Nej, jag har aldrig träffat en lycklig hora som ansåg att sälja sex var ett bra yrke. ”Mina” horor var missbrukare. De var långt från lyxprostituerade även om några av de yngre var välklädda och hade inte än blivit vräkta. De flesta var narkomaner, några alkoholister. Alla heroinister fnaskade. Heroin var dyrt. Amfetamin- och blandmissbrukare växlade mellan snatteri, vakt vid inbrott och sexförsäljning.

Flera av kvinnorna hade blivit våldtagna och utnyttjade som barn. Att män använde dem som de ville var liksom så är det, normalt ungefär. Godispengar blev hundralappar, sedan tusenlappar. Droger kom i livet med allt från 8 till 14 års ålder. Droger kostade. Att avstå från prostitution då blev inte enkelt. Så klart blir inte alla våldtagna barn prostituerade. Alla blir inte märkta för livet. Flera finns också i människovårdande yrken. Det var inte ovanligt hos mina patienter att ett barn i en missbrukarfamilj var narkoman och den andra i något vårdyrke.

En och annan ung kvinna hade sugar Daddy som höll ordning på kunderna, tog en stor del av pengarna och försåg kvinnan med droger. Om de protesterade kunde han ju bara kasta ut dem. Det fanns alltid nya kvinnor i behov av droger och bostad. Marknaden är god så att säga. Nästan alla mina patienter var svenskar då men idag är prostitution mer internationell, eller ska jag säga mer EU öppen eller resultat av arbetskraftsinvandring.

Många av mina patienter hade en stadig kundkrets. Nej, få tog mot i en egen lägenhet utan vid portgångar, i bilar, källare och även allmänna toaletter. Några gick till kundens arbete. Ni anar inte hur många arbetsplatser används för den servicen efter stängningstid.  Några kvinnor hade en hund som vakt. Många pojkvänner eller hallickar hade vapen och de stod i närheten i väntan på pengarna.

Så långt jag vet blev ingen sexköpande man anmäld, åtalad och dömd. Kvinnorna visste inte deras riktiga namn, anonymiteten var ömsesidig. Det är bara business, sa en.

Kvinnorna var noga med kondom. HIV var skräcken då. Alla krävde pengarna först. Ibland sjappade de om mannen  var för sen att komma i gång eller verkade farlig på något sätt. Han kunde ju inte klaga.

Bara i ett fall mötte jag en kvinna som hade blivit gravid och hade inte  en aning om vem kunde vara barnafadern. Det kan gott ha hänt i flera fall men det stadiga sällskapet brukade gärna ta på sig faderskapet och  ingen ville ha faderskapstest.  Paret trodde sig få förmåner nu när de väntade barn, som bostad, möbler, barnvagn och pengar. Det var snopet att se hur stor skillnaden var mellan det man hade spenderat i droger och det man kunde få som socialbidrag. Så lite! En månads bidrag kunde kvinnan ju fixa i några timmar. Men ingen hade ett bankkonto med pengar. Tusenlapparna bara rann iväg. Ofta rakt in i armen eller kanske i fotsulor ifall man hade kontakt med Socialtjänsten som ville se ens armar.

Den stadige pojkvännen saknade skrupler när pengarna tröt och körde då kvinnan ut till gatan för några kunder. Oavsett hennes vilja.

Jag träffade kvinnorna när de hade blivit gravida, blivit skickade av en kompis för att få hjälp, kanske abort  eller preventivmedel och  i sällsynta fall kom kvinnan genom Socialförvaltning. Att bli gravid välte livet omkull. Att välja drogfritt liv under graviditeten var inte svårt i de flesta fall. Att sedan komma i någon sorts normalt liv med en baby och arbete var dock mer problematiskt.

Tro inte att Socialtjänsten hurrade: så bra att du vill ha ett liv utan droger nu, vi ska hjälpa dig med allt! Undantag finns då ett bra samarbete gav bra hjälp.

Som sagt, jag mötte aldrig lyckliga horor bara de som ville ur eländet. Vad jag vet tack vare uppföljning av mina patienter finns det en (1) kvinna som gick tillbaka till gatan. Barnet  lämnades i fosterhem. Det var inte möjligt för henne att bryta 25 års liv tillsammans med sin make och hallick. Socialtjänsten var helt kallsinnig för paret. Hon är den enda tiggaren på gatan jag gett en slant till när jag stötte på henne några år senare. Tigga på dan, fnaska på kvällen.

Jag kan inte förstå hur någon man med normalt liv och hjärnan i behåll kunde tänka sig att betala för tiominuters sex till en påtänd oerhört skitig och sliten kvinna. Om något, måste det vara en känsla av eget  överlägsenhet, lust att förnedra sig själv en stund. Eller vad?

Kvinnan var känd hos Socialtjänsten sedan länge. Jag minns vad Socialtjänsten sa när hon kom till sjukhuset: abortera henne. När det inte gick sa de: slösa inte åtgärder på henne, ta bara barnet när det är fött. Vi har papperna klara.

Hon var dock drogfri hela graviditeten. Att komma igen när man aldrig har haft det normala livet med hel skolgång, nyktra anhöriga, arbete, bostad och inga droger är inte enkelt efter 25 år. Det är enklare att gå tillbaka till gatan. Hon dog strax efter jag träffade henne för sista gången, som tiggare på gatan. Jag lyckades inte hjälpa henne.

Jag hade tillstånd från henne att beskriva hennes liv anonymt i föreläsningar. Jag glömmer henne aldrig. Jag glömmer inte henne  sittande på gatan med en mössa framför sig, tiggande, för att sedan ragga upp en kund på någon bakgård. En svensk kvinna, alkoholister som föräldrar, glömd redan när hon skippade skolan. Och sedan träffade hon sin hallick vid 15, snygg spännande man med bil och droger, en man som erbjöd henne uppmärksamhet, saker och prov på något som kunde göra livet mer häftigt.

Min kommentar hos http://www.fristad.eu/

Det är en storm över en man som betalade för sex till en kvinna som sålde just den varan. Om vi bortser från kvinnan och kärnfrågan prostitution just nu och riktar oss bara till mannen undrar ja, varför denna storm. Det har inte varit några hätska ord varken från Regeringen, massmedian (annat än i de ”rasistiska” sajterna) eller kvinnoorganisationer vid alla våldtäkter riktade sig mot i huvudsak svenska kvinnor av invandrarmän. Ofta är straffen ingenting, några månader, en vecka ungdomstjänst, snack hos en socialtant och en kärleksstorm ifall man skulle råka dömas för utvisning. I bästa fall kan skadestånd utdelas till männen för man blev så utsatt av beskyllningarna (Fittjamålet).

Varför är moralen så hög nu hos manliga politiker att de skriker efter fängelse för sexköp? Känner de igen sig? Avbön? Alla kvinnorna i media som skäller? Reagerade de när någon våldtogs och skrev massor med hatartiklar? Inte? Då var det till och med synd om pojkarna.

Eller är det bara skillnad på män och män? Du kan knappt identifiera dig annat än med dina likar. Moralen finns bara i din grupp. Nu är alla affärsmän goda, politiker exemplariska och kvinnorna så trygga bara den skyldige hamnar bakom lås.

Obehagligt var ordet, eller något tyngre.