Etikettarkiv: Pacific Crest Trail

Den misslyckade björnfotografen.

Publicerat av

Jag läste om skogsarbetare i Sverige som är rädda för björnar och ville ha björnspray som reserv.. Det har inte hänt något än, men närheten till björnar orsakar psykiskt otrygg miljö.

De fick inte tillstånd för björnspray.

Kanske  björnar också känner sig otrygga när träd faller och elsåg brummar?

Jag träffade många skogsarbetare i Oregon – Washington. Flera var kvinnor. De rensade PCT och andra leder efter bränder med yxa och handsåg. Ingen björnspray eller bjällror, inga vapen heller. De bodde i skogen fyra – fem dagar i taget. Någon frågade om jag hade sett björn och de sa att jag var lycklig som lyckats se björn. Själva var de ju flera, de arbetade och pratade med varandra så björnarna höll sig borta. Många vandrare hade inte sett några björnar. Jag gick ensam och var tyst därför hade jag en bättre chans för björnmöten.

Dag 54, i början av Sierra, såg jag min första björn. Den var den första björnen någonsin jag såg i live trots att jag hade vistats på björnarea i Sarek förut.

Det var skymning när jag slog tält en bra bit ifrån Kern River. Om en stund hörde jag ett brummande, nej, snarare ett ilsket vrål. Jag såg en björn. Den var ca 100 meter från mig, en stor brunbjörn. Den gick framåt tillbaka och  lät som om den klagade. En annan tältare  50 meter från mig tittade också på björnen. Vi konstaterade att det var en stor mindre glad björn.

Jag hade kameran tillgänglig. Ja, björnen var så långt borta att blixten inte skulle räcka till. Jag kände mig inte helt lugn. Hade jag satt tältet på galen plats så det störde björnen? Var jag tillräckligt långt från vattnet? Ja. Jag undrade om jag skulle flytta på mig. Men efter 30 minuter gick björnen.

Jag ställde min bear box långt från tältet.

På morgonen såg jag spår efter björn nära mitt  tält men de var inte färska utan gamla. När jag hade packat ihop mina saker och skulle gå såg jag fem björnar. En mamma björn med fyra barn var på väg mot vattnet.

De gick ganska nära mig i det höga gräset. Men var de björnar? Det skulle ju finnas kor på området. Den stora, mammabjörnen, ställde sig att stå på baktassarna och tittade runt. Inga andra djur står på bakbenen, så det var björn. Sedan gick de alla snabbt iväg. Jag letade efter kameran som låg nerpackad i midjebältet. Björnarna var bara svarta prickar när jag lyckades ta en bild. Jag trodde först att de var svartbjörnar men de var mörka brunbjörnar av storleken och området att döma.

Jag kände mig lycklig, rent av.

Nästa björn var en svartbjörn på Yosemite. Jag och 40 andra åkte buss som gick runt parken. Chauffören ropade: ” Björn klockan fyra. Ska jag öppna dörrarna, den vill nog åka med.” Björnen gick bredvid bussen. Alla ropade nej. Min kamera låg i jackfickan och jackan var knuten till en påse eftersom papperspåsen jag hade mina köpta matvaror i hade gått sönder. Inga bilder.

En dag efter turen till Yosemite tältade jag på camp Aulin. En björn kom och tassade runt våra tält. Den var bara en liten unge. Björnen gick som om den var hemma på området. Den var också märkt med ett halsband. Folk skrek och försökte mota bort den. Mamma björn skulle nog komma efter! Men den lilla björnen var ensam, ingen mammabjörn kom. Kanske föräldralös? En bild!

Som de flesta vandrare besökte jag Lake Tahoe. Jag behövde köpa nya skor och byxor. Där fanns en stor sportaffär. Lake Tahoe i sig var fantastisk syn. Lik ett stort hav bredde den sig till oändlighet med sin gröna yta. Jag valde att åka med trolley till Emerald Bay (bild) och gå upp därifrån till Velma lakes och tillbaka till leden.

Det var trafikstockning före oss, meddelade chauffören. När vi närmare oss platsen såg vi bilar parkerade  huller om buller och en massa människor springande med mobilen. Vi var nu nära jättecampingen Camp Richardson. En brunbjörn promenerade vid High Way  89. Björnen kanske ville campa också? Björnen såg inte glad ut. Människor betedde sig som rovdjur även om vapnet var bara mobiler. Jag tog inte upp kameran.  Vi lyckades sedan fortsätta när polisen hade rensat en fil.

Det var länge björnlöst. Först i Washington såg jag två björnar. Den första gick före mig på PCT leden så träffande nära Bear gap ( (2335 mile). Den var kanske en tonårig brunbjörn. Den satt sig och tittade på mig medan jag slet upp kameran från bältfickan. Sedan försvann den snabbt. Ingen bild. Jag gick vidare och spanade länge, men såg inte björnen mer. Den såg rund och välmående ut. En Teddy Bear.

Nästa var en udda björn. Strax före Elk Pass nära ett stängt brandområde såg jag en helt vit björn. Den gick också före mig på PCT. Den vek sedan av till ett snöfält och satte sig på en höjd. Det såg ut som om björnen tittade på branden. Det kanske var björnens hem som brann? En dålig bild. När jag såg den först kom isbjörn i mina tankar men det finns inga isbjörnar i Washington. Sedan mindes jag färgvariationerna på brunbjörnar. Brunbjörnar kan vara lite av olika färg, även helvita. Jag hade läst en del om björnar inför min resa och jag följe reglerna angående björnar till  fullo. Jag ville inte orsaka olycka varken för mig eller  för björnen.

Sista björnen var inte en björn. Den såg ut som en mindre björn när den satt fart och försvann i buskarna. Den var alldeles nära mig en sekund. Den rörde sig sedan längs skogskanten, väl synlig. Så jag såg den tydligt. Men den hade en fin svans. Det var en järv. Jag var nu några mil före Stevens pass. Det ska knappt vara järv där. Jag kollade efteråt fakta om järv i USA.  Ganska sällsynt med järv där på ett skidområde. Ingen bild förstås.

På natten kunde det vara en karavan förbi tältet. Älg, björn, andra fyrfota djur och de små, vad det nu var, som försökte tugga sig in i tältet om jag hade mat där. Senare måste man ju ha en Bear Box för att skydda sin mat från björnar. Jag behöll den ändå till slutet och tog hem den. Jag behövde inte sova mer med maten eller mota bort de små hungriga djuren.

Jag var en misslyckad björnfotograf fast tillfällena inte saknades. Några andra djur lyckades jag fånga på en dålig bild. Jordekorrar sprang överallt (Golden-Mantled Ground Squirrel) de var helt orädda och försökte dela mat  med mig, min mat. Rådjur vilka inte alls var några väna Bambis utan ilskna djur. De sparkade på tältet och försökte jaga bort mig mitt i natten då jag tydligen hade valt deras plats för mitt tält. Djur jag inte visste vad de hette. Ormar. Det var en getingsommar. Humlesommar. Myggsommar. Alla de flygande bitska djuren älskade mig till den grad att jag fick en rejäl infektion av getingbett.

Jag hoppades på att se Puma men fick nöja mig med fotavtryck i snön. Det kanske var tur för två dagvandrare hade  dödats av en Puma. Jag antar att de hade börjat springa. Att något springer är ju byte för Puma.

Jag är inte kunnig i och så intresserad av att fotografera djur. Stillastående motiv är bättre för mig. Kanske mina bilder är ändå lyckade – för att vara  just mina?

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/bjornmoten-gor-skogarbetare-otrygga

Vatten, vatten, har du vatten…

Publicerat av

Har ni tänkt hur fantastiskt det är med rent vatten direkt från en kran, vatten som går att dricka? Nej, de flesta av oss ägnar inte vatten en tanke. Rent vatten är så självklart. Vi bara använder det, cirka 140 liter vatten per person och dygn varav 10 liter för dricka och mat. År 1861 fick Stockholm sitt första vattenverk. Senare kom reningsverken. Än är det många i världen som saknar rent vatten 2,1 miljarder människor närmare sagt.

Man tänker inte hur det är att vara utan vatten innan man har bara en tom flaska och temperaturen är nära 100 F och vatten finns fem mile bort.

Dag två på PCT kom jag bara till Hauser Creek, ungefär 7 mile. Nu tog tidsomställningen sin tribut. Jag var trött. Klockan fyra ville jag bara sova. Det var ju natt för mig. Men först måste jag hitta vatten.

Det skulle finnas vatten i bäcken enligt vattenrapport på Internet. Jag tog mina två flaskor och började leta efter vattenstället. Jag såg flera andra gå med tomma flaskor. Vi gick till olika håll men ingen av oss hittade vatten. Några började gå vidare. Vi trötta slog tält och tänkte gå väldigt tidigt nästa dag. Det var cirka 5 mile till byn Lake Morena med garanterat vatten på campingen samt en affär.

Hastigt hörde vi ljudet av en motor. Det var en äldre man på en flakmoppe. På flaket hade han i en korg flaskor av olika sort med vatten i.

  • Jag såg vattenrapporten och den var fel så jag tog de flaskor jag hade och fick några från grannar. Det är rent vatten.

Han fyllde våra flaskor, två liter var och lovade komma tillbaka nästa kväll.

Vi hade träffat vår första Trail Angel, en som visste hur vattensituationen kunde vara. Jag träffade sedan flera Trail Angels. En del var osynliga men en vattendepå talade om att någon hade varit snäll nog och försett vandrare med vatten. Andra gav oss lift till platser där man kunde köpa mat. Vissa ordnade lunch ute för dem som passerade. Några räddade folk från brand och rök. Folk som inte var Trail Angels kunde vara änglar nog och hjälpa vandraren med mat, lift och råd eller bara uppmuntrande vänliga ord.

Dagen efter var det rekordvärme. Redan efter en mile var jag trött och svettig. Vattnet var nästan slut. Efter 3 mile la jag mig under ett träd. Jag såg flera andra ligga och sova under träd eller buskar. När det blev något svalare började alla kravla upp och gå. Vi gick raka vägen till den lilla restaurangen som också var en affär och köpte vatten och dricka.

Jag hade börjat leden med tre liter vatten och en Gatorade. Det var alldeles för lite. Sex liter vatten per dag blev dagsranson samt en sportdryck och lyxen apelsinjuice när någon affär fanns. Ändå fick jag vara törstig. Det fanns aldrig nog med vatten. Känslan av att törsta ihjäl var hemsk fast den inte var realistisk. Packningen som var lätt och pressad ner till minimum av saker blev tung på grund av de sex kilo vatten, ibland mer,  man hade att bära.

Jag var nästan utan vatten några gånger. Det fanns helt enkelt ingen bäck som rann, ingen sjö heller. Vatten var en bristvara på grund av torka.  Det hade knappt regnat de senaste tre åren i Kalifornien, vissa sa fem år. Torra vattenfåror var en realitet.

Öken var så vacker men torr. Sanden som blåste omkring trängde sig in överallt. Man såg snabbt solbränd ut men det var bara smuts. När jag kunde duscha var vattnet brunt en lång tid. Ja, man vänjer sig. Det gick inte heller tvätta kläder ordentligt annat än i de orter där fanns allmän tvättstuga eller man tog in på ett motell som hade tvättmaskin.

Jag älskade det smarta systemet med Laundry,  tvättstuga för alla, så miljövänligt.. Ofta var dessa öppna dygnet runt. För 2-3 dollar kunde man tvätta en maskin. Det fanns tvättmedel att köpa i små engångspaket och växlare som växlade dollar till quarter. Man lärde sig att spara alla quarter. De kunde användas för dusch och tvättstuga.

Alla campingar hade inte vatten. De stora husbilarna hade ju en vattentank. Tältare var udda figurer. Ibland gick rykten att den och den campingen hade dusch och dricksvatten! Då skyndade  alla vandrare sig dit om inte annat än för dusch och påfyllning av vatten.

Det var varmt. Värmen var påfrestande. Jag var inte van att gå i +30 C grader, ännu mindre i +40 C. Men jag lärde mig hur jag skulle klara av värmen.

Gå upp omkring fyra, då är det än svalt. Dricka, kanske äta något. Packa ihop och börja gå. Frukost efter en, två timmar. Sova eller vila mellan tolv och tre. Laga mat. Börja gå efter fyra. Gå tills mörkret faller. Fyll alltid på vatten om du ser något.

På PCT fick man också rena all vatten för att inte bli sjuk. Jag hade bott i Vietnam några år och där fick man koka all vatten. Så vattenrening var ingen nyhet. Det låter som om vatten i ödemarken borde vara rent, vad skulle skita ner det? Men alla djur och fåglar använde samma vattenkälla som vi. Så man renade vattnet och köpte rent vatten när det fanns tillgängligt.

Jag använde tre vattenreningsmetoder: Sawyer som de flesta använde, tabletter som krävde 4 timmar för att verka och följaktligen användes på natten och kokning av vattnet.

Så det mest använda ordet under ökenvandringen var följaktligen vatten.

Har du nog med vatten? Behöver du vatten? Vart finns nästa vatten?

Bilder överst: öken vid Scissors Crossing, nästa: vattendepå för folk och hästar i Oregon, nederst California Aqueduct  strax efter Hikertown som det inte gick att ta vatten från..

http://www.stockholmvattenochavfall.se/vatten-och-avlopp/kranvattnets-historia/sveriges-forsta-vattenverk/

https://www.kappala.se/Om-Kappalaforbundet/Historia/

De tre krav som ställs av FN för att ett hushåll ska anses ha tillgång till rent vatten är:

  1. Vattnet ska vara tillgängligt vid bostaden. 2. Tillgången ska vara konstant.
  2. Vattnet ska hålla tillräckligt god kvalitet enligt uppsatta gränsvärden.

Enligt denna definition har idag 71 procent (5,2 miljarder människor) av befolkningen i världen tillgång till vatten, medan 29 procent (2,1 miljarder människor) saknar rent vatten. Nästan 160 miljoner människor hämtar orent dricksvatten ur källor som sjöar, floden och dammar. https://unicef.se/fakta/vatten-och-sanitet

PCT startdag, sorrow walkers och muren i Campo

Publicerat av

Jag stod vid Pacific Crest Trail, dess södra ingång och var rejält illamående. Bussfärden från San Diego till Campo var hemsk. Busschauffören, en väldigt bestämd dam, körde som om det var rally i öken. Jag blev åksjuk. Hon lät mig inte heller betala pensionärspris.

  •  Inte är du över 65, du ska ju vandra PCT! Sa hon. Fem dollar, tack!

Nu stod jag på PCT Southern Terminus vid den första delen av leden som var just öken och ville bara lägga mig ner.

Jag hade fått sällskap i bussen av Mark, en cowboy, som hade fått en överbliven startdag. Han gjorde en sorrow walk. Han hade bott och arbetat på en gård med sin mor. Hans mor, något över 60 år,  hade dött hastigt och Mark lämnade allt, packade en ryggsäck och startade utan vidare planering.

Han var inte ensam med sorg i ryggsäcken. Jag träffade flera sorrow walkers under tiden på leden. Människor som hade drabbats av någon stor förlust. Folk som hade förlorat närstående genom döden och de trodde att en vandring skulle hela dem. Några som hade fått allvarligt sjukdomsbesked av doktorn och hoppades att naturen läkte i stället operation eller mediciner. Jag tror att gå är en bra medicin. När man går töms huvudet av all onödig tyngd och till sist går man bara och insuper naturen. Men att fly medicinsk nödvändig behandling tror jag inte på. Kombination kanske i lagom mängd?

Jag gjorde också en ofrivillig sorrow walk i början. Jag hade ju drabbats av död i familjen, min sambo, bara några veckor innan. Mardrömmar om hans död  kom att plåga mig. Jag hade dock planerat på min vandring länge, inte att jag flydde till en led. I min ryggsäck fanns inga onödiga saker. Marks såg ut att spricka av tyngden.

  • Jag kastade in det jag trodde var behövligt.

Vi två stod nu vid muren som markerade gränsen mellan två länder, USA och Mexiko och Mark berättade om den. Han var en  fd. marinsoldat och han hade varit med om att bygga muren. De hade använt överblivet material från militären. Det skulle vara sparsamt, sa den dåvarande presidenten, jag är inte säker på om det var Reagan eller Busch. Folk i omgivningen på USA sidan var för muren. De var trötta på smugglare, kriminella och droger.

  • Det fanns ju legala vägar och övergångar om man ville komma in till USA. Det finns så även idag för ärligt folk, sa Mark. En stat utan en gräns är ju ingen stat.

En stat utan gräns är bara vildmark, möjlig för vem som helst? Man kunde diskutera detta länge  just idag när karavaner av människor, mest unga män från Sydamerikanska länder, marscherade mot USA gränsen och gränsvakterna passerade oss med bilar vart tionde minut. Sverige hade också varit öppet för de flesta.

Vi lämnade snabbt politiken och tog några foton. Sedan drog Mark iväg och ropade standardhälsningen: se You on the Trail! Jag gick sakta och hoppades att åksjukan skulle släppa snart. Jag lyckades gå 7-8 mile den första kvällen. Öken var inte tom av växtlighet, tvärtom. Det var svårt att hitta tältplats. Jag fick nöja mig en plätt mellan buskar och gräs.

Trots att det var kväll var det riktigt varmt. Det skulle bli varmt från rekordvärme till ljumma dagar ändå till september. De nästa två dagarna fick jag lära mig vikten av att bära mera vatten.

Jag hade försett mig med för lite vatten.

Att vattenrapporten som jag hade läst hemma stämde inte längre.

Men nu låg jag i tältet och kunde knappt förstå att jag var i USA för att vandra. Och att de 8 mile jag hade gått var bara en smula av de 2660 som låg framför mig. Jag satt väckarklockan på 4.00.

(1 mile = 1,609 km)

https://news.nationalgeographic.com/2016/03/160304-us-mexico-border-fence-wall-photos-immigration/

http://everykindapeople.blogspot.com/2018/10/de-flesta-amerikaner-motsatter-sig.html

Hemma efter love story med USA.

Publicerat av

Jag är hemma igen efter nära sex månader i USA. Syftet med min resa var att vandra på Pacific Crest Trail, som går från gränsen till Mexiko genom Kalifornien, Oregon och Washington till Kanada. Jag skulle gå så långt jag orkade eller kanske hela 2660 mil. Kan säga direkt att det gick oväntat bra att gå, inga problem, även om jag aldrig kom till Kanada utan gav upp på grund av vintern bara  2 – 3 dagsmarscher ifrån gränsen. Mer om den dagen senare. Så klart gick jag inte varje mil utan hoppade över bitar på grund av bränder, avstängningar eller att jag ville ta en annan väg och se annat, men så gjorde vi alla. Få av vandrarna gör en helt ren PCT. Jag gjorde min vandring. Jag njöt av ensamhet, 95% av tiden gick jag ensam och tältade ensam. Jag och naturen. Men jag träffade massor av andra vandrare på leden och även människor som slumpen förde till min väg ute i samhällen. Vissa kommer att finnas i mitt minne och i min adressbok.

Jag startade i Campo vid gränsen till Mexiko på kvällen den 3 maj och slutade 9 oktober ca 30 mile (1 mile = 1,6 km) från Kanadagränsen, summa 160 dagar och vandrade sedan vid havet i 6 dagar innan hemresan. Jag hade vandrat genom öken, bergen, skogar, vulkaniska områden, vid sjöar, korsat vattendrag och nu la jag till havet. Allt var helt enkelt underbart.

Jag slog mina egna rekord fast syftet var inte rekord utan att vandra långt och länge, se annan natur än hemma i Sverige, leva tältliv helt enkelt. Vara fri. Naturen var fantastisk. Så var också de amerikaner jag träffade. Jag hade en love story med USA.

Jag kommer att berätta mer om PCT och min vandring i kommande inlägg. Jag gjorde också en egen helt ovetenskaplig Trump undersökning bland folk jag träffade. Hur jag valde dem kommer senare, resultatet var överraskande. Jag fick insikt i vart vi känner oss hemma och varför. Jag träffade trail angels vilka gjorde obetalda insatser för oss vandrare. Jag hade mardrömmar om min sambos död i början men upptäckte att flera andra vandrare gjorde också ett slags sorrow walk. Om det och vikten av vatten kommer jag också att skriva något om. Om hur det enkla livet i tält  har gjort mig mer glad över det jag har.

Jag blev uppmärksammad på leden på grund av min ålder. Det kommer följaktligen ett inlägg om ålder. Vilka ålderssiffror är viktiga? Många får ett hiker namn av andra vandrare. Mitt är Legend, just på grund av ålder. Jag var inte så glad för det utan använde mitt förnamn. Det är lätt att bli en Legend. Lika lätt att bli glömd. Varför kallades jag Legend, inte någon annan som faktiskt gjorde även de sista milen och mer ren PCT? Det var siffran 76. Att vara gammal blev  en prestation i sig.

Så, fortsättning följer. Men först skall jag åka och träffa mina barnbarn. En tackmiddag sker också för dem som hållit i allt här hemma från räkningar och hyresgäster till meddelanden per GPS om förändringar och avstängningar på leden mm för mig som levde utan Internetkoppling nästan hela tiden. Jag har helt missat de viktiga nyheterna som att vem vann Melodifestivalen, prinsbröllopet och var det val i Sverige? Det sista ser ut att vara tveksamt eftersom vi saknar fungerande Regering men sandlådan för de ledande politikerna ser ut att ha vuxit.

Allt är kanske lik sig här hemma?