Let’s rock tills fängelseporten slår igen

Vinter -58 hade Elvis Presley filmen ”Jailhouse Rock” premiär i min hemstad. Förväntan var stor bland tonårsflickor och biografen var fullsatt samt slutsåld hela veckan. Jag var inte någon beundrare av Elvis Presley, inte heller av Paul Anka vilka två var idoler bland mina skolkamrater.

Jag hade en bokad plats på Konserthuset och gick på operan när de hade premiär två gånger i året. Men jag gick på bio med mina två bästa vänner. Ja, vi tre hade smitit ut med en lögn.

Våra föräldrar var redan förskräckta fast de inte visste något om Elvis annat än skvaller om hans höftrörelser. Så jag  sa inget hemma om bion utan ljög att jag skulle läsa läxor hos en kompis. De två andra sa en liknande lögn. Jag tog på mig min duffel och långbyxor som ansågs lite opassande. Kläderna visade att man hörde till de vilda tonåringarna. Vi som gick i flickskolan använde långbyxor bara under vinteridrott .

Jag hade dock ingen uppfattning om vad det vilda bestod av. Rökning kanske? Jag rökte inte. Jag hade köpt duffeln och långbyxorna med min lön och då var min tonårsprotest över. Sedan fortsatte jag bära tidningar på natten, gå i skolan på dagen och hjälpa mina föräldrar med hemmets skötsel och småsyskon, precis som åren före.

När vi närmare oss biografen möttes vi av en liten polisstyrka och brandkår. Nej, det brann inte. De var där för att hindra eventuella kravaller. Kanske blev vi alldeles vilda av Elvis? Lokalpressen, det vill säga två fotografer, var också där. Vi tre undvek att hamna i bild.

Filmen var så där. Elvis sång var behållningen. Många grät och tjöt lite under filmen. När vi kom ut sjöng vi alla på Jailhouse rock trots att vi fick passera polisen.

The warden threw a party in the county jail
The prison band was there and they began to wail
The band was jumpin’ and the joint began to swing
You should’ve heard them knocked-out jailbirds sing

Let’s rock everybody, let’s rock
Everybody in the whole cell block
Was dancin’ to the Jailhouse Rock

Dock hände inga kravaller. Alla skyndade sig hem. Jag antar att inte bara vi tre utan flera andra hade ”läst läxor” hos en skolkamrat.

Jag tänkte på Jailhouse rocks premiär när jag läste om slagsmål med 100 yngre personer i Stockholm, om sprängningar, skjutningar, våldtäkter på skolbarn, brinnande skolor, barn som rånar barn, nätövergrepp, lik som hittas i diket… allt det som också beskriver Sverige på denna soliga vårdag. Våra fängelser är fulla men det rockas knappt där med Elvis stil. Jag tänkte på våra föräldrar  på den gamla tiden som var rädda att Elvis höftvickning och sång kunde locka oss till fula tankar och omoraliska göranden. De ville skydda oss från det – och mycket annat också. De var fostrande föräldrar, inte våra vänner.

Nej, min ungdom var ingen idyll men skillnad till världen idag är betydande.

Det är dock lätt att tycka om Elvis. Det finns några sångare som är i klass för sig som Maria Callas, Frank Sinatra och Elvis. De kunde sjunga. De hade passion för musiken. Deras röst går in i märgen och berör, även efter deras död och ganska så halvdana inspelningar. Den teknik som finns idag får vilken blond medelmåtta som helst låta som om hon vore en sångare av högre klass.

Det är dags för annan sång. Fåglarna sjunger i skogen. Våren blommar. Men det är tomt på skogsvägar. En barnvåldtäkt och ett hittad lik i närheten gör skogen till en enslig plats. Som om jag vore den enda i världen utanför allt som händer.

PS. Skriv under uppropet om hemlösa pensionärer. Namninsamlingen fortsätter även om den är inlämnad. Dock ville inte Statsministern ha det. Fortsätt att skriva på. Alla blir vi gamla och många även fattiga i Sverige.

https://www.skrivunder.com/inga_fler_hemlosa_fattiga_pensionarer_i_sverige?s=60344656

Är det vår eller vinter eller bara klimat något?

Ingenstans pratas det så mycket om väder än i Sverige. När jag flyttade till Sverige så där 55 år sedan lärde jag mig snabbt att vädret, dagens temperatur, regn, sol och vind hörde till svensk kultur. Jag tog en titt på termometern när jag gick till arbetet. Ibland var jag vinnare: kallaste vinterdagen var vid min stuga!

Idag är det klimat, det så svårdefinierad och svårmätbar fenomen omkring oss, dagens ständiga ämne. Ingenstans är klimatet så framträdande som på svenska tidningssidor och massmedia. Vi skrämmer barn med det.  Radikala eller användbara lösningar saknas dock, som kärnkraft, barnbegränsning och Internetkonferenser i stället att världens klimataktivister flyger runt till tämligen meningslösa möten där de diskuterar grader och begränsningar för de vanliga människor.

Det har blivit ett slags religion att hacka på folket som äter, flyger, har bil eller ens andas. Så kallade influenser som flyger ständigt och gör reklam för sitt flygande gråter till Staten att hindra dem från att flyga. Sjukt?

Man måste ju inte leva som man lär, bara man syns tillräckligt på Internet och i ord gnäller över sin konsumtion. Att låtsas vara god är viktigt i många sammanhang idag.

Oavsett väder och klimat är våren på gång. Precis som förra året och före det. Med snöfall och bakslag. Varför känns våren alltid så förhoppningsfull? Naturen som vaknar till liv, synligt alltså för ingenting har varit dött utan bara bidat sin tid under marken.

Den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen är stigande och ligger mellan 0 och 10 plusgrader. Om dygnsmedeltemperaturen ligger i intervallet från 0,1°C till och med 9,9°C kallar vi detta för ett dygn med vårtemperatur. Om detta inträffar sju dygn i följd, säger vi att våren anlände det första av dessa dygn. Nej, det är inte än vår i Stockholm även om luften kändes ljum och solen sken igår.

Det är vårtemperaturer i nästan hela landet men vår bara på de sydligaste och vintertemperatur på fjällområden.

Det är långpromenadernas tid – snart. Att motionera sägs ju rädda oss om allt från demens till depression, tidigt åldrande och hjärtproblem. Än är många av skogens stigar som iskanor. Man får gå på väglöst land.

Tidsbilder från ett kafé.

Vår? Nej, det blommar inte än. Det snöar. Den nya snön är den gamlas död, sa min mor när jag som barn klagade över att våren fick backa för vintern igen. Det kanske är så även med våra liv och vårt samhälle? Det som är nytt tränger sakta bort det gamla och samhället förändras, till det bättre eller sämre. De äldre, som jag, har ibland svårt att känna igen oss och förstå syftet med alla förändringar. Livet krymper, delaktighet är obefintligt, tillfälle att inverka på något är bara illusion.

Möjligheten att påverka i Samhället har dock inte varit stort, någon gång. Att påstå en röst vart fjärde år påverkar mycket är bara inbillning. Det senaste valet är ett paradexempel. I arbetet bestämde  budget och  de som satt högst upp och ovan det politiker. Nya påbud kom regelbundet. Nya metoder förväntades ta över och kasta bort de gamla, ofta fungerande. Ni anar inte hur många terapimodeller efter varandra ansågs undergörande och billigare inom psykiatrin. Rörelsemöjligheten var liten.

Så även privat. Likaså bestäms livet mer om pengar än önskan, mer om ansvar än fria val.

Jag känner en trötthet över livet just nu. Ute snö och inne känns gråheten betungande. När jag läser dagens nyhetsflora gör det mig bekymrad. Mycket är dock struntnyheter, någon som gör sig märkvärdig, kändisskvaller man inte behöver läsa. Sedan dagens Trump. Brexitklagan. Brott och bränder. Så mycket bränder! Skattehöjningar. Oroväckande samhällsskeenden utan analys om vi gör så vad blir resultatet?

Var förekommer framgång, förkovran, hoppet? Dagens goda stora nyhet?

Jag minns än den känslan  vi hade på 50 talet. Livet kändes så lovande. Mina föräldrar var fulla av förtröstan. Världskriget var slut. Efterverkningarna var tunga men det fanns ett slags hoppfull stämning. Det kunde bara bli bättre. Affärerna fylldes sakta. Nya bostäder byggdes. Världen blev mera öppen. Utbildning fanns tillgänglig. Vi gick med glädje till skolan. Vi skulle bli någon som gjorde världen framgångsrik. Känner dagens elever så? De klagar över hur jobbigt allt är och kramar om sin mobil.

Sedan kom kalla kriget, hotet med atombomb, men samtidigt blomstrade livet. Politik tog inte ner oss. Än trodde vi att våra ledare kunde göra förnuftiga val.

Varför känns det aldrig så mer?  När började nedgången? Kanske med ökad insikt över världens tillstånd? Kanske på skarven mellan 80 och 90 när jag började höra ordet budget, spara, oftare än resurs. Kanske när skolans ras blev synlig? Förändringen på våra förorter vilka vi försökte fly? Så, även jag rörde på mig.

Eller, är det bara åldern, närheten till döden som gör mig missmodig? Jag läste i någon stor undersökning om äldre att efter 76 års ålder finns få friska år kvar. 76 var liksom gränsen. Det ligger nära. Det är nedgång även för mig trots att jag kämpar mot och inbillar mig att statistik och jag inte hör ihop.

Vad tänker den vanlige människan? Bryr vi om samhällsförändringar innan något drabbar oss personligen? Vad är dagens ämne? Jag satt i ett litet café igår och tjuvlyssnade omgivningen. Det är inte svårt för folk var högljudda och det var trångt mellan borden. Vad var  på tapeten? Rikspolitik? Budgetförhandlingar? Vädret?

De manliga besökarna pratade om sport. Varenda nyans, spelare, språng, boll, även kläder analyserades under måltiden. Det är ofarligt att prata om sport, tänkte jag. Vad skulle de ha sagt om jag frågade dem vad de tyckte om det stora underskottet i vår Kommunbudget? Vad beror det på? Vad är det som ska dras in? De två pensionärerna, samt vi två, satt och åt tysta. Gänget lattemammor med sina småbarn pratade språk jag inte förstod och deras klädsel signalerade annat ursprung.  Jag tvivlar på att de analyserade matchen mellan Sverige – Portugal.

Dessa kvinnor och barn var en tidsbild. De uttryckte förändringen i landet utan att säga ett ord som vi förstod. 37 % av Sveriges befolkning i åldern 0-44 har nu utländsk bakgrund. Det säger hur framtiden sakta formar sig.

Det stundar andra tider. Om det är på gott eller ont får de yngre genomgå. Jag har ingen tilltro till politiker. Det är på botten även hos andra. De så kallade populisterna ökar, de som lyssnar på vanligt folks oro, vi som inte har rätt PK uppfattning.  15 % av svenskar har tilltro till politiska partier, 28 % för Regeringen, det har sjunkit  sedan 2010.  Riksdagen har 33 % anhängare som litar på dem. 18 % för EU,  som nu får den första utbrytaren, britternas brexit.  Siffrorna gäller förra året. Det blir intressant att se årets barometer som kommer 7 april.

På BBC pågår en intressant serie om framtiden, teknik mm:

http://www.bbc.com/future

http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

https://www.facebook.com/almqvist/posts/796418373860501

Lovsång för våren?

IMG_0041

Platsen är egentligen inte alls vacker. En samling gamla grus- och jordgropar, fyllda med vatten. Lite rester av mänsklig skräp. Sjön som funnits på stället blev dränerad av grusuttaget. Nu är den igenvuxen med vass. Träden kring sjön har dött stående. Området ramas av ganska så risig skog. Mattor av lummer. På senhösten trattkantareller.

Omgivningen är ett tillhåll för fåglar. Ett par kärrhökar. Ormvråk. Morkulla. Korp. Lite sjöfåglar som vigg och änder. Häger. Kanadagås. Tranor passerar på våren och några stannar. Småfåglar. Kanske hoar ugglan och kuttrar skogsduvan om du är där en tidig morgon. Grodorna har sin stora konsert precis när isen smälter.

Genom området rinner en bäck som bävern stänger med sina dammar. Bäverfamiljen har fällt en massa alar, björkar och även en ek för sitt husbygge och matförråd. Rådjur, älg och råbock bor på utkanterna av träskområdet.
Platsen är magisk, en bit vildmark nära storstaden. Ett litet paradis för den som råkar avvika från den trampade stigen.

IMG_0009 (2)

Den döende björkskogen, glesare varje år, har varit mitt favoritmotiv. Träden håller sig i alla fall på plats. Jag är en dålig fågelfotograf. Ändå – jag spanar i buskarna. Mitt motiv var sångsvanparet och senare på sommaren hela familjen med fyra ungar. Paret anländer före Påsk när isen ännu ligger på dammarna. Det är samma hane och hona, för trohetsnivån hos svanar är betydligt högre än hos människor. Svanen är trogen livet ut. Dör den ena kommer den andra tillbaka till häckningsplatsen och klagar sin sorg. Jag ligger bakom de kala buskarna och ser på svandansen. De sjunger. De dansar. Hanen uppvaktar sitt hjärtas dam. De simmar en stund i den lilla rännan av smältvatten för att åter sjunga för livet, kärleken och våren.

Jag beskriver en försvunnen tid. En dag kom skogsmaskinerna och mejade ner alla träd runt om dammarna. De lämnades ruttna på marken. Livet försvann. Meningen med åtgärden förbli obegripligt. En plan för någonting mänskligt, annat än vild natur? Planer som dog,  blev för dyr, olönsam helt enkelt? Kvar en kvaddad plats.

Naturen hittar en utväg men det tar tid. Hittar människan en utväg är en svårare fråga.

Blåsippor

Det är vår enligt kalendern. Varför är det inte längre något förväntansfullt? Delas också livet i årstider? Vår, sommar, höst och sedan evig vinter. Vart befinner jag mig nu? Ute i världen är vinter härskande. Inte de vita kristallklara dagarna utan mörkret, död och smärta som brer ut sig.

Finns det någonting att förvänta sig annat än kaos och terror? Hur manövrerar vi livet i en tid då framtiden har redan passerat?

Hösten har alltid varit min årstid. Oavsett det tränger vårens tecken på överallt i naturen.  Från blåsippor till tranor som nyss flög över våra huvuden. Skrikande av vårglädje.