Etikettarkiv: Pacific Crest Trail

Livets mening?

Publicerat av

”Jag känner att mitt liv har en mening” sa Nobelpristagaren Tasuku Honjo i en intervju när han fick träffa patienter som blivit friska från cancer med hans och James P. Allisons metod. Han är nästan på dagen lika gammal som jag. Det måste vara fantastiskt att lämna ett sådant arv till världen. Det var inget som kom gratis utan hårt arbete.  Slitet har gett honom en mening, inte bara erkännande genom Nobelpriset. Världen har blivit en smula ljusare.

Vad är meningen med våra liv? Vilken sten lämnar vi efter oss till världens bygge?

Vissa människor lämnar ingenting efter sig. De ger bara elände till världen som sin del. Terror, mord,  kriminalitet, krig, droger, rovdjursbeteende…

Julen, godhetens tid närmar sig. Jag är julanhängare. Julkorten är skrivna och skickade till släkt och nya  bekanta från Pacific Crest Trail. Julens E-post skall iväg på julafton. Julklapparna är klara, jag avskyr sista minuten stress.  Mister Mark från Stehekin får en diktbok från Tranströmer. Han samlade dikter på andra språk än sitt, engelska. Nej, han kan inte svenska. Inte japanska, ryska eller de andra språk han har i sin diktsamling. Han älskar soundet av språket.

Nu återstår bara bilder och minnen från min vandring. När jag ser på bilderna och försöker placera de på rätt plats vill jag tillbaka. Det var mitt livs vandring. Oavsett skitdagar då regnet öste ner och orken var noll var allt fantastiskt. Naturen, människorna, friheten… och överraskningen att jag orkade gå så långt. Men det är föga troligt att jag kan åka tillbaka till USA och vandra igen. Ålder och pensionsekonomi är en dålig kombination.

Gott så. Men jag känner mig rastlös och som om orken var bortblåst. Nu kan jag sova halva dagen om jag vill. Strunta i det mesta. Jag, den onyttiga pensionären. Jag har en svacka i livet som ropar på att bli fyllt med något.

Jag undrar över livets mening. Att arbeta och försöka göra rätt för mig var en stor del av mitt liv. Yrkeslivet handlade om människor och deras problem. Sedan fylldes dagarna av att ta hand om min sjuka sambo. Andra människor och deras behov har ofta varit på mitt livs första plats, inte jag. Hur rätt allt blev kan bara andra bedöma. ”Rätt” är inte alltid så solklart. Hur livet blev ser man först i livets backspegel. Men när jag hårdgranskar mitt liv finns mycket av det  jag önskade att göra även om det inte blev någon succé.

Men, var någonting jag har gjort ”livets mening”?

Att enbart vara till för andras bruk är verklighet för många kvinnor i världen. Ett av de värsta exemplen i världen är kvinnorna i Afghanistan. Det ger lite perspektiv till våra egna liv. När man läser om kvinnors liv där  borde de flesta av oss svenska kvinnor känna sig lyckligt lottade, i grädden av mänskligheten. Ändå klagar många. Kvinnor skriker när den skattefinansierade Jämställdhetsmyndigheten läggs ner precis som om kvinnor här skulle leva under afghansk nivå. Det hörs en ständig klagan från mediekvinnor i Sverige, speciellt över svenska män. Dessa män som hör till de jämlikaste i världen, de arbetsammaste och de som tar pappaledigt duger ändå inte i mediekvinnors värld.Sällan hörs det kritik mot de andra männen, de som har fått läran om kvinnoförtryck i sig från födsel och gör livet miserabelt för kvinnor både här och där.

Klagan tycks vara meningen i livet för en del.

Vad är livets mening? Kanske livet inte har någon mening som vi kan specificera exakt? Vi är bara djur men högst upp i näringskedjan. Vi bygger upp. Vi raserar och förstör. Vi utvecklar och avvecklar. Vi slår ihjäl och ger liv. Meningen har kanske blivit förlorad redan länge sedan när vi började byta ut Jesus mot dollar? Kanske ännu tidigare när vi förlorade vår givna plats i samlarsamhället? Vet ej. Politiker pratar och frotterar sig med varandra men  den där övergripande planen över vår framtida existens finns inte. Vilken framtid? Hur långt ifrån är framtiden när nuet tränger sig på?

Hur kommer vi att gå under som civilisation, som inte ens bär sig civiliserat åt?

Som jag har sagt tidigare: naturen hittar alltid en utväg. Gör vi det? När vi privilegierade  inte ens kan lösa våra närliggande problem som att få ihop en Regering eller ge tak över huvudet för gamla uteliggare nu när kylan och  julen närmar sig?

Är jag pessimist eller realist kan man ha åsikter om. Men, nu kommer Julen, en tid jag finner som den stora ljuspunkten i livet. Just då är livets mening så uppenbar: att komma ihåg och vara tillsammans med dem man älskar. Lämna sorger och bekymmer åt sidan en stund. Det finns nog tid för dem sedan.

Vad är livets mening för dig?

Minimalistiskt liv och min utrustningslista.

Publicerat av

Det befriande med en längre vandring är bristen på saker. Du har det som ryms i din ryggsäck och orkar bära. Tältet ger dig mindre än två kvadratmeter boyta. Det är minimalistisk liv. Ja, du har hela naturen omkring dig att tillgå, men du äger det inte, har bara till låns.

När jag sökte på Internet ” life without material things” fick jag 2 260 000 000 svar. Hur relevanta de var vet jag inte. Många gjorde kortvariga experiment med att ha bara lite nödvändiga saker. Det handlar förstås om västerländska och de välmåendes experiment, inte ”minimalismen” på krigsområden.

Vad är nödvändiga saker lär växla från person till person. De flesta vill nog inte släppa sin mobil, tror jag.

Jag var utan Internet från 1 maj till 19 oktober. Jag saknade Internet i början, kanske inte själva Internet utan möjligheten att skriva. Men sedan var det bara befriande att slippa allt från elände till mindre elände. Så, jag var mestadels utan fungerande telefon. Trots Telias försäkring att den skulle fungera bara jag gjorde en registrering funkade telefonen sällan, nära inte alls. Den 19. oktober på hotellet i Seattle rasslade alla sommarens meddelanden in, från viktigt till onödigt. Bland annat kom ett frågeformulär från PCT organisation med frågor om hur jag hade haft det.

GPS skötte kontakten till mina närmaste. De kunde följa mig på Internet. Tekniken är otrolig idag – när den fungerar.

Jag älskar tältliv, ensamheten ute i naturen. Jag tyckte det var mysigt i tältet – oftast. När mörkret föll satt jag på eller i sovsäcken beroende på temperaturen, drack te och åt något vad jag nu hade och skrev lite dagbok. Läste i guideboken om nästa sträcka. Jag kände mig fri och lycklig. Ute hördes  nattens ljud, djur som ”pratade”, ugglor som hojtade och kanske steg vilka passerade tältet. En björn (ja, dag 148 på Falls Creek brand area), rådjur, älg, något mindre … ibland kastande en skugga på tältet. Stjärnhimlen var makalös och så nära. Bristen på annat ljus gjorde stjärnorna mer synliga och jag tältade gärna högt upp för att få sova under stjärnhimlen.

Visst fanns det dagar när terrängen var svårforcerad eller då allting var blött. Då undrade jag en kort ilsken sekund vad sjutton sysslade jag med. Men regnet var ju en välsignelse för den torra marken och vattenbristen. Varför skulle jag klaga?

Jag kunde gott fortsätta att ha det så enkelt. Jag kunde vandra och tälta, vara prylfattig länge, leva på en minimal yta och inte bry mig om annat. Men mina barn och barnbarn står mig nära så vandring kan bara bli en del av livet, inte hela. Och visst var det skönt någon gång i hotellvärmen med dusch!

Vad hade jag med mig? Jag hade ingenting som inte kom till bruk utom viss första hjälpen. Jag skriver inte ut från vilket märke mina prylar är, det är oväsentligt. Ifall du nu tänker göra liknande lång vandring och undrar över utrustning kan du ställa en fråga i stället.

Jag köpte och bytte ut några kläder under tiden som vindjacka, skor, strumpor och byxor, så totalt utslitna saker hamnade i sopor.

Jag hade med mig:

RFID-säker plånbok, 3 olika kredit/betalkort, försäkringskort, pass, PCT tillstånd, eldningstillstånd, GPS, kamera + fyra memory card (en för varje delsträcka, enklare att sortera) + extra batteri, mobil, solpanel, 2 power bank, elkontakter/laddare, pannlampa.

Ryggsäck 60 l, sopsäck som foder till ryggsäck från Washington (där det började bli mer blött och regnskyddet försvann någonstans), enmanstält, en extra större tältpinne som användes som spade, sovsäck till -5 C, sovsäckslakan i siden, liggunderlag, gåstavar, microspikes, (postades iväg mot norr när de inte behövdes).

2 par byxor (de jag använde som vandringsbyxor byttes ut två gånger de var slut helt enkelt), 1 långkalsong, 2 långärmade tröjor, 2 T shirt, 1 sportlinne, 4 par trosor, 4 par strumpor (3 par byttes ut), 1 par skor (tre par användes totalt), supertunn vindjacka i Kalifornien, regn/vindjacka från Sierra till slutet, varm jacka, keps, mygghatt, handskar, mössa, knästöd, tunn regnponcho som räckte över ryggsäcken i Oregon/Washington.

Kam, tandborste, tandkräm, tandtråd, våtservetter, trosskydd,  toapapper, tvål, solkräm i Kalifornien, tub hudkräm i Oregon/Washington, nagelsax, solglasögon, första hjälpen pack, halstabletter, värktabletter, antibiotika, räddningsfilt, påsar att sortera allt i.

Gaskök med en kastrull, gas, tändare och tändstickor, mugg, sked, gaffel,  liten kniv,  några plastpåsar packa mat i, soppåsar, 3 till 6 en/två liters vattenflaskor beroende på vart jag var, en 2 liters vattenpåse som reserv i Kalifornien, vattenreningstabletter, vatten renare mini Sawyer, Bear box från Kennedy Meadows, som jag behöll till slutet och tog hem. Mat förstås. Som mest bar jag ungefär en veckas max tio dagars mat.

Nål och tråd, laglappar, lite gaffatejp. Oanvändbart plastkort (som hjälp att öppna Bear Box),  block, kalender, 2 pennor. Guidebok med info och små kartor.

Allt var i lättvikt från tält och ryggsäck till kläder. Jag vet inte vad det vägde. Jag väger aldrig min ryggsäck. Jag tar med mig det som behövs och då får man stå ut att bära det. Eller plocka ut något.

https://www.adlibris.com/se/bok/the-pacific-crest-trail-hiking-the-pct-from-mexico-to-canada-9781852849207

Vinter på Pacific Crest Trail och den siste mannen på leden.

Publicerat av

Vid cirka två dagsmarscher från Kanadagränsen gav jag upp, dag 160 den 9. oktober.

Vintern omkring mig var vacker. Snön lyste upp nattens mörker. Men det var kallt. Jag huttrade i tältet med räddningsfilten runt min fuktiga sovsäck. Varannan timme gick jag ut och skrapade snön från tältet. Jag gjorde det man aldrig skall göra: lät gasköket brinna inne i tältet ett tag för att sluta skaka av kylan.

Leden hade försvunnit. Den gömde sig under snön. Naturen var så tyst att jag kunde höra snöflingorna falla på tältet.

Det var inte den första natten med snöfall. Jag hade gått några dagar i snö och tältat i rejäl snöstorm före Stevens pass (bild ovan). Sedan blev vädret bättre. Jag fyllde på mat i Stehekin. Då lyste soligt höstväder men kylan smög på. När jag såg väderleksrapporten var det oroväckande.

Mark, som arbetade på Visitors Center, varnade mig. Snö och åter snö samt kallt. Dags att sluta gå? undrade han.

De två första dagarna efter Stehekin gick leden i skogen. Det kändes att luften signalerade om vintern. Men än var det höst runt  leden. Kortvarigt solsken till och med. På Rainy pass regnade det snöblandat regn. Jag segade mig uppåt i en vacker skog som glesnade till några lärkträd. Jag satt tält på en höjd där låga stenmurar skyddade lite mot vinden.

Så fort det blev skymning började snön falla. Skulle jag ta mig neråt? Jag stannade kvar och hoppades att vädret ändå gav vika, men icke. Vintern hade kommit med snötäcke över Pasayten Wilderness.

Så, på Gutthroat pass och 2023 meters höjd omgiven av det snöiga landskapet kalkylerade jag utifrån min förmåga och min  utrustning. Hade leden gått  i skogen hade jag valt att fortsätta men så var det inte. Den gick på en nästan kal höjd. Sedan kortvarigt till skogen för att åter gå upp och hålla sig på en höjd på mellan 1500 – 2000 meter. Som Kebnekaise upp och ner några gånger.

Ett till problem fanns. Jag hade inte tillstånd att gå över gränsen till Kanada. Jag sökte aldrig tillstånd för jag trodde mig inte komma så långt. Så mitt alternativ var att gå tillbaka från gränsen till en väg. Det fanns ett par möjligheter. Inget av de fungerade vid snö. Vid nästa pass, Harts pass, fanns en bilväg som var stängt under vintern. Den plogades inte utan bommades igen snabbt. Så jag skulle förmodligen ha svårt med lift ut från leden. Nästa tätort var efter 22 mile. Ja, det gick att gå  på en dag förstås beroende på snömängden. Det andra, en led ut genom skogen till en båthamn, var förmodligen också under snön. Jag grubblade. Borde jag inte vara glad att ha kommit så långt? Jag satt microspikes på skorna och började gå tillbaka. Jag tvekade en stund, gick tillbaka. Luften var klar trots snömoln. Jag kunde se långt, nästan till Kanada inbillade jag mig. Tog sedan GPS riktning och började gå från höjden tillbaka. Längre ner var stigen åter synlig.

Nere i skogen nära parkering mötte jag en vandrare, en kille i 25 års ålder jag hade träffat förut och passerat på leden. Ska du upp till snön, frågade jag och erkände att jag bröt upp.

– Jag kan inte sluta, sa han. Jag måste gå till Kanada och Manning park. Hela min familj och släkt har samlats där för att ta mot mig. Föräldrar, moster, gammelfarfar… Jag kan inte sluta.

Han såg lite sliten och inte alls glad ut. Ja, vid det läget nära Kanada var de flesta av oss slitna. Jag hade mött två män efter snöstormen varav den ena gav upp först men började gå igen på den soliga dagen som jag, sedan såg jag inte honom mer. Vi var inte så många på leden i oktober. Vi två var troligen svansen av alla vandrare.

– Har du stegjärn, frågade jag. Nej, han hade det inte men tog tacksamt mot mina. Jag var glad över att de passade i hans skor.

Under tiden hade vi fått sällskap av två kvinnor vilka hade gjort en liten bensträckare under sin bilresa. De erbjöd mig skjuts vart än jag ville. Killen började streta sig uppåt och jag följe med de två kvinnorna. De var genast oroliga för honom eftersom de  hade sett väderleksrapporten. Mera snö och minusgrader. Först i den varma bilen kom jag på att jag borde gett honom räddningsfilten och kanske min halvfulla gastub också.

Under bilresan mot kusten började solen skina. Landskapet med lägre berg, sjöar och skogar fick mig att längta tillbaka. Jag funderade på vad jag skulle göra nu. Kvinnorna lämnade mig i Mt. Vernon som hade en busstation och linje till Seattle. Jag stannade i ett hotell och torkade upp mina saker. Nästa natt var temperaturen – 10 C på området kring Harts pass. Jag hade gjort rätt val för mig. Visst sved det lite. Men nu hade jag några dagar kvar att spendera före flyget hem. Jag tog en buss mot havet. Jag hade vandrat genom öken, bergen, skogar, vulkaniska områden, sett sjöar och vadat vattendrag. Det fattades havet. Tog buss vidare. Jag satt tält vid Deception pass camping och började gå längs stranden. Sand, drivved, gamla träd, fåglar, vågorna som slog nästan slött mot stranden.  Solen gick ner över det öppna havet. Det var fridfullt. En stund av ren lycka. Fem dagars vandring som avslutning.

När jag flög hem från Seattle gick flyget över Pasayten Wilderness. Jag såg att vintern härskade i bergen. Det var så vackert men inget att vandra över. Jag längtade hem. Jag längtade samtidigt  tillbaka.

PS.Vad hade jag för utrustning? Nästa inlägg.

Bota livskriser?

Publicerat av

En del PCT vandrare var sökare. De sökte efter ett nytt liv, lösningar för sin tillvaro som inte längre fungerade. Arbetslösa, bostadslösa nu, i livets vägskäl, hoppfulla om att vandringen gav dem en ny start. Ett slags flykt från tillvaron i fem månader. Flera studerande hade tagit paus från studier. Man ska hinna så mycket innan verklighet med examen och arbete ramlar på en. Det finns också en tendens i USA att inte bilda familj före 35 år.  Att gifta sig och köpa bostad skjuts upp eller ges upp. Det finns så mycket annat intressant i livet. Det är också en fråga om ekonomi.

De flesta vandrare var omkring 25 – 35, men några välutbildade män omkring 40 års ålder stack ut.

Jag vet inte hur de samtalen började. Hastigt hade jag fått höra en livshistoria och sökandet efter något nytt. De kanske såg mig som mor? Levnadsvis på grund av åldern? Hm.

Dessa män  var mitt i en livskris. De hade gett upp sitt lönsamma arbete eller var på väg att byta. En av dem sa: Jag gjorde massor med pengar varje dag på mitt investerarjobb. Jag kände mig mer och mer död. Åren gick. Pengar var nästan det enda jag hade kontakt med. Jag var succéfull, andra såg upp till mig men allt kändes meningslöst. En dag gick jag från jobbet och gick inte tillbaka. Jag var rädd att dö. Det var som om alarmklockan hade ringt i flera år. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag hoppas få några svar under min vandring.

Han var inte den enda som berättade en liknande historia. Män som stod i ett vägskäl och vägen var dolt i dimma. Någon visste vad han ville göra men inte hur. De ville ha råd eller i alla fall någon som lyssnade och inte dömde dem. Som om det vore skamligt att erkänna  ”jag står inte ut med mitt toppjobb”. Eller stå ut mot föräldratryck: ”Mina föräldrar väntar att jag ska gifta mig nu när jag tjänar så bra. De vill få barnbarn.”

Vad skulle jag säga? Jag hade varit terapeut för familjer, de med riskgraviditeter och spädbarn, inte den här typen av livskriser. Eller – det kanske är av samma art? Att bli gravid, vara rädd att allt är förgäves, hoppfull, förlöst och börja nytt liv med nya utmaningar?

Tänk mindre och njut av vandringen mer, sa jag. Att älta saker och känna skuld ger inga lösningar. Låt hjärnan bli tom av all skit och få  lugn och ro. Det klarnar upp och en dag vet du bättre.

Är 40 det nya 50 för män? Förr krisade många män vid femtio. Var det här hela livet, undrade de? Samma varje dag?  Skilsmässor, ny ung fru, nya barn, andra mer överraskande val.  Är vi där nu men vid fyrtio? Tiden då hälften av ens liv har gått och  man börjar väga sin tillvaro och innehållet vägde för lite? Det var inte så jag hade planerat mitt liv!

Går livet fortare nu?

Jag mötte ett par av männen senare på leden. Saker och ting hade börjat klarna upp. Vandringsterapi? Ja. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man ingenting. Bara går. Lugnet infinner sig. Man insuper naturen. Det finns inget annat än det och fötterna som förflyttar sig. All tyng lyfts från ens axlar som Linné sa när han kom till fjällen.

Tja, det kan komma ångest med natten men oftast är man så trött att sömnen räddar en.

Kvinnor då? Fråga inte mig. Jag pratade med en (1) kvinna i 40 års ålder lite mer personligt under vandringen. De flesta kvinnor var unga från 19 år till strax före 30. Det har aldrig funnits så många unga kvinnor på PCT innan filmen och boken ”Wild”, sa ett par som bodde nära leden. Före det fanns knappt en enda ung kvinna. Nu ser det ut som om ensamma kvinnor vore fler än ensamma män.

Dessutom är jag usel på att prata med kvinnor om vanliga saker.

Jag läste också boken ”Wild” av Cheryl Strayed och såg filmen med samma namn och Reese Witherspoon i huvudrollen (Oscarsnominering) med  men det påverkade inte mitt val av led. Jag hade valt det år innan men satt fast i hemmet med mina andra val. Livet valde för mig. Jag kunde inte säga nej. (De som har läst min blogg vet att jag tog hand om min sjuka dementa sambo i sju år.) I boken berättar Cheryl Strayed hur hon försökte hitta sig själv, från kaos med sorg och droger, under sin 100 dagar långa vandring på PCT. Jag gissar att många var ute efter samma effekt, medvetet eller inte.

Jag då? Jag ville resa till U.S.A. Jag gillar att gå. Jag ville se annan natur än här hemma. Jag ville också prova hur länge jag orkade gå. Det kändes att det sistnämnda inte var ett problem. Visst, det fanns dagar då jag skrev i dagboken: en riktig skitdag. Men de var inte många. Det var nästan som en drömvandring.

Vad förväntar vi av livet? Hur skulle våra drömmar uppfyllas? Bara så där som av någon kosmisk magisk kraft? Genom andras agerande? Under? Arv? Lottovinst? Den allenarådande slumpen? Med eget arbete och egna fria val?

Finns det fria val? Jag tror inte det. Vi är alltid knutna till våra närmaste, vår begåvning och vår förmåga. Samt pengar och omständigheter vi lever i. Det finns inga fria val. Något måste offras.

Bilder: Överst slätt före Warner Springs dag 13, nästa bild. led förbi Old Snowy Mountain dag 142.