Jag gjorde en veckovandring på Sörmlandsleden. Jag gick samma sträcka förra hösten. Leden har förändrat sig med flera nya hyggen och vildsvinen har brett ut sig. Snart finns det inte en plats utan svinens framfart. De är livskraftiga djur med stora kullar och har inga naturliga fiender. Att jaga vildsvin är inte så häftigt. Inga horn att hänga på väggen.
Jag var glad att de höll sig från tältet. Lite för trångt för fler än en.
Vid Tullgarn pågick en försenad trandans. Svanar hade ungar. Fågelsången hördes, likaså trafiken, flyget, glassbilen och hundskall.
Det är svårt att finna en plats med bara fågelsång.
Det finns några vackra platser bland de slitna på Sörmlandsleden som Hörningsnäs naturskyddsområde, etapp 59 . Området ligger bredvid leden. Som naturen var förr. Vilken ”förr” kan dock diskuteras. Vi pratar oftast om tider väldigt nära bakåt och tror oss veta på grund av det den framtida utvecklingen. Hur ängar såg ut 100 år sedan. Hur temperaturen var 180 år sedan. Hur arter tillkommer och försvinner. Mer…
All vår kunskap är från förrgår. Tiden före är oändlig.
Jag har gjort – igen – en vandring på Sörmlandsleden. Med 62 nationalparker eller naturreservat är Sörmlandsleden problematisk för en tältare. Naturskyddsområden markeras i bästa fall med vita markeringar på trädstammar och det innehåller förbud att tälta. Allemansrätt gäller inte på dessa områden. Lägger man till de av vildsvin uppgrävda områdena, klippor och stenar, tät skog, bebyggelse och vägar blir det en konst att hitta en bra tältplats. När man kommer till en strand, sevärdhet eller vägslut finns det ordnade platser för bilar men förbud att tälta. Det finns alltid plats för bilar.
Man får inte vara gräsen i valet av tältplats.
En vandrare bör inte riskera bli ertappad med tältning på förbjudet område. Ja, det kan bli dyrt. Beroende på vad man anses förstöra på Naturskyddsområden är straffet från dagsböter upp till fängelse i två år. Miljöbrott är straffbart. Att tälta på fel plats är miljöbrott, dock blir det bara böter tror jag. Jag undrar vem som smyger i skogen på natten för att hitta överträdelser?
Det som är befriande med att tälta långt från allting som civilisationen erbjuder är tystnad. Ibland är tystnaden nästan total, man hör sina egna hjärtslag, myggan och när höstlöven faller. På Sörmlandsleden bryts tystnaden lätt. En hackspett. Fågelflock. Älg som passerar i snabb takt. Vildsvin, vars läte inte är snällt grymtande utan nära primalskrik. Och bilar. Ständiga flyget som passerar över en, både civilt och militärt. Men ibland är det tystnad som råder.
Naturen lever sitt liv. Civilisationen lämnar ingen ro. Själv är man besökare som vill ingå i naturen en stund.
Så, hur hittar man en perfekt tältplats?
Utsikt? Inte så väsentligt för i tältet sover man ju. Men visst är det häftigt att ha en vulkan eller alptopp i sikte. Nej, sådant bjuds det inte på Sörmlandsleden. Oftast är det bara skog.
Jag vill gärna ha någonting bakom tältet som en trädstam eller en stor sten.
Plan yta utan stenar och rötter. Inte så lätt i den sörmländska skogen och klipporna. Gran – och tallkottar får man rensa ut. Ja, lite bekvämlighet brukar man få offra.
Ogärna gräsyta, då är tältet blött på morgonen. Men gärna vatten i närheten. Vatten kan bli problem på Sörmlandsleden. Det finns källor men några av de var bara lera nu och vattenkvalitén är ibland tveksam. En klok vandrare har med sig vattenrening och orkar bära mer vatten än dagsransonen.
Så osynligt som möjligt. In i skogen. Bort från leder.
Eller, nästan vad som helst duger när det blir mörkt och trötthet tar över. På PCT sov jag på själva leden i tre gånger när det inte gick att hitta en plats och mörkret föll. Nog har jag haft konstiga tältplatser flera gånger.
Jag har alltid känt mig hemma och trygg i mitt tält. När natten faller i skogen och jag sitter i min sovsäck ätande kvällsmål är jag på rätt plats i livet.
Att tälta är dock för det mesta kortvarigt. Bytbart. Hur väljer vi den platsen vi bosätter oss på? Har vi valmöjligheter? Vilka möjligheter att välja idag har de svenska unga vars föräldrar inte kan lägga en insats för en lägenhet? Vilka valmöjligheter hade de 60 tal personer och familjer som svarade på min annons om uthyrning av lägenhet bara på de första timmarna?
Hur hittar vi vår plats i livet, i samhället, i arbete, bland de andra som också letar efter något stabilt och väsentligt att ha i tillvaron?
Är allt bara en allenarådande slump eller har vi fri vilja?
Vandring i september 2020: Sörmlandsleden etapper: 6:1, 6, 62 – 54, 50:1, 51 – 57.
Översta bilden: Luottolako i Sarek. Bild 1 i galleri från Grönland, bild 2 PCT Oregon, resten Sörmlandsleden.
Jag såg framemot att vistas på några platser jag hade upplevt som extra vackra. Nej, det blev inget nostalgi. Redan på den första dagen var allt borta. Den makalösa platsen jag beskrev här förut på http://blogg.iniskogen.se/2020/04/25/varplaner-och-nostalgiresor/
var nu en oändlig jordgrop med stora maskiner. Ingenting var kvar. Inga djur. Bara en kråka som kraxade. Biten med ormbunksskog var mer lik en soptipp. Vi var några entusiaster som hade försökt få Kommunen att freda just den platsen som naturskyddsområde men de tyckte att naturen fick klara sig bäst den ville.
Nu var det totalt raderat som en extraordinär plats. (Se gamla bilder från dessa platser i det ovan länkade inlägget.)
Jag skyndade mig vidare. Inga bilder. Jag slösade inte några byten för det.
Så fortsatte turen till avslutningen efter 17 dagar då jag huttrade i tältet i liten snöstorm och kallade på ”taxin” det vill säga sonen att hämta mig. Snö, hagel, regn, kyla – varför fortsätta? Det fanns inga stugor att tillgå för att torka upp. Allt jag passerade var stängt. Solen lät vänta på sig. Men jag planerar att återvända mot kanske sensommar. Nej, Sörmlandsleden är dock ingen önskeled. Jag har gått det mesta tidigare. Den råkar bara ligga nära. Möjlig att gå till nu när all trafik står. I alla fall dit jag planerade att flyga.
Hur var leden?
Lättgånget utom en bit vid etapp 33 Bråviken.
Alldeles för många hyggen. Ja, skogen är ju en vara men…
Alldeles för få bra tältplatser. Tältade rakt på leden när jag var helt uttröttad och det ösregnade. En gång blev jag erbjuden att nyttja en tom stuga. ”Det finns dusch,” sa kvinnan. Vem kan motstå det?
Alldeles för många ilskna grisar. (Se förra inlägget.)
Många Naturskyddsområden men ibland var det svårt att begripa vad det speciella var på området. Risig skog. Tysta myrmarker. En bit urskog bredvid ett hygge.
Nästan inga andra människor så det var perfekt på dessa virustider. Eller är det?
Å ena sidan ska vi sträva efter flockimmunitet och andra sidan ska vi undvika varandra, hålla avstånd och inte ens resa till anhöriga. Hur ska vi ha det? Skall alla smittas och kanske bli immuna eller ska vi hålla på några år tills flockimmunitet inträder? Och med tiden har viruset muterat för en fräsch ny variant vi inte är immuna för?
Hur ska vi ha det?
Spännande tider. Kanske skogen är ändå den rätta platsen för en gamling som tänkte leva lite till?
På kvällarna samlades varelserna runt tältet och deras sång var betydligt värre än en förortsoperas falsksång. De storas röst var som kommen från underjorden. Jag ryste. Om de skulle anfalla mig vore jag nog chanslös. Men när jag kravlade mig ur tältet försvann de snabbt. Jag lyckades aldrig ta en bild.
Nästa natt upprepades allt fast jag hade placerat tältet vid en riksväg eller en kulle. De samlade sig kring mig och skrek. Inga väna nöff nöff. De var inte några söta rosa grisar utan jag tältade i de griniga vilda grisarnas land.
Skogen var uppriven. Mossan låg i klumpar och trädens rötter stod kala. Det var inte vackert för mänskligt öga. Jag vandrare för en naturupplevelse på Sörmlandsleden, men dag efter dag fick jag gå på grisarna uppgrävda land. Jag träffade några människor närmare bebyggelsen och de berättade att grisarna rev upp deras gräsmattor och grönsaksland.
De trängde sig närmare bebyggelser och även längre upp till norr, de än grislösa områdena.
Skjut dem då, tänkte jag. Skjut de elaka grisarna. Eller – är även de en värdefull tillgång i vår natur? Skall vi acceptera förstörelse för att vara snälla och humana? Dela med oss? Inte egoister som skyddar sin egen mark?
Grisarna väckte många frågor. De var som en del av större världsfråga, vad får man skydda, vad inte? Och hur? Jag löste dock inga frågor utan travade vidare med min ryggsäck i Grislandet.
Grisarna hade ett eget spa också medan jag fick nöja mig med de kalla sjöarna.
PS. Vildsvinspopulationen räknas till ca 200 000 djur. Läs mer hos Jägarförbundet.
