”Jag känner att mitt liv har en mening” sa Nobelpristagaren Tasuku Honjo i en intervju när han fick träffa patienter som blivit friska från cancer med hans och James P. Allisons metod. Han är nästan på dagen lika gammal som jag. Det måste vara fantastiskt att lämna ett sådant arv till världen. Det var inget som kom gratis utan hårt arbete. Slitet har gett honom en mening, inte bara erkännande genom Nobelpriset. Världen har blivit en smula ljusare.
Vad är meningen med våra liv? Vilken sten lämnar vi efter oss till världens bygge?
Vissa människor lämnar ingenting efter sig. De ger bara elände till världen som sin del. Terror, mord, kriminalitet, krig, droger, rovdjursbeteende…
Julen, godhetens tid närmar sig. Jag är julanhängare. Julkorten är skrivna och skickade till släkt och nya bekanta från Pacific Crest Trail. Julens E-post skall iväg på julafton. Julklapparna är klara, jag avskyr sista minuten stress. Mister Mark från Stehekin får en diktbok från Tranströmer. Han samlade dikter på andra språk än sitt, engelska. Nej, han kan inte svenska. Inte japanska, ryska eller de andra språk han har i sin diktsamling. Han älskar soundet av språket.
Nu återstår bara bilder och minnen från min vandring. När jag ser på bilderna och försöker placera de på rätt plats vill jag tillbaka. Det var mitt livs vandring. Oavsett skitdagar då regnet öste ner och orken var noll var allt fantastiskt. Naturen, människorna, friheten… och överraskningen att jag orkade gå så långt. Men det är föga troligt att jag kan åka tillbaka till USA och vandra igen. Ålder och pensionsekonomi är en dålig kombination.
Gott så. Men jag känner mig rastlös och som om orken var bortblåst. Nu kan jag sova halva dagen om jag vill. Strunta i det mesta. Jag, den onyttiga pensionären. Jag har en svacka i livet som ropar på att bli fyllt med något.
Jag undrar över livets mening. Att arbeta och försöka göra rätt för mig var en stor del av mitt liv. Yrkeslivet handlade om människor och deras problem. Sedan fylldes dagarna av att ta hand om min sjuka sambo. Andra människor och deras behov har ofta varit på mitt livs första plats, inte jag. Hur rätt allt blev kan bara andra bedöma. ”Rätt” är inte alltid så solklart. Hur livet blev ser man först i livets backspegel. Men när jag hårdgranskar mitt liv finns mycket av det jag önskade att göra även om det inte blev någon succé.
Men, var någonting jag har gjort ”livets mening”?
Att enbart vara till för andras bruk är verklighet för många kvinnor i världen. Ett av de värsta exemplen i världen är kvinnorna i Afghanistan. Det ger lite perspektiv till våra egna liv. När man läser om kvinnors liv där borde de flesta av oss svenska kvinnor känna sig lyckligt lottade, i grädden av mänskligheten. Ändå klagar många. Kvinnor skriker när den skattefinansierade Jämställdhetsmyndigheten läggs ner precis som om kvinnor här skulle leva under afghansk nivå. Det hörs en ständig klagan från mediekvinnor i Sverige, speciellt över svenska män. Dessa män som hör till de jämlikaste i världen, de arbetsammaste och de som tar pappaledigt duger ändå inte i mediekvinnors värld.Sällan hörs det kritik mot de andra männen, de som har fått läran om kvinnoförtryck i sig från födsel och gör livet miserabelt för kvinnor både här och där.
Klagan tycks vara meningen i livet för en del.
Vad är livets mening? Kanske livet inte har någon mening som vi kan specificera exakt? Vi är bara djur men högst upp i näringskedjan. Vi bygger upp. Vi raserar och förstör. Vi utvecklar och avvecklar. Vi slår ihjäl och ger liv. Meningen har kanske blivit förlorad redan länge sedan när vi började byta ut Jesus mot dollar? Kanske ännu tidigare när vi förlorade vår givna plats i samlarsamhället? Vet ej. Politiker pratar och frotterar sig med varandra men den där övergripande planen över vår framtida existens finns inte. Vilken framtid? Hur långt ifrån är framtiden när nuet tränger sig på?
Hur kommer vi att gå under som civilisation, som inte ens bär sig civiliserat åt?
Som jag har sagt tidigare: naturen hittar alltid en utväg. Gör vi det? När vi privilegierade inte ens kan lösa våra närliggande problem som att få ihop en Regering eller ge tak över huvudet för gamla uteliggare nu när kylan och julen närmar sig?
Är jag pessimist eller realist kan man ha åsikter om. Men, nu kommer Julen, en tid jag finner som den stora ljuspunkten i livet. Just då är livets mening så uppenbar: att komma ihåg och vara tillsammans med dem man älskar. Lämna sorger och bekymmer åt sidan en stund. Det finns nog tid för dem sedan.
Vad är livets mening för dig?
Hej.
Livets mening?
Rent filosofiskt: att leva. Tinget är sig självt, helt enkelt. All annan mening förutsätter gud, eller motsvarande.
Mer pragmatiskt, lakoniskt och konkret: att lämna lite mer och lite bättre till sina barn än vad man fick av sina föräldrar.
Mer egocentriskt: att efterlämna ett bestående intryck hos andra – vad man kan kalla den Herostratiska metoden…
Sedan kan man fråga sig om den där meningen behöver vara hela livet, eller behöver vara statisk; jag vid en ålder om 14, 21 eller 40 hade ju knappast avgett samma svar.
Jag ber mina hundar besvara frågan åt mig: mat igår och mat idag, och förhoppningsvis mat i morgon. Sova inomhus, varmt och torrt. Kanske en jakt eller ett lyckat löp.
Allt utöver detta är lyx – inklusive lyxen att skryta med ödmjukhet.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Livets mening? Svaret på den frågan beror väl på var i livet du befinner dig? Men om jag måste ge ett enda svar som täcker in hela livet så måste jag rannsaka mig själv och fråga vad det är som känns svårast att lämna när livet en gång tar slut. För det måste väl ändå vara sammanfattningen av meningen med det hela?
Att skratta och vara lite galen – det är en underskattad beståndsdel av livet. Naturen – den skulle jag inte kunna leva utan. Årstider, träd, alla hundratals nyanser av grönt, gräs, regn, sol, snö och slask. Bark, mossa, uråldriga berg, känslan av vårsol mot en husvägg, ljudet av vatten som porlar i ett dike, häpnaden över att möta blicken hos en utter som simmar förbi, närheten till flockar av hjortar som slutat att vara rädda för just mig – det och mycket, mycket mer önskar jag att jag kunde få behålla i all evighet.
Bara de senaste timmarna i kväll, när allt plötsligt blev andlöst vidundervackert när den första snön gjorde naturen helt magisk, är nästan värda ett helt liv – precis som en sommarkväll med ljumma vindar, fågelsång och blomdoft.
Att leva tillsammans med djur och kommunicera på ett sätt som är helt annorlunda och ärligare än med människor. Förundran och tacksamheten över tilliten från en fyrfota medvandrare i livet. Bara känslan av en uppfordrande nos i handen när någon vill betyda något får mig att känna mig som om jag är värdefull och då ger jag den tillbaka till givaren och livet blir genast meningsfullt för oss båda.
Att älska och att bli älskad är ju egentligen samma sak – vi gör varandra meningsfulla om vi ser varandra utan att begränsa varandras frihet. Att samla på saker som inte har något värde men ändå är värdefulla för mig gör att jag känner mig rik men inte ägd. Jag har inga värdeföremål men massor av värdefullt skräp. Bland mina ägodelar kommer någon till exempel att finna ett stycke väldigt mjuk sammet av mycket hög kvalitet, knappt 50×50 cm i en fantastisk blå färg, och undra varför jag har sparat det. Men sanningen är – om jag tänker efter – att det är en del av meningen med livet, för den tygbiten finns bara av en orsak .. skönhet och njutning.
Det är nog vad det kokar ner till. Meningen med livet är att vara tacksam över det, njuta av det, ha roligt med det, skratta åt det, förundras över det, kämpa för det, både lyckas och misslyckas med det och se det som en förmån att alternativen överhuvudtaget erbjöds.