Årskrönika för 2014

Året 2014 har gått. Vad hände? Vilka händelser minns vi? I mitt privata liv var det samma långsamma lunk som året före och före men blandat med riktigt fantastiska och häftiga upplevelser. Men låt oss börja med arets förlorade.

Årets förlorade: Utbildning

Det är inte bara den svenska skolan som ligger illa till utan utbildningen i många andra länder. Barn i Gaza kunde inte börja skolan i höst eftersom flera skolor var härbärge för krigets offer. I Nigeria kidnappades ca 200 studenter, en del av landets framtid och många andra som media inte skriver om är kidnappade och mördade.  I Pakistan sköt talibaner nyligen över 132 elever och några lärare ihjäl.  Flickor har svårt, om inte omöjligt att få gå i skolan på områden där talibanerna härskar. I flera afrikanska länder gifter man bort flickor redan som barn och de blir mödrar och pigor åt sina män i stället att gå i skolan. Barn på flykt från Syrien går miste om utbildning. Under Daesh finns ingen undervisning i annat än Koranläsning, till och med färgpennor är förbjudna. Båda av årets Fredspristagare har agerat i utbildningsfrågor, den ena genom att rädda barn från slaveri och ge dem skolgång den andra har blivit en symbol för allas rätt till skola. Symboler är inte nog. http://www.aljazeera.com/programmes/specialseries/2014/12/girls-taliban-2014121716718177928.html

Här hemma vill vissa partier ha obligatorisk gymnasieutbildning medan de inte har knep till att barnen kan klara ens grundskolan. Varje PISA mätning visar att den svenska skolan är i fritt fall. Det handlar inte om 10 000kronorsfrågan utan om kunskap och arbetsmiljö. Föräldrarna som bryr sig om sina barns utbildning försöker byta barnen till en skola där det finns någon form av arbetsro och de köper läxhjälp, men det anses orättvist.  Lika usel skola för alla är modellen? Behöver vi inte begåvningarna längre?

Men skolministern lovade ju fixa den svenska skolan på 100 dagar. Hur många dagar är kvar?  Det kanske bli en trollerikonst i början av nästa termin?

Årets pris: Malala Yousafzai

Malala Yousafzai fick delat Nobels fredspris. Vilken tyngd har vi lagt på ett barns axlar! Förväntan att hon skall göra det vi vuxna inte har lyckats med. Är det ansvarsfullt att göra detta? Hon slåss mot en religiös fanatism som tar livet av de oliktänkande, speciellt dem som försöker bättra på landets framtid, som skolbarn, hälsoarbetare… Hon är dock en pristagare vars aktion är fredlig till skillnad på många i detta sällskap som Obama, han som är varken fredlig eller sann.

Årets skamfläck: krig och flyktingar och kvinnor

I Sverige diskuteras flyktingar, deras dåliga integration, vad de kostar oss, vad de bidrar med och den senaste tiden även realiteter som bristen på bostäder, arbete och vissa har till och med vågar prata om antal flyktingar – volymer – vi kan härbärgera med de resurser vi har nu och vill öppna våra plånböcker för. Diskussionen är infekterat och även om det inte sägs rent ut bildas politiska allianser ändå in till Riksdagen för att stänga ut de som tänker att invandringen borde begränsas, speciellt från de muslimska länderna.

Ingen brännmärker dock islams krig som producerar de flyktingar vilka kan räknas i miljontals.  När vågar vi prata om religion som ursäkt för terrorgrupper vilka drar runt och mördar folk, förslavar kvinnor och barn? Kvinnor har det riktigt jävligt i islams värld. Hörs det något från feminister?

Är det islams rening, sökande efter den rena tron som pågår nu, lämnande efter sig miljoner offer eller är religion bara ursäkt för terrorister? Inte enbart människor faller offer för islams krig utan kultur och minnesmärken. Krig är det mest miljöförstörande och resurskrävande vi har. Här gnäller man om vi inte sorterar rätt våra sopor. Proportioner? http://www.gatestoneinstitute.org/4973/destruction-middle-east-antiquities

UNHCR:s årliga rapport om flyktingsituationen i världen, Global Trends, visar att 51,2 miljoner människor var på flykt vid slutet av 2013. Det är hela sex miljoner fler än de 45,2 miljoner som var på flykt i slutet av 2012. Ökningen beror huvudsakligen på kriget i Syrien. http://sverigeforunhcr.se/blogg/fler-an-50-miljoner-manniskor-pa-flykt-i-varlden

Årets meningslösa: Miljö/klimatkonferenser

Om alla deltagare skulle stanna hemma vore utsläppen lägre. Har de aldrig hört talas om videokonferenser? Resultaten av klimatkonferenser är inget revolutionerande. Men konferenser är roliga. Mat, dricka, rundturer, andra viktiga personer, borta från vardagslivet… Romson måste ha varit glad att slippa Brommaflygets framtid, olagliga färger och budgetproblem. De löften av USA och Kina vilka fick medierna att hurra var totalt värdelösa. Varken vi eller de kommer att göra tillräckligt för att ens nå små miljö- eller temperaturförändring. Oavsett om global uppvärmning är vårt fel eller en kombination av naturliga förändringar och mänsklig påverkan borde vi ta en ordentlig funderade över hur vi lever och drabbar miljön. Vi i Sverige är ju så duktiga, ligger i topp som trea eftersom vi importerar både mat och varor och så sätt miljön påverkas i stället i Brasilien, Kina… och vi kan slå oss i bröstet. Är det någon som tror att luddiga överenskommelser och handslag gör något? Vissa kanske? http://www.theguardian.com/environment/2014/dec/15/lima-deal-represents-a-fundamental-change-in-global-climate-regime

Året har haft många miljökatastrofer. Citerar här Påven Francis i FN konferens i 19/11. ”God always forgives, but the earth does not. Take care of the earth so it does not respond with destruction”. Naturen klarar sig alltid. Gör vi det? http://www.climatecentral.org/news/2014-on-track-to-be-warmest-year-on-record-18041

Årets lekstuga: Riksdag och Regering

Det är kallt och lekstugorna ute på daghem och gårdar står tomma. Sandlådorna är snötäckta eller frusna. Barnen leker vinterlekar. I stället leker Regering och f d opposition i sandlådan och lekstugan. De gör beslut där alla är med – inte SD förstås – och alla torskar. De gör uppgörelser som räcker över kommande val precis som om de visste vad utfallet blir. Vi har förlorat en del av det demokratiska spelet som garanterade frånvaron av korruption och viss chans att alla röster kan bli hörda. Jag saknar ett konservativt – liberalt parti som inte rånar mig och i vars land man får vara stolt över att vara svensk och svensk medborgare. Jag har helt tappat tron på politiker. Finns det någon röst som inte har bara egen makt och vinning i tanken? Finns det någon som kan någonting?

Årets personer: de goda och de onda

Varje år väljer tidningen Time årets person. I år är det Ebola Fighters, de som inte åkte hem utan fortsatte arbetet med patienterna trots att deras medarbetare dog och läget var hopplöst. 7854 registrerade döda när jag skrev detta.

Årets person i ondska är svår att välja. Det finns för många. Kanske Abu Bakr al-Baghdadi eller Abubakar Shekau eller Fazlullah vars soldater ropade ’God is great”, när de mördade 132 barn i en skola i Peshawar, Pakistan. Putin ligger också bra till fast han har inte personligen skjutit någon och erövrat land, bara genom ombud. Det bästa sättet att ena folket är en yttre fiende. I det propagandakriget tävlar Putin med Nordkorea. Finnar har till ex läger för ryssar. Går folk verkligen på sånt? Kanske Sven Wollter? http://www.dn.se/kultur-noje/wollter-slang-inte-stalin-i-fejset-pa-mig/

http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2331#.VKQNy3smkwh

Årets svensk, smarta affärsman och icke svenskar

För 25 år sedan grundade Johan von Schreeb Läkare utan gränser i Sverige. Nu tilldelas han magasinet Fokus utmärkelse ”Årets svensk”. Priset är lik Times årets person riktad till dem som gör insatser frivilligt inom sjukvården utan större egen vinning. Årets smarting kunde vara Bert Karlsson som nu mera styr invandringspolitiken i kommuner genom att köpa upp anläggningar, gärna i små byar utan kringservice och vips har han stjälpt ett flyktingboende till kommunen utan nödvändiga resurser att ta hand om resten, som skola och vård eller svenskutbildning. Migrationsverket kommer i år att betala 1,5 miljarder kronor till privata företag som driver tillfälliga asylboenden. En av de största vinnarna är just Bert Karlsson, vars bolag förra året omsatte 54 miljoner kronor. Ingen diskussion om vinster i invandringsindustrin medan upprörda röster hörs om andra företag som sjukvård och skola. http://www.svd.se/naringsliv/svenska-asylforetag-omsatter-miljarder_4176631.svd

Vem är svensk har debatterats högljutt under året och rasistkortet dras ständigt fram.  Medborgarskap, boende land och ursprung blandas ihop. En del är faktiskt glada över sitt ursprung! Jag är inte svensk. Jag är finsk, mina föräldrar var finska och mina förfäder kommer från Mongoliet och Spanien. Jag bor i Sverige sedan 50 år. Jag är fortfarande finsk. Det kan inte ändras. Jag kan inte födas åter i ett annat land. Däremot är jag svensk medborgare vilket ger mig ett pass och rösträtt i det landet jag har valt att leva i. Det finns många beröringspunkter med Sverige och Finland så den kulturella resan var inte lång. Jag har anpassat mig till den svenskhet som fanns, som språket, men kommer inte att anpassa mig till något multikulturellt experiment. Jag valde Sverige, det Sverige som sakta går i graven. Vad kommer efter, hur stöps allting om hinner jag måhända inte se. Det blir något för de yngre att anpassa sig till. Årets svensk är kanske den som sa: nu packar jag och flyttar? Till Sverige eller ifrån?

Årets smocka: Hur tackar vi dem som byggde landet? Dem som har släkt bakom sig i detta land, generationer vilka startade företagen, odlade marken, arbetade, skötte hushåll, sjukvård, allt vi var i behov av, kom på uppfinningar, röstade fram några som skulle styra för folkets väl. Skall vi tacka? Skall vi känna stolthet? Eller ska vi ge en smocka som Reinfeldt? http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/reinfeldt-vill-ha-ett-%C3%B6ppnare-sverige-3034702

http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/

Årets barn: barnen i Gaza, de döda och de levande

Jag började sätta ut namnen på barnen vilka dog i Gazakriget. Sedan åkte jag på min resa till Tanzania, då var antalet döda barn 136 och när jag kom tillbaka hade antalet hamnat på över 500. De barn som överlevde har sina krigsminnen och jag kan säga att så omskakande händelser försvinner aldrig. Jag har mina krigsminnen än kristallklara. Dessa barn saknar nu sitt hem, de döda och sina förlorade saker men mest kommer de att sakna ett liv som har möjligheter. http://blogg.iniskogen.se/2014/07/20/skyddande-operation/

http://www.aljazeera.com/indepth/inpictures/2014/11/pictures-i-miss-my-games-red-dr-201411693347431796.html  (bild från Al Jazeera)

Årets resor: Fjällen, Venedig och Tanzania

En femdagars vandring med ett plusbarnbarn till Hemavan och Syterskalet. Jag har nu gjort en fjällvandring med tre barn och har två turer kvar. Alla barnbarn får lära sig vandringens konst. Jag tror att det är bra lärdom, att klara sig med minimalt av saker, utan Internet och annan media i den naturen som än är ganska ursprunglig. Hoppas att någon fortsätter som vuxen. Årets vandrare var en tuffing. Trots miljoner mygg och snö travade hon vidare med glatt humör.

Året hade två utlandsresor. Den första gick till Venedig, aktuell även i kändisvärlden, inte i min, utan George Clooney och Amal Alamuddin gifte sig i Venedig. Jag var där med mitt 9 åriga barnbarn som hade valt resmålet, staden där det inte finns bilar. Tiotusentals till hade valt Venedig. Staden är trång. Vi såg palats, kyrkor och Tintorettomålningar, broar och vatten, gick vilse i smala gränder, åt glass, shoppade masker och slutade resan med en gondoltur som sig bör och utsikt från kyrktorn. Venedig är en fascinerande stad, lagom för en kortare resa. Se Venedig innan den sjunker? Och kanske sedan efter?

Den andra resan gick till Tanzania. Först safari med mina barn och sedan bestigning av Kilimanjaro med sonen. Det var bara fantastiskt. Att se djur i sitt naturliga miljö är en toppupplevelse. Att stå på en hög topp, högsta jag någonsin kommer att stå slår det mesta.  http://blogg.iniskogen.se/2014/08/22/safari-och-fattigdomsbekampning-samt-lite-funderingar-om-att-vara-stolt-over-sitt-land/

http://blogg.iniskogen.se/2014/08/16/pole-pole-mama/

Årets böcker

En bok som stått länge på att läsa listan var Jared Diamond: Undergång – Civilisationers uppgång eller fall, utgiven redan 2005, men det har bara inte blivit av att läsa den. Trots sina 600 sidor går det fort att läsa. Hans analyser om varför civilisationer har gått under och de förändringar vilka sker i nutiden och kan appliceras på Sverige lika väl som andra västvärldens platser. http://www.jareddiamond.org/Jared_Diamond/My_Books.html

Salman Rushdie är min favorit vilket beror på att jag försvarare hans rätt att skriva och blev omgående gravt hotad som orsakade vissa begränsningar i tillvaron. Hans memoarer ”Joseph Anton” grep mig djupt. Jag hade inte förstått hur besvärligt hans liv i flykt var.  Han har varit en av mina Nobelpriskandidater länge men det lär inte hända.

Årets kulturella dödläge

I DN kunde folk rösta de viktigaste kulturhändelserna efter -64 och Pippi Långstrump vann. Helt rätt. Barnkultur är viktigt. Kultur har dock hamnat i ett dödläge, inte världens men min. Jag har inte kommit någonvart. Knappt några utställningar, 2 bio med barnbarn, ingen teater eller opera. TV och CD samt bibliotek har stått för kulturen och jag känner mig utsvulten. Det går inte att planera något. Ingen vet hur gubben mår den dagen. Han har inte ro att titta på något längre. Meningen med det vi kallar kulturupplevelse har försvunnit för honom. Nästa år må bli bättre för kommunen har beviljat mig mer avlastningstid. Kanske någon utställning kan hinnas under den tiden. Så kommer vi till årets TV serier. Jag säger bara Homeland. Lysande skådespel. Andra serier ser jag ju inte om Korrespondenterna och Vetenskapens värld inte ses som serie. Nyheter? De är mest i kategorin dagens elände, trots det är jag nyhetsfreak.

Så Gott Nytt År 2015. Hoppas på förbättring av världens tillstånd. Bättre kan vi!

Kommunisterna med SW lider av att vi andra inte gillar Stalin. De tycker till och med att jag är ett drev. Haha. (pingpack från dem).

 

 

Safari och fattigdomsbekämpning samt lite funderingar om att vara stolt över sitt land.

IMG_3582

Är du stolt över Sverige? Den frågan föll sig central när jag lyssnade på vår safariguide, Lembris, när han berättade om Tanzanias självständighet, tankar bakom hur man enar ett land med olika stammar och hans stora beundran för den första presidenten Nyerere.

Lembris var stolt över sitt land, Tanzania. De hade ett gemensamt språk som enade människorna. När alla pratar samma språk kan man förstå varandra, kommunicera, utbilda, arbeta tillsammans. Stamspråken var kvar men swahili var det officiella språket och engelskan användes av administration och högre utbildning. Regeringen byggde på infrastruktur och vägarna var bra, tyckte han. Tja, vi skumpade fram i dammet och tyckte att vägen var lik våra sämsta norrlandsvägar. Tanzanias vägplanerade hade också förkärlek för väghinder tätt placerade genom byarna så vi guppade fram. Ja, vi hade fina vägar i Sverige med, intygade vi och Lembris tyckte det vore roligt att bekanta sig med de svenska vägarna.

IMG_3657

Med stolthet i rösten pratade han om nationens födelse, att landet inte hade krig eller bråk, terrorism eller religiösa problem som i många afrikanska länder. Han uteslöt de uppstickande problemen i Zanzibar. Muslimerna hade även börjat försöka omvända massajerna till islam, vilket vore helgerån. Massajerna lever som de hade levt i hundratals år, som fria jägare och boskapsskötare. De har rätt att ha sina djur i nationalparker men inte att jaga där efter engelsmännen bildade de stora nationalparkerna som Serengeti och massajernas områden krympte. När vi passerade deras byar fick vi ytterligare lektion om hur de unga blir fullvärdiga medlemmar i stammen, pojkarna fick klara sig tre månader ute och efter det var de vuxna. Vi avstod att åka in i någon by där massajerna i sina färgglada kläder stod i rad för att fotograferas av turister. Det var för mycket cirkus för oss. Det var turisterna som besökte civilisationen, inte tvärtemot, för när vårt sätt att leva har kollapsat går massajerna lugnt vidare med sitt, ifall de kan motstå islam.

Massajernas barn gick och vaktade getterna och korna. De hade en stav eller pinne i handen i detta landskap där lejon ligger i gräset och väntar. Min dotter funderade lite på allvar att skicka sina barn att leva med massajerna ett tag. Bortom bekvämlighet men fria från våra betungande kommersiella krav – det vore lärorikt för ett barn i Sverige.

IMG_3727

Lembris var en perfekt guide. Hans kunskap om djuren, naturen och växterna var stor, han var utbildad botanist och hans förmåga att vara lagom, just lagom, var beundransvärd. Han var stolt över sitt arbete men stoltast över sitt land. Så, hur uppfattade vi hans hemland?

Tanzania är ett fattigt land. Det syns på de små, något risiga husen, saknaden av struktur i staden Arusha där vi började vår resa. Det märks på alla som bär på vattendunkar och på strömmen som klipps av på kvällen. Det syns på tomma caféer, människor som sitter vid vägkanten, kvinnorna som försöker sälja lite grönsaker och den stora mängden anställda på hotellen där vi bodde eller det onödigt stora gäng som hängde med på vår Kilimanjarovandring. För varje liten moment – som att plocka bort en tom tallrik – fanns en person. För, den industriella revolutionen som lyfte västerländerna och även Sverige, har redan varit och kan inte återskapas. Den tiden är förbi. Med systemet att serva varandra och byta på så sätt pengar kommer inget land att överleva ekonomiskt, inte Sverige heller. Rot och Rut, vårda varandra och ge service på flyktingförläggningar gör inte ett land mer välmående, tvärtemot vill jag påstå. Vad är välstånd och hur vi skall betala för det kommer att få omdefinieras även i Sverige, kanske mot tanzanisks nivå? Den rike betalar och den fattige får hoppas. Alldeles nyss sa vår statsminister den bittra sanningen att reformtiden är förbi och vi ska öppna våra plånböcker för andras behov.

IMG_3621

Med sina nära 50 miljoner innevånare och i medeltal nästan 5 barn per kvinna är Tanzania ett land med många unga som väntar på framtiden. Mer än 60 % av befolkningen är under 25 år. 67,8 % kan läsa och skriva, färre kvinnor än män. Våra guider berättade om önskan att ha barnen i privatskola för lärarna i den statliga skolan var så uselt betalda att de kunde skicka hem barnen ifall de fick något annat arbete några dagar. Tillgången till rent vatten och sanitet är begränsat, speciellt på landsbygden. Att använda toaletter modell hål och två plankbitar på jordgolvet var hårt för en turist van med kaklat badrum och obegränsat med varmvatten. Vattentillgången påminner direkt om FNs milleniemål om vatten till alla men bara något över hälften har tillgång till rent vatten. Överallt fanns kvinnor eller barn med sina plastdunkar på väg mot vatten någonstans eller vid bilar som delade ut en dunk var. För oss fanns alltid flaskvatten, även på Kilimanjaro konkade följet trelitersflaskor för oss. Sjukvård är begränsat, de rika söker upp amerikanska sjukhus, även jag kollade vart det närmaste låg ifall jag skulle klanta till det på berget.  Andelen döda i Aids är den fjärde i världen, 5 % av befolkningen antas vara smittade av HIV. Även Tanzania har flyktingar från grannländer vilka har svårt att klara sig. Det återstår många utvecklingsproblem för Tanzania.

Socker, kaffe, diamanter, guld samt nötter och bomull är de största exportvarorna och turismen förstås. Men att bygga på turismen och lita på den inkomstkällan är alltid vanskligt. Turister är flyktiga, det har vi sett i södra Europa som Spanien. 80 % är sysselsatta inom jordbruk. Man importerar förbrukningsvaror och maskiner. Största affärspartners är Kina och Indien.

IMG_3828

På något sätt har Tanzania (tidigare Tanganyika) varit det främmande land jag känt längst i världen, från 4 år då jag hade lärt mig att läsa och fick följa med till möten om missionsarbete i världen. Jag minns missionärers bildvisningar och min mor stickade strumpor till försäljning. Ihopsamlade pengar byggde skolor i Tanzania, någon vårdcentral och församlingssal. Jag hade en brevvän som fick utbildning till lärare och jag hade en sparbössa för detta ändamål. De senare åren har jag betalt 1000 träd till plantering kring Victoriasjön och var nyfiken på om det projektet verkligen fungerade.

Vår guide hade varit där flera gånger med gäster och han hade en bra kännedom om träden, så botanist som han var. Det var ett lyckat projekt. Det var synd att tiden inte räckte till, han ville gärna köra oss dit och se på ”mina” 1000 träd. Jag har slutat bidra till just detta projekt och undrar: när klarar de det själva? När är bistånd nog? När har jag bidragit nog?  Räknar regeringen där alltid med våra miljoner i sin budget? Tanzania har fått bistånd från oss i alla år. 802 milj. år 2013 varav hälften går till budgetstöd för fattigdomsbekämpning.  En del går till arbete med jämställdhet. Kanske det behövs? Kanske kan de styra själv sina relationer utan att vi lägger oss i? Det kanske är helt okej att bärarna och guiderna var bara män? Vi är alldeles klart en del av Tanzanias ekonomi både med statligt stående bidrag och den som ger en smula eller mer från sitt överskott, kanske som dricks för den som bar ens prylar.

IMG_3663

Men, hur var safarin? Helt makalöst! Visst har jag sett djur i en djurpark men här var de fria, i sitt eget element, strosande runt i frihet. Vi såg big 5, alltså även en noshörning och leopard vilka inte är så lätta att råka på och i stort alla djur man kan hitta på savannen. Vi åkte till Serengeti, Ngorongorokratern och lake Manyara. Vi åkte med Anderson`s afrikan adventures, www.andersons.se och vårt betyg till hela resan och organisationen av det var mer än förväntat, om man borträknar stormen i Amsterdam som höll oss i flygkaos och köer i ett dygn men det var inte resebyråns fel bara vädergudarnas och den usla organisationen som har tagit bort servicemänniskorna från flygplatser och ersatt de med billigare maskiner vilka inte ens kan byta en biljett ännu mindre boka om, med flera timmars köer och dramatiska scener med griniga människor som följd. Ja, på hemvägen satt vi åter på Schiphol och väntade på grund av ett radarfel på Arlanda, dock bara några timmar. Det går fort att flyga om man borträknar väntetiderna!

IMG_3744

Så, är du stolt över Sverige? Eller hör du till de missnöjda som bara klagar? Kritik är annat, speciellt om den innehåller även förslag till lösningar.

http://www.openaid.se/countries/tanzania?year=2013

Jag har att tacka mina barn vilka gav mig resan som present och sonen som backade upp min långsamma bestigning av Kilimanjaro fast det säkert satt myror i hans ben.

Kan hända att jag borde vara lite tacksam mot kommunens välvilja att ge avlastningsboende för min sambo under tiden. Jag vet att vissa kommuner har dragit ner avlastning för anhöriga som vårdar någon hemma, vilket på sikt gör det omöjligt att orka med vården och så klart blir det inga safaris eller Kilimanjarobestigningar inte heller vila och eget liv, utan klar depression och snar kollaps. Så, vilket parti säger något om demensvården som valfråga? Ingen?

 

 

Pole, pole mama…

IMG_3934

Pole, pole mama, sa guiden och saktade ner farten. Och det behövdes. Jag var helt slut, ben som jello och huvudet var tungt. Men Stella Point var alldeles ovan oss och strax lutade jag mig mot skylten: Mount Kilimanjaro congratulation you are now at Stella Point 5756 m.

Big Mama Tanzania, sa guiden och tog mig i handen. Big mama Tanzania, sa alla 13 i vårt gäng när vi åter satt vid tältet på campen och tog igen oss. Alla 13? Ja ni, jag återkommer till vårt påtvingade team.

Allt startade dock några år tidigare när jag fick en present från mina barn. I kortet stod: sa-far-vi och i den ritade bilden stor en liten figur på en bergstopp. Vi skulle åka tillsammans  på safari i Tanzania. Där fanns också Afrikas högsta topp Kilimanjaro 5896 m som väntade på erövring av mig. Min son, Tommy, även kallad Seglaren här på bloggen, såg framemot att lägga den fjärde high seven toppen till sin samling. Jag såg genast många och långa träningspass. Och nog behövdes det träning. I sluttampen gick jag upp och ner trappor i vårt höghus med en ryggsäck – tja, bara 10 kilo – och kände mig allt annat än en vältränad bergsbestigare.

Att bestiga Kilimanjaro kan misslyckas främst av två skäl: uselt tränad och för snabb tur. Det är inget man gör otränad på några få dagar. Att anpassa sig till höjden, acklimatisera sig, kräver tid. Det var ett stort gäng som började bestigningen samma dag på Machame (whisky) leden, men redan andra dagen fick någon vända och den tredje gick några till neråt, svullna, spyende och med ostabila ben. Många går också upp till toppen efter ett längre dagpass och några timmars sömn. Vi sov ordentligt efter en kort pass och började gå fyratiden på natten. Vi mötte några som hade fått vända. Det måste ha känts bittert så nära målet.

IMG_3871IMG_3889

Ovan: vår camp i Barranco.

Det var magiskt att bestiga Kilimanjaro. Stjärnorna lyste och fullmånen hängde över våra huvuden när vi började gå uppåt än med pigga ben. Vädret var perfekt.  Efter jobbiga timmar kom vi upp till kanten på den enorma kratern som bildades vid utbrottet så där 200 000 år sedan. Jag nöjde mig med höjden Stella Point men sonen gick snabbt upp den sista höjningen till toppen. Inte många hade trott att den gamla tanten skulle orka upp så nu gratulerade alla. Nu hette jag Big Mama Tanzania.

IMG_3943

Bild: Barafu camp 4600m där bestigningen började.

Det har sina sidor att bestiga berg i Tanzania. Kilimanjaro är reglerat och du måste ha en guide. Du betalar två stycken personer för hjälp som minimum. Alltså vi betalade 4: två guider, en kock, en vattenansvarig och sedan dök det upp personer som dessa 4 hade själva anställt och några hade sin bror med sig. Någon kanske bara hängde med i hopp om några slantar? Summa 13 personer.  De bar mina prylar och sina egna. De bar  mat, vatten, kokgrejer och campingutrustning.   De erbjöd hjälp i svåra partier. De mätte vår puls och frågade stup i kvarten hur vi mådde. De serverade mat och vatten, ställde fram tvättvatten, fixade tältet, plockade efter, kutade före för att ställa i ordning vår tältplats medan guiderna gick i vår takt. Det var bara påfrestande oavsett hur trevlig vårt team var. Både Tommy och jag är lite ensamvargar och gör gärna våra vandringar ensamma och bär själva våra prylar. Tommy har fixat sina tidigare high seven bestigningar utan hjälp så det kändes liksom lite kolonialt på ett dåligt sätt. Den vite mannen passas upp… Men vi höll god min och var glada. De fick betalt med råge. Ta seden dit du kommer …vems i så fall?

Byarna omkring Kilimanjaro lever av oss turister, utöver småbruk, så många pojkar drömmer om att bli guider men får vackert börja som porter eller springpojke för alla. Hackordningen var tydlig. Sista dagen brukar turisterna dela ut dricks, helst i dollar. Vi gav det till huvudguiden och lät honom ha huvudvärken att dela det med alla 13 efter egen bedömning.

Vi gick Machame – Mweka rutt, ca 63 km. Det var den häftigaste vandringen jag har gjort. Så kort och så tungt!

Jag återkommer om Tanzania, safari och bistånd i senare inlägg.

IMG_3962

Vårt gäng :Dismas, Deo, Heven, Frenky, Philipo, Baraka, Busniri, Gabriel, Peter, Wilimu, Jackson, Kristian, Lukas. Tyvärr kan namnen vara i fel ordning men de med kaffekoppar var våra giuder, två familjefäder vilka hoppades på bättre framtid för sina barn, safariguide kanske..