Nova Kakhovka ett nytt namn att lägga till i listan för brott mot mänskligheten. Denna gång handlar det om vatten. Ryssarna sprängde Dniproreservoaren och vattnet som skulle bevattna åkrarna forsar över byar, städer, människor, djur, natur…livet.
Dagen var dessutom D – Day. 6 juni.
Jag såg en video över någon som räddade en liten katt som desperat försökte komma undan vattnet i den flodvågen som ryssarna kallblodigt har drabbat människor och djur med. Jag tänkte, det finns goda människor. Det finns humanism. Det finns människor som bryr sig om värnlösa djur också. (Se katträddningen! Obs. Inte katten i bilden, det är från en annan bombning)
Husdjur är också en tröst på en svår tid.
Ukrainians rescue a cat from drowning in the Kherson region after Russia destroyed the Kakhovka dam.
Har du varit utan vatten i kran någon gång? Kanske har du bara en pump i sommarstugan? Det känns dock skamligt att berätta en historia över en kort tids vattenbrist men poängen är beteendet, inte själva vattnet.
En gång i slutet -60 talet blev vårt bostadsområde utan vatten. Någon grävde fel eller sprängde fel. Som en liten prepper hade jag vatten i kylen så det blev ingen panik för oss. Vattnet i affären tog slut. Det fanns knappt vatten på flaska på den tiden. Idag finns det långa hyllor med vatten i olika smaker fast vi har helt godtagbar vatten i kran, för det mesta.. Den andra dagen kom en vattenbil. Vi fick en hink, ca 10 liter var. Då uppstod det hot, smädelser…Områdets kvinnor, hemmafruarna, uppförde sig som en liten terrorgrupp gentemot vattenbilens förare. Var och en hade större behov än någon annan. Jag gav min fulla hink till en som jag visste hade flera barn, men hon fortsatte att skälla. Dag två kom ingen bil, fast lovad. Den tredje dagen lyckades de koppla in vattnet igen.
Hur tror du vi skulle klara oss i ukrainares ställe?
Sovjetunionen är upplöst, landet finns inte mer men Ryssland behåller FN platsen och blockerar all kritik i Säkerhetsrådet. De är som en bock vaktande ett kålland. De borde förstås sparkas ut. I princip har de ingen plats, bara i praktik tack vare FN s slöhet. För vissa gäller andra regler.
Nej, inte kan vi vänta några beslut, åtgärder eller uteslutning av Ryssland från FN s sida. Det enda vi kan göra är att fortsätta betala delegaternas väl så högt betalda lyxliv. Stödja alla resolutioner, hur märkliga de än är och mot vår lagstiftning. FN är helt hjälplös utan makt har vi sett i flera omgångar. Minns ni Rwanda? Minns ni hur de lyckades i Libyen? Ruiner med FN s välsignelse. Mer…, ja det finns hur många felsteg som helst från FN s sida. Det känns ofta som en svällande mastodont som nog spricker. Poof! bara luft.
Hur reagerade FN nu, igår när vattnet fick städer att drunkna? Direkt med avsky? Nej, de firade ryssarna. Vilken tajming.
Hur blir de omedelbara följderna? En ekologisk och humanitär katastrof. Bostäder och infrastruktur samt arbeten är bokstavligen i vattnets våld. Inget dricksvatten. Människor måste flytta – någonstans. Jordbruksmark i spillo. Utan vatten inga grödor. Som resultat blir det automatisk svält i de länder som inte klarar sin egen försörjning, som haft Ukraina som sin kornbod. Därefter börjar dessa länders män söka sig till andra länder där de tror att det västerländska paradiset väntar.
När vaknar de länderna som än gullar med Ryssland? Vad tror de om sin framtid med Ryssland? Är de bara naiva?
Någonstans i Tanzania fanns en skola och en kyrka mina föräldrar hade varit med att bygga i början av 50 talet. Inte bokstavligen utan genom att samla in pengar. Min mor sålde hemstickade strumpor, vantar och kanske en av hennes berömda herrskjortor. Att sy var dock dåligt betalt så hon bytte till byggarbete som tegelbärare. Jag hade en sparbössa som det stod ”Afrikamission” på.
Jag fick en brevvän från den skolan, hon var lite äldre än jag. Jag skrev på knagglig engelska men hennes var inte så bra heller. Jag skickade med i brevet bokmärkesänglar, en rekommendation av platsens sjuksköterska. Missionärer var ofta gifta med sjuksköterska, lärare eller diakon, en vanlig kombination. Flickan jag brevväxlade med var på väg att få bli en lärare för de yngsta barnen då hon försvann. Hon gifte sig i en by längre bort och fick flera barn berättade missionären när han besökte oss. Jag fick en förklaring till varför hon slutade skriva.
Någon skola fanns inte i den byn. Jag vet förstås inte om hon lärde sina barn att läsa.
Jag var 12 år när vi började brevväxla. Efter ett år uteblev breven. När jag fick en förklaring kunde jag inte begripa att någon valde att skippa skolan och bli, ja ingenting annat än en mor och säkert hårt arbetande i jordbruket. Jag visste att man fick bära vatten ofta långa vägar. På skolan fanns en vattenreservoar. På den tiden redovisade missionärer sitt arbete och visade bilder i någon församlingslokal. Sedan gick bössan runt. Kaffe och försäljning av sänkta saker sköttes av damerna i församlingen.
Detta var 50 talet. Idag skulle det kallas rasism. Att tro de svarta behövde de vitas styrning och dessutom en dos religion och psalmsång på söndagar är idag absolut motbjudande.
När jag åkte till Tanzania härom året för safari och för att bestiga Kilimanjaro tänkte jag på henne. När jag såg kvinnorna gående på de dammiga vägarna med en gul skitig dunk på huvudet på väg att hämta vatten någonstans kände jag till och med ilska. När jag läste om de satsningar vi har haft åratals som U – hjälp insåg jag det var slöseri med pengar. Hjälpen riktade sig inte till det elementära utan det var en smal krets som fick nytta av pengarna. Tanzania har varit länge en stor biståndsmottagare både för Finland och för Sverige. Jag insåg hur min mor var en jämlikhetskämpe med sina strumpor, de byggde en liten bit av en skola som borde ha gett barn en möjlighet att läsa och en bättre framtid. Flickorna kunde sedan bli lärare eller fortsätta till något yrke i stället att gifta sig alltför tidig.
Lär en kvinna att läsa så lär du hennes barn, det vet vi. Inget ont om pojkar men även idag är det kvinnorna där borta som får stanna i skiten och ta hand om barnen medan männen sticker mot bättre liv. En del av dessa män tar vi sedan hand om.
Själv hade jag planterat träd i Afrika men nu har jag fått veta att även det var fel. Det var inte till godo utan kunde till och med göra värre skada. Jag var en vit översittare dessutom. Inga mera träd eller getter eller annat, man får akta sig så de behövande inte blir kränkta. Det är dock inte de behövande som kränks utan högljudda tyckare oftast långt borta från verkligheten.
Vår bergsguide som hade två barn berättade om sitt sparmål: engelska skolan. Hans barn gick i den ”vanliga” skolan. Lärare var hårdvaluta i ett land där skrivkunnighet och bra engelska inte var allmän. Han berättade att läraren kunde skicka hem barnen när hon fick bättre betalt arbete som skrivhjälp någon dag. Nej, inte 50 – tal utan år 2014. Klassens storlek kunde vara 45 elever. Det var som på min skoltid efter kriget i Finland.
Han trodde sig inte få ihop pengarna till skolavgiften. Men drömma kan man. Ja, guiderna fick ordentligt med dricks men det räckte inte till en skolavgift. I år har turismen (bild ovan)varit en katastrof på grund av Corona. Förlusten i Afrika är hittills 55 miljarder dollar. Att bygga ett samhälle på turismen är sällan hållbart i längden, även utan Corona.
All så kallad U-hjälp som inte kommer till vanliga människor till godo är slöseri. Projekt som vi borde ha hjälpt till är inte jämlikhetssnack, inte storskaligt, inte något vi kan skryta över. Det är vatten, så kvinnor slipper bära. Det är toaletter så hälsostandarden förbättras. Det är mödravård så barnen överlever och preventivmedel så man får de barn man vill, inte reserver om någon dör. Det är uppmuntran till självförsörjning. Det är solkraft idag. Och att kallt skjuta vartenda som ens andas om terrorism för något syfte. Det sista menar jag kanske inte, önskar att de skulle självdö.
Det är adekvat tryck på Regeringar. Inga pengar till politikernas och korrumperade tjänstemäns fickor – hur det nu skulle gå.
Än går en stor del av bistånd till utbildning i någon form. Utbildning är en bra sak. Men du behöver inte högre utbildning om din dag går åt att hämta vatten.
Vatten räknas nu mera som mänsklig rättighet. Men vem är skyldig till vattenbrist? Vädergudarna eller de som lever gott på biståndspengar, terrorister som äter upp resurser eller alltför många politiker som har makten för eget välstånd?
Det finns många sätt att använda skattemedel för andra länders väl. Vi kan sluta med U-hjälp och endast bidra med katastrofhjälp under och efter naturkatastrofer. Ett alternativ är att använda medlen till de kostnader som invandring innebär och det som så fint kallas integration i strid med grundlagen. Nej, invandring blev ingen vinstmaskin. Att fortsätta ge smulor från den vite mannens bord låter inte bra idag när de vita klassas som skurkar och rasister. Dock är kristna missionärer en döende skara. Islam däremot är en växande rörelse. I Tanzania riktade muslimerna sig mot massajer berättade vår guide. Kan man tänka sig massajkvinnorna i svarta kåpor?
Black lives matters är inne nu. För vem, varför, vart och hur? Läs statistik över Afrika så ser du att det är kineser som bygger. Kanske demonstranter kunde åka och gräva vattenledningar eller erbjuda en skola som fungerar varje dag? Det finns en del att göra. Det är bara att hugga i.
Det är ganska lugnt i Tanzania. Jag har inget ”horn” mot det landet. Det är enkelt så att Tanzania är det land som på olika sätt har funnits i mitt liv utan att jag inte ens hade varit där innan sommaren 2014. Jag stödde pyttelitet på den 50 tals skola med mina surt intjänade pengar. Sedan en massa fruktträd. Min mor bidrog till missionen i Afrika hela livet. Hon var djupt troende. Dessutom levde hon som en kristen, älska din nästa så som dig själv. Det är få som gör så. Ja, hon hade sina sidor… Idag vore hon troligen klassad som en vit översittare och rasist. Hon tyckte ju faktiskt synd om de svarta. Hon föddes 104 år sedan och dog av ålder 2011. Hennes födelsedag passerade häromdagen.
Statistik Tanzania:
4,59 barn per kvinna
Vatten urban: 77.2% rural: 45.5%
Läsa män: 83.2% kvinnor: 73.1%
Kristna 61.4%, Muslimer 35.2%
PS. 4/7
Sverige måste vara en humanitär stormakt inom migrationspolitiken, skriver 233 S-debattörer i en debattartikel i Aftonbladet.
”Annars ger det en mycket problematisk signal till resten av världen. Det riskerar att bli en dominoeffekt där till sist alla länder stänger sina gränser för flyktingar”, skriver debattörerna.
Vilket Storhetsvansinne vissa har. Precis som om vi styrde flyktingmarknaden i världen och alla följe efter oss. 233 underskrifter! Vilka skrev inte under? Är de mobbade eller mobbare?
Har ni tänkt hur fantastiskt det är med rent vatten direkt från en kran, vatten som går att dricka? Nej, de flesta av oss ägnar inte vatten en tanke. Rent vatten är så självklart. Vi bara använder det, cirka 140 liter vatten per person och dygn varav 10 liter för dricka och mat. År 1861 fick Stockholm sitt första vattenverk. Senare kom reningsverken. Än är det många i världen som saknar rent vatten 2,1 miljarder människor närmare sagt.
Man tänker inte hur det är att vara utan vatten innan man har bara en tom flaska och temperaturen är nära 100 F och vatten finns fem mile bort.
Dag två på PCT kom jag bara till Hauser Creek, ungefär 7 mile. Nu tog tidsomställningen sin tribut. Jag var trött. Klockan fyra ville jag bara sova. Det var ju natt för mig. Men först måste jag hitta vatten.
Det skulle finnas vatten i bäcken enligt vattenrapport på Internet. Jag tog mina två flaskor och började leta efter vattenstället. Jag såg flera andra gå med tomma flaskor. Vi gick till olika håll men ingen av oss hittade vatten. Några började gå vidare. Vi trötta slog tält och tänkte gå väldigt tidigt nästa dag. Det var cirka 5 mile till byn Lake Morena med garanterat vatten på campingen samt en affär.
Hastigt hörde vi ljudet av en motor. Det var en äldre man på en flakmoppe. På flaket hade han i en korg flaskor av olika sort med vatten i.
Jag såg vattenrapporten och den var fel så jag tog de flaskor jag hade och fick några från grannar. Det är rent vatten.
Han fyllde våra flaskor, två liter var och lovade komma tillbaka nästa kväll.
Vi hade träffat vår första Trail Angel, en som visste hur vattensituationen kunde vara. Jag träffade sedan flera Trail Angels. En del var osynliga men en vattendepå talade om att någon hade varit snäll nog och försett vandrare med vatten. Andra gav oss lift till platser där man kunde köpa mat. Vissa ordnade lunch ute för dem som passerade. Några räddade folk från brand och rök. Folk som inte var Trail Angels kunde vara änglar nog och hjälpa vandraren med mat, lift och råd eller bara uppmuntrande vänliga ord.
Dagen efter var det rekordvärme. Redan efter en mile var jag trött och svettig. Vattnet var nästan slut. Efter 3 mile la jag mig under ett träd. Jag såg flera andra ligga och sova under träd eller buskar. När det blev något svalare började alla kravla upp och gå. Vi gick raka vägen till den lilla restaurangen som också var en affär och köpte vatten och dricka.
Jag hade börjat leden med tre liter vatten och en Gatorade. Det var alldeles för lite. Sex liter vatten per dag blev dagsranson samt en sportdryck och lyxen apelsinjuice när någon affär fanns. Ändå fick jag vara törstig. Det fanns aldrig nog med vatten. Känslan av att törsta ihjäl var hemsk fast den inte var realistisk. Packningen som var lätt och pressad ner till minimum av saker blev tung på grund av de sex kilo vatten, ibland mer, man hade att bära.
Jag var nästan utan vatten några gånger. Det fanns helt enkelt ingen bäck som rann, ingen sjö heller. Vatten var en bristvara på grund av torka. Det hade knappt regnat de senaste tre åren i Kalifornien, vissa sa fem år. Torra vattenfåror var en realitet.
Öken var så vacker men torr. Sanden som blåste omkring trängde sig in överallt. Man såg snabbt solbränd ut men det var bara smuts. När jag kunde duscha var vattnet brunt en lång tid. Ja, man vänjer sig. Det gick inte heller tvätta kläder ordentligt annat än i de orter där fanns allmän tvättstuga eller man tog in på ett motell som hade tvättmaskin.
Jag älskade det smarta systemet med Laundry, tvättstuga för alla, så miljövänligt.. Ofta var dessa öppna dygnet runt. För 2-3 dollar kunde man tvätta en maskin. Det fanns tvättmedel att köpa i små engångspaket och växlare som växlade dollar till quarter. Man lärde sig att spara alla quarter. De kunde användas för dusch och tvättstuga.
Alla campingar hade inte vatten. De stora husbilarna hade ju en vattentank. Tältare var udda figurer. Ibland gick rykten att den och den campingen hade dusch och dricksvatten! Då skyndade alla vandrare sig dit om inte annat än för dusch och påfyllning av vatten.
Det var varmt. Värmen var påfrestande. Jag var inte van att gå i +30 C grader, ännu mindre i +40 C. Men jag lärde mig hur jag skulle klara av värmen.
Gå upp omkring fyra, då är det än svalt. Dricka, kanske äta något. Packa ihop och börja gå. Frukost efter en, två timmar. Sova eller vila mellan tolv och tre. Laga mat. Börja gå efter fyra. Gå tills mörkret faller. Fyll alltid på vatten om du ser något.
På PCT fick man också rena all vatten för att inte bli sjuk. Jag hade bott i Vietnam några år och där fick man koka all vatten. Så vattenrening var ingen nyhet. Det låter som om vatten i ödemarken borde vara rent, vad skulle skita ner det? Men alla djur och fåglar använde samma vattenkälla som vi. Så man renade vattnet och köpte rent vatten när det fanns tillgängligt.
Jag använde tre vattenreningsmetoder: Sawyer som de flesta använde, tabletter som krävde 4 timmar för att verka och följaktligen användes på natten och kokning av vattnet.
Så det mest använda ordet under ökenvandringen var följaktligen vatten.
Har du nog med vatten? Behöver du vatten? Vart finns nästa vatten?
Bilder överst: öken vid Scissors Crossing, nästa: vattendepå för folk och hästar i Oregon, nederst California Aqueduct strax efter Hikertown.
De tre krav som ställs av FN för att ett hushåll ska anses ha tillgång till rent vatten är:
Vattnet ska vara tillgängligt vid bostaden. 2. Tillgången ska vara konstant.
Vattnet ska hålla tillräckligt god kvalitet enligt uppsatta gränsvärden.
Enligt denna definition har idag 71 procent (5,2 miljarder människor) av befolkningen i världen tillgång till vatten, medan 29 procent (2,1 miljarder människor) saknar rent vatten. Nästan 160 miljoner människor hämtar orent dricksvatten ur källor som sjöar, floden och dammar. https://unicef.se/fakta/vatten-och-sanitet
Det var torrt och varmt. Grönland hade värmebölja. Ja, det hade varit varmt sedan april med några undantag. Mindre sjöar hade torkat ut (bild ovan), vattendrag likaså.
När jag satt på någon sönderkörd punkt vid leden luktade det liksom olja. Var det metan? Hur som helst tinar permafrosten om värmen fortsätter. Två dagar visade min lilla termometer 32 grader i skuggan.
Torkan kunde jag knappt göra något åt men jag lämnar aldrig skräp i naturen. Jag orkar bära det tillbaka, så svag är jag inte. Tyvärr gör en del inte det. Har sällan sett så skräpiga stugor och omgivningar där toalettpapper flaxar omkring. Stora förvaringslådor avsedda för annat var fulla med skräp. Tomma gas burkar, rester… avfall.
Vad är det för människor som inte begriper det elementära: att ta hand om sitt skräp?
På flygplatsen stod vädjan för turister att värna om naturen. Men när jag gick till sjön Ferguson, ca 5 kilometer från flygplatsen, gick jag förbi soptippen. Det såg ut som förråd för allehanda maskiner men det var avstjälpningsplats för uttjänta bilar, maskiner – ja allt som hade sett sin bäst före datum.
Vad gör man av soporna på en liten ort då frakt skulle bli orimligt dyrt och återvinning är inte ens ett ord? Det fanns insamling för glas och farlig hushållsavfall men vart hamnade det sedan vet jag inte.
Jag köpte en flaska vatten när kranen var stängd på tältplatsen. Vatten från Ice Cap stod det i flaskan. När jag läste vidare var vattnet buteljerat i Danmark. Vatten från Ice Cap? Hm.
När jag kom hem hade dörröppningen blivit rökruta. Fimpar i massor. Olika engångsartiklar och papper hade hamnat på husets baksida. Tydligen hade folk satt där och fikat men inte orkat städa efter sig.
Kan vi göra något åt klimatet när vi inte orkar göra något åt våra sopor? ”Klimat tåget” har nog redan gått. Hur ska vi kunna vara rädda om det natur som finns kvar är en bättre fråga. Vildmarken krymper hela tiden. Det är vildmarkens träd som andas för oss. Hur många människor kan jorden livnära? Har vi passerat dess kapacitet redan?
Är det som Stephen Hawking säger: att vi bör leta reda på någon annan planet att kolonisera?
Även jag har slitit på vildmarken, helst den utan stigar.
