Vinter, kallt och snö. Varje gång det snöar är som om snön kom för första gången. Trafikkaos. Inställda tåg och bussar. Insnöade gamlingar. Elavbrott. Hur kunde det hända, igen?
Ett nytt beteende kom också. Att hota och misshandla snöröjare. I stället att fråga om de vill ha en kopp varm kaffe slår någon idiot snöröjaren så glasögon krossas. Hot är vanligt mot snöröjare.
Vore det jag skulle all snö hamna på den tomten mitt i natten. Den typen av hatfulla människor får avreagera sig i kroppsarbete: snöskottning.
Natten till 3/1 var kallaste natten på25 år i Kvikkjokk, 43,6C. Det är ofta kallt i Kvikkjokk och köldhålen Nikkaluokta. I Norrland går just nu inga bussar och inga tåg. Det är för kallt. Att hamna i diket är inte så kul vid de minusgraderna. Och tågtrafiken – ja, den skulle jag inte lita på ens under sommaren. Sist jag försökte ta tåget var det inställt. Det blåste. Jag hade dock gått 8 kilometer för att komma till tåget utan att blåsa bort.
I söder sitter bilarna fast på E22 på grund av snön. Att ta bilen när snö lovas är som att förbereda sig till en långresa i ödemarken. Dricka, mat, filtar, extra kläder, tålamod, en spade kan vara bra. att ha och en full reservdunk. Det sista för de förhatliga bensin – och dieselbilar.
I Hörby kör brandbilarna hemtjänsten till de gamla.
Här i min Kommun finns inte ett spår kvar av feministisk plogning som utövades några vintrar. Bilarna plogar nu det som behövs först. Den stora vägen, så folk ska komma till Pendeln och jobbet. Till Centrum. Runt Centrum. Till arbetsplatser. Och de skottar in till höghusen. Till sist plogas parkvägen ren, det som plågades först under den feministiska eran.
Varför blir det snökaos? Det snöar. Förmodligen också för att vi förväntar oss det inte längre. Klimatexperterna har ju lovat evig sommar. Het sommar då vi alla brinner upp nästan. Havet stiger så vi drunknar. Vi öser pengar för att stävja Klimatet. EU har avsatt 700 miljarder! Euro till en fond för att få igång ekonomin. Pengarna är öronmärkta, bland annat till stöd för medlemsländernas klimatarbete. Plus alla andra fonder och bidrag för Klimatet i hela Världen.
Återpublicerar ett inlägg som passar idag när Klimatmötet pågår i Dubai.
När jag var barn skulle gatan vara skottad klockan 6 så folk kunde ta sig till arbete. På söndagar var tiden 7. Det hände att jag fick gå ut och hjälpa min far, som var vaktmästare i hyreshuset vi bodde i, om det hade snöat riktigt mycket. Att sanda var också viktigt. Inga benbrott. Min far använde en kratta och gjorde ett mönster på sanden. Efter skottning gick far till sitt arbete, vaktmästarjobbet var en bisyssla. Det var ett viktigt arbete att hålla gatan gångbar och ren.
På den snöfria tiden spolade man av gatan regelbundet. Rena gator ger hälsosammare miljö. Det har konstaterats i någon utredning att finska stadsgator gav en bättre miljö, även bidrog till hälsa än till ex. gatorna i Sverige
Det var då det, i Finland.
Där jag bor idag är det spännande att gå ut på gatan. Snö? Ishalka? Gata som ser ut lik puckelpist? En Stockholmsförort.
Efter åratals hot om noll snö och global uppvärmning klarar många platser i Sverige inte den verkligheten som just heter vinter och snö. Det är som en överraskning och kaos direkt. Speciellt i Stockholm. Bussar i dike. Trafiken inställd.
Vi skulle ju inte ha vintrar längre!
TV-meteorologen Pär Holmgren förutspådde att om tjugo år har stora delar av Sverige glömt hur man åker skidor och Vasaloppet är ett minne blott. Vasaloppet överlever inte sitt 100-årsjubileum 2022, sa han.
Det blir besvärligare att arrangera och färre och färre kommer att vara intresserade av att åka skidor när vintrarna blir sämre. Den unga generationen, i alla fall de som bor söder om Stockholm, kan knappt åka skidor i dag. Om tjugo år kommer inte många att vara intresserade av Vasaloppet. Fjällindustrin klarar den snöfattiga framtiden bättre, även om säsongerna blir kortare, trodde Pär Holmgren.
Klipp från vad Holmgren spådde om vinter, snö och skidåkning på grund av varmare klimat. 5 dec 2006 i Expressen.
Det med ungdomar utan skidor i våra få storstäders förorter stämmer nog.
Vasaloppets vintervecka 2023 hade över 52 000 anmälda 2010 var rekordet 15 709 åkare, 2023 var 15800 anmälda. Vasaloppets 100 års jubileum, 2024 är fulltecknat. Det är jubileumsåret eftersom tre lopp har varit inställda. 112 åkare fullfölje första Vasaloppet 1922.
Slumpmässigt valt hus.
Snödjupskartan visade i mars 75 cm i en stad i Norrland, idag är det redan 47 cm. Stockholm kämpar med ca 17 cm i dagsläget.
Att spå på klimat är som… använd ord som du tycker passar bäst.
Vinter och kallt. Inget överraskande utan normaltillstånd på våra breddgrader. Men vår elförsörjning hänger inte riktigt med.
Att hålla rent hemma har hastigt blivit farligt för elförsörjningen. Dammsug inte när det är kallt är rekommendation från Stats TV. Att laga varm mat kan orsaka för hög belastning. TV föreslår knäckebröd och kallskuret i vinterkylan i stället varm mat. Varför låter det som en kommunistisk paradis med brist och rätt att fostra folk?
Elbrist här hemma i Sverige? Kan inte vara sant. Har vi för lite vindkraft?
De utopier MP har och som Regeringskoalitionen villigt har anammat har orsakat brist på el. Tack vare stängd kärnkraft kör vi med olja/köp utifrån som kan vara just kolkraft. En MP dröm om vind och sol, fria älvar, bort med kärnkraft och bensinfordon, köp av elcykel och elbil sa bara poff. Deras idéer om elförsörjning, industri, arbete och försörjning för att inte tala om utveckling till det bättre har kollapsat som en såpbubbla.
Landets befolkning ska äta knäckebröd och strunta i hygien. Fabriker stänger på grund av elpriser. Hur går det med serverhallar för Internetjättar när ingen har tänkt på hur de skall försörjas med el? Facebook kollapsar? Kan inte shoppa på Amazon? Vilken katastrof det vore! Vad väljer du mellan Internet och dagens dusch? Internet och söndagsmiddag? TV s goda råd eller en tallrik varm soppa och rent hemma?
Det här landet förvaltas av en Regering som alltid ligger flera steg efter verkligheten. En Regering som inte förstår vad de gör och som absolut inte kan räkna ut frågeställningen ”om vi gör så här, vad blir resultatet om ett år, två år, tio år?” ”Om vi ökar folkmängden vad behöver byggas, investeras, förnyas för det?” ”Hur sker förvaltningen av landet, med vilka medel?” Och det liksom grundläggande: hur får vi folk i lönearbete från bidragslivet?
Vi kanske inte ska arbeta för det är energikrävande utan ligga stilla i kalla rum inrullade i filtar eller sovsäck?
Jag satt genast på kaffe och varm grönsakssoppa. Vem vet när elförsörjningen kollapsar. Ska duscha också. Dammsög gjorde jag igår. Så klart har jag ett friluftskök, faktiskt två. Ett som krånglar och ett som är ny, en julklapp. Här blir det inte kaffebrist.
Jag förväntar mig att alla MP politiker och anhängare har stängt av värmen, lagar inte mat, använder inte varmvatten och så klart har de stängt av dator, telefon och TV. Ve dem om de dammsuger! Så klart skall S hänga med. De är faktiskt i Regeringen också.
Snart drar alla platt TV n igång. Det stora folknöjet Melodifestivalen börjar. Tänk om strömmen skulle gå… nej, sådan katastrof kan väl inte drabba detta arma land.
Ha en bra kväll. Det finns opera på den andra kanalen.
Vid cirka två dagsmarscher från Kanadagränsen gav jag upp, dag 160 den 9. oktober.
Vintern omkring mig var vacker. Snön lyste upp nattens mörker. Men det var kallt. Jag huttrade i tältet med räddningsfilten runt min fuktiga sovsäck. Varannan timme gick jag ut och skrapade snön från tältet. Jag gjorde det man aldrig skall göra: lät gasköket brinna inne i tältet ett tag för att sluta skaka av kylan.
Leden hade försvunnit. Den gömde sig under snön. Naturen var så tyst att jag kunde höra snöflingorna falla på tältet.
Det var inte den första natten med snöfall. Jag hade gått några dagar i snö och tältat i rejäl snöstorm före Stevens pass (bild ovan). Sedan blev vädret bättre. Jag fyllde på mat i Stehekin. Då lyste soligt höstväder men kylan smög på. När jag såg väderleksrapporten var det oroväckande.
Mark, som arbetade på Visitors Center, varnade mig. Snö och åter snö samt kallt. Dags att sluta gå? undrade han.
De två första dagarna efter Stehekin gick leden i skogen. Det kändes att luften signalerade om vintern. Men än var det höst runt leden. Kortvarigt solsken till och med. På Rainy pass regnade det snöblandat regn. Jag segade mig uppåt i en vacker skog som glesnade till några lärkträd. Jag satt tält på en höjd där låga stenmurar skyddade lite mot vinden.
Så fort det blev skymning började snön falla. Skulle jag ta mig neråt? Jag stannade kvar och hoppades att vädret ändå gav vika, men icke. Vintern hade kommit med snötäcke över Pasayten Wilderness.
Så, på Gutthroat pass och 2023 meters höjd omgiven av det snöiga landskapet kalkylerade jag utifrån min förmåga och min utrustning. Hade leden gått i skogen hade jag valt att fortsätta men så var det inte. Den gick på en nästan kal höjd. Sedan kortvarigt till skogen för att åter gå upp och hålla sig på en höjd på mellan 1500 – 2000 meter. Som Kebnekaise upp och ner några gånger.
Ett till problem fanns. Jag hade inte tillstånd att gå över gränsen till Kanada. Jag sökte aldrig tillstånd för jag trodde mig inte komma så långt. Så mitt alternativ var att gå tillbaka från gränsen till en väg. Det fanns ett par möjligheter. Inget av de fungerade vid snö. Vid nästa pass, Harts pass, fanns en bilväg som var stängt under vintern. Den plogades inte utan bommades igen snabbt. Så jag skulle förmodligen ha svårt med lift ut från leden. Nästa tätort var efter 22 mile. Ja, det gick att gå på en dag förstås beroende på snömängden. Det andra, en led ut genom skogen till en båthamn, var förmodligen också under snön. Jag grubblade. Borde jag inte vara glad att ha kommit så långt? Jag satt microspikes på skorna och började gå tillbaka. Jag tvekade en stund, gick tillbaka. Luften var klar trots snömoln. Jag kunde se långt, nästan till Kanada inbillade jag mig. Tog sedan GPS riktning och började gå från höjden tillbaka. Längre ner var stigen åter synlig.
Nere i skogen nära parkering mötte jag en vandrare, en kille i 25 års ålder jag hade träffat förut och passerat på leden. Ska du upp till snön, frågade jag och erkände att jag bröt upp.
– Jag kan inte sluta, sa han. Jag måste gå till Kanada och Manning park. Hela min familj och släkt har samlats där för att ta mot mig. Föräldrar, moster, gammelfarfar… Jag kan inte sluta.
Han såg lite sliten och inte alls glad ut. Ja, vid det läget nära Kanada var de flesta av oss slitna. Jag hade mött två män efter snöstormen varav den ena gav upp först men började gå igen på den soliga dagen som jag, sedan såg jag inte honom mer. Vi var inte så många på leden i oktober. Vi två var troligen svansen av alla vandrare.
– Har du stegjärn, frågade jag. Nej, han hade det inte men tog tacksamt mot mina. Jag var glad över att de passade i hans skor.
Under tiden hade vi fått sällskap av två kvinnor vilka hade gjort en liten bensträckare under sin bilresa. De erbjöd mig skjuts vart än jag ville. Killen började streta sig uppåt och jag följe med de två kvinnorna. De var genast oroliga för honom eftersom de hade sett väderleksrapporten. Mera snö och minusgrader. Först i den varma bilen kom jag på att jag borde gett honom räddningsfilten och kanske min halvfulla gastub också.
Under bilresan mot kusten började solen skina. Landskapet med lägre berg, sjöar och skogar fick mig att längta tillbaka. Jag funderade på vad jag skulle göra nu. Kvinnorna lämnade mig i Mt. Vernon som hade en busstation och linje till Seattle. Jag stannade i ett hotell och torkade upp mina saker. Nästa natt var temperaturen – 10 C på området kring Harts pass. Jag hade gjort rätt val för mig. Visst sved det lite. Men nu hade jag några dagar kvar att spendera före flyget hem. Jag tog en buss mot havet. Jag hade vandrat genom öken, bergen, skogar, vulkaniska områden, sett sjöar och vadat vattendrag. Det fattades havet. Tog buss vidare. Jag satt tält vid Deception pass camping och började gå längs stranden. Sand, drivved, gamla träd, fåglar, vågorna som slog nästan slött mot stranden. Solen gick ner över det öppna havet. Det var fridfullt. En stund av ren lycka. Fem dagars vandring som avslutning.
När jag flög hem från Seattle gick flyget över Pasayten Wilderness. Jag såg att vintern härskade i bergen. Det var så vackert men inget att vandra över. Jag längtade hem. Jag längtade samtidigt tillbaka.
Det var inte den första natten med snöfall. Jag hade gått några dagar i snö och tältat i rejäl snöstorm före Stevens pass (bild ovan). Sedan blev vädret bättre. Jag fyllde på mat i Stehekin. Då lyste soligt höstväder men kylan smög på. När jag såg väderleksrapporten var det oroväckande.
