En stund av inflytande?

Först om mitt lilla kändisskap. 1995 gjorde jag en lång vandring, Nordkalottleden 80 mil, och sålde historien till några tidningar, vann en tävling med fina priser, intervjuades och fick på så sätt mina utgifter betalda. Idag vore Nordkalottleden inte värt att skriva om men då var extremsportare inte så många. Att vara en  kvinna hade också sin fördel, likaså brist på Internet.

Jag hade min stund av kändisskap.

Det var betydligt mindre intresse när jag gav ut en bok och ingenting när jag utbildade ryska regeringsmedlemmar och sjukvårdsansvariga. Det sista tyckte jag var en prestation. Jag hade gärna stått i rampljuset en stund och varit stolt över svensk sjukvård men det var helt ointressant för media och även för Landstingspolitiker.

Ryssarna var imponerade. De bytte faktiskt taktik i vissa vårdärenden för att undvika smittorisker.

Detta var på den tiden du oftast måste prestera något själv ur din kunskapsbank eller förmåga för att – kanske – hamna i media. Idag är det helt annat. Internet har förändrat median och oss.  Du behöver inte uppvisa stora kunskaper eller output, bara bli upprörd och lägga ut en rad om det du hittar som rasistisk, ojämlikt, manligt, opassande, kvinnoförtryckande eller annat du retar dig på. Internet sköter saken. Genast hänger ilskna kvinnor (mestadels kvinnor) med. Ett slags ideologiska städtrupper  rycker ut till stöd. Du blir ”dagens kändis”, intervjuas och får spaltmetrar, kanske en minut i TV nyheter. Är du redan lite känd kan du bli professionell klagare som kallas till olika program och du får yttra dig om ditt och datt, oavsett dina kunskaper.

Det drabbade företaget brukar rätta sig i ledet och städa bort det som orsakade stämpel opassande. Man kanske anställer någon som bevakar att det anstötliga inte händer igen, som HM gjorde efter den gröna  ”rasistiska” tröjan.

En  enda konsument kan ha stor makt när det gäller genus och misstänkt rasism. Inte om prylarna faller ihop dagen efter garantin går ut.

Upprördhet kan handla om obetydliga saker som figurer av plastpärlor, bilder i en barnbok, ett ord, tröjor, ja just tröjor är dagens klanderobjekt. Att peka ut en HM tröja som rasistisk fick oanade konsekvenser. Familjen vars barn hade varit modell fick försvara sig. Ilskna människor gick bärsärk i HM affärer. Rent barbarisk våg av hat svämmade över både i affärer och på Internet.

Vi som inte är så känsliga fattade ingenting.

Hade det inte räckt att strunta i att köpa tröjan? Nej, någon person fick visa hur rätt och god hon var. Tröjan drogs tillbaka. Lindex däremot böjde sig inte med sin ”olämpliga” too cool tröja fast stormen gick. Tack för det!

Det är lättantändligt idag. Vad som helst utan djupare eller mer samhällsomstörtande betydelse  kan orsaka folkstorm när någon drar i rasistsnöret och lägger ut det på Internet.  Att synas är viktigt, speciellt om man får ropa att saken trakasserar kvinnor,  är rasistisk, patriarkal eller mot feminism och jämlikhet.  Ibland känns det som rea på viktiga sakfrågor.

Fastnar vi på petitesser för att de stora frågorna är för svåra och tidskrävande?  När tröjor får så mycket energi vad skulle kunna hända om det lades i något viktigare, något som kan förbättra samhället? Eller ens på så enkla saker som att knacka på hos en granne som behöver lite hjälp och sällskap? Bli läxhjälp för de som inte har svensktalande föräldrar? Vad som helst  som har positiv betydelse för medmänniskor. Att ta hand om varandra, stå bi.

Men, vad gnäller jag på. Tröjan var en världsnyhet, det gav en stunds viktighet för några som vet bäst. De stora samhällsfrågorna klarar vi av med en röst i september.  Frågorna som blir politikernas besvär medan stormen klyver ord.

Översta bilden: hemstickad tröja, ett säkert kort eller är det  för mycket rosa?.

De tysta och regressiv vänster

imagesIvar Arpi skriver i en ledare 8/10-16 på Svd om jihadismen i Sverige. Hur blev det möjligt? Felriktad vrede gav jihadister bas i Sverige, skriver han.

Att påtala hotet från jihadism ledde till anklagelser om islamofobi. Därför höll många tyst, man ville inte få en stämpel.  Hur många av oss har fått påklistrat rasist, islamhatare, islamofob när vi sagt eller skrivit något om terrorism, hederskultur eller problem med invandring? Det är enkelt att kasta ut ordet rasist och tysta folk. Att analysera eller ens erkänna problem är betydligt svårare. Många av oss var Mona, snäll och naiv.

Arpi skriver:

Resultatet är att Sverige ligger långt efter grannländerna i bekämpningen av inhemsk terrorism. Sverige har kunnat användas som bas för terrorverksamhet i andra länder, och som spa för jihadister som behöver vila upp sig lite.

Men trots de senaste årens växande islamistiska terror är det fortfarande en del som fortsätter trycka på snooze-knappen.

Arpi kallar dem den ”regressiva vänstern”.

Betecknande är att man är beredd att kompromissa bort sina egna värderingar – som frihet, jämställdhet och jämlikhet – om dessa på något sätt hamnar i konflikt med värderingar som återfinns hos minoriteter, i synnerhet om de återfinns hos den muslimska minoriteten. Så blir slöjan plötsligt feministisk, så kan separata badtider för män och kvinnor försvaras som något helt rimligt av Jonas Sjöstedt (Svt 10/7), och så kan kvinnor i förorten som påtalar hedersförtryck avfärdas som islamofober och rasister…

Spa för jihadister…

img_4930

Det nya Sverige är ett förändrat samhället. Att foga ihop ett nytt samhälle där både befolkning och normer byts ut har hittills slutat i flera misslyckande eller i alla fall problem. Hur ser du på det nya landet?

Hör du till regressiv vänster? Eller hör du till de tysta?

Blundar du? Törs du säga vad du tycker? Vågar du erkänna att du faktiskt läser ”Fria Tider” eller till och med ”Avpixlat”? Hör du till dem som säger ”så har det alltid varit” när du läser om gruppvåldtäkter fast du vet det är lögn? Har du oro över den stora mängden unga män vi har tagit in fast vi knappt vet vilka de är? Funderar du på någon gång vad det blir av dem? Undrar du över framtiden för dina barn eller är du lugn och litar på att Regeringen löser problemen – ifall sådana finns. Är du orolig för utvecklingen i landet eller är det bara lugnt?

Är du god, bryr dig inte eller tillåter du dig vara frågande, kanske kritisk? Vågar du säga öppet att du inte accepterar utbredning av radikal islam i Sverige? Påträffas rekrytering till terrorism ska vi blunda, ge dem förturer eller ingripa enligt lagstiftning? Vad tycker du?

Är det viktigt med yttrandefrihet eller skall vi låta bara den högljudda vänsterfeminismen ropa i media?

Men – vad jag personligen tycker har ingen betydelse. Däremot är ledaren av Arpi betydelsefull och bör läsas. Jag tror att vi och Regeringen bör tänka till. Vilket land är vi? Spa för jihadister? Humor? Det fastnade i halsen.

Länk http://www.svd.se/felriktad-vrede-gav-jihadister-bas-i-sverige/om/ledare

Censurera världen och skriva om historien?

IMG_4964

Jag har svårt att tänka ett liv utan böcker. 1957 publicerades Grimbergs Världshistoria i 11 delar. Jag köpte böckerna med egna pengar. Jag hade jobb som tidningsbud. Jag gick upp klockan 4 och bar två kretsar innan jag gick till skolan. Lönen räckte till skolavgift, böcker och andra utgifter. Jag gick i flicklyceum och det var ju inte gratis.

Jag var en av de första som satt sig i kön för Grimbergs Världshistoria. Köpet gjorde ett stort hål på min ekonomi. Men historia var mitt favoritämne. Jag ville äga världens historia. Det var som en fest när kortet kom från bokhandel och meddelade att en ny del fanns för avhämtning.

Den bokserien är inte värt mer än någon hundring idag. Men jag har minnen från den tiden då jag var den eleven som  fick ta över undervisningen en gång samt alltid svara på de svåraste frågorna. Det var tack vare Grimberg. Läraren hade doktorerat och hon var en fantastisk magister. Ja, alla skolans lärare hade disputerat.

Jag doktorerade aldrig utan lämnade min plats på 90 talets slut. Utvecklingen på den högre utbildningen har fallit neråt, stödd av en för mig obehaglig vänstervridning. Jag såg ingen mening i att lägga år av mitt liv till det. Jag tror ingen saknade mig.

Att barn har böcker och föräldrar läser för dem tills de själv kan läsa påverkar barnens utveckling och kommande skolgång. Barn som inte har böcker går miste om mycket som fantasi, realiteter, ordutveckling, eget uttryck. Barn lär också reflektera över innehåll, det formar en del av deras världsbild. Utan frågor och egna svar skapar man inget eget synsätt. Precis som jag så småningom reagerade på Grimbergs något nedlåtande syn på folk utanför europeisk kulturkrets lär barn skilja saga, sanning och påverkan med tiden.

Om vi nu låter dem att göra det. Om vi inte försöker censurera världen och skriva om historien.

Skall vi skriva om Grimberg idag? Förändra historien och hur vi såg på världen när de ”mindre utvecklade” länderna erövrades?

I Sverige är böcker tämligen billigt och bibliotek är gratis. Det är inte så överallt. Jag läste om Uganda där läshunger är stor men alla kan inte köpa en bok ens för det är för dyrt. En bok kan kosta en månadslön. Det finns privata initiativ som lånar ut böcker till barn för rimligare pris.

ta-fast-fabianmorfar-ar-sjorovare

I dagarna har Jan Lööf åkt på censur. Hans finurliga sagor med otroligt smarta bilder har dömts ut av åsiktsmaffian och genast böjer sig förlaget Bonnier Carlsen. Strax efter rasistropet var de olämpliga böckerna (avbildade ovan) bortplockade från näthandel.  Det går snabbt när åsiktsmaffian slår till.

IMG_4961IMG_4962

Jag hade ”Morfar är sjörövare” på hyllan och hur jag än tittar är den harmlös. Visst, kanske kan man säga att bilderna är stereotypa som det påstås, inte bara Omar med skägg och sabel utan de vita sjörövarna med ögonlapp och krok  också, men ingen klagar på  sjörövarna. Läsekretsen är 3 – 6 år gamla. Kan barn bli rasister av dessa böcker? Det är en saga, inte en lärobok. Barn skiljer sanning och fantasi ganska bra. Kanske är det felsökande vuxna som inte gör det?

Rasism är ordet som inte har någon betydelse längre när det stämplas på allt som inte är exakt utformat enligt vänstermaffian och feminister. Det kränkta folket styr och kören rädda medlöpare ropar efter. Vad är rasism? Hur definieras det nu mera, idag? Beror det på hudfärg, religion, politisk sida, innehållet i en bok eller bara på antagande från någon rätt person som tycker? Kan böcker där man uppmanar till förnedrande behandling av kvinnor och till och med mord av oliktänkande ses som klandervärda och också innefattas av rensning?  Varför inte?

Jag tror vi bör tänka till innan vi censurerar sagoböcker och ägna tiden i stället för allvarliga kränkningar. Som någon sa: Där man bränner böcker, bränner man snart människor. Försöken att forma världen ren och rätt kan sluta med en eldsvåda.

Andra censurerade:

http://blogg.iniskogen.se/2012/11/20/skynda-dig-att-lasa-for-barnen-i-morgon-kan-det-vara-forbjudet/

De diskriminerade och diskriminerande gamlingarna

Många kommuner är beredda att tillgodose önskemål från äldre att slippa vårdpersonal som bär slöja. I en rundringning till biståndshandläggare i 20 kommuner uppgav 16 av dem att de kan uppfylla ett sådant önskemål.  Jag undrar direkt: vad menar de med en slöja? Oviljan kan knappt handla om en schal?

Diskrimineringsombudsmannens presstalesperson, Claes Lundstedt, beskriver inställningen som ”problematisk”.

Hela syftet med diskrimineringslagen är att man inte ska göra åtskillnad på människor baserat på etnisk tillhörighet eller religion, säger han.

Han har missförstått det hela. Att inte vilja släppa in i sitt hem människor i heltäckande klädsel handlar inte om rasism, religion eller etnicitet. Det är oron att tvingas släppa in någon man inte vet riktigt vem det är. Det handlar om att tappa kontrollen över sitt hem. Det handlar om att inte kunna kommunicera som man har gjort hela livet, ansikte mot ansikte. Det handlar om otrygghet i en situation där man är utlämnad åt någon som inte ens vill visa sig.

Men – om det är bara en huvudduk, schal? Kan nu inte människor visa håret må det vara hänt. Det är inget arbetshinder, bara lite märkligt för gamla svenska ögon. Men om klädseln inte är deras fria vilja hör det till Polisen, inte till äldreomsorgen att ta hand om.

Det är förstås frågan om vilken typ av slöja det handlar om. Vad det täcker. Är det en person med schal eller person som visar bara ögonen, om ens det blir det en stor skillnad. Det finns ganska många kvinnor på våra gator med heltäckande slöja, även de med bara nät för ögonen.  Det vore ingen arbetsklädsel. Schal är annat, det är inget arbetshinder. Svarta handskar i händerna hör inte heller till vårdarbete. Det är inte behaglig om vårdgivaren inte ens vill ta en i hand utan handskar. Det handlar också om hygien.

I ett annat nyligen skett fall försökte man ge vårdtagarna valfrihet, men det blev galet.

Vi ska respektera vårdtagarnas önskemål i möjligaste mån gällande manlig eller mörkhyad personal. Detta för att de bor i egna lägenheter och där har man rätt att bestämma själv vem man bjuder in, sas i ett annat fall men då blev det DO anmälan.

I princip är det rätt – jag släpper in de jag vill – men i praktiken fungerar det inte att sortera bort människor som arbetar. Det handlar knappt om rasism från den gamles sida utan oro för det ovana.  Man kan kanske dela arbetet så man undviker konflikter, men på längre tid  fungerar det inte att sortera folk på grund av kön eller utseende. Det är kränkande. Men vårdtagaren får inte heller kränkas.

Jag minns en gammal man som blankt vägrade bli duschad av en manlig person. Han såg det som ett homosexuellt beteende. Det gick inte att ändra hans 93 gamla uppfattning om det. Vårdbiträden är kvinnor, punkt. Nu är det väldigt få män i hemtjänsten så det var inget problem. Jag tyckte att vi skulle låta honom välja så jag tog honom och duschen i stället den manlige kontaktpersonen. Men det fanns även andra åsikter. Vi skulle fostra honom! Så får man inte tycka!

Så får man inte tycka gäller i många frågor i dagens Sverige.

Det är inte roligt att vara naken inför vem som helst. Hur många av de gamla 85+ kvinnorna som bor i något boende har varit nakna med någon annan än sin lagvigda make, fästman kanske? Det var annan moral i deras tid. Jag skulle inte vilja bli duschad av en främmande man, inte ens om han vore jävligt snygg, ännu mindre då. Men inte klagade jag när olycksomständigheter fraktade mig till sjukhuset och en man klippte av mig kläderna och duschade av blodet. En olycka är annat än vardag. I sin vardag måste man få ha önskemål. Petnoga krav är annat.

Hemtjänst och äldrevård är den platsen där integration sker i Sverige och det sköts mestadels av kvinnliga invandrare och gamla tanter och några gamla gubbar. Man kan få arbete inom hemtjänst/boende, utan tillräckliga språkkunskaper och även utan utbildning. De gamla dementa och sjuka gamlingarna (det finns få pigga friska alerta i ett boende, de får ingen plats) blir extra utsatta eftersom de har svårt att bli förstådda och förstå. Det blir tungt för en dement person. Det fungerar inte.  Man måste kunna bra svenska i ett boende där det bor gamla, dementa, sjuka svensktalande personer.

Är den åsikten rasistiskt? Är det inte självklart att i boenden för mestadels svenska personer pratar personalen svenska och är inte klädda enligt någon s.k. religiös sed. Vi har inget religionstvång i Sverige, religion är en privatsak som inte skall påverka det icke religiösa arbetslivet. Det handlar inte om diskriminering utan arbetsklädsel, språk, något som kanske kan kallas kulturkompetens och att arbeta på vårdtagarnas villkor. Det finns flertal boenden för personer som inte är svenskfödda, inte har lärt sig svenska eller glömt det när de blev gamla, boenden med vårdarbetare som talar deras språk och har samma kulturella bakgrund inklusive slöja i någon form.

Som svensk kan du inte kräva något ”svenskt boende”. Varför?

Vi skall inte fostra de gamla. Det måste finnas rimlig valfrihet för gamla,  även för de svenska gamlingarna. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Det är inte alla som är förtrogna med den nya multikulturella världen.. Dagens händelser genom media lär knappt öka vänligheten och förståelsen för muslimer. De gamla kan ha svårt att skilja vem vän är, vem fiende om man markerar sin tillhörighet med kläder på arbetsplatsen.

Däremot kan man använda smartare knep för att få samarbetet att fungera, inte bara skicka in någon från en främmande kultur till någons hem och tro att det genast blir ett bra möte för den gamle och vårdgivaren. För det är det som sker, en vilt främmande person ringer på dörren, säger sig komma från hemtjänsten och vill in.  Nästa gång en annan, med schal eller utan.