IKEA grundaren Ingvar Kamprad har dött. En våg av smädelser från vänsterkanten svämmar över Media. Sitter de vid sina IKEA bord eller på sina IKEA soffor och skriver inlägg?
Jag tänkte däremot hur han möblerat Sverige och världen. Nästan varje svensk har besökt IKEA. I de flesta hem finns något från IKEA.
Hans affärsidé har försörjt tusentals.
Vad har du från IKEA i ditt hem? I mitt finns 4 Billy bokhyllor. Varför jag köpte just de hyllorna? Priset och de fyllde sin funktion att förvara böcker. Billy används faktiskt för att mäta prisnivå i olika länder likaså som Big Mac. Hur länge behöver du arbeta för att köpa en? Sverige ligger inte bäst till.
Jag tycker illa om folk som öser smädelser mot personer efter döden. En död kan varken försvara sig, bli dömd, friad eller be ursäkt. Låt de döda vila i fred. Angrip ideologier i stället. Väldigt sällan analyseras kommunismen som inte gav lycka för alla, snarare förtryck och ekonomiska bekymmer. Hur nazismen kunde bre ut sig så till vanligt folk är en också en bra fråga liknande en mer aktuell: hur kan de radikala islamisterna finna anhängare när framgången ligger i de syriska ruinerna?
Men, låt oss inte bli djupsinniga utan ta en titt omkring oss idag. Vad har du från IKEA i ditt hem?
Först om mitt lilla kändisskap. 1995 gjorde jag en lång vandring, Nordkalottleden 80 mil, och sålde historien till några tidningar, vann en tävling med fina priser, intervjuades och fick på så sätt mina utgifter betalda. Idag vore Nordkalottleden inte värt att skriva om men då var extremsportare inte så många. Att vara en kvinna hade också sin fördel, likaså brist på Internet.
Jag hade min stund av kändisskap.
Det var betydligt mindre intresse när jag gav ut en bok och ingenting när jag utbildade ryska regeringsmedlemmar och sjukvårdsansvariga. Det sista tyckte jag var en prestation. Jag hade gärna stått i rampljuset en stund och varit stolt över svensk sjukvård men det var helt ointressant för media och även för Landstingspolitiker.
Ryssarna var imponerade. De bytte faktiskt taktik i vissa vårdärenden för att undvika smittorisker.
Detta var på den tiden du oftast måste prestera något själv ur din kunskapsbank eller förmåga för att – kanske – hamna i media. Idag är det helt annat. Internet har förändrat median och oss. Du behöver inte uppvisa stora kunskaper eller output, bara bli upprörd och lägga ut en rad om det du hittar som rasistisk, ojämlikt, manligt, opassande, kvinnoförtryckande eller annat du retar dig på. Internet sköter saken. Genast hänger ilskna kvinnor (mestadels kvinnor) med. Ett slags ideologiska städtrupper rycker ut till stöd. Du blir ”dagens kändis”, intervjuas och får spaltmetrar, kanske en minut i TV nyheter. Är du redan lite känd kan du bli professionell klagare som kallas till olika program och du får yttra dig om ditt och datt, oavsett dina kunskaper.
Det drabbade företaget brukar rätta sig i ledet och städa bort det som orsakade stämpel opassande. Man kanske anställer någon som bevakar att det anstötliga inte händer igen, som HM gjorde efter den gröna ”rasistiska” tröjan.
En enda konsument kan ha stor makt när det gäller genus och misstänkt rasism. Inte om prylarna faller ihop dagen efter garantin går ut.
Upprördhet kan handla om obetydliga saker som figurer av plastpärlor, bilder i en barnbok, ett ord, tröjor, ja just tröjor är dagens klanderobjekt. Att peka ut en HM tröja som rasistisk fick oanade konsekvenser. Familjen vars barn hade varit modell fick försvara sig. Ilskna människor gick bärsärk i HM affärer. Rent barbarisk våg av hat svämmade över både i affärer och på Internet.
Vi som inte är så känsliga fattade ingenting.
Hade det inte räckt att strunta i att köpa tröjan? Nej, någon person fick visa hur rätt och god hon var. Tröjan drogs tillbaka. Lindex däremot böjde sig inte med sin ”olämpliga” too cool tröja fast stormen gick. Tack för det!
Det är lättantändligt idag. Vad som helst utan djupare eller mer samhällsomstörtande betydelse kan orsaka folkstorm när någon drar i rasistsnöret och lägger ut det på Internet. Att synas är viktigt, speciellt om man får ropa att saken trakasserar kvinnor, är rasistisk, patriarkal eller mot feminism och jämlikhet. Ibland känns det som rea på viktiga sakfrågor.
Fastnar vi på petitesser för att de stora frågorna är för svåra och tidskrävande? När tröjor får så mycket energi vad skulle kunna hända om det lades i något viktigare, något som kan förbättra samhället? Eller ens på så enkla saker som att knacka på hos en granne som behöver lite hjälp och sällskap? Bli läxhjälp för de som inte har svensktalande föräldrar? Vad som helst som har positiv betydelse för medmänniskor. Att ta hand om varandra, stå bi.
Men, vad gnäller jag på. Tröjan var en världsnyhet, det gav en stunds viktighet för några som vet bäst. De stora samhällsfrågorna klarar vi av med en röst i september. Frågorna som blir politikernas besvär medan stormen klyver ord.
Översta bilden: hemstickad tröja, ett säkert kort eller är det för mycket rosa?.
Det finns en film om två gamla cancersjuka gubbar liggande på ett sjukhus. De beslutar sig att gå ut och göra något av sin bucket list innan det är för sent.
Jag sökte på ”bucket list” på Internet och vilka enorma listor det dög upp.
Det handlade mer om hur man vill leva och vilka saker av världens smörgåsbord man ville plocka och pricka av, inte att göra några få saker som förgyllde tillvaron eller påverkade en positivt, inte heller det man gör för andra. Undantag fanns förstås.
Ett exempel: se hundra djur? Tänk om man bara kommer till 98. Jag har inte ens orkat räkna alla djur jag har sett. Nej, 100 blir det nog inte men kanske 75 -80 om husdjur är med och insekter borträknas. Räknas fåglar? Då blir det mer än hundra.
Att färga håret hittade jag på någons bucket list. Lite mer hade jag tänkt mig.
En del på listorna var förstås intressant. Mycket handlade om att se världen.
Vad finns på din bucket list, det du ska göra i livet före döden? Hör du till dem som tror att det finns så gott om tid och jäktar inte utan skjuter upp det du önskar? Finns det hinder du inget kan göra åt som barn du har ansvar över? Kanske finns det lite mindre saker man önskar att göra men inte ge sig tid till det?
En dag har tiden gått och en del saker på listan är omöjliga att förverkliga. Man kan faktiskt vara för gammal för fysiska prestationer. Att få till drömyrket har också sin begränsning. Världen förändras och hindren som krig bildar murar. Eller pengarna räcker inte till, ett vanligt skäl till att ens bucket list blir bara en dröm, om ens det.
Jag hade ingen skriven lista men en tanke ”det ska jag göra en dag”. När jag tittar bakåt har det hänt en del men många saker har stannat på önskestadiet, i soptunnan eller bara i en fantasi som aldrig kommer att förverkligas.
På min lista fanns en resa till Egypten. Vi var nästan på väg dit när gubben min blev sjuk. Sedan kom den arabiska våren som inte var en vår utan höstkyla och allt blev kaos. Det känns som om pyramiderna är något en ensam kvinna får avstå från. Gruppresor är inte min grej. Gubben har rest färdig.
Det fanns en del andra historiska platser jag ville se. Rom, Venedig. Avprickad. Grekland likaså. Någon väldigt ursprunglig långt från civilisationen levande stam. 2 stycken avprickat. Andra platser. Ja, många i Asien där vi bodde ett tag. Burma och Pagan. Jag hade drömt att resa dit sedan tioårsålder då min far köpte en bok ”Vår Vackra Värld” och där fanns en bild från Pagan. I ett tempel kunde man se en målning av mongolhärskare som raserade kungariket Pagan 1287, troligen Khubilai khan. Den enda målningen i världen.
Pagan var fantastiskt, alla superlativ krymper. Det var enastående att se bilden av mongolhärskaren ridande på en liten häst och flätorna flygande i luften. Man fick inte ha mer ljus än ett stearinljus för färgerna kunde blekna och fönstren var igenspikade.
Jag skulle skriva en bok. Avprickat. Publicera noveller som extraknäck. Ja. Men jag ville skriva också något som gav andra hjälp i deras arbete. Jag skulle doktorera. Jag gav upp efter ett år. Jag var tvungen att arbeta heltid och läsa heltid, det gick inte ihop. Undervisningen var inte heller något jag hade förväntat mig, vi höll på att citera andra alltför länge. Jag sörjer inte att jag hoppade av då. Boken jag skrev i stället blev dock en miss. Trots översvallande brev från några förlag fick jag inte den publicerad. De kanske tackar nej så? De skyllde på ekonomin, det går inte att sälja handböcker för socialt arbete.
Jag ville ställa ut mina naturbilder. Avklarat. Men vart hamnar de sedan om inte i soptunnan efter döden?
Jag ville vara en snäll och hjälpsam person. Även det är tveksamt. Det beror på vem man frågar. Kanske min imaginära lista innehöll mer av känslomässiga saker än materiella. Att vara älskad, god mor, bra person, utbilda sig, göra något för samhället, inte en egoist. Jag kan inte bedöma själv om ens något är avprickat, annat än vissa förbättringar för området där vi bodde när barnen var små.
Det finns förstås saker jag önskat göra och gjort som att vandra tour du Mt. Blanc, vandra på Grönland, gå på Inlandsisen, Sarek, vandra med barnbarn, höra vargen yla i naturen, vandringar och bestigningar med sonen, resa med barnbarn, se Eiffeltornet och andra sevärdheter. Men lista som prickades av? Nej, det var mer livet som hände. Det finns överraskningar jag har bjudits på som safari och Kilimanjaro. Ibland är livet magiskt. Ibland bara skit.
Det finns en sak på min önskelista som börjar bli verklighet. En lång, lång vandring. Jag har gjort lång vandring förut, Nordkalottleden. Ja, då var 80 mil långt och orsakade tidningsartiklar och intervjuer, nu är 80 mil bara som en träningsrunda. Att korsa Island norr – söder var inte ens värt att försöka skriva om. Idag är äventyr så häftiga att en vandring genom Island är liksom normal semester. Jag tyckte det var en fantastisk vandring.
Så den sträckan jag planerar är inget att prata om, än. Hur långt? Det får jag se när jag går. Jag går så långt jag orkar. Nu ska jag inte planera så mycket som den första gången. Jag lämnar lite mer till slumpen. Jag försöker i alla fall inte överarbeta och besluta hur långt exakt jag måste gå en dag.
Att planera, göra en liten lista om vad man vill åstadkomma under året, liknande nyårslöften är inte så dumt. Jag ska hålla mig nu till den närmaste tiden, inte mer. Att komma i väg och vandra och några få saker som måste till innan jag flyger iväg. En del av detta är smärtsamt som att lämna sambon till ett boende. Men livet väntar inte, inte ens på mig.
Hur är det med dig som läser? Vad finns på din lista? Eller tar du dagen som den kommer?
Bilder: Rom, Pagan, Imofoss Nordkalottleden, , safari i Tanzania.
Till sist blir det stopp. Åren går och man trampar på samma fläck. Året 2017 som gick var skitår. Det var svårt att få ens tid på Vårdcentralen, tre besök på Akuten, inläggning av gubben till sjukhusvård två gånger och bara elände på alla andra sätt. Som pricken över iet kom negativt besked från äldreomsorgen. Man får inte välja äldreboende, det gör Kommunen.
Jag har bestämt mig att begära heltidsvård för min dementa sambo och själv försöka göra något jag själv vill. Livet väntar liksom inte i min ålder. Jag har tagit hand om honom nära sju år. Under de sju åren har livet varit väldigt begränsat men jag har inte velat flytta honom hemifrån. Men nu är det stopp fysiskt och psykiskt.
Kommunen beviljade ansökan om plats i ett boende utan problem men att välja plats fanns inte i kommunens regler. Den chef som aldrig har sett gubben vet bäst. Den handläggaren som sett honom en gång 35 minuter vet mirakulöst gubbens alla behov fast han sa inte ett ord. De som letar efter tom plats vet bäst. De har förstås inte träffat gubben i fråga. Vi anhöriga är inte medräknade i processen. Vi var nog för bestämda i vår åsikt vad som vore bäst för gubben?
Det ni. När ni blir gamla får ni inte heller välja något. Kommunen väljer boende för er i behov av vård.
Staten har släppt sitt monopol på flera saker. Idag får vi välja. Vi får försöka sätta våra barn i en skola som fungerar. Vi kan välja el- och telefonbolag. Vi kan placera lite av våra egna pensionspengar som vi vill. Vi kan lista oss på en valfri vårdcentral. Det finns olika hemtjänstföretag. Vi kan välja daghem och vart kvinnan vill föda sitt barn, på en förlossning eller till och med i bilen på väg till något ställe långt borta. Nej, där fanns ingen valmöjlighet. Alternativ är förstås begränsade om du råkar bo på en mindre ort eller rena landsbygden eller där man försöker lägga ner all kostsam samhällsservice.
Men är du gammal och vill komma till ett bestämt äldreboende nära dina anhöriga är det stopp. Man får inte välja, även om det skulle kunna finnas plats. Kommunen vet bäst.
Jag ilsknade till lite och skickade en fråga till Regeringen främst riktad mot äldreministern men de svarar förstås inte.
Åsa Regnér säger på Regeringens hemsida :”Som minister i en feministisk regering vill jag utveckla en modern välfärdsmodell. Rättighetsfrågor, möjlighet till inflytande och att stötta de mest utsatta är centralt. Målet är en tydligare jämställdhetspolitik och stärkt delaktighet och tillgänglighet i samhället. Barnets rättigheter ska stärkas liksom kvaliteten, tryggheten och närvaron i äldreomsorgen.”
De är fina ord. Inflytande. Delaktighet. Trygghet. Vad menar hon – egentligen?
Min fråga lyder:
Jag vill ställa en fråga eller snarare begäran till Åsa Regnér i egenskap av minister för äldrefrågor.
Jag har en dement sambo som nu skall flytta till ett boende. Enligt kommunens regler får den med vårdbehov inte välja ett boende utan en handläggare som inte ens har träffat den vårdsökande placerar en någonstans. Eftersom en del boenden icke är fungerande har vi anhöriga ångest över deras beslut.
Vi kan inte vara de enda i landet med gamla anhöriga som oroar sig för anhörigas väl?
Idag får vi välja daghem, skola, läkare, även mindre personligt betydelsefulla saker som telefon eller el abonnemang men de gamla med behov av särskilt boende har inga valmöjligheter. Det känns varken humant eller jämlikt.
Jag vill veta om Regeringen tänker göra något åt de äldres valmöjligheter, t ex genom riktlinjer från Socialstyrelsen, så att även de vårdbehövande äldre kan välja, förstås i mån av platstillgång. Då sållas också de boenden som inte fyller kvalifikationen bort, jag kan säga av erfarenhet att de är fler. Även en gammal person borde få ställa önskemål. Även en dement person är mer än bara sin diagnos. Med valmöjligheter förbättras också äldrevården.
Jag hade inte väntat mig att hon skulle svara. Regeringen har nog med sitt, folkets frågor är oväsentliga.
Det finns förstås de som får välja. Men de är inte gamla svenskar utan de från annan kultur. Hade vi sökt arabisk, persisk eller annan liknande inriktning hade ingen vågat säga att ni får inte välja.
Vi har överklagat men jag tror att det är bara slöseri av tid och av rättens resurser. Dessutom finns nu ingen plats i det önskade boendet – om ingen dör.
Jag känner ändå att jag har försökt göra mitt bästa för honom. Han är mitt ansvar, inte kommunens riktlinjer och budget. Oavsett nyttan måste jag göra det som känns rätt.
PS Gubben i norsk reklam skjuter skarpt på den tiden han var efterfrågad modell och amatörskådespelare. https://www.youtube.com/watch?v=LIiqnTMCAyQ
