i nybyggen fast många bor trångt, är bostadslösa och bor på gatan. Andra hyr ut sitt spekulationsköp. 13000 kr i månaden för en etta.
Det planeras för flera höghus i centrum så mera grönytor försvinner. Parken ligger i farozonen. Dock ligger allt nu på is eftersom det inte har gått att sälja alla nybyggen än. Men snart kommer polska byggarbetarna och estländska hantlangarna att anlända. Att bygga är internationellt.
Parken som hotas då? Det är ingen vacker park men väl använd grönyta. Nu när våren kommer sitter folk på bänkarna och njuter av solen. Barn springer runt, sparkar boll. Under olika helgdagar ordnas underhållning, loppmarknad, kommundagar. Parken används av grupper som tränar, är på picknick, daghemsbarn, allt man kan göra på en grönyta. Men nu vill Kommunen ha ett Kommunhus där i stället. Lite park kan det bli kvar. Statspark, som någon sa. Vi har börjat klaga.
Jag föredrar förstås skogen.
Men vi måste bo någonstans. Frågan är vart bidragsförsörjda eller de med låg lön skall bo. Idag kan du hyra en plats för din madrass. Kanske betalar man bara för en adress så man kan låtsas att bo någonstans och bli bidragsberättigad. Jag hyrde ut min lägenhet lagligt och till rimligt pris under min PCT vandring och det var över 60 svar på direkten, den första timmen. Det var ren tragik i många svar. Jag hyrde ut till en arbetskraftsinvandrare. Han arbetade redan på en bransch där det är anställningsbrist i Sverige, men arbetet kunde inte ordna en bostad.
Vi har blivit nästan 1,4 miljoner fler registrerade invånare, en ökning med cirka 15 procent sedan 2000 talet. I slutet på 2018 var Sveriges folkmängd 10 230 185 personer. Invandring står för ökning. 2016 och 2017 delades ut 151 031 respektive 135 529 uppehållstillstånd. Flera utvandrar men färre än de som invandrar.
Det finns ingen plan för hur alla skall hitta boende och arbete. Viljan att vara god slog ut räkneförmågan.
Varken bostäder, infrastruktur eller vård hänger med i utvecklingen. Vi skulle behöva bygga helt nya städer för att möta behoven i stället att försöka klämma in flera på en smal yta i något centrum.
Men det kostar. Vi ligger redan i skuld. Örebro 99 700 kr och Linköping 106 800kr per innevånare för att ta exempel från toppligan. Min kommun har skuldsatt oss med över 60 000 per person. Låter inte så farligt? Men ta det hundratusen gånger. Kommer arbetskraften – de som inte betalas med skattemedel – öka den tillkommande tiden? Tveksamt. Vem skall betala? Någon i framtiden? Höjda skatter som vanligt? Det är många som börjar undra: ”vad får jag för pengarna”.
Jag vill se en samhällsplan för befolkningsökning. Någon?
S och MP återinför investeringsstödet för bostäder redan i vårändringsbudgeten i april. Stödet försvann i M-KD-budget som Riksdagen antog i december. Skall inte detta godkännas av kompisarna C och L också?
– De byggbolag som vill bygga hyres- lägenheter med hyror som vanliga människor har råd med kommer det finnas resurser till, säger finansmarknadsminister Per Bolund.
Vidare:
”Vi kommer se till att tiotusentals lägenheter med rimliga hyresnivåer kommer ut på marknaden, viktigt särskilt för unga. Sen måste vi titta på andra åtgärder, som ett subventionerat bosparande till exempel.
Har vi inte hört det förr? Vem vill bygga dessa billiga hus när företagen tvingas rea de nybyggda bostadsrätterna? Det påstås att svenska byggkostnader är de högsta i EU. Vet inte.
Den genomsnittliga kötiden i Stockholm för vanliga hyresrätter var 10,3 år. Den 31 december 2018 stod 635 730 personer i bostadskön. Bostadsförmedlingen förmedlade lägenheter i 23 av Stockholms läns 26 kommuner samt i Västerås, Håbo och Strängnäs, totalt 13 455 förmedlade lägenheterna
Av landets 290 kommuner uppger 243 att det saknas tillräckligt många bostäder. I Umeå är kön just nu över 110 000 personer lång. För ett hyreskontrakt på en etta i centrala Umeå tar det över 9 år. 225 000 köande i Göteborg och 87 000 i Malmö.
Så, jag antar att Bolund lovar mer än han kan hålla?
