I nöd och lust och som koordinator?

En kvinna berättade i TV att hon fick vara koordinator för sin sjuke make som bodde i ett vårdhem, fast hon bara ville vara hustru. Hennes ord väckte en fråga: vilka uppgifter hör till hustrulivet? Ingår det att vara vårdkoordinator för sin make, även då när man inte längre bor varaktigt tillsammans?

Många par har lovat att älska varandra i nöd och lust inför en präst eller vigselförrättare, vittnen och bröllopsgäster, vissa har lovat det till och med inför Gud. Många förälskade par har gett liknande löften till varandra i andra sammanhang. Vi två forever. Men löftena bleknar ofta. Mina gjorde det. Livet som hustru blev milt sagt omöjligt med skilsmässa som följd.

Hälften av gifta skiljer sig när nöden i någon form kommer. Av sambor separerar 75 % läste jag någonstans. Kanske väljer vi fel? Kanske har vi fel förväntningar? Kanske är vi inte beredda på hur mycket utrymme barnen tar av vårt gemensamma liv? Kanske förändras vi och våra prioriteringar med livets gång? Kärlek och åtrå är nog inte tillräcklig grund för ett liv tillsammans. Eller, borde vi offra oss för kärleken? Hur mycket nöd står vi ut med?

Vart går gränsen för hustrulivet? Hör det till hustrurollen att bli koordinator och vårdare för sin make? Vad gäller för sambor då?

”Att åldras är som att bestiga berg, man blir lite andfådd men man får mycket bättre utsikt,” har Ingrid Bergman sagt. Vet inte vilka berg hon jämförde med, desto högre desto molnigare brukar det vara. Ålder är faktiskt den största riskfaktorn för nästan alla sjukdomar, bland annat enligt Craig Venter som nu arbetar med projekt som syftar till att bromsa åldrandet. Må han lyckas med det snabbt för ekonomin skriker på hjälp när befolkningen åldras och arbetslösheten hotar. Han har så rätt om ålder och sjukdom. En och annan drabbas av olika krämpor, sjukdomar och demens. Alzheimer och demens ökar i hela världen och anses rent av hota hela sjukvården. Fast, ungdom är inte heller garanti för friskt liv, missbrukar man kroppen ger den igen och man kan bli gammal i förtid.

Så, vad händer med de par vilka lever tillsammans om någon av dem drabbas av sjukdom/demens som förlamar livet? Hjälpen till partnern kan bli ens uppgift. Det blir mer av nöd än lust. Det blir obalans i relationen. Tillvaron blir kringskuret och består av vårdande åtgärder enligt den sjukes behov, inte ett jämbördigt liv tillsammans. Man bli koordinator för sin partners liv. Man håller reda på det liv som finns och det som håller livet ihop.  

Det uppstår många frågor och oro. Hur länge orkar man? Hur länge vill man eller känner sig tvungen till att ta hand om sin partner? Vart går den moraliska gränsen för ett fortsatt liv med varandra?

Jag minns en fru som besökte sin make dagligen i demensboendet där jag arbetade extra. Han hade alzheimer och hon orkade inte ta hand om honom när han blev närapå orörlig, han var stor och hon var en späd kvinna. Hon skämdes så. Hon sa att hon borde ha orkat. Hon vågade inte vara borta en dag. Jag lyckades övertala henne att ta ledigt några dagar när hennes syster på annan ort fyllde år. Jag sa att jag skulle ta extra väl hand om hennes man de dagarna, vilket jag förstås inte hann med. Hon ringde oroligt varje dag.

När kan man släppa vården av sin partner utan att skämmas är en svår fråga.

Och, när kan man göra det rent praktiskt, alltså när beviljar kommunen plats i ett boende? Att få en plats är inte enkelt, det har vi sett i otaliga reportage och artiklar. Alla ska bo hemma så länge det går, helst till döden, för vården av de gamla är en utgift, inte moraliskt åtagande om man frågan en politiker, den som sitter på pengarna. I stället att bygga boenden lägger man ner de trots att antalet åldringar ökar. Kvalitén på vården är också ifrågasatt många gånger. Var det någon som hade realistiska förslag på bra omhändertagande av de äldre – vilka faktiskt var med och byggde det välstånd vi har – som en stor valfråga? Nix. Vissa löften fanns från KD och SD men knappt något med tyngd bakom eller samarbetsvilja från andra som räcker till efter valet. Det är många andra grupper som slåss om skattepengarna.

Och vi som inte ens lovade något kan hamna som vårdare när livets avigsida slår till. Man blir anhörigvårdare trots inga löften om nöd, kanske bara om lust. Livet är oförutsägbart. Inte trodde jag att min alltid så friska gubbe skulle vika ihop och tappa minnet på ett nafs. Så det var bara att anpassa sig.

Men ibland undrar också jag: skall jag vara koordinator för gubbens liv? Men svaret är: vem annars?

—–

Kommunen ger max 20 timmar avlösning i månaden för den som vårdar någon hemma. Däröver får man ansöka om hemtjänst eller köpa, än så länge, Rut – tjänster. Efter ansökan kan också tillfälligt boende/växelvård beviljas. Det gäller dock att ha en kommun som har insett att anhörigvårdarna är också individer med egna behov, inte kommunens sparbössor. Som tur är bor jag i en sådan kommun.

Kriser, katastrofer och beredskap för det oväntade.

Jag förlorade ingen jag kände personligen i Estoniakatastrofen, men kaoset och chocken minns jag. Överläkaren beordrade mig att avboka alla patienter, sätta mig vid telefonen tillsammans med en rysktalande läkare och invänta på samtalet som skulle placera oss i hjälparbetet.  Det samtalet kom aldrig, någon kontakt med organisatören av hjälpen fick vi inte och den tredje dagen återgick vi till vårt vanliga arbete. Vi funderade ett tag att bara åka till hamnen men blev skarpt avrådda. Det var kaotiskt nog.

Efteråt hade jag några patienter vilka ville ha tid för de var rädda för olika saker och tog upp Estonia som orsak till det, fast de inte ens hade varit med på resan. Någon kunde inte resa till ett bröllop i Finland, en annan vägrade sin son att få åka på skolresa. Även min lugna mor var orolig och tyckte att jag kunde låta bli den planerade Helsingforsresan. Hela landet var traumatiserad. Detta skulle inte kunna hända. Estonia lämnade sår för livet och hanteringen av olyckan var undermålig. När det gällde räckte de styrande inte till.

Den andra stora katastrofen som drabbade även svenskar var tsunamin i Thailand. Jag hade någon bekant som var lindrigt drabbad, men inga som jag kände omkom. Även då var den svenska hjälpen långsam medan vårt grannland hade ett bra system som fick ihop ett hjälpteam och flyg på en gång.

Så efter tsunamin beslutade sig sjukhuset där jag arbetade att bilda en akutgrupp med personal från olika yrken som kunde rycka ut vid behov. Tidigare var det psykologer som skulle klara följder av olyckor, nu tänkte man sig ett teamarbete. Jag blev vald från min yrkesgrupp, kuratorer, och väntade på att bli inkallad till någon utbildning eller övning. Efter några år slutade jag på sjukhuset utan att ha blivit kontaktad, gruppen kom helt enkelt inte till stånd. Jag antar att någon trodde att stora katastrofer händer bara en gång. Jag vet inte hur landets katastrofplanering i praktiken ser ut idag men jag misstänker att den är lika blygsam som på det stora sjukhuset.

Det finns ett slags villfarelse att Sverige är så säkert, inget ont drabbar oss och oron bara stiger om vi pratar om risker för katastrofer eller att polisen läcker ut lite information om eventuella terrorister i landet. Vi är inte beredda, om något så enkelt som längre elavbrott, skulle drabba oss står de flesta ganska oförberedda. Hur skulle vi bära oss åt vid en stor katastrof lik terrorattack som lyckas?

Vi litar på att samhället ”någon annan” tar hand om det oförutsedda. Vi betalar skatt och förväntar oss hjälp genast. Det är förstås skillnad på stora katastrofer som Estonia och ett elavbrott men de flesta är inte beredda på något alls. Landets beredskap vid kriser, katastrofer och krig är låg och så även på det vardagliga planet. Nyss delades ut broschyrer till oss pensionärer där det stod hur vi kunde slippa ramla på gatan vid halka eller att inte släppa in obekanta och äta bra så vi inte blir sjuka och drabbar sjukvården. Jag kände mig lite idiotförklarad. Det är klart att ingen kommer med mat och en varm filt till dig när strömmen går och inte senare heller. Du måste vara beredd själv.

Nyligen hade inte ett äldreboende ens vatten att ge de boende när vattenförsörjningen drabbades. Har du vatten lagrad till nästa mål mat i alla fall? Inte? Kanske har du då egen brunn? Inte det heller? Sjö i närheten och reningspump? Nej? Några reningstabletter ens? Lita inte på affärens vattenflaskor för där blir det slagsmål när vattenkranen inte fungerar.

Sverige har inte längre totalförsvar och vi är beroende av import både för mat och kläder. Din närmaste affär har ungefär det som står på hyllorna och det tar slut fort. Det var närapå tomt när jag handlade på måndag morgon. Vid avspärrning eller något som stör trafiken och Internet kommer det få nya varor in. Om något händer är det ansvarsprincipen som gäller. Du är ansvarig för dig och dina barns försörjning. De som har mat från den kommunala hemtjänsten/boende för äldre skall dock få det men tro inte att det fungerar för de har inte något på lager. Det blir ingen skolmat heller om strömmen går och vattnet försvinner. Du är din egen räddningstjänst och katastrofplanerade.

Olika sajter talar om hur du skall förbereda dig för det oväntade. Man bör ha både vatten och mat lagrad för några veckor, ljus, ficklampa, mediciner och helst bug-out-bag så man klarar sig några dagar utanför hemmet om man måste fly. Vart ska man fly och vad gör man sedan är en bra fråga.  Titta in på köksskåpet? Hur länge klarar du dig utan mat från affären, utan ström och rent vatten?

Men de stora katastroferna kan vi inte förbereda oss till. Om vi väljer att göra något som att resa, leva helt enkelt finns både kalkylerade och oväntade risker och ibland onda överraskningar. Livet är inte förutsägbart i alla lägen. Idag sörjer många de drabbade vid Estonias förlisning. Det är säkrare att åka båt på Östersjön idag, men det är inte säkrare i världen, kanske inte ens bättre beredskap för en oväntad katastrof.

Men att inte förbereda sig alls för det som går är ren lathet.

Bild: Tommy Seglaren

Miljöfrågan har fallit som höstlöven och duschfrågan retar kommunens ekonomer.

Miljön var ingen valfråga i år och det ser inte ut att vara en större fråga på FNs miljömöte heller, 23/9 i New York, initierats av FN:s generalsekreterare Ban Ki – Moon och Obama,. Mötet, där cirka 125 stats- och regeringschefer deltar saknar dock en del av de tunga elefanterna.

Från Sverige går den avgående statsministern och likaså avgående miljöministern men många av världens ledare har annat roligare för sig än diskutera miljöproblem med Obama och Ba Ki – Moon. I amerikansk press räknas de uteblivna deltagare som Obamanederlag och markering om hans oförmåga som president. Igen.

Merkel har annat för sig. Premiärminister Tony Abbott, Australien ska vara i parlamentet och skickar utrikesministern. Stephen Harper, Kanada, ska äta middag med någon annan men ska diskutera klimat under tiden. Hur kommer det att låta? Vackert väder idag…

President Xi Jinping, Kina, och premiärminister Narendra Modi, Indien, är också väldigt upptagna men de skickar kanske någon annan. Kina släpper ut mer koldioxid än USA och EU tillsammans, ökade utsläppen under 2013 med 4,2 procent och prognosen för i år är 4,5 procent. Kina har nu betydligt högre utsläpp per capita än vad EU har. Är det så märkligt? Vi har ju flyttat tillverkningsindustrin dit. Hur mycket av dina teknikprylar är made in China? Tv:n? Bilen kanske? Kläder? Kanske ligger din gamla mobil där på en återvinning och skräpar när du var i strängt behov av nyare modell?

Koldioxidutsläpp och dess påverkan på klimatet har diskuterats i otaliga konferenser med världens ledare utan några avgörande resultat. Det är nog fel folk som konfererar eller den välmående västerländska massan är inte intresserad så länge miljöskadorna inte drabbar oss. Det är översvämning ute hos mig och nästgårds gick strömmen men det är ju höstväder, inget med klimatförändringar att göra. Och miljöförstörelse i form av krig kan i slutändan till och med belönas med fredspriset. I alla fall rycker man inte tillbaka priset när meningen med det har förlorats. Så…

Sverige är på toppen av de miljövänliga länderna med föga utsläpp eftersom vi har flyttat tillverkningen ut ur landet och tänk, många sorterar sina sopor. De mest miljövänliga i Sverige är nog fattigpensionärerna. Varje gång jag går till vårt soprum (det kallas förstå miljörum) ser jag någon gammal kvinna rota i soporna efter något användbart. Hon rycker upp sig snabbt, ler och låtsas sortera. Även gamlingar med rollator som letar efter pantburkar i soptunnor är stående inslag på torget och i parken vid vårt centrum. De är nu fler än tiggarna, för sommarens tiggarstorm har flyttat annanstans lämnande efter sig ett raserat naturskyddsområde, men inga tomburkar. Burksamlarna är riktiga miljöhjältar.

Ett fattigdomstecken till är frågan om hur många gånger i veckan får man duscha ifall man behöver hjälp med det. De som inte behöver hjälp kan ju duscha hur många gånger de vill. Duschfrågan drivs nu som rättslig fråga i Halmstads kommun. En 81-åring har begärt att få hjälp med dusch varje dag men nekats detta av kommunen. Rätten gick dock på 81-åringens sida och slog fast att mannen hade rätt att få duscha varje dag. En dom som kommunen nu har överklagat till kammarrätten.

Halmstad anser att dusch varje dag blir för dyrt för de gamla. Uppmuntrade av rättens beslut har nu flera åldringar önskat få duscha varje dag och kommunen ser behovet som utgift. Hur många måste man anställa för att duscha folk varje dag? Tänk om Kammarrätten skulle bifalla! Det blir ju duschuppror i landet! Det är ju miljövänligt att inte använda varmvatten så ofta.

Bilden nedan har dock inget att göra med dusch eller klimatförändringar. Eller –  kanske är det något på gång för glaciärerna på den svenska fjällen smälter när det ösregnar och ibland får man vada där det förr var bara en liten bäck. Fotbad blir det i alla fall.

Inga äpplen till lärarna men kanske halshuggning.

När vi hade kommit ner från Kilimanjaro och var tillbaka på hotellet i Arusha såg vi på TV. Sändningen från BBC handlade om ett annat berg. Tusentals människor hade flytt IS härjningar till ett berg, Sinjar i norra Irak för att rädda sina liv. Barn hade kommit bort från sina föräldrar, gamla hade inte orkat gå och de flyende hade varken mat eller vatten. De som blev kvar miste livet eller bara försvann.

Men först några ord om den svenska skolan. Varför undrar ni kanske men det hänger faktiskt ihop med det senaste från krigets Syrien och Irak. Höstterminen har börjat i Sverige och alla barn får gå i skolan. Men många barn på krigsområden kan inte gå i skolan eftersom skolorna är i ruiner eller fungerar som flyktingläger och det finns inget material och inga lärare att tillgå. Även i Sverige är det brist på utbildade lärare men av helt andra skäl. Många har tröttnat på stökiga elever och avtågat, som min bekant. Hon fick nog när föräldrarna ville bestämma betygen, ordningen och gärna innehållet i läroplanen samt att deras gullegrisar var visst världens bästa barn bara de fick surfa i fred och om läraren slutade klaga. Är det en tidsbild från den svenska skolan? Är det uppfostran som brister, inte 10 000 kronorsfrågan?

Det är svårt för ett barn att förstå hur skolan påverkar resten av livet.  Allt går inte igen. Alla blir inte mediepersonligheter och kändisar utan behöver betygen. Och hur tänkte den politikern som klämde in ett nyligen anländ syriskt barn till en klass enligt åldern och inte enligt kunskap? Misshandel? Men nu till den nya skolordningen i den Islamiska Staten.

Dagligen förmedlas skräckbilder från barnens liv i Syrien, Irak, Gaza … från de länder där islams krig pågår. Om man kan klassificera krigets fasor är IS, Islamic State of Iraq and the Levant, idag etta på skamlistan och även Al Qaida har en smula mildare framtoning. Vi ha sett offentliga halshuggningar genomförda av IS, de sänder dessa som underhållning. Påminner om franska revolutionen. Livet för de besegrade har landat hundratals år bakåt i tiden. Nu reformeras skolan i de av IS kontrollerade områdena.

Barnen skall inte lära sig matematik och samhällskunskap. Idrott är förbjudet. Böcker som kan berätta om evolution är förbjudna och så klart måste lärarna sluta prata om oväsentligheter som demokrati och val.

Vad kan man då lära ut? Att stämpla de otrogna. Lära att fysik och kemi ”are due to Allah’s rules and laws”. Och så klart lär man ut allt om den radikala islamiska gruppen som styr. De lärare som inte finner sig i nyordningen straffas.

Annonser på gatorna informerar om den nya skolan. Trots IS har informativ verksamhet på Internet finns ju inga sådana nymodigheter för vanligt folk. De kunde ju hitta olämpliga sidor.

Jag undrar vad är det för värld de vill forma? En värld med mord som härskarmetod? En värld utan någonting? En värld utan kunskap, historia, glädjeämnen, utveckling, vetenskap, kultur, vänskap och garanterat inga förutsättningar för kvinnor att existera på annat sätt än husslavar.

Oavsett om jag blir – igen – kallad för rasist vill jag ställa frågan som många vill ställa men inte vågar: får vi prata om det vi inte gillar inom en religion, som islam? Kan denna terror drabba även oss i någon form när de krigströtta jihadisterna kommer hem till Sverige med sina psykiska skador?