Try a park-me-up eller bo i koja kanske?

Brukar du gå i skogen eller till en park? Har du några träd omkring dig eller bara betongkolosser? Har din utsikt byggts bort med ett höghus, med förtätning som det heter? Lite överallt runt våra städer har grönytor naggas i kanten med nya höghus. Människor är som myror som trängs med varandra. Ser man bilder tagen ur luften har vi dock mycket tom mark och skog kvar, de stora skogarna som en viss politiker trodde skulle lösa invandring och bostadsbrist. Ingen vill dock bygga där.

Skulle ödebygden återbesättas av asylsökanden? Vilka fantasier!

Skog är viktigt för människans överlevnad. Så även parker och andra grönytor. Vi är i våra hjärnor än i bushen, inte i ett höghus. Flera undersökningar visar att vistelse i naturen gör folk friskare. Bara så lite tid som 20 minuter dagligen i en park kan rädda oss från depression. Att gå i skogen, lövskog speciellt, ökar inte bara konditionen utan sinnesron. Det är friskvård att vara ute bland träden, inte bland betongen. Jag tror rent av att aggressioner ökar med tätare bebyggelse. Desto fler konkurrerar om ytan, desto mer bråk.

Gick igår genom ett av våra så kallade no-go-zoner, tät bebyggt med höga hus och begränsat med gårdsyta mellan. Området  var som en soptipp. Trasiga möbler, förpackningar, allt man kan slänga när man inte bryr sig om sin miljö. Varför?

De gröna områden runt städer krymper när befolkningen ökar. Det är billigare att tränga några hus till på ett område än att bygga på tom mark utanför. Vägar, avlopp, el och vatten finns ju nära. Det blir tätbebyggelse. Det hjälper inte att bostäderna kallas Skogsbo, Löväng och Park när allt är kalt med bara några  halvdöda buskar vilka förväntas växa med tiden.

Alla kan ju inte bo på landet i en idyll med kor som betar i hagen. Det vore väldigt opraktiskt. Villabebyggelse är på nedgång.

Det byggs höga hus i mitt centrum. De ser nästan makabra ut bland de gamla tegelbyggnaderna. Priserna är också skrämmande, 2 miljoner för en pytteliten etta? Vissa har köpt de för spekulation men det lyckades inte så bra. Bostadspriserna är på fallkurs. Flera tomma lägenheter finns i nybyggen fast många bor trångt, är bostadslösa och bor på gatan. Andra hyr ut sitt spekulationsköp. 13000 kr i månaden för en etta.

Det planeras för flera höghus i centrum så mera grönytor försvinner. Parken ligger i farozonen. Dock ligger allt nu på is eftersom det inte har gått att sälja alla nybyggen än. Men snart kommer polska byggarbetarna och estländska hantlangarna att anlända. Att bygga är internationellt.

Parken som hotas då? Det är ingen vacker park men väl använd grönyta. Nu när våren kommer sitter folk på bänkarna och njuter av solen. Barn springer runt, sparkar boll. Under olika helgdagar ordnas underhållning, loppmarknad, kommundagar. Parken används av grupper som tränar, är på picknick, daghemsbarn, allt man kan göra på en grönyta. Men nu vill Kommunen ha ett Kommunhus där i stället. Lite park kan det bli kvar. Statspark, som någon sa.

Jag föredrar förstås skogen.

Men vi måste bo någonstans. Frågan är vart bidragsförsörjda  eller de med låg lön skall bo. Idag kan du hyra en plats för din madrass. Kanske betalar man bara för en adress så man kan låtsas att bo någonstans och bli bidragsberättigad. Jag hyrde ut min lägenhet lagligt och till rimligt pris under min PCT vandring och det var över 60 svar på direkten, den första timmen. Det var ren tragik i många svar. Jag hyrde ut till en arbetskraftsinvandrare. Han arbetade redan på en bransch där det är anställningsbrist i Sverige, men arbetet kunde inte ordna en bostad.

Vi har blivit nästan 1,4 miljoner fler registrerade invånare, en ökning med cirka 15 procent sedan 2000 talet. I slutet på 2018 var Sveriges folkmängd 10 230 185 personer. Det föds fler än det dör per år. Invandring står också för ökning. 2016 och 2017 delades ut 151 031 respektive 135 529 uppehållstillstånd. Flera utvandrar men färre än de som  invandrar.

Det finns ingen plan för hur alla skall hitta boende och arbete. Viljan att vara god slog ut räkneförmågan.

Varken bostäder, infrastruktur eller vård hänger med i utvecklingen. Vi skulle behöva bygga helt nya städer för att möta behoven i stället att försöka klämma in flera på en smal yta i något centrum.

Men det kostar. Vi ligger redan i skuld. Örebro 99 700 kr och Linköping 106 800kr per innevånare för att ta exempel från toppligan. Min kommun har skuldsatt oss med över 60 000 per person. Låter inte så farligt? Men ta det hundratusen gånger. Kommer arbetskraften – de som inte betalas med skattemedel – öka  den tillkommande tiden? Tveksamt. Vem skall betala? Någon i framtiden? Höjda skatter som vanligt? Det är många som börjar undra: ”vad får jag för pengarna”.

Jag vill se en samhällsplan för befolkningsökning. Någon?

S och MP återinför investeringsstödet för bostäder redan i vårändringsbudgeten i april. Stödet försvann i M-KD-budget som Riksdagen antog i december. Skall inte detta godkännas av kompisarna C och L också?

De byggbolag som vill bygga hyres- lägenheter med hyror som vanliga människor har råd med kommer det finnas resurser till, säger finansmarknadsminister Per Bolund.

Vidare:

 ”Vi kommer se till att tiotusentals lägenheter med rimliga hyresnivåer kommer ut på marknaden, viktigt särskilt för unga. Sen måste vi titta på andra åtgärder, som ett subventionerat bosparande till exempel.

Har vi inte hört det förr? Vem vill bygga dessa billiga hus när företagen tvingas rea de nybyggda bostadsrätterna? Det påstås att svenska byggkostnader är de högsta i EU. Vet inte.

Den genomsnittliga kötiden i Stockholm för vanliga hyresrätter var 10,3 år. Den 31 december 2018 stod 635 730 personer i bostadskön. Bostadsförmedlingen förmedlade lägenheter i 23 av Stockholms läns 26 kommuner samt i Västerås, Håbo och Strängnäs, totalt 13 455 förmedlade lägenheterna

Av landets 290 kommuner uppger 243 att det saknas tillräckligt många bostäder. I Umeå är kön just nu över 110 000 personer lång. För ett hyreskontrakt på en etta i centrala Umeå tar det över 9 år. 225 000 köande i Göteborg och 87 000 i Malmö.

Så, jag antar att Bolund lovar mer än han kan hålla?

Planera? Eller ta dagen som det kommer? Två långvandringar, olika planering

Tänker du göra en lång vandring i år? Planerar du för det? Jag har gjort två långa vandringar och väldigt många kortare. 1995 gick jag Nordkalottleden. Förra året var det Pacific Crest Trail. Jag förberedde mig totalt olika.

Då, inför Nordkalottleden gick jag till väga verkligen noggrant. Utöver inköp av ny utrustning och ordentlig genomgång av det månader innan, provpackade jag och kunde min ryggsäcks innehåll i beckmörkret.

Jag övade så jag satt upp tältet på några minuter, även i mörkret. Jag köpte alla kartor nästan ett år före och planerade för en dags sträckor, matplatser, tältplatser och möjlighet till matinköp. Jag räknade ut matbehov och när avresan närmare sig skickade jag några paket med mat, film mm till vissa knutpunkter.

Jag tränade flera gånger i veckan på gym och gick till och från arbetet ca en mil om dagen. Jag övade med packad ryggsäck i varierad terräng.

Jag tog kontakt med några tidningar så jag kunde få ett löfte om köp av artikel och bilder från vandringen och få betalt. Bar med stativ och 2 kameror med två objektiv samt en massa filmrullar, det var före det digitala när man än fotograferade med film. Packningen var således tung.

Att hålla kontakt med anhöriga skedde per vykort och telefon när post och telefonkiosk fanns tillgänglig. Jag skickade iväg film från de ställen som hade postgång. Trots sommar var vädret kyligt och som värst hade jag regn fjorton dagar i sträck.

Jag sålde bilder och intervjuades efteråt och vann någon tävling som handlade om motion. Att gå Nordkalottleden som ensam kvinna ansågs lik en prestation. Troligen var jag den första som gick hela leden, men är inte säker. Leden saknade än markeringar på vissa sträckor och broar var på planeringsstadiet eller trasiga. Det fanns således några besvärliga vad.

Nordkalottleden är nästan 800 kilometer och jag gjorde en extra runda så det blev just 800 km.  Jag var ute 52 dagar varav några stod jag stilla eftersom jag fick besök till leden och på ett ställe möttes av lokalpress. Det blev inte så många kilometer per dag. Det var min första långa vandring, de andra hade varit några hundra kilometer som max.

Tänk så stort det var på den tiden, före Internet. Idag gör folk vad som helst, äventyr av olika art är vardagsvara. När flera hundra, kanske tusentals gör samma sak som att gå från Mexiko till Kanada, bestiga de högsta bergen mm är det ingen tidningsnyhet längre. Internet har förändrat nyhetsflöden och värdet av en prestation.

Jag hade min stund i rampljuset, gjorde någon intervju även två år efter och fick tillbaka varenda krona och lite till jag hade lagt ut.

Förra året satsade jag då på Pacific Crest Trail i USA. Det var helt annorlunda med planering för PCT. Kanske till och med bättre.  Jag förberedde mig väldigt lite, kan säga tog det som det kom. Något innan dog också min sambo. Jag hade inte tid att planera.

Att köpa en olycksfallsförsäkring är ett måste och se över vaccinering. Så klart fixade jag visum, fick tio års visum. Köpte biljetter till USA så fort jag hade tillstånd att vandra PCT i januari så jag kom billigt undan Ja, du måste ha tillstånd, följa vissa regler och rangers kontrollerar det lite oväntat. Jag såg en person som fick lämna leden och han lät inte glad för de böter han skulle betala.

Jag hyrde ut min lägenhet för sex månader. Resten, själva planen för vandringen blev lite hipp som happ.

Jag hann inte träna eller gå mer än en gång i veckan, ibland två, eftersom jag tog hand om min sjuka sambo som inte kunde lämnas ensam. Utrustning var lättvikt, som ny ryggsäck och nytt tält. Jag provpackade inte ryggsäcken, den var ju lika stor som den förra. Jag satt upp tältet en gång på vardagsrumsgolvet.

Jag slog ihop sakerna dagen före resan i en bag utan större ordning och fick packa ryggsäcken på hotellet i San Diego när jag hade köpt mat och annat jag behövde. Dagen efter tog jag buss till startpunkten och bar då ryggsäcken för första gången. Jag behövde köpa en del under vandringens gång som nya skor och byxor samt annat som gick sönder eller kom på att behövas.

Jag köpte en guidebok men inga kartor. Jag Googlade hemma leden på Internet. Det såg inte illa ut på den platta datorytan. Litade på min GPS jag hade fått låna. Tja, jag trasslade med den de första dagarna för jag hade inte satt mig i funktionerna riktigt.  Jag sände meddelanden med det till anhöriga. Jag hade ingen Internetkontakt på leden och telefonen vägrade för det mesta att fungera. Fick ibland hjälp per GPS av min son för omärkta omvägar tack vare bränder. GPS var användbar. Jag tog mot meddelanden och kunde skicka de var som helst, på områden där det fanns ingenting annat än berg och skog.

Matinköpen  blev ”ta det som finns”. Det fungerade men var enformigt. Jag skickade tre paket till mig själv under vandringen, varav ett var nya skor och de andra till ställen med få matvaror.

Jag planerade inga sträckor och tältplatser utan gick så länge jag ville eller orkade. Stannade när jag tyckte så. Lagade mat när jag var hungrig eller när det fanns vatten. Tog pauser när det kändes så. De flesta jag mötte hade dagens etappmål klar och de tog få pauser. Många  var i naturen men såg inte omgivningen.

Som en person vilken haft järnkoll på arbetet och sedan i vården av min sjuka sambo var det befriande att skippa planering. Det fungerade. Fast jag var så mycket äldre nu gick jag betydligt flera kilometer per dag än tidigare trots att terrängen var bitvis svårare. Min slarvigt planerade vandring var lyckad.

Pacific Crest Trail är 2,653 mile, 4,270 km. Jag var ute 160 dagar varav några få noll dagar. Jag avbröt två dagar före Kanada tack vare vinter och för mycket snö. Jag  gick sedan fem dagar vid havet före hemresan som kompensation.

Planering är inte allt. Planera inte ihjäl dig. Det går inte att planera allt. Ta med mindre prylar. Minimalisera! Tackla problem om de kommer så väl det går, inte i förväg. Glöm bara inte en bra förstahjälp pack.