Salvador Sobral, 27år, representant för Portugal, vann melodifestivalen med balladen Amar Pelos Dois, som var skriven av hans syster Luisa. Han sa när trofen gavs till honom: ”We live in a world of fast food music. This is a victory for music… music isn’t fireworks, music is feeling.”
Har melodifestivalen med detta gått tillbaka ursprunget där tävlingsbidraget sjöngs och bara musiken spelade? Där scenen var utan apor, brudar, gymnastiserande hunkar, diverse attiraljer som tog blicken från sångaren och öronen från musik? Där fyrverkerier dödade sången och kanske var rekvisitan en räddningsplanka för den medelmåttiga musiken? Det vet vi nästa år.
Salvador gick genom TV rutan till våra vardagsrum sjungande av kärlekens smärta, med bön att få älska igen. My heart can love for the both of us.
If one day someone asks about me Tell them I lived to love you Before you, I only existed Tired and with nothing to give
My dear, listen to my prayers I beg you to return, to want me again I know that one can’t love alone Maybe slowly you might learn again
My dear, listen to my prayers I beg you to return, to want me again I know that one can’t love alone Maybe slowly you might learn again
If your heart doesn’t wish to give in Not to feel passion, not to suffer Without making plans of what will come after My heart can love for the both of us
Barnbarnet 11 år kom hem från musikskolan med en annons om läger för flickor.
Popkollos verksamhet riktar sig till tjejer och till dig som definierar dig som tjej, transperson, intergender, icke-binär, gender queer eller inte alls. Rekommenderad ålder är 12–16 år men om du är lite äldre eller yngre och vill delta så kan du söka ändå.
Sedan stod det att man inte behövde spela något instrument.
Skall 12 år gamla flickor identifiera sig som någonting annat än en tjej? Skall tolvåringar vara transpersoner eller icke- binära? Jag fick slå upp det sista, kände mig osäker på definitionen. Yngre än tolv? Skall barn verkligen leka med sexuella identitetstermer när de går på popkollo? Innan de ens är 15 år, ålder de anses vara ”sexmogna”?
Eller ville lägret bara vara lite hipp och inne?
Det diskuteras och skrivs väldigt mycket om genus idag och valfrihet att välja vart man hör till. Måste allt handla om kön, sexualitet eller problem med könsidentitet? Måste man försöka vara inne i HBTQ världen, feministerna och alla som sysslar med försök att ändra vår biologi redan som tolvåring eller yngre? Kan inte barn vara barn och spela musik ändå?
Annonsen åkte i papperskorgen. Sedan lyfte jag den tillbaka för att modern till barnet skulle få lite adrenalinpåslag efter en lång, tröttsam flygresa.
Jag har varit barnvakt medan modern var på konferens. Ja, sjukvården vidareutbildar ibland på hög nivå om ni undrade på det.
Nej, jag lägger ingen länk. Popkollo för flickor med olika könsidentitet är inte så sällsynta som man tror. Feministvärlden sysslar med kön, allt skall vara på deras villkor. Speciella toaletter för speciella könsidentiteter, omklädningsrum, dyra HBTQ certifieringar för skolor, bibliotek, feminism i utbildning oavsett ämne, barn genom Landstinget … Det är lönsam verksamhet, mycket av forskarmedlen går till feministändamål. Och så klart ska vi hata vita män. Fru Clinton ropade nyss att framtiden hör till kvinnor. Jag vill att framtiden hör till oss alla, även om vissa länders kvinnor behöver mer framtid än vi svenska.
Finns framtiden eller har vi passerat det? När börjar framtiden och när slutar nuet?
Men varför får allt detta mixtrande med könsidentitet mig att tänka på den Viktorianska tiden då stolsben kläddes med tyg mer än fri utveckling av personlighet och den sexuella identiteten?
Även på min ungdomstid funderade vi över sex och att vara man, kvinna, homosexuell och lesbisk. Någon var lite av allting. Och generationen före oss var riktiga feminister som började arbeta lik män och utbildade sig i stort till allt. Men i musikskolan var vi musikanter och på kollo barn.
Är jag helt ute? Förmodligen. Det viktigaste är att hitta en rätt könsidentitet åt sig. Ibland undrar jag varför det finns så många som grubblar över den saken när verkligheten är ganska tydlig. Är det ett försök att ha makt över sin biologi, ha valfrihet i allt eller bara en förvirrad tid som snart avklingar?
Bild på blåsippor i stället barn. Det är ju vår snart.
Jag lyssnade på Roger Pontare på ett gratisuppträdande. Han ägnade först en sång för flyktingar och pratade några ord om krisen. Folk klappade händer och ropade. Han fick rungande applåder efter sången. Folk tjoade och klappade ivrigt. Han fick en applådstorm efter varje sång. Men sedan hände något.
Hans sista sång var vinnarsången från Melodifestivalen 2000. Ni kanske minns den? När vindarna viskar mitt namn. Jag kommer ihåg det. Jag tyckte det var magiskt med indianen, samen och eskimån dansande på scenen. Nu fanns bara Pontare och han sjöng:
Jag blev fångad i ett mörker Jag såg inget ljus fast allt runt omkring stod i brand I lågornas sken fanns mitt hopp och min tro Som virvlade bort och försvann Så ge mig min styrka Ge mig kraft att försvara mitt land Ge mig en väg att gå Jag ser yxan i krigarens hand
Vill ni att jag vänder om Och slåss för den jag är Men aldrig sviker jag mitt land När vindarna viskar mitt namn
Nu klappade folk bara lite avmätt. Omkring mig applåderade bara jag och min gubbe.
Vad var det som hände? Sjöng han något opassande? Försvara vårt land?
Vad är det för fel på oss? Så fort ordet vårt landuttalas går folk i koma och kan inte ens kan applådera åt en sångare? Vi behöver ingen omskolning modell MP, det sker alldeles frivilligt. Det är som om alla var drabbade av Stockholmssyndromet. Minns ni det, om inte sök bara.
Jag vet inte varför jag hastigt mindes Jonestown (skylt ovan). Det var ett skrämmande exempel av hjärntvätt blandad med absolut tro på de sanningar ledaren presenterade. Det är inte så ovanligt att folk följer en ledare eller i alla fall anpassar sig till den sanning som det ledande skiktet presenterar. Historien skrivs om som i Sovjet, historier byggs upp om ledaren som i Nordkorea. Minns ni Mao och alla som gick med en liten röd bok? Jag fick ett av de första ”Maos lilla röda” engelska upplagan som present i stället blommor eller ett smycke som man brukar få när kärlek är på intåg. Jag spolade förstås honom på en gång. Det luktade kommunism på direkten. Han förstod inte orsaken utan försökte förstå vad som gick fel med hans så fantastiska gåva. Skulle han ha väntat tills den kom på svenska?
Olika ismer fostrar folk som kommunismen, nazismen, feminismen. Stränga religioner styr människors hela liv som islam. Ord som politiker upprepar lik ett mantra: ansvar, utmaning, är bara overksam trollformel utan innehåll.
Twittermaffian talar om vad rätt är och det kan bli en folkstorm om fel färg på plåster. Vi upprörs av struntsaker medan världens katastrofer pågår.
Det är alltid enklare att ropa än göra något.
Det är svårt att våga säga mot den bestämda ideologin i diktaturer, men det kan vara smalt med åsiktskorridoren även i länder där man påstår att demokrati och yttrandefrihet råder.
Många säger att det finns åsiktskorridor även här. Det innefattar feminism, vänstervridning och förakt mot män, att älska utgifter med andras pengar och även hat mot allt det som förr kallades svenskt. Jag är inte så hemma med de moderna åsikterna, försöker undvika ismer och påbud så kanske andra vet mer och är mer förbryllade än jag.
Det är lite som dagis. Men det är ju en generation fostrad i dagis som styr eller hörs. Ungdomsförbunden, bloggmodellerna, twitteraktivisterna. En generation som når upp i politiken utan att ha arbetat med vanligt lönearbete. Som är kollektiv utåt. Som är hoptryckt till den rätta åsikten och kan bara peta i petitesser och inte åstadkomma de förändringar eller bevarande som behövs i landet. Vad jag lite spydig nu? Och de äldre uvarna hänger med så ingen skall se hur trötta och ute de är.
Så, jag blev fundersam varför publiken blev så stillsam när Pontare sjöng om att försvara landet och aldrig svika det. Är det så att vi redan är indoktrinerade i den multikulturella världens rätt att öppna gränserna, slopa vårt land, att bara invandring frälsar oss, att vi är av inget värde. Som folket i Jonestown lyder vi de som bestämmer. Vi genomför helt lugnt ett kulturellt självmord eftersom de vilka styr oss och skriker högst säger att det är rätt.
Vi lyder eller smittar det? Kanske allt vi tror och gör är bara ett falskt rop konstruerad av slaskpressen och Twitter? Vi bara flyter med.
Jag är gammal och tillåter mig att tänka förbi den rätta fåran. Det är ändå ingen som bryr sig om mig och min åsikt av dem som har talan. Vi med erfarenhet av livet är helt ute.
