Salvador Sobral, 27år, representant för Portugal, vann melodifestivalen med balladen Amar Pelos Dois, som var skriven av hans syster Luisa. Han sa när trofen gavs till honom: ”We live in a world of fast food music. This is a victory for music… music isn’t fireworks, music is feeling.”
Har melodifestivalen med detta gått tillbaka ursprunget där tävlingsbidraget sjöngs och bara musiken spelade? Där scenen var utan apor, brudar, gymnastiserande hunkar, diverse attiraljer som tog blicken från sångaren och öronen från musik? Där fyrverkerier dödade sången och kanske var rekvisitan en räddningsplanka för den medelmåttiga musiken? Det vet vi nästa år.
Salvador gick genom TV rutan till våra vardagsrum sjungande av kärlekens smärta, med bön att få älska igen. My heart can love for the both of us.
If one day someone asks about me
Tell them I lived to love you
Before you, I only existed
Tired and with nothing to give
My dear, listen to my prayers
I beg you to return, to want me again
I know that one can’t love alone
Maybe slowly you might learn again
My dear, listen to my prayers
I beg you to return, to want me again
I know that one can’t love alone
Maybe slowly you might learn again
If your heart doesn’t wish to give in
Not to feel passion, not to suffer
Without making plans of what will come after
My heart can love for the both of us