Om tvåsamhet och städgummor.

Min sambo dog nära sex år sedan. Han hade precis hunnit flytta till ett äldreboende.  Några dagar innan flytten hade han ätit sin sista frukost hemma.

Jag åt frukost ensam vid datorn. Läste nyheter. Sedan hjälpte jag upp honom och dukade fram hans frukost. Jag hjälpte honom. Trögt. När han tycktes komma i gång gick jag till badrummet och tog en dusch.

Jag hörde en smäll och rusade till köket vatten droppande efter mig. Han hade somnat, huvudet hamnade i frukosten. Hans kopp låg på golvet i flera bitar.

Det var en speciell kopp. Som många par hade vi handlat saker för två personer, koppar, julmuggar, gamla champagneglas, fina tallrikar, ja bara för två personer. Vi – saker. Nu låg den vackra koppen i bitar och min blev ensam.

Jag visste inte att morgonen blev den sista i vårt hem för honom. Senare på dagen blev han rejält dålig och vi hamnade i sjukhusakuten, dock med en remiss från vårdcentralen. Han kom inte hem mera utan flyttade till boendet från sjukhuset.

Varför skulle jag gå från honom och duscha!

När min syster hade gift sig köpte det förälskade paret även likadana joggingkläder. Så långt gick inte vi. Skulle aldrig gå så långt! Nej, det var lögn, vi hade nästan likadana oljerockar. Men han gick oftast klädd i färg medan jag var den svarta.

Ibland svider minnen när jag ser ett äldre par ute, de som håller varandra i handen. Alla de stora varför frågorna stiger upp en kort sekund.

Vart tog dessa sex år vägen? Jag har rensat lite på min blogg både inlägg och några kommentarer och länkar. De väldigt inaktuella, de jag knappt minns vad som hände. Det var covid som snodde några år från oss. De stora orden ”förbättringspotential” och ”vi var naiva” har inte resulterar så många förbättringar. Äldreomsorgen är som den är. Förutsättningarna att klara en ny hälsokris likadan. Trots löftet att vända alla stenar skjuts och sprängs det dagligen.

Det sista är att min yrkesgrupp, socionomer, stämplas som felutbildade. Utbildningen skall utredas. Letar politiker efter syndabockar?

Vi socionomer fixade inte de fel i Samhället som ingen annan rådde på.

Kanske är det i stället så att samhällets städgummor har alltför mycket skit att ta hand om?

PS. Det klagas också över att kvinnor inte väljer att bli ingenjörer trots höga betyg. Ingen klagar på att män inte blir sjuksköterskor och undersköterskor trots betyg som kunde räcka. Och förstås är socionomer mestadels kvinnor.

Bild från Delos, Grekland.

Tidigare om Socialtjänsten och samarbete.

https://blogg.iniskogen.se/wp-admin/post.php?post=14757&action=edit