Jag hade passerat Tigh-na-sleubhaicg och Lairig Mor, näst sista dagen på min West Highland Way vandring. Det första huset var raserat, ytterväggarna visade än dess tidigare konstruktion. Den andra hade lite stenar kvar. Århundraden sedan gick kor och får här på sommarbete, människor bröt sten och byggde murar för att skydda djuren och mot den fientliga omvärlden. Många krig har pågått här, ofta mellan religiösa grupper som 1645 slaget om Inverlochy.
Nu var dock inga slag i gång utan något djur ylade. Den lät som en varg. Ett kraftfullt upprepat ylande löd genom dalen, någonstans uppe på berget. Jag spanade men ingen rörelse syntes. Det fanns ju inga vargar i Skottland, de försvann redan på 1700 talet. Ända trodde jag mig kända igen ljudet från en vargnatt i Hamra.
En man kom mot mig och jag undrade vad det var.
Hjortar som slåss om sina honor, sa han.
Men de låter inte alls som i Kingshouse. Där slogs hjortarna halva natten nära tältplatsen, sa jag. .
Varje område har sin dialekt, sa han. Går du bara tre mil åt något håll så låter hjortarna helt annorlunda.
Som vi människor alltså?
Kanske är språket det mest ursprungliga vi har? Det äkta? Även bebisar gråter med olika toner beroende på sin plats i Världen. Vi har vår egen tonart, ihop med de andra i vårt närsamhälle
Sedan möter vi Staten, vad de ser som rätt språk. Det har till och med förbjudits barn att prata språk som inte har ansetts rätt i skolan, speciellt de udda dialekterna. Idag pågår kampen om att alla skall lära sig det språket som majoriteten talar, i vårt fall svenska. Men, vi har en flora av språk, som i Babels torn. Oavsett Staters vilja att rätta till våra uttal och uttryck.
Du pratar inte till din baby ett språk du inte kan riktigt. Du pratar ditt hemspråk. Ditt språk. Du förmedlar ett arv av uttryck.
När vi tar till oss ett nytt språk förlorar vi en del av vårt känslouttryck. Även i Sverige har vi områden där språket är så fattigt att bara de invalda förstår. Dock är språket det som förenar oss. Eller lämnar oss utanför.
Själv har jag förlorat utvecklingen av finskan. Det finns så många nya ord och uttryck jag inte kan och förstår efter mina 60 år i Sverige utan andra finska kontakter än julkortsnivå. Men även mina äldre släktingar där borta har svårt med alla de uttryck som har kommit till när Världen tränger sig på och vill ha sin del i språket. Jag bryter dock på finska. Jag har tröstat mig med vår drottning inte heller har den äkta svenska tonen i sitt tal.
Och – vad är det äkta svenska språket idag?
När jag skriver detta har jag nått till slutet av West Highland Way, från Milngavie till Fort Williams, 154,8 kilometer. Låter kort men leden är bitvis svår. Jag bor nu några nätter i Bed- and Breakfast i slutpunkten Forth Williams. Jag förstår inte vad skottarna säger. När de ser min oförstående min byter de till engelska, den engelskan vi andra kan.
Jag tror att språket och språkets tonart är vårt arv, det vår biologi och omgivning har lärt in, det som sitter lik vårt eget djupa uttryck av känslor. Vårt fönster inåt och mot Världen. Även djur har sin egen ton beroende på födelseplatsen och den omsorg omgivningen erbjuder dem.
Jag frågade en gång en pojke med vilket språk han tänkte med. Hans omgivning försåg honom med tre språk, två i familjen och en i skolan. Men han visste inte vad jag menade. Han ägde inget språk. Något att tänka till når politiker vurmar för nya språkbud.
Mer om West Highland Way, årets andra vandring, i nästa inlägg.
Huggsexa pågår om äldreomsorgen: vems fel är döden och bristerna? I slutändan är det Regeringens. Men Kommunen har ansvar över äldreomsorgen så kan felet vara deras? Men andra Myndigheter är också inblandade, det finns råd och riktlinjer från Socialstyrelsen och från Myndighet vi nu mera kallar Tegnell. Är det någon som larmade innan bristerna blev för uppenbara? Jag, några år sedan. Ingen brydde sig om det. Fler?
Alla politiker skyller på varandra. Även Regeringens stödpartier klagar på just Regeringen. Sandlåda igen. Alla ropar: inte skyldig! Inte jag!
Timanställda har beskyllts, det är ju vanligt att skylla på dem på botten när de på toppen inte gör sitt arbete utan räknar besparingar. Som före detta timanställd vid sidan av min ordinarie anställning kände jag mig modernt kränkt. Jag hade eget handsprit och egna handskar i fickan, så även många av mina medarbetare när arbetsgivaren snålade.
Problem med äldreomsorgen härstammar redan från 90 talet då alla gamlingarna föstes helt till Kommun, Ädelreformen, som inte var ädel ett dugg. Sök och läs så begriper du att det finns olika sortens människor, en del är gamla och dem vill man helst slippa.
I korthet är problemen med äldreomsorgen: En del av personalen saknar adekvat utbildning. De som är utbildade får dra för stor last. De försvinner till bättre betalda jobb. Andelen sjukskötare är för låg. Läkare ska vi inte ens nämna. Någon läkare som aldrig hade träffat min sambo ordinerade morfindöden. När han dog undrar jag vem och vad som skrevs dödsattesten? Vanligt, inte ovanligt.
I äldreomsorgens lönelistor ska alla med, integreras med de gamla och dementa som ledare. Äldreomsorgen används som integrationsprojekt. Oavsett utbildning, kunskap om äldre, svenska seder och språk kan du alltid placeras i äldreomsorgen. Är tanken att språket inte har någon betydelse för de gamla och dementa eftersom de själva tappar ord och språkförmåga? Tanken kan väl inte vara att dementa integrerar invandrare till det svenska språket och livet?
Som invandrare kan du dock kräva vård på ditt eget språk.
Språksvårigheter är rejäl riskmoment. Den som hos oss (avlösning) kunde minst svenska hade knappt tio ord. Ingen engelska. Ingen vårdutbildning.(Hon var jättegullig, tror jag.) Har träffat även folk som inte kan ett ord, att säga hej räknas väl inte som språkkunnig. Hur mycket kan gå fel då?
Värderingen av arbetet med gamla är låg. Lönen är skamlig för de utbildade. Arbetsschemat ofta usel.
Bemanning är för låg. Vanligt med två vårdare på 8 personer vilka alla behöver hjälp ur sängen, till toaletten, hygien, kläder och några måste matas. Städning, tvätt, mat, och så väntar sig anhöriga utevistelser och aktivering. Det värsta jag sett var en icke svensktalande person som skötte en hel avdelning dementa, 10 personer, ensam under en söndag. I ett kommunalt boende. Jag tror dock att det är sämst i storstäder. Har hört och läst om bättre omsorg i vissa platser ute på landet. Studieobjekt för de usla?
Hygien är eftersatt. Skyddsutrustning finns inte. Nu kanske det finns men äldreomsorgen var inte prioriterad område. Att tvätta händerna mellan varje klient/boende är svårt eftersom personaltoalett kan vara flera trappor borta eller det finns ingen möjlighet att hinna till personalrummet mellan varven. Tvätta händer i köket? Handsprit? Såg aldrig någon handsprit varken i boenden eller hos de avlösare som kom hem. (Så klart försåg jag våra avlösare med handdukar, tvål, handsprit och plasthandskar. Min personliga erfarenhet slutade dock våren 2018, jag antar att det är bättre nu.)
Omsorgen om personalen haltar. Politiker ser inte värdet i äldreomsorgen innan de själva hamnar där. Det är bara olönsamt hål i budget. Nyss röstade min kommun om att slopa hemtjänsten helt och låta privata utövare ta över. Hemtjänst var inte lönsamt. Den gick på minus. Hur de privata utförarna får hemtjänsten bli lönsamt lämnas som övning för den som sköter firmabudget.
Jag är inte ensam i att vara besviken på vården i äldreboenden. Kunde skriva en bok om hur 9 av 10 korttidsboenden var undermåliga och den tionde, toppstället, lades ner för vinsten var för liten. Tänk, det hemmet lagade mat med någon av de boendena, hade tillräckligt med personal och en trädgård. Nedlagd.
Ofta fanns små skavanker som trasiga ringklockor så du måste banka på dörren för att komma in på besök, icke fungerande telefoner, tomt i skåpet så de boende kan inte ens få en macka om de blir hungriga på icke utsatt tid, andra petitesser som att inte bli duschad på tio dagar. Låter jag grinig? Helt rätt.
Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson har pekat på problemen inom äldreomsorgen, som bristande hygienrutiner och lågutbildad personal, och ser det som en starkt bidragande orsak till den stora smittspridningen på äldreboenden. Men då ilsknade SKR (Sveriges kommuner och regioner):
– Man behöver ha med sig att äldreomsorgen inte är en sjukvårdsinrättning utan en del av samhället, det går inte att förhindra smittspridning med mindre än att man sätter in särskilda åtgärder, säger Emma Spak, chef för hälso- och sjukvårdssektionen på SKR.
Det var ett konstaterande som borde gå till historien. Allt skattebetalt och även den privata vården är väl del av samhället eller menar hon att vissa, som sjukvården och dess arbetskraft inte är det?
Nu är det nog så att de som bor i något boende har behov av sjukvårdande – och omsorgsinsatser. Ingen får plats bara för att de känner sig helt ensamma och har lite rörelsehinder. Först provar Kommunen hemtjänst om så flera gånger om dygnet. När det har havererat helt får man en plats. Många gamla dör kort efter, de orkar inte flytta till nya omständigheter. Är du 100 år och sitter i rullstol anses du klara dig med hemtjänst som städning och tvätt.
De som bor i något boende har oftast medicinska vårdbehov. Praktiskt taget alla har en medicinlista och om inte delar man ofta ut Al…n som för säkerhets skull har man ont eller inte. Dock har även min kommun sparat in flera sjukskötersketjänster. Har även träffat sjuksköterskor med så dålig svenska att denne inte förstår enkla frågor.
Dags att sluta käfta om vems fel smittan var utan påbörja en landsomfattande upprustning och hygienutbildning inom hemtjänst och boenden. Höjd professionen med krav för utbildning och språk samt betala därefter. Som någon sa: det finns förbättringspotential. Jag är säker på att det finns onödiga projekt hos Kommuner som man kan dra in för att lösgöra medel.
Sedan dör folk ändå. De är ju våra allra äldsta och sköraste som bor i boenden. Därifrån flyttar man endast den sista gången.
Har ca 15 års erfarenhet som timanställd extrajobbare, nej jag har inte just den utbildningen, undersköterska, som är adekvat. 7 år som anhörigvårdade. Som socialsekreterare förväntades jag ta hand om det som inte fungerade och de gamla som inte anpassade sig i mallen. Och nej, man bakar inte biskvier i äldreboenden, bilden är tagen hemma.
Jag kunde
inte prata svenska när jag flyttade till Sverige. Jag fick hjälp i
arbetssökandet av en finne som var bosatt i Stockholm sedan länge. Den tredje
dagen i Sverige började jag arbeta som städerska på en sommarstängt fabrik. Vi var
ett gäng unga finnar som städade. Vi bestämde oss att prata svenska på raster
även om ordförrådet var nästan obefintlig. Vi läste barnböcker och Kalle Anka.
Vi såg svenska filmer. Utanför jobbet hankade vi oss fram på engelska men efter tre månader kunde alla svenska
tillräckligt för att söka nytt arbete.
Jag prenumererade även på en dagstidning. Senare läste jag svenska på
kvällsgymnasiet.
Jag
assimilerade mig. Det skedde ingen integration. Jag blev så ”svensk” jag kunde
trots att jag inte kunde bli det. Jag var född finsk, jag kunde inte födas
åter. Men jag anpassade mig. Jag klagade till och med på vädret vilket är
väldigt svenskt. Jag blev svensk medborgare efter 14 år, det var på grund av
nya omständigheter. (Svenskt biståndsarbete i ett oroligt land.)
Ingen svensk som jag har känt ville lära sig finska annat än enstaka ord. Det var ingen som särskilt intresserade sig för finska seder eller någonting speciellt för Finland annat än i sportsammanhang. Den finska kulturen skiljer sig dock inte så mycket från den svenska. Vi var ju samma land från år 1249 till år 1809. Med tiden blev skiljelinjerna för mig mer tydliga. Finnar älskar sitt land, de är till och med patrioter. Så är inte svenskarna, i varje fall inte utåt.
På min tid
arbetade nyinkomna invandrare mestadels i fabriker, produktion och enkla servicejobb.
Idag är hemtjänst och äldreomsorg en vanlig inkörsport till legal svensk
arbetsmarknad. En stor del av fabrikerna har ju flyttat, inga av mina första
arbetsplatser finns kvar i Stockholm eller ens i Sverige. Löpande bandet är
förgången tid. Det mesta av sådana jobb är automatiserade. Det finns få enkla
arbeten kvar som man kan få utan kunskaper i svenska och noll yrkesutbildning.
Kommuner anställer dock outbildade personer med bristfällig svenska för hemtjänst och äldreboenden. Att ta hand om gamla, dementa och sjuka anses som enkla jobb. En outbildad är billigare än en svensktalande med adekvat utbildning. De gamla får nöja sig. Nu larmar Kommunal om språkförbistring bland vårdbiträden.
När
Kommunens budget läcker pengar drar man in något och det är äldreomsorg, skola
och barnomsorg, de Kommunala skyldighetsområdena. Just nu tänker Danderyd slopa
hemtjänsten helt för det är för dyrt. Privata aktörer får ta över.
Så, att
träffa arbetare inom hemtjänst och äldreomsorg som inte kan svenska är inte
ovanligt. Flera av våra avlösare pratade bristfällig svenska, två kunde inget
alls, bara hej. De var absolut inte några otrevliga personer men språket gjorde
det svårt att vara säker på om vi förstod varandra. Speciellt en dement behöver
väldigt tydligt språk. Han tappar ju ord och innehåll hela tiden. En dement
behöver en talesperson gentemot omvärlden. När min sambo fick plats på ett
demensboende försökte jag prata med sjuksköterskan, den ena av dem. Det gick
inte bra. Vi förstod inte varandra på grund av språket. Det kändes rent av
skrämmande.
Facket Kommunal
anser att språkutbildning är arbetsgivarens ansvar. Arbetsgivare får inte låta
personer som inte kan språket arbeta självständigt, utan handledning och svenskutbildning.
De med otillräckliga språkkunskaper måste få studera svenska på arbetstid. (Sök
själv mer hos Kommunal.) Låter bra, eller? Men det finns inte folk nog att göra
det ordinarie arbetet, ännu mindre att handleda och lära svenska till en
arbetskamrat. Hemtjänst är ett av de stressiga arbetena idag med tajt
tidsschema. Undersköterskor har försökt till och med väcka protester genom
namninsamling och demonstrationer om arbetsförhållandena.
Om Kommunals
önskan skulle bli verklighet måste det till avsevärd personalförstärkning och
det har få om inga kommuner råd med. Det borde vara Statens uppgift att ge
svenskutbildning så fort asylsökanden har uppehållstillstånd. Svenskutbildning
måste vara obligatoriskt, hur man kan annars bli integrerad? Assimilering har
vi ju slopat enligt lag.
Språket ger oss en identitet, kanske mer än passet. Jag är svensk, amerikan, islänning, syrier… jag pratar mitt lands språk. Även en baby gråter och jollrar annorlunda i ett språkområde än i ett annat. Språket förenade oss förr på en plats i världen där vi alla hade något gemensamt: samma språk. Men idag är många länder så multikulturella att språket snarare är den avskiljande faktorn. I nutid då dina grannar kan vara från olika länder ger språket inte längre samhörighet. Vi kan inte prata med varandra. Få integrerar sig. Jag kan säga att många inte vill integrera sig. Det bildas öar av olika folkslag, bostadsområden, rena byar i staden där olika kulturer och språk härskar. Svenska som utländska. Ofta bor de personer som mest ropar på multikulturens lov på de helsvenska dyrare bostadsområdena utan en enda invandrare i sikte.
När jag går förbi ett gymnasium nära mig låter språket ungdomarna pratar som en ny variant. Det är en röra av olika ord ibland liknande svenska ibland något för mig oförståeligt, ord vilka ger sammanhang bara till de invalda. Det låter illa, det är ju gymnasiet. Kanske gängen av främmande unga män i sina huvor skrämmer just genom språket de pratar med varandra? Vi förstår inte dem.
Det påminde om mig en resa till Burma 1978 där i avlägsna byar folk pratade med oss någon sorts pidginengelska. De var extremt vänliga mot oss.
Ca 8
miljoner människor har svenska som
modersmål i Sverige. Två miljoner är invandrare med annat modersmål. Som andra
största språket kommer arabiska, den har passerat finskan, språket som har varit
näst störst så länge Sverige har existerat som nation. En historisk förändring.
Man räknar med att det talas minst 150 olika språk i Sverige. I Världen är
mandarin störst, följt av spanska och engelskan på tredje plats. Dock pratar
folk engelska lite överallt, man kan säga att engelskan är mer universell än de
andra språken.
Jag avundas dem som kan många språk och har lätt att lära sig nya. Jag tycker förmågan att behärska flera språk är en verklig nyckel till världen och att förstå varandra. Om vi nu vill det. Men att inte kunna landets språk, det språk som en majoritet pratar, ställer en alltid på sidan. Jag själv är dålig på språk men behärskar bra två och hyfsat ett samt fattar lite av ett fjärde språk som jag nästan har glömt. Dags att uppdatera det sista språket så hjärnan – kanske – håller ett varv till.
Det finns cirka 6809, eller 7,099-språk, eller är det idag 7111 stycken, för språk dör och föds, som talas i världen. Av dem är 417 nästan utdöda språk, de talas av bara enstaka personer. Bland dessa språk är det många som saknar skriftspråk och bara talas av äldre individer. Om 50 år kommer det därför att finnas betydligt färre språk i världen än i dag. Hur blir det med svenskan? Ett udda språk för fåtal?
Ethnologue är en känd databas som listar översikter över världens språk.
Jag har dig nu i mina böner, sa kvinnan jag hade mött halvvägs i Kearsarge Pass, dag 58. Hon gick neråt, jag upp och vi pratade en stund med varandra och fortsatte sedan vidare på var sitt håll.
Även om jag inte är det minsta religiös tackade jag med ”God bless You”. Ber någon för dig skall du återgälda det, tycker jag.
Hon var den andra som önskade Guds välsignelse för min vandring och på samma dag. När jag passerade ett hus på gatan på väg från Independence, där jag fyllde på mat, ropade någon efter mig. En kvinna kom ut från huset till gatan med en skål i händerna. Hon hade kakor i den och bjöd mig flera. När hon frågade varifrån jag kom blev hon nästan tårögd. Sverige. Lucia.
Hennes farfar var från Sverige. Hennes far hade hållit hårt i de svenska sederna. Han hade lärt sin dotter Luciasången och hon hade lussat för omgivningen sedan hon var 9 år gammal. Hon bjöd då på pepparkakor, även det var ett gammalt svenskt recept. Lucia var mycket uppskattat. Nu var hon 75 år.
Jag lussar än, sa hon, men sjunger inte mer. Jag tror folk är glada för det.
Hon kunde inte ett ord svenska utöver sången som var nedskriven. Hennes döde far var också usel på svenska. Men Luciatraditionen var något värdefullt från farfars gamla hemland. Här hemma nagelfars Luciatraditionen. Det ses som förtryckande och odemokratisk till och med. På kvinnans gata i Independence var det bara en omtyckt fin tradition.
Hon lovade att be för mig när vi skiljes åt.
Dessa två kvinnor var några av de många amerikaner som fann mening i livet genom tro och religion. De är många. I en stor undersökning av PEW institut gav familj 69 % arbete 34 %, pengar 23% och tro 20% mest mening i livet i flervalsfrågan. Ja, pengar vann över tron. Men när frågan stramades åt till att nämna det viktigaste av allt var familj 40% följt av tro 20% det som gav mest mening i livet. Ateister nämnde förstås andra saker än tro som meningsfulla ting i livet. Ekonomi, hobbyer, vänner och resor fanns högt på deras lista.
Även ”being outdoors” ses som viktigt i USA. Hur man exakt menar vet jag inte men de campingar jag var på var fulla och överallt på leden träffade jag dagvandrare, jägare med sina pilbågar, hundägare, familjer, pensionärer… Så klart var majoriteten av PCT vandrare också amerikaner. Här hemma kan jag gå i skogen som ligger sju minuter från mitt centrum alldeles ensam, även på en söndag med vackert väder.
Undersökningen är intressant och visar även skillnader i vad viktigt är beroende på utbildning och ekonomi samt härkomst. Jag undrar hur en svensk undersökning skulle se ut?
Vad ger mening för dig i ditt liv? Vad är det viktigaste för dig i livet?
Jag har aldrig träffat så många hjälpsamma och vänliga personer som i USA. Vissa små städer nästan tävlade i att vara den mest hiker vänliga. Man behövde inte ens fråga efter hjälp, folk kom spontant fram till en och frågade om de kunde göra något. Amerikanarna var öppna, positiva, hjälpsamma och nyfikna. De var lätta att prata med, oavsett om vi pratade om området vi nu stod i eller politik. Ingen av dem jag frågade om deras åsikt om presidenten lät bli att svara. Jag tyckte det var rent av otroligt. Jag vet knappt vad mina barn röstar på. Skulle jag fråga ut grannarna slutade de säkert prata med mig? (Ja, jag återkommer med min oseriösa Trumpundersökning och meddelar också vart fanns den bästa äppelpajen. Någon dag.)
De jag pratade med var nyfikna på Sverige. De som visste mer om oss var både positiva och smått fundersamma över vår politik och även totalt felinformerade. Till ex. att all sjukvård från början till slut var helt gratis, 0 kostnad, bara att välja vad man ville. När jag sa hur verkligheten var och vilken kö min läkardotter hade suckade en och sa ”Ni har er Obamacare”. De blandade inte alls oss med Schweiz. Jag måste säga att mitt väl så kritiska och negativa sinne förändrades – lite. Jag ser mer positivt på mänskligheten, hur tokigt det än kan låta. Det USA jag mötte på leden eller i mindre orter kring PCT var de good guys.
Bad guys höll sig annanstans. Det finns gott om plats i USA, ett land med ca 7 700 000 km² yta.
Jag pratade med flera f.d. marinsoldater. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak. Men på varje ort jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor mm efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet.
En man hade gjort två vändor i Irak och var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt var förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig var en annan.
Han var nöjd med de något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand så jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.
Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You.
Jag mötte två män, mariners, med sina söner ute på jakt i norra Oregon. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump, De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Han har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.
Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.
Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.
Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.
Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola. Inte spanska?
Vad ska man ha spanska till?
Vad ska man ha vissa språk till? Kanske svenskan kommer att dö ut likaså som våra seder? Men någonstans i USA firas fortfarande Lucia. Någonstans väntar än några svenskättlingar ivrigt på den svenska veckotidningen Kvällsstunden. Sverige är nära, ibland, fast den amerikanska drömmen var ett bättre val.
Bilder: på väg till pass och utsikt från passet dag 58.
