Sommaren är snart här, i alla fall vad gäller planering och in prickande av olika aktiviteter. Två barn väntar på sin tur för att få göra något extra med mig. Jag skall vandra på fjällen med den ena och den andra vill åka till staden där man åker båt i stället buss, Venedig alltså.
Jag minns när vi fjärdeklassare fick åka på en skolresa. Eftersom jag var åksjuk till den grad att jag spydde vid bussresa redan mellan två första hållplatser beslutade läraren att jag fick åka tåg ensam och de andra med den beställda bussen. Jag tyckte att det var lyxigt och njöt av resan på två timmar till grannstaden. Sedan fick vi gröt och smörgås till lunch i en restaurang och vi alla tyckte det var flott värre när servitörerna kom med mera mjölk och bjöd smörgåsar med korv på. Få av oss hade rest förut annat än till släkten, nöjesresor var obekanta bland arbetarfamiljer. Själv var jag lite van eftersom jag hade varit sommarbarn i en familj dit jag åkte själv med tåg, därför vågade läraren släppa iväg mig ensam.
Idag är det annat. De billiga flygpriserna gör semester i andra länder möjlig och vanlig. Världen har krympt inte bara genom Internet utan själva förflyttande med flyget. Sverige har mycket att erbjuda för en barnfamilj, natur, sevärdheter och bad, man måste inte åka utomlands för det. Men kulturen och historian, språket, folket och även maten annanstans är värt en resa från den svenska ankdammen. Erfarenhet kan man inte mäta i pengar.
Det kanske är klokt att resa nu? För när oljan börjar tryta, ekonomin gå tyngre, faller ihop av olika bubblor och kanske oron ökar i Europa så krymper resandet automatiskt. Gör din drömresa nu, skrev en känd ekonomiblogg. Nästa år kan det vara för dyrt.
Så, Venedig och fjällen i år och sedan den stora resan för livet som bara väntar. Som anhörigvårdare är det dock kommunen som beslutar om jag kan resa eftersom gubben behöver en plats under tiden och inga andra som kan ta över finns. Ingenting är längre valfritt när sjukdom drabbar närstående, utan allt beror på dagsformen hos gubben och välviljan hos kommunen.
Att resa är att dö en smula, sa en vän till mig. Han hade lämnat sitt hemland, alldeles frivilligt, fastnade i Sverige, blev aldrig riktigt lycklig, tvekade och varje resa han tog till sitt gamla hemland var en bit av ”att dö en smula”.
Är det så? Finns det smärta i att återvända till hemlandet och förstå – igen – att man inte hör hemma där heller? Är det så att vi tappar en bit av oss vid varje resa tillbaka till den platsen vi redan fysiskt lämnat? Är vi psykiskt alltid där? Vad är ett hemland?
Jag tänkte att vi borde växa vid varje resa. Erfarenheter, tankar, upplevelser och jämförelser fyller oss. Det är så naturligt för oss att resa på semester, i arbete, bara för att vi kan, så det är svårt att tänka sig motsatsen idag. Men det finns.Alla kan inte resa av ekonomiska skäl, det finns viktigare saker, som mat för dagen att ordna. Vissa sätter hela sin ekonomi och sitt liv i spel för att flytta till någonstans där det finns ett – kanske – bättre liv. Andra bor i ett land som begränsar människans frihet i ord, handling, förflyttning och tanke. Kuba är ett av dessa länder. Jag hade en vän som reste till Kuba, hemlängtan blev för stor, önskan att träffa sin enda levande anhörig fick henne att köpa en biljett och göra resan dit. Jag vet inte vad som hände. Hon hördes aldrig av. Hon kanske valde att stanna? Hon kanske dog en smula?
Så, om Kuba, landet där familjen Castro styr. Jag läste på en av mina favoritbloggar http://generacionyen.wordpress.com/ om kubanernas första möjlighet att ta sig utomlands lagligt med utresevisum – utan att ta sig ut riskfyllt illegalt med någon båt så som många kubaner har gjort. Visst kunde en del resa, de som var regeringens gullegrisar eller betrodda personer. Köerna för att få utresevisum har varit långa sedan förra årets början då restriktionerna släppte. Ja, en del får inte resa nu heller, de man inte vill avvara som läkare, forskare, toppidrottsmän och militärer.
In the first ten months of 2013 some 184,787 people travelled outside the Island. Many of them for the first time. Although the official statements try to deny that people flee the country, more than half of all travellers hadn’t returned as of the end of November. Nor do we need the numbers. It’s enough for each of us to just look around to quantify the absences. http://generacionyen.wordpress.com/
Nu börjar det kommunistiska fästet Kuba krackelera, tvingad av ekonomin. Man kan till och med köpa en bil utan väntetid och papper. Sedan 5 år tillbaka får man äga en mobil eller dator men tro inte att surfandet är så enkelt som här.De som tidigare har flytt förser anhöriga med medel. Utbudet av varor i Kuba, även i Havanna, är begränsat. Bloggen jag nämnt ovan har berättat om köer för vanliga varor som bröd och mjölk. ”Ta därför med dig det du kommer att behöva under din vistelse hemifrån. Räkna inte med att kunna köpa någonting på plats”, råder ambassaden i Kuba dem som tänker resa dit.
När jag läser om Kuba eller andra länder där någon slags kommunism/socialism styr blir jag alltid lika förvånad när opinionssiffrorna i Sverige kommer. Vi har en icke försumbar del av röstberättigade vilka ser det systemet som önskvärt. De skräms inte av exemplet Kuba. De oroar sig inte över de ökade insatserna mot yttrandefrihet i Kina. De suckade när muren föll i Berlin och var förvånade när Sovjetunionen styckades. De kan inte riktigt avsky Lenin, Stalin, Mao eller andra stora ledare vilka kallade sig kommunister, plågade sitt folk och där sådant som röstsedel fanns bara i en godkänt variant och valet ibland hamnade på över 100%.
Tror de verkligen på socialismens seger – än? Förskräcker inte spåren?
Det var inte den rätta sortens socialism, sa en vänsterpartist. Vi däremot korrigerar…
Korrigerar? Vilka korrigeringar som behövs ser vi i Kuba och det ser inte ut att vara mer socialism utan mer frihet. Med frihet följer kapitalism, vinstintresse och mera varor och alla de negativa konsekvenserna när vi inte längre är rädda för överheten och Pappa Staten inte talar om exakt vad vi får tänka och göra.
Finns det ingen tredje väg?
Bild från Wikimedia Commons, fotograf Mark Scott Johnson from Sydney, Australia
Enligt UD skall vi undvika att resa till eller delar av landet: Rwanda, Afghanistan, Azerbajdzjan, Bahrain, Burkina Fazo, Centralafrikanska Republiken, Burundi, Demokratiska Rep. Kongo, Egypten, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Filippinerna, Georgien, Guinea, Guinea- Bissau, Haiti, Indien (Jammu, Kashmir), Irak, Iran Israel (Gazagräns), Jemen, Kenya, Libyen, Libanon, Mali, Mauretanien, Niger, Nigeria, Pakistan, Palestinska områden Gaza, Ryska federationen Tjetjenien, Ingusjien, Dagestan och Nordossetien, delar av Kaukasus inkl. Elbrus, Senegal, Somalia, Sudan, Sydsudan, Syrien, Tchad, Thailand vissa delar i syd, Tunisien, Turkiet gräns mot Syrien.
Så vad är – nästan med ett undantag – gemensamt med dessa länder? Har frågat förr men ingen kom på det eller ville inte?
Varför är det så illa i dessa länder? Varför nöjer de inte sig med ett val ibland och håller sedan mun som vi gör här hemma? Tar de politik på blodigt allvar? Är det för mycket vapen i rörelse och de ska användas? Eller pågår det islamiskt religionskrig? Det är något vi kristna klarade av länge sedan och tillät olika varianter av den kristna tron att finnas och nu är tron var och ens ensak, om man inte är en minister förstås.
Är det för enkel förklaring? Är det en oundviklig utveckling i alla länder, så även i de muslimska länderna? Hur slutar det? Hur som helst, att strypa vapentillgången kunde underlätta för fred men krig är ju lönsamt för vapentillverkarna, militären, byggbranschen, investerarna, ja, alla de som inte drabbas av krig personligen och behöver trängas i ett flyktingläger.
Barnbarnet och jag har gjorten resa till Rom. Det var hennes första och min tredje. Jag ville gärna ge henne en bit av Europas historia – kanske av världens – eftersom kejsartidens Rom var ett imperium innefattande en stor del av den kända världen. Men det viktigaste var att tillbringa lite kvalitetstid med bara ett av barnbarnen, få del i hennes liv som redan nu härskas av Internet, media i alla former och även framtidsdrömmar. Då är det perfekt att bringa lite hårda ruiner, otroliga konstverk, historiska händelser och kyrkans stillhet i livet. Det sistnämnda var svårt. Turisterna uppför sig som om de vore på ishockeymatch mellan Finland och Sverige. Även i Sixtinska kapellet kunde folk inte vara tysta, inte låta sina kameror vara, trots massor med information utanför och vakter vilka desperata ropade silencio på 5 språk.
I Rom trängs historien på överallt. De stora sevärdheterna som Colosseum tävlar med de mindre lik några pelare som skymtar i nyare husvägg. Kejsarnas tid är överallt närvarande som Largo di Torre Argentina med rester av tempel och teater där Julius Caesar mördades 44 f.kr och där hemlösa katter nu härskar. Eller den stora sevärdheten Colosseum, påbörjad av Vespasianus 72 e.kr och invigd med 100 festdagar år 80 av hans som Titus. Arenan hade plats för 70 000 människor vilka förlustade sig med att titta på gladiatorer och 5000 djur som dödades i festspelen. Ingen naturvård där inte. Inte heller jämlikhet var uppfunnet utan de vanliga kvinnorna fick sitta längst upp för sig. Colosseum står kvar, dock rufsad av åren, bränder och jordbävning. Hur många av våra byggnader står kvar om 2000 år?
Innesluten av Rom finns världens minsta stat Vatikanen med katolska kyrkans maktcentrum där en viss lutning för enklare liv och anpassning till världens ekonomiska tillstånd kan kanske skönjas med en jesuit på påvestolen. Där finns gräddan av världens konst med Sixtinska kapellet som höjdpunkt. Michelangelo Buonarroti arbetade i fyra år med själva taket som invigdes 1512. Sedan återstod altarväggen med domedagen med de nakna kropparna vilka senare fick ”byxor” när den moraliska paniken slog till.
Peterskyrkan anses vara som en konstens fulländning, även där hade Michelangelo sin del i kyrkans utformning. Byggarbetena pågick från1506 till 1626, då kyrkan invigdes men även efteråt skedde förändringar och tillbyggen. Vår drottning Kristina har sin grav i kyrkan. Så det var en liten lektion av svensk historia. Den är den mest besökta kyrkan i världen. Köerna ringlar runt piazzan som i sig är ett mästerverk. Vi stod bara en timme och femton minuter i kön!
Att få en uppfattning om Roms rikedomar på några få dagar är omöjligt. Man måste välja. Vad vill en 11 åring se och göra i Rom? Colosseum, Largo di Torre Argentina med katterna, lite ruiner, Pantheon, St Peterskyrkan, del av Vatikan- museet med Sixtinska kapellet, fontäner med di Trevi, broar, Spanska trappan och bara man går på gatorna stöter man ju på vyer av maffiga hus och rester av historiens gång. Det gäller att bo strategiskt. Vi bodde vid Piazza Navona, där restaurangerna står i rad omkring det som var en sportarena under kejsartiden.
Vi glömde intepizzan, pastan och glassen! Inte heller några böcker till bokslukaren och ett Colosseum – fast mindre – till akvariet. Ville hon återvända? Barnbarnet slängde tre slantar i Fontana di Trevi för säkerhets skull.
Bilder: Staty på hotellet, utsikt från hotellets terrass och lite glass.
