Det finns områden i naturen jag vill besöka åter. Jag har glada, vackra, kanske romantiska minnen från dem. Jag undrar hur de ser ut nu, allting växer ju och förändras. Ett av de ställen såg utåt som något man bara skall åka förbi, men för mig blev det en magisk plats. Man måste kliva ur bilen och in i skogen för att se något. Nära en storstad levde naturen sitt eget liv.

Jag hade hittat platsen av en slump. Jag återvände dit år efter år, alla årstider, väder, med kameran och kaffetermos och satt mig på marken täckt med kottar under en gran och bara andades in den av förmultning doftande luften, sakta, som om en hastig andhämtning kunde förstöra ögonblicket. Bävrar, sångsvanar, älgar, rådjur, korpar, kärrhök, sothönor, hackspettar, tranor, grodor. ibland även örn och  andra mera osynliga djur bodde på platsen utan att kivas med varandra. En bäck rann genom området som inte var mer än några kilometer i längd och kanske mindre i bredd. Skogen var risig, döda björkar med svampar och lav, några granar, alar och hasselbuskar. På våren var marken vit av vitsippor med fläckar av vilsna blåsippor och enstaka gullvivor. Sedan kom ormbunkarna och täckte ytan så ett steg över dem var som en illegal handling mor naturen. Alarna fällde bävern, lämnande efter sig tuggmärken på stammarna i rytmiskt mönster. Senhösten var ett virrvarr av döende växter med några lysande kantareller i väntan på plockaren. På vintern föll naturen i stillhet. Men allt fortsatte, oavsett kylan, naturen och djuren anpassade sig.

Sjön, varifrån bäcken rann, hade vuxit igen lämnande bara en smal rännil och en sumpskog efter sig.

Varför drogs jag  dit? Till de döda träden. Till ormbunkarna som varje vår sköt upp ur marken, först i gröna inrullade antydningar, sakta stretande mot ljuset, öppnande sig till meterhöga kraftfulla flikiga blad, som en skog för dvärgar, speglade livet på ett sätt jag varken kunde eller ville förklara. Tillförsikt kanske? Att sommaren kom förespådd av våren. Att livet fanns där under den frusna marken liksom i våra förfrusna sinnen och brända själar.

Det är sju år sedan jag besökte den platsen. Nej, vi såg då bara en liten bit av den för min sambo orkade  inte gå ändå hela vägen. Det var sista gången vi gjorde en tur till några av våra gamla områden. Han kom inte ihåg platsen. Men när vi närmare oss en liten bro kom han på att vi hade suttit där och druckit kaffe. Jag drog inte ut honom till så ansträngande tur efter det, bara till den närmaste skogen. Tills också det blev omöjligt.

Jag tror vi hade sammanlagd några tusen bilder från det området. Dock är det väldigt försvunnen tid och bilderna har inget värde annat än att väcka minnen och kanske sorg. Ja, en del såldes och publicerades för något ändamål, de flesta av min sambo som var den bästa av oss.

Det finns andra områden jag vill se på nytt. Platser som min sambo och jag  använde som utflyktsmål, för att fotografera, bara gå och insupa naturen. Eftersom alla planer för utlandsvandring är inställda gör jag nu nostalgiturer till några platser. Har packat ryggsäcken.

Vi hörs när jag har tröttnat på att driva runt. Naturen är en bra plats för att isolera sig i.

PS. Någon hade lämnat ett oljefat vid sjön, bild överst.