Min första Hiv-positiva klient spydde på mina skor, ramlade på mina armar och blödde ner mig. Det var på tillnyktringen dit polisen lämpade honom och jag råkade stå närmast. Jag ställde mig i duschen efter att hade hjälpt personalen ta hand om honom. Hans kläder stoppade vi i tvättmaskinen och rullade in honom i duschen, sedan fick han en ren skjorta på sig och plats på en madrass på golvet. Sjuksköterskan lappade ihop honom så gott det gick och han fick sova ruset av sig. Han hade tröstat sig rejält efter Hiv beskedet. Jag fick slänga mina skor och gå i sjukhusrocken och tofflor tills mina barn kom dit med kläder. Jag var då kurator på missbruksmottagningen och tillnyktringen men arbetade sedan på avdelning för gravida missbrukare och Hiv-positiva.
Hur var det att möta Hiv –positiva i början? Det var som hop frågetecken. Ingen visste så mycket. Inte hur det exakt smittade. Inte om det gick att bota. Inte om vi kunde heja det på något sätt. Inte hur det blev sedan. Om vi skulle betrakta patienterna som sjuka eller något mellanting, mellan frisk – sjuk. Inte ens vad smittan hette för benämningen ändrades med tiden. Det var som det brukar när en ny sjukdom visar sig. Men alla sjukdomar innebär inte smittorisk. Den här gjorde det.
Så vi på golvet gjorde så gott vi kunde. Det kom regler. Varje dag kom nyare kunskap. Varje dag blev det enklare att fråga: har du testat dig? Din partner då? Använder du egna verktyg? Har du kondomer, vilken sort vill du ha? Har du kunnat berätta till någon? Till sist kom en universitetsutbildning på några poäng avsedd för läkare men vi andra, som jag kurator, fick också delta. Under kursen kom det ny kunskap per fax. Det var innan Internet erövrat kunskapsförmedlingen.
Vi blev bra på att trösta när döden närmare sig, för en del dog. Några hade varit sjuka länge, vissa hade en aggressiv variant som ledde till snabb död. Medan andra såg ut som hälsan själv och hade svårt att ta sig till budskapet: du bär på ett smittsamt virus. Det innebär vissa förändringar i ditt liv. Flera patienter var invandrare från Afrika. De fick alltid uppehållstillstånd men innan det hade patienten bara rätt till akut vård. Vi blev mästare i att kringgå reglerna för patientens bästa.
Så våra gravida patienter fick barn och vissa barn blev smittade. Några kom åter tillbaka gravida trots att deras värden var usla. Att få barn var som ett livstecken, sa någon. Kanske blev nästa barn frisk? Det var tragedier men även glädje.
Så småningom var jag så pass kunnig att jag kände mig säker – nästan. Handledning fanns knappt. Vi alla var ju nya på branschen. Det var vi som kunde.
Jag fick äran att föreläsa för ryska regeringsmedlemmar och andra medföljare högt uppsatta inom sjukvården.Då insåg jag hur långt vi hade kommit. Vi hade inga olyckor i sjukvården. Inga smittade vid förlossningar på grund av slarv. Få missbrukare blev smittade, de hade lärt sig undvika risker. De, besökarna, berättade om risker, okunskap och rädsla. Jag kände mig glad över den svenska Hiv/Aidsvården och förmedlade besökarna hur vi kom dit. De var imponerade och önskade fortsatt kontakt med den svenska sjukvården.
Vissa tycker att vi som då arbetade på sjukvården bör be ursäkt, eftersom vi inte var perfekta, rätt helt enkelt. Att vara kränkt är verkligen inne nu. Jag tycker vi är hellre värda ett tack. Många av oss gjorde mer än vi kunde, mer än den tidens forskning gav oss.
