Bota livskriser?

En del PCT vandrare var sökare. De sökte efter ett nytt liv, lösningar för sin tillvaro som inte längre fungerade. Arbetslösa, bostadslösa nu, i livets vägskäl, hoppfulla om att vandringen gav dem en ny start. Ett slags flykt från tillvaron i fem månader. Flera studerande hade tagit paus från studier. Man ska hinna så mycket innan verklighet med examen och arbete ramlar på en. Det finns också en tendens i USA att inte bilda familj före 35 år.  Att gifta sig och köpa bostad skjuts upp eller ges upp. Det finns så mycket annat intressant i livet. Det är också en fråga om ekonomi.

De flesta vandrare var omkring 25 – 35, men några välutbildade män omkring 40 års ålder stack ut.

Jag vet inte hur de samtalen började. Hastigt hade jag fått höra en livshistoria och sökandet efter något nytt. De kanske såg mig som mor? Levnadsvis på grund av åldern? Hm.

Dessa män  var mitt i en livskris. De hade gett upp sitt lönsamma arbete eller var på väg att byta. En av dem sa: Jag gjorde massor med pengar varje dag på mitt investerarjobb. Jag kände mig mer och mer död. Åren gick. Pengar var nästan det enda jag hade kontakt med. Jag var succéfull, andra såg upp till mig men allt kändes meningslöst. En dag gick jag från jobbet och gick inte tillbaka. Jag var rädd att dö. Det var som om alarmklockan hade ringt i flera år. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag hoppas få några svar under min vandring.

Han var inte den enda som berättade en liknande historia. Män som stod i ett vägskäl och vägen var dolt i dimma. Någon visste vad han ville göra men inte hur. De ville ha råd eller i alla fall någon som lyssnade och inte dömde dem. Som om det vore skamligt att erkänna  ”jag står inte ut med mitt toppjobb”. Eller stå ut mot föräldratryck: ”Mina föräldrar väntar att jag ska gifta mig nu när jag tjänar så bra. De vill få barnbarn.”

Vad skulle jag säga? Jag hade varit terapeut för familjer, de med riskgraviditeter och spädbarn, inte den här typen av livskriser. Eller – det kanske är av samma art? Att bli gravid, vara rädd att allt är förgäves, hoppfull, förlöst och börja nytt liv med nya utmaningar?

Tänk mindre och njut av vandringen mer, sa jag. Att älta saker och känna skuld ger inga lösningar. Låt hjärnan bli tom av all skit och få  lugn och ro. Det klarnar upp och en dag vet du bättre.

Är 40 det nya 50 för män? Förr krisade många män vid femtio. Var det här hela livet, undrade de? Samma varje dag?  Skilsmässor, ny ung fru, nya barn, andra mer överraskande val.  Är vi där nu men vid fyrtio? Tiden då hälften av ens liv har gått och  man börjar väga sin tillvaro och innehållet vägde för lite? Det var inte så jag hade planerat mitt liv!

Går livet fortare nu?

Jag mötte ett par av männen senare på leden. Saker och ting hade börjat klarna upp. Vandringsterapi? Ja. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man ingenting. Bara går. Lugnet infinner sig. Man insuper naturen. Det finns inget annat än det och fötterna som förflyttar sig. All tyng lyfts från ens axlar som Linné sa när han kom till fjällen.

Tja, det kan komma ångest med natten men oftast är man så trött att sömnen räddar en.

Kvinnor då? Fråga inte mig. Jag pratade med en (1) kvinna i 40 års ålder lite mer personligt under vandringen. De flesta kvinnor var unga från 19 år till strax före 30. Det har aldrig funnits så många unga kvinnor på PCT innan filmen och boken ”Wild”, sa ett par som bodde nära leden. Före det fanns knappt en enda ung kvinna. Nu ser det ut som om ensamma kvinnor vore fler än ensamma män.

Dessutom är jag usel på att prata med kvinnor om vanliga saker.

                        

Jag läste också boken ”Wild” av Cheryl Strayed och såg filmen med samma namn och Reese Witherspoon i huvudrollen (Oscarsnominering) med  men det påverkade inte mitt val av led. Jag hade valt det år innan men satt fast i hemmet med mina andra val. Livet valde för mig. Jag kunde inte säga nej. (De som har läst min blogg vet att jag tog hand om min sjuka dementa sambo i sju år.) I boken berättar Cheryl Strayed hur hon försökte hitta sig själv, från kaos med sorg och droger, under sin 100 dagar långa vandring på PCT. Jag gissar att många var ute efter samma effekt, medvetet eller inte.

Jag då? Jag ville resa till U.S.A. Jag gillar att gå. Jag ville se annan natur än här hemma. Jag ville också prova hur länge jag orkade gå. Det kändes att det sistnämnda inte var ett problem. Visst, det fanns dagar då jag skrev i dagboken: en riktig skitdag. Men de var inte många. Det var nästan som en drömvandring.

Vad förväntar vi av livet? Hur skulle våra drömmar uppfyllas? Bara så där som av någon kosmisk magisk kraft? Genom andras agerande? Under? Arv? Lottovinst? Den allenarådande slumpen? Med eget arbete och egna fria val?

Finns det fria val? Jag tror inte det. Vi är alltid knutna till våra närmaste, vår begåvning och vår förmåga. Samt pengar och omständigheter vi lever i. Det finns inga fria val. Något måste offras.

Bilder: Överst slätt före Warner Springs dag 13, nästa bild. led förbi Old Snowy Mountain dag 142.

 

Legender och korttidslegender

Dag 82, strax efter Ebbets pass, mile 1050 ungefär. Är du den där svensken, ropade någon. De som ropade var tre dagvandrare, två kvinnor och en man, inte att förglömma hundarna. Vad svarar man på det? Svensk i alla fall, ropade jag tillbaka.

Då visste de mitt namn och ålder. Hur? De nästan drog mig till sin plats med utsikt över skog och berg. Genast kom också frukt, kakor och rent vatten fram.

Du är vår idol, sa de tre. Hur kan man hålla sig så i form?  Vi orkar bara ett par mils dagstur.

Idol? Vad sjutton svarar man på det?

Nu togs mobilerna fram och alla trängdes i ett foto med mig.

Det hade varit så från Kennedy Meadows och speciellt efter Vermillion resort. Jag vet inte hur och vem spred ut min ålder, 76 år. Knappast den skrytsamme mannen vid en matpaus då flera vandrare hade samlats på samma ställe i skuggan. Mannen som skröt att han var minsann den äldste på leden!  Han var lite över sextio så jag hade varit dum nog att klippa av hans skryt efter en kvart med min ålder. De andra som lyssnade? Vet ej, men ”legenden” om den gamla kvinnan som vandrade ensam spreds på leden.

Att min ålder fick betydelse för andra hade jag inte räknat med. 76 år är väl inget att tala om, livets nedförsbacke. En gammal kvinna, vi som är väl så osynliga i samhället och ointressant grupp för politiker. De tärande, oförstående, proppen. De i riskzonen för alla möjliga åkommor. Läs inte om åldersrisker för oss äldre än 65 för då känner du dig genast sjuk. Men, nu blev jag uppskattad och till och med beundrad på grund av åldern. Så mycket vänlig uppmärksamhet har jag nog aldrig fått i mitt liv om jag tänker efter. Varken på mitt arbete – som nog hade förtjänat det – eller i de få stunder jag synts och hörts i massmedia. (Nu borträknar jag mina barn.)

Var jag den äldsta kvinnan på leden? Vet ej. Personalen på Vermillion resort påstod det. En man från PCT organisation jag råkade träffa sa att jag var i alla fall den äldsta kvinnan i år. Också han ville få en foto. Jag försökte strunta i det och gå min vandring. Jag hade helt enkelt inte haft nog med tid till förfogande förut. Jag hann bli äldre.

Jag var inte helt nöjd över uppmärksamhet. Ja, jag fick mat, godis, vatten från dagvandrare och de som hade för mycket. En dagvandrare  erbjöd sig till och med att ta mina sopor! Ja, det erbjudandet kunde jag inte motstå efter flera dagar utan möjlighet att bli av med soporna. Dessutom var man tvungen att förvara de i Bear Box med maten. När jag försökte lifta ut för att handla eftersom min mat var närapå slut gick djungeltrumman. Alla som passerade gav mig något ätbart så jag inte skulle behöva lifta. Jag fick även gas från en vandrare utöver flera dagars mat. Även dagen efter frågade några: har du nog med mat?

Djungeltrumman fungerade utmärkt på PCT.

Jag fotograferades. Folk kallade mig idol för alla äldre. Idol för de unga för man blir inte äldre än vad man gör sig till. Jag var inspirerande. Jösses.

Jag fick hiker namn ”Legend” men var inte så glad för det. Det var för mycket. Jag använde inte det utan förnamnet. Det finns andra som verkligen förtjänar kallas legend. John Muir var en legend. Han var också känd som ”John of the Mountains” och ”Father of the National Parks”. Muir trail 338,6 km är bara en av platser i naturen som har fått namn efter honom. Han är en riktig legend. PCT och Muir trail går ihop en lång sträcka. Jag tänkte på honom när jag åt vid Helen lake. Två sjöar har fått namn efter hans döttrar Wanda och Helen. (Bild överst : Wanda lake)

https://en.wikipedia.org/wiki/John_Muir

Jag fick otaliga gånger den där frågan det är så svårt att svara på: hur kan man hålla sig så i god form att man kan gå PCT i min ålder?

Jag kunde inte skryta om träning för det hade varit vanskött kapitel de senaste två åren. Gym och en promenad en gång i veckan höll knappt konditionen uppe.  Kanske hade jag en bra grundkondition? Det är bara trams. Utan träning faller konditionen snabbt. Jag tränade upp mig under tiden på PCT. Första månaden var tung.

Jag gillade att gå ute i naturen. Räckte det som råd? Knappast.

  • Ha ett liv, sa jag. Fyll det med något meningsfullt. Stäng av TV oftare och lämna bilen.

Ha ett meningsfullt liv. Folk tyckte det var ett bra råd. Lämna bilen var värre. Kanske kan samma råd behövas här hemma? I dagarna har larmrapporter kommit om svenskarnas usla kondition. Vi rör oss för lite.

Nära hälften, 46 procent, av svenskarna i yrkeslivet har en hälsofarligt dålig kondition. Andelen har ökat dramatiskt sedan mitten av 90-talet, visar en ny stor studie gjord vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Studien innefattar mer än 350 000 svenskar i åldern 18–74 år. Personerna har genomgått en större hälsoprofilsbedömning som bland annat innefattar ett konditionstest på cykel. Gränsen för riskabelt dålig kondition är i studien satt strax över det värde som brukar krävas för att klara en tio minuter lång promenad i rask takt utan vila.

Tio minuters promenad!

Under tidsperioden 1995–2017 har andelen vuxna svenskar med hälsofarligt dålig kondition ökat från 27 till 46 procent. I medeltal har konditionen försämrats med 10,8 procent. Försämringen visar sig tydligast i grupperna män, yngre vuxna, lågutbildade och boende i landsbygdslän. (Länkarna till den alarmerande rapporten längst ner.)

Detta låter illa. Det ropas genast efter mer skolidrott. Kanske kunde föräldrar gå ut med barnen? Kanske vore ”vandra 8 -10 kilometer en gång i veckan tillsammans” grupper jag mötte i USA något för svenskar också?

Att gå långt sitter dock något mer i huvudet än i benen. Att gå upp varje dag klockan 4 – 6, packa ihop och gå nästan hela dagen oavsett väder för att sedan sätta tält igen när mörkret faller. Dag ut och dag in ungefär 150 – 170 dagar i sträck. De som tog noll dagar, alltså inte gick utan stannade i en tätort och kanske flera dagar i rad hade svårt att börja gå igen. Många försvann  redan på Warner Springs, ca 110 mile, efter att ha suttit vid ett restaurangbord och det var skönt, alltför skönt och man upptäckte att gå hela dagarna var inte ens grej.

Jag hade få noll dagar men då fyllde jag på matförrådet, köpte skor och annat som hade fallit isär under resan.

Är åldern bara en siffra? Är åldern bara det man gör det till? Har åldern ingen betydelse? Struntprat. Åldern är inte bara en siffra. Med hög siffra följer tyvärr sämre kondition, risken för sjukdomar ökar och andra nackdelar. Även samhället betraktar dig som riskgrupp i stället resurs. Riskgrupper får vaccinera sig sa de nyss i TV och då menade de folk över 65 inte bara de sjuka.

Lyckoforskarna säger att åldern 75 år är en dipp i livet för  krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, mitt år 75 var verkligen skit, så även början på 76. Sedan blev det bättre.

Orken brukar vara sämre för gamla än de unga.  De yngre gick 25 – 30 miles om dagen. Jag gick  vanligen 15 -20, kanske 24 miles. Jag tappade vikt i rask takt. De yngre var starkare och kunde bära mer mat med sig. Ja, de tappade vikt också men inte så katastrofalt som jag. Vissa dagar, när terrängen var svår eller regnet öste ner var jag ganska utmattad och väldigt glad att hitta två kvadratmeter plan mark för tältet. Men de flesta dagar var fina, ett nöje att vandra.

Jag gjorde min vandring i min takt.

Den fördel man har som äldre är erfarenhet av livet och dess konsekvenser samt en kunskapsbank – förhoppningsvis. Beror på hur man har använt sitt liv. Så, fyll livet med något meningsfullt. Ålder har betydelse, på gott och ont.

http://tt.omni.se/varannan-vuxen-har-farligt-dalig-kondis/a/217Jpl

https://www.forskning.se/2018/11/21/nara-halften-har-farligt-dalig-kondition/

https://www.metro.se/artikel/h%C3%A4r-%C3%A4r-%C3%A5ldern-d%C3%A5-vi-%C3%A4r-mest-n%C3%B6jda-med-livet-xr

PS.Cornucopia skriver också om motion och träning idag. Såg det nu när jag kom från min lilla fem kilometers träningsrunda i skogen. Snö och halt.

https://cornucopia.cornubot.se/2018/11/motionar-fore-pensionar.html#more

 

Minnet finns, men det är långsamt. Ibland väldigt långsamt.

Tendensen att glömma ord brukar tolkas som avtagande förmåga hos de äldre. Men sedan forskarna simulerat den enorma mängd ord som en människa lärt sig under sitt liv drar de slutsatsen att det är fullt rimligt att tappa bort vissa av dem.

Sammanlagt behärskar de äldre mycket fler ord än unga. En person med stort ordförråd missgynnas i tester jämfört med en person med litet ordförråd. Testmetoder tar inte hänsyn till den enorma mängd information som de äldres hjärnor matat in och måste hantera.

Det är en myt att äldre får sämre minne. Ja, om man är frisk, utan hjärnskador och inte dement eller har Alzheimer förstås.

Det var en lugnande undersökning. Att jag ständigt tappar bort namn på bekanta, eller namnet på boken jag skulle låna eller Internetadressen till en blogg jag läser ibland var inte början på demens utan bara ett kvitto på min stora minnesbank och allt det jag har stoppat i hjärnans skrymslen under mina 9,5 år i Universitet och övriga livet. Så skönt! Kan jag förbise glömd kaffebryggare och nycklar kvarlämnade på dörren också utan att krisa ihop av rädsla att nu börjar det, minnesförlusterna?

Hur fungerar minnet för den som är stressad in till döden, utbränd alltså? När det var värst på jobbet kunde jag en dag inte öppna ytterdörren hem utan stod helt borta tills någon kom, öppnade och jag slank in. Eller när jag stod mitt i korridoren på jobbet och var hastigt osäker på vart jag var och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Men tydligen gjorde jag jobbet för ingen märkte något. Jag insåg sedan att jag var slut och tog en lång semester i ödemarken. Senare märkte jag symptomen snabbt hos några arbetskamrater vilka mådde så bra men fattade inte ens gå hem från jobbet när arbetsdagen var slut, för att inte prata om missade luncher. Det var ändå på tiden då inga gick lik zombier med sin mobil och var ständigt uppkopplade.

Tar hjärnan stryk av utbrändhet? Är man utbränd, har fel liv eller är arbetet sjukt? Blir man sitt gamla jag igen när stressen är över och livet inte skaver? En gång utbränd alltid känslig? Hur mår minnet då?

Solen går ner, livet kanar mot döden och minnet likaså, i alla fall blir det trögare. Minnet finns men det är långsamt. Det vore ju tur ifall minnet höll sig någorlunda på plats i framtiden. Så att man inte tappade bort barnbarnens namn, ålder och röst så inga skurkar kan lura oss genom att låtsas vara våra barnbarn och skinna oss på pengar. Eller att vi känner igen de 30 personer från hemtjänsten vilka ger oss hjälp och släpper inte in någon skurk i stället. Vore bra att komma ihåg alla de koder man behöver i det moderna livet som bankkortet, dörrkoden, bibliotekskortet eller komma på att fylla på busskortet i tid så vi inte blir stående någonstans eftersom bussen inte tar mot pengar. Eller komma ihåg att hålla koll på sin pension så man inte tror att det finns pengar kvar en vecka innan nästa utbetalning.

Skogsbild: Linda, hjärnan från Internet någonstans

När är man äldre?

1 oktober är FN s Internationella dagen för äldre.

Vem är äldre? Jag var alltid äldre eftersom jag var det äldsta barnet, storasyster. Det innebar ansvar. Jag skulle vara ett bra exempel för småsyskon. Det var nog lite si och så med det. Jag skulle hjälpa mamma och se efter mina syskon. Jag var den äldsta i klassen på grund av min födelsedag i början på året. Eftersom jag började arbeta med tidningsutbärning vid 12 år, kände jag mig alltid äldre än de andra i klassen. När jag fick mitt första barn var jag en gammal förstföderska när de andra råkade vara unga vilka nyss hade slutat skolan. I socionomutbildningen var jag äldst och också i forskarutbildningen. Och när jag vandrade på Island och kom till en märkt led hjälpte några unga killar genast mig med ryggsäcken när vi vadade över en fors, fast jag hade redan klarat av flera forsar och 350 kilometer utan hjälp. De kallade mig madam.

 

När är man äldre?

Några av mina bekanta har blivit gamla, om man räknar år. Min systers barnläkare överlevde henne och blev 104 år. Det sista året arbetade han bara på halvtid för att hinna bli färdig med sina memoarer. Vår gode vän, känd författare och konstnär, blev 90 minus en dag, men i slutet svek energin när alla ännu ville ha honom med i sina projekt. Min mor blev nästan 95 år och hon var aldrig gammal eftersom hon inte såg sig som det fast orken tog slut, minnet svek och envisheten också krympte de sista åren. I Vietnam fick vi träffa en gammal man som högaktades grund av sin ålder: 70 år. Vi fick dricka te med honom. I Filippinerna åkte vi till Banaue och träffade ifugaos varav några var gamla, så där 60 – 70 år i full gång med arbete och jakt. Jag minns än hur de gick, så kraftfullt, lätt och vackert har aldrig någon rört sig, inte ens prima ballerinan som bodde granne med oss på sommarstället och var pensionär och 45 år. I vissa länder är man giftasvuxen som barn och kan bli mamma när man än är inte är ens lovlig för sex i vårt land. Nog är ålder ett flytande begrepp.

När är man gammal åldersmässigt?.

 

I arbetslivet är man ibland gammal vid 30 år, ni har väl sett annonsen från en drömvärld: vi söker dig mellan 16 – 24 år med utbildning och lång erfarenhet. Det kan vara svårt att få arbete just tack vare erfarenhet. Det luktar genast höga löneanspråk och krav på rimliga arbetsvillkor utan ordet stresstålig. En nyutexaminerad kan man alltid klämma extra ork av. Ja man kan bli en partiledare också och då krävs det inte erfarenhet av något arbete, bara talets gåva. Själv blev jag erbjuden nytt jobb vid 68 men då hade gubben blivit sjuk så det blev inget av det. Ja, han i sin tur hade bytt jobb vid 62 och startade nytt vid 76.(Bild: Dick gör sig redo för filmning av musikvideo.) Han är ett exempel av arbetslinjen, ett ord som får mig bli kräkfärdig, ett slags mantra som upprepas med bleknat innehåll. Ser vi utanför västvärlden arbetar många barn lik vuxna fast de borde gå i skolan men här hemma bäddar många skolbarn inte ens sin säng.

Men när är man för gammal för ett arbete?.         

De gamla i massmedia är synliga nästan endast vid vanvård. De ratas av sjukvården. Nyss dog en man för han fick ingen plats och ingen brydde sig om hans väntan i korridoren. Gubben min väntade i tio timmar och läkare kom och gick med samma besked: han är för gammal för oss. Till sist hamnade han på demensavdelningen fast i det läget var han inte dement, bara febrig med galna prover. De äldre medicineras, gärna i övermåtta. Snabbt sätts något lugnande eller antidepressivt in så de håller tyst. Är piller den nya sjukvården för äldre?

 

När är vi för gamla för sjukvården?

 

Att få hjälp i vardagen som gammal – när man känner sig som det – är knepigt. Då blir man hastigt pigg och frisk igen i äldreomsorgens (läs: politikernas) ögon. Kommunen ser en kostnad och gamlingen blir ett sparobjekt. Det är stressigt och noga reglerat i hemtjänstens värld. Varje minut räknas. Ideologin över äldrevården har svängt sig från att alla skulle till ett ålderdomshem till att helst ingen skall dit. Hemma bäst fast man inte längre klarar mat, dusch eller dammsugaren och har glömt vägen till affären. En morgon mötte jag en dam med rollator, i tofflor och morgonrock som skulle gå ut och handla. Det var vinter och klockan var halv sju. Ja, hon var kapabel att klara sig själv. Mat förresten, de gamla kan äta kall mat om de inte klarar av mikrougn och en vecka gammal mat är mums för dem, tycker många kommunalgubbar. Jag kan förstå att det är tidskrävande med matleveranserna, men det är också ett slags social kontroll över hur den gamla har det, kanske den enda kontakten för den som inte längre kan ta sig ut.

 

Så, vad äter du till middag idag? En uppvärmd veckogammal låda?

 

Att komma in någonstans i någon typ av boende är en bedömningsfråga, inte av den som anser sig ha hjälpbehov utan av den som håller i budgeten. Man måste vara totalt snurrig och tända eld på sin lägenhet, som damen i vår femte våning gjorde två gånger av glömska innan hon fick plats. Hon hade ansökt om plats när krafterna och förståndet började försvinna, men icke. Vi grannar började bombardera äldreomsorgen, men de pratade inte med oss. Ni vet självbestämmande, integritet och sekretess in till lägenhetsbrand. Valfrihet är honnörsord men det är nog bara på papper. En dement person har ingen valfrihet eftersom hon förlorat förmågan att göra förnuftiga val. Någon annan måste förstå hennes behov, besluta om hjälp och sluta räkna pengar.

 

Riskkapitalet har marscherat in och den ofta usla kommunala vården av äldre har kompletterats med lika usel privat, om det nu är privat för skattepengarna är inte privata precis fast de blir det genom bankkonto på Caymanöarna eller vart nu vinsten hamnar. Att få plats är svårt trots reformen om valfrihet, det läser vi på nätet/tidningar varje dag när någon gamling blir desperat in i döden.

 

När är man gammal nog att få plats i ålderdomshemmet?

 

Men i jämförelse att bli gammal i visa andra länder har vi det bra. Detta ”bra” har vi betalt med skatt på arbete och konsumtion så egentligen är det bara återbetalning. Eller är de pengar vi trodde vi hade skingrats med vinden och slukats av svarta hål när utgifterna växte och åtagandena blev fler men inkomsterna inte ökade i samma takt?

 

Bild brudparet: nygift 14 år med sin  make15 år i Gaza år 2013, från Reuters/Mohammed Salem