Om pengabehov för leder och något om sopor också.

Utvalda

Vad över Sjnjuvtjvdisjåhkå, bakom Akhka

TT:s enkät som 18 av landets 21 Länsstyrelser besvarat ger en bild av pengabrist för friluftsliv. Samtliga länsstyrelser som har svarat uppger att mindre pengar i deras budget har lett till färre skötselåtgärder i skyddad natur. Underhåll av vandringsleder, rastskydd, och andra friluftsanordningar är sådant som fått skäras ner på många håll.
Igenbommade dass, ved som inte kunnat läggas ut vid grillplatser och borttagna soptunnor är andra följder. Trasiga spänger inte att tala om.

Länsstyrelsen i Norrbotten till ex., är orolig för att populära vandringsleder som Kungsleden så småningom kan behöva bomma igen på grund av en växande underhållsskuld. Den risken finns definitivt. Går en bro sönder på Kungsleden och vi inte har pengar att renovera så kan vi behöva stänga leden.

Nammasj vid Rapadalen

Stänga leden? Hur tänkte de? Ska det stå en skylt i början av leden som talar om att det är förbjudet att gå där? Hur rimmar det med allemansrätten? Kan det vara smartare att förbjuda jippon på Kungsleden där tusentals människor ska göra sina rekord och låta oss andra vandra i fred?
Vilka andra lite farliga platser vi ska stänga? En bra fråga idag då Stockholms gator kan vara farligare än ödemarken utan spänger.

Har stött på trasiga broar förut flera gånger på den svenska fjällen men inte var leden stängt. Man fick gå runt, vända eller vada. Ger du dig i ödemarken får du ta svårigheterna eller vända. I Sarek finns ingenting, bara en radio mitt i. Men Sarek är fullt med folk och många vad. Har fått flera frågor om just Sarek och hur vaden är. Det kan vara som i bilden överst. Inte så djupt men med hala stenar och kallt.

Vad har varit min fasa. Kort, gammal, föga styrka. Men det har alltid gått bra. Någon gång under alla vandringar har jag fått slå tält och sätta väckarklockan till 4 för då är vattnet som lägst ifall det är glaciärvatten. En gång tog en stark man min ryggsäck och jag kom över.

Norge är ett bra exempel på bristen av service. Ja, de har fina låsta stugor. Där bygger inte Staten broar för leder utan samfälligheten, de människor som bor där. De kan använda pengarna till annat som de anser vara bättre än en bro för vandrare. Nog har jag vadat i Norge en och annan gång. Eller undrat hur ska jag ta mig över.

Norsk bro.

Färre rastskydd och spänger lovas. Kanske kan vandrare bli mindre bortskämda och naturen mindre tillrättalagd. Det är väl det vilda vi söker när vi vandrar på ett fjäll led? Att ta en söndagspromenad i närheten av sin bostad kräver inga spänger och rastskydd. Är naturen så ömtålig och med sällsynt flora ska ju ingen gå där och trampa. Då skall det inte underlättas utan en skylt sätts upp. Gå inte här

Men jag tycker förstås att det är en bra sak när närområden utrustas med en grillplats och kanske en och annan bänk och bro vid behov så alla vågar sig ut. Eldning styrs då till en lämplig plats inte till varje berghäll.

Alla vill ha mer från skattekistan. Alla som drabbas med nerdragning gnäller och även hotar med hemska följer. Stänga naturen!

Färre soptunnor? Nu är soptunnorna borta på Kungsleden. Var och en fick ta sina sopor med sig. Det var smart. Om en vandrare kan bära med sig mat för turen kan de väl ta med sig de tomma förpackningarna. Det behövs inga helikoptrar eller snöskotrar för att frakta sopor. Men det var bra att finna soptunnor i slutet på leden vid en fjällstation för att resa med några veckors sopor och gastuber är inte så kul eller ens tänkbart i flyget.

Milk creek ca 2033 mile dag 125, taskigt vad för man ser inte vad som finns under vatten-

Som jag tidigare har berättat fanns det få bekvämligheter på Pacific Crest Trail och dess 2660 mile sträcka. Utöver de tätort man liftade till eller några sportanläggningar som var öppna. Nästan inga broar. Inga spänger. Inga stugor, få matförsäljning speciellt för vandrare. Endast Kennedy Meadovs var närmast lik en fjällanläggning men utan rum vi har. Passerade några stora campingplatser men de var mest för husbilar, tältade trängdes på en liten yta. Inga vindskydd. Inga toaletter annat än de vid någon semesteranläggning. Det fanns gott om skyddade områden och nationalparker dock såg jag sällan någon information. Info var vid bilvägar och vi vandrare passerade sällan just där. Men de syntes ju i mobilens karta och i guide som de flesta hade.
Många hade mobilen i handen hela tiden. Inte jag, hade en Garmin och rörde knappt telefonen.
Ingen lämnade skräp någonstans. Inget bajs man trampade på, det grävdes ner. Inget toapapper, det tog man med sig. De som eldade samlade fallna grenar. Inte att någon eldade så ofta. Risken för skogsbrand fanns ju alltid. I Kalifornien behövdes eldnings-tillstånd som man fick efter en Internetkurs. Jag vet inte hur många hade det men en gång kontrollerade en ranger mitt intyg. Jag eldade dock aldrig utöver elden i mitt gaskök.

Sopor var svårt att bli av med. Under vandringen på Sierra var bear box obligatorisk och i den skulle allt packas in som mat, toalettsaker och sopor. Allt som luktar och lockar känsliga björnnäsor. Ibland fanns det mer sopor än mat i boxen.

Dag 81 passerade jag Ebbets pass i Sierra, 1050 mile. Jag hade fyllt på mat 10 dagar tidigare på Tuolumne Meadows store. Följaktligen hade jag flera dagars sopor, inklusive toapapper i min bear box.
Strax efter passet ropade någon på mig. De var en grupp på tre personer och två hundar. De ville bli fotograferade med den gamle svensken.
Vi tog bilder. De gav mig rent vatten, kakor och frukt. Sedan sa en av kvinnorna: Ge oss dina sopor. Hur många dagars sopor har du?
En av dem tömde sin ryggsäck till de andra och jag lämnade mina sopor inklusive en tom gasburk. Vilken lyxig hjälp. Ryggsäcken kändes så mycket lättare. Som tack fick jag ge mina bästa tips om hur jag höll mig i form i så hög ålder. Mitt standardsvar var: lämna bilen oftare, stäng av TV och gå.

Vem underhåller PCT? Mest volontärer.Många är före detta PCT vandrare eller de som vill.

Led mellan Hukejaure och Kungsleden.

Livet är så tillrättalagd i Sverige. Staten tar hand om oss. Även i ödemarken skall service finnas. Pappa Staten skyddar oss så vi inte blöter ner fötterna. Låt naturen bli lite mer naturligt. Det finns gott om områden redan där nästan alla kan njuta av naturen, med vägar, rastplatser och just spänger. Det finns även ledbitar där du kan åka med din rullstol.
Gör inte livet så förbaskat iordningställt. Överallt. Glöm inte eget ansvar.

Kanske en Internetkurs om hur man bär sig åt på Kungsleden? Ve den som ertappas utan godkänt examen.

https://tt.omni.se/larm-om-friluftslivet-kungsleden-hotad/a/BW9ekw

Visdom från Lord Byron

Utvalda

Det finns en fröjd med den stiglösa skogen. Det finns en hänförelse med den ödsliga stranden. Det finns samhällen, där ingen inkräktar. Vid det djupa havet och i musiken av dess dån: Jag älskar inte människan mindre, men naturen mer…
Lord Byron (1788-1824)

(c) Newstead Abbey; Supplied by The Public Catalogue Foundation/ Wikipedia

Bilder: skog i Jämtland, sjö Grövelsjön norska sidan,

Var glad för det du har, i morgon kan det vara värre.

Utvalda

Än finns det vackra solnedgångar vilka inte är nedsmutsade av brandrök efter eldsvådor orsakade av bombning.
Än finns det stilla skogar, urgamla träd med mossa och små insekter du inte ens känner igen.


Fåglarna bygger bo. De tar hand om ungarna och bekymrar sig bara för tillgången av grodor.
Våren kom, efterföljt av sommaren.
Det finns egentligen inga ekonomiska bekymmer i Sverige. Även de som inte skulle vara här, de som inte arbetar, de vilka har mördat, de…alla har mat för dagen även om det inte är lyx från Michelin restaurang. Regeringar är kassa men det är en följetong vi ser varierande avsnitt av. Skit i dem en stund.


Gå ut i naturen så fort du kan. Bygg din markering över att du finns.
Ta vara på de människor du har nära dig. De är de enda som betyder något i det långa loppet.

Expert på naturen? Inte.

Utvalda

Eftersom jag har vistats i naturen och ödemarken en ganska stor del av mitt liv tror folk att jag kan mycket om just naturen. Träd, växter, insekter, fåglar, utveckling, väder…men det är inte så.
Jag vet namn och lite fakta på de vanligaste träden och växter, känner igen fåglar och djur men en stor del av naturen har förblivit ett ostuderat mysterium. Jag har ju vandrat en del utanför Sverige också och inte läste jag extra om naturen i förväg annat än temperatur och regnmängd. Man ska veta vad som behöver packas med. Jag har tagit en snabb titt på ledbeskrivning, ifall sådan finns. Ibland har jag blivit rejält överraskad. Det är en stund av ren lycka. Kanske även trubbel. Dock sitter en del av skolkunskap och även livets än i huvudet. Jag vet fast jag inte läser om. Det finns flera människor vilka har utsett sig till experter i någonting, utan utbildning och utan ens erfarenhet. Och flock följer dem och tror.

Efter turen och resan har jag letat reda på fakta om naturen, även om de städer och byar jag har passerat.

Först se och uppleva, sedan kanske studera har alltid varit min metod.

När mina barn var små lärde jag dock namn på de växter och djur vi hade omkring oss. Senare, när vi hade sommarbarn insåg jag att de barnen kände inte igen ens en gran, fast de gick i skolan. De var absolut naturnoviser,
Det där är inte gran, sa de, för det har vi på vinden och sätter ihop i Jul!
Nog var det fattigt.

Så, lär du dina barn det elementära om naturen nära dig?

Människan kartlägger, ger namn, katalogiserar, antar, ibland bara tror. Vi har förklaringar, tabeller, regler. Vi försöker räkna ut framtiden. Och naturen visar oss ständigt hur lite vi vet och förstår. Den anpassar sig inte till våra datorprogram och vi blir frustrerade. På samma Internetsida kan vi läsa hur arter dör för att längre ner se hur många hundra nya arter har funnits. Och om vädret finns många dagliga bud för att inte ens nämna klimatet.

Min sambo, som jag träffade år efter min skilsmässa, var helt annorlunda. Som född på samma datum med Linné (annat år förstås) blev han också en trädgårdsmästare. Han kunde namnen, naturens utveckling, fåglarna, fjärilarna, mossorna, bästa sättet att odla giftfritt, sjukdomarna som drabbade växtligheten. Mer och mer. Han förklarade naturen åt mig och det var intressant, jag såg naturen på ett närmare sätt men magin krympte. I sina bilder fångade han naturens själ medan jag var bara en som avbildar.

Trots åldern är jag än ett barn som ligger under ett träd och bryr sig bara om dess skönhet, inte om arten, åren, när sker lövsprickning även om jag vet dess mänskliga namn. Trädets snällhet mot mig med sin skugga i solgasset. trädkronan som vi sällan ser på grund av vår litenhet. Höstlöven som faller. Lövträdens nakenhet på vinter. Träd som bara avviker från det ordinära. Växternas symbios.

Ibland kramar jag om ett gammalt träd, Trädets liv är kanske 600 år men omvandlat till människolivstid som mitt är vi båda gamlingar. Även den har sett Världen ur många synvinklar, tänker jag. Från oro till fred och inbillad trygghet. Idag lider jag med Ukrainas natur. Hur miljökatastrofen där kommer att påverka dem och omgivningarna kan vi bara försöka räkna ut men kommer att ändå sitta med okunskap och har noll koll på de långsiktiga skadorna.

Oavsett alla datorprogram vet vi väldigt lite om vår omgivning. Vad är det som kan få allt att tippa över och då även våra liv? Dumhet troligen. Inbillningen att vi är herre över naturen, att vi kan till och med ändra klimatet visar våra brister som människa och hur anpassad forskning är. Gud har vi i stort avskaffat och datormodellerna har ersatt ödmjukhet över okunskap och vår litenhet.

Naturen hittar alltid en utväg men vi gör knappast det.

Överst bokskog på Mörkö.