Four horsemen …

Klimat – vår nya religion? Ibland känns det som en religiös rörelse med profeter. De flesta av oss tänker dock inte på klimatet varje dag och vid varje inköp även om många röstade grönt i EU val i hoppet att någon gör något.

Vi lever. Vi går till jobbet, köper mat, förnyar garderoben, köper presenter till barnen, firar födelsedagar  och försöker hålla bilen i gång. Vi flyger, åker pendel, dammsuger, lagar mat, går till tvättstugan, allt energikrävande.  Som par har vi sex, kanske med hoppet att få en baby. Det hörs toner att man bör avstå helt från barn för klimatets skull. Det var ett radikalt sätt att slopa människosläktet.

De flesta gör faktiskt något för miljön. Vi är världsetta i att sortera sopor. Kan hända att många av oss äter idag lite mer vegetariskt som anses vara bättre än animaliska produkter. Att cykla är populärt. En del elbilar, ca 81000 finns på våra gator men tillverkningen är resurskrävande och elen kan komma från fossila bränslen. Så… Kanske nekas tonåringen en ny mobil varje år med gnäll som resultat om hon inte är en Gretaanhängare. Dock är inget tillräckligt. Vi är så få. Vi är en droppe i havet som importerar allt från mobiler till mat och lastar så andra länder. Vi kan inte rädda världen.

Det dyker upp hela tiden nya saker vi borde avstå ifrån för att rädda klimatet. Senaste är kläder. Våra kläder lär vara den största miljöboven, värre än flyget. Vi ska köpa begagnat. Men om ingen köper nytt? Då blir dödsbona väldigt eftertraktade, de dödas gamla kläder som idag hamnar mest till soptunnan blir en guldgruva. Trots att kläder är miljöfarligt har jag inte sett en enda naken klimataktivist med några löv täckande de ”icke visas offentligt” ställen på kroppen, trots att det är sommar. Återgång till Paradiset?

Känner du någon riktig klimataktivist? Inte jag. Få har ändrat sitt liv totalt på grund av klimatet,  som att bo trångt och äta svensk potatis för middag. Var jag spydig? Så länge jag har kunnat läsa har vi hotats eller gått under av olika miljöfaror. Alla fåglar som dog, fisken likaså, skogen föll död ner, hot om ny istid var det nyligen som byttes till uppvärmning. … Dock har tekniken rätat till många av problem vi ett tag trodde skulle rasera våra liv. Kanske har det gjort mig lite misstänksam mot undergångsscenarion speciellt de som förs fram av miljonindustri resande runt och producerande bara oro.

Medel för en civilisation sägs vara 336 år. Vissa har räckt längre vissa gått snabbt under, några som Egypten återstod igen för att sedan gå under. När beräknar vi att vår civilisation startade? När maskiner tog över handkraft? När bilar tog över gatorna? När kungar föll och någon sorts demokrati tog över? Eller när pengar tog Bibelns plats? När räknas vår civilisations början? Vad är det som utmärker vår civilisation? Kanske finns det flera olika samtidigt på jorden som kollapsar på olika sätt med tiden?

De flesta civilisationer har gått under i någon typ av självmord. De kollapsade av sin egen tyngd, läs dumhet. Rom är ett bra exempel och vissa har liknat oss med Rom. Tät stadsbefolkning och färre som ville odla mat. Ingen som ville försvara landet och betala för det. Även matbrist när transporterna blev långa till stan. Viss klimatförändring gav torka. Uselt ledarskap. Invandring och anfall från norr. Och de starkare invandrargrupperna tog över.

Är vi hotade av klimatet? Kanske. Är vi hotade av miljöskador? Definitivt. Är vi för många? Absolut.

Kommer vi att gå under som civilisation eller planet? Med tiden händer det att vår miljö faller ihop oavsett vad vi gör. Ekologisk kollaps på grund av att vi brukar för mycket av de resurser som finns utan att kunna återföra tillräckligt. Vi blir för många eller är redan det. Byråkrati, oligarki med usla ledare som gör människor hjälplösa och likgiltiga. Globaliserad ekonomi som sprider risker och kriser. Vi kan drabbas av en epidemi som sprids snabbt i vår lättrörliga värld. Något från Universum kolliderar med oss. Kanske krig med atomvapen eller något liknande som för oss till död och i bästa fall till stenåldern.

Med så pass hårt slitage på vår lilla planet och så många ledare utan förstånd och förmåga  är vi inte förberedda för någonting oavsett hur många elever som skiter i utbildning och sitter på marken med en plakat.

Vi är redan för många. Antal har betydelse.

Att varje kvinna föder färre barn och ingen man heller har fler än två är en nyckel, speciellt i länder där det sker explosionsartad ökning fast varken mat eller vatten räcker till.

Det andra är att reducera vår konsumtion. Radikalt. Till nivå fattigpensionär? Nej, lägre. Där körde det ihop för mig direkt.

Och jag tänker på alla giftiga ämnen som vi äter och andas in. De är en bra fråga.

Jag tvivlar dock att något räcker. Risken har tippat över. Som Hawking sa ungefär: Vi bör leta reda på andra planet att kolonisera om vi vill att den mänskliga rasen överlever.

Fast, det är en omöjlig möjlighet?

Nedersta bilden: Gustave Doré: Death on the Pale Horse, 1865.

Resande sopor.

Vad då återvinning! Så här se det som bäst ut i vårt återvinningsrum. Rummet är låst och nås med våra portnycklar. Men vissa hyresgäster – de godhjärtade som tycker synd om folk – släpper in personer som inte borde vara där. Dessa letar sedan efter något användbart genom att välta allt på golvet.

När renhållningsgubben kommer (ja, det finns kvinnor också men få) tippas det mesta i sopbilens käftar som krossar rubbet till en gegga. Tror vi att det blir nya saker av den röran? Hur återvinns något – på riktigt?

Det var lite bättre när kylan och julen kom och de stökiga personerna nästan försvann för ett tag. Nu är det svårt att ens tänka sig att gå in i rummet. Man får en kräkreflex omgående. Så jag strejkar igen. Bara glas hamnar i en glasigloo långt från soprummet. Resten slängs i sopnedkastet och blir till sist värme när det eldas upp. Hälften av våra sopor eldas ändå upp.

Är det inte bättre att vi eldar våra egna sopor i stället att frakta hit sopor från andra länder? Importera sopor från Norge, England, Irland…? Är det inte rent av idiotiskt? Resande sopor!

Det är skräpigt lite överallt. Den vanligaste sopan är cigarettfimpar. Men, man kan hitta ett och annat som hela säckar med avfall även i skogen. Vem går till skogen med en soppåse? Bildäck finns högvis på vissa skogsområden. Bildäck? Vem fraktar bildäck till skogen? Är det ett stöldförråd? Och bilar förstås.

Glas finns kvar i naturen en miljon år. Plast ”dör” aldrig det krackelerar efter 450 år men kvarstår i mikrobitar för evigt. Du har säkert plast i din mat. Fimpar tar upp till 5 år att försvinna. Aluminiumburkar kan hålla 500 år. Dock är Sverige bland de länder som återvinner bäst och mest.

Kan inte någon viktig person som slåss för klimatet ta tag i vår närmiljö så det blir lika populärt och viktigt än att låtsasrädda klimatet? Det är närmiljön vi kan hjälpa direkt. Det andra kräver svårare livsstilsförändringar. Om vi nu kan ändra klimatet? Tror inte det. En skolstrejk för miljön med en sopsäck i handen? Sedan rensning av ens närområde från alla sopor?

Nej, skicka inte dagisbarn att göra det hur sött det än se ut med fyraåringar som plockar skräp. Små barn kan skada sig. Kanyler och krossat glas är inget att leka med. Dagisbarn hör sällan till de som kastar fimpar och annat skräp.

Hur ser det ut i era återvinningsrum?

Vårt sköra liv och två boktips

Läser just nu Stephen Hawkings sista bok, utgiven efter hans död. ”Korta svar på stora frågor”. Den handlar om vår framtid, svarta hål, universum och Gud, med mera. Så intressant, på en nivå som alla kan begripa. Han var en av de människor man kan beundra, högakta och vara tacksam över att han har funnits. Hans okuvliga vilja att prestera och lösa universums gåtor trots förlamande sjukdom sedan ungdomen är mer än respektingivande.

  • Mänsklighetens statistik när det gäller intelligent beteende ser hittills  inte lysande ut.

Jag instämmer i den utsagan av Stephen Hawking. Kan vi bättra på oss eller gå under? Förmodligen går vi under som mänskligt kultur ändå. Varken våra politiker eller vi själva är förmögna att göra de omfattande förändringar som behövs. Vi är inte smarta nog. Vi prioriterar fel. Få av oss skulle godta omfattande inskränkningar i våra liv.

Kanske kan inga åtgärder vara nog? En dag är vår planet liknande någon annan död planet vilken inte innehåller mänskligt liv. Skitig, plundrad, raserad.

Hawking skriver:

Jorden står under hot från så många håll att jag har svårt att vara optimistisk. Hoten är stora och för många.

Till att börja med är vi på väg att växa ur jorden. Våra naturresurser förbrukas i en alarmerande takt. Vi har skänkt jorden klimatförändringarnas katastrofala gåva. Stigande temperaturer, avsmältning av polarisarna, avskogning, överbefolkning, farsoter, krig, svält vattenbrist och artutrotning. Alla dessa problem skulle vi kunna lösa, men inget av dem har vi hittills löst (s. 153)

Vi är för många. Resurserna krymper. Miljön på upphällning. Förmågan att hålla sams är så begränsad. Vi raserar det vi bygger upp. Olika ismer, från religiösa till politiska, styr. Politikerna käftar med varandra om småsaker. De har dubiösa framtidsplaner och kort framförhållning. Makt korrumperar snabbt.

Jag är säker på att den enskilda människan kan och vill  förbättra sin och sina närmastes villkor och framtid. Vi gör mycket bra. Vi försöker hålla ihop våra liv, vara aktsamma medborgare och goda medmänniskor, leva i lagens ramar. Men den lilla skaran som lever av förstörelse och brott, terrorism och krig gör snabbt världen till en obehaglig plats.

Krig är varken billigt eller resurssnålt men den frågan nämns aldrig i miljöhänseende. Inte heller miljökonferensers nedsmutsning då höjdare flyger in i sina privatplan – på Internets tid – och gnäller på vanliga människors semesterresa eller fredagsbiff.

Politiker lever i sin naiva bubbla. Där saknas ofta intelligent beteende. Man gör om och gör fel igen med samma resultat. Idag hörs utrop att diktatur vore bättre än att medborgarna har något att säga till om – kanske – vart fjärde år.

Alla tidigare kulturer har gått under men mänskligheten har överlevt. Även vår civilisation slutar en dag. Frågan är hur. Kärnvapenkrig, virus, asteroid, komet, resursbrist som vatten och mat, miljökatastrof…det finns många möjligheter. Om mänskligheten överlever  är en bra fråga. Kan hända att de som överlever får återvända till grottstadiet?

Kanske finner vi andra världar?  Läs de fantastiska ”kanske lösningar” Hawking spekulerar med. Han är optimist ändå. Det kan hända att hans optimism och nyfikenhet höll honom i liv och aktiv tillsammans med den tekniska utvecklingen?  Han var en av de stora personerna i vår tid. Ett måste att läsa.

Hur blir det om människorna skulle försvinna från Jordens yta idag, inte då när den totala katastrofen – vad det nu blir – är faktum.  När jag läste ”The World Without Us” av Alan Weisman (har rekommenderat boken förut) kändes världens utveckling efter oss rimligt medan idag känns det för optimistisk. Kanske är vård jord för förgiftad för en grön framtid efter oss? Men, naturen finner alltid någon sorts utväg. Människan är sämre försedd med den förmågan.

Vad tror du om världens framtid? Finns en framtid eller har vi redan passerat den?

http://www.hawking.org.uk/

Arv, miljö, identitet – vad gör mig till den jag är?

Helg eller vardag? Fullständigt oväsentligt. Som pensionär har man inga helger och vardagar, de flyter ihop. Det finns andra hållpunkter. De kan innehålla resultat av de negativa sidorna av livet, snarare än något angeläget eller ens trevligt. I min kalender står tider för avlösning, de tider någon från hemtjänsten kommer och jag får gå ut utan att bekymra mig för min sambo. Jag kan inte gå ut ensam och lämna honom. Han skulle irra bort sig. Demens har blivit hans identitet för Samhället, inte det han gjorde under 76 arbetsår.

Livet har krympt. Men tiden är samtidigt oändlig att slösas bort. Jag är en tidsmissbrukare.

Det är länge sedan fredag var början till ett ledigt veckoslut med  god mat, vin, slappa kanske med en bra film. Lördag besök på någon konstutställning och söndag åkte vi till en vacker plats i naturen med våra kameror. Så såg helgerna ofta ut på den tiden demens inte hade slagit sönder vårt liv.

Vaskulär demens kan slå till hastigt. Det är som om personen hade fått stroke utan strokemarkörer. Kanske har det lurat stilla på bakgrunden och en dag slår sjukdomen till. Inte han, tänkte jag, han som hade levt exemplariskt liv ur hälsosynpunkt, aldrig sjuk och hade inga kända ärftliga orsaker. Hellre jag borde ha drabbats som är en slarver med mat och nyckfull med motion och arbetade inte 40 utan 60 timmar i veckan.

Men, vad vet vi om vårt biologiska arv? Vad förutsäger det? Hur långt bakåt bör vi titta?

Jag blir mer och mer säker på att det medfödda arvet, våra rötter, är starkare än miljön på det personliga planet. Det har varit nästan otillåtet att prata om ärftliga förmågor och brister i socialdemokratins Sverige fast vi ser det dagligen. Vi har olika personliga egenskaper, styrkor och svagheter. Även sjukdomsrisker kan vara ärftliga. Vissa är begåvade på något, andra på något annat. Oavsett ansträngning kan inte alla bli geniala. Vi kämpar hårt att samtliga barn skall få samma skolgång i samma klassrum men det är inte genomförbart utan offer. De begåvade kläms illa, så även de med svårigheter.

Människor är olika på många sätt trots samhällsfostran från småbarnsålder. Vissa har ordning och reda. Nu menar jag inte Statsministern för han saknar allt detta och är snarare vindflöjel. Andra får inte ihop livet på ett bra sätt oavsett chanser. Jag tror att arvet ger en möjlighetsram men  den miljön vi lever i är inte oväsentlig. Omvärlden anpassar oss. Om inte, hade alla destruktiva ismer haft noll grogrund. Inte heller kampanjer av olika slag skulle få genomslag.

Samhället – vi – formar ramar för livet, värdesystem och det outtalade sättet att finna sig i som godtagbar medlem i en grupp. Vi glider liksom in i systemet som omger oss, vi har gjort ett tyst val. Desto starkare påverkan, desto mer blir vi lika den gruppen vi tillhör i. I trånga samhällen är utrymmet smalt för egna val. Man kan bryta sig loss och välja annat liv men det kan orsaka förluster på det personliga planet. I vissa samhällen slutar avvikelse med döden. Det är en daglig nyhet i världen, nu mera även här i Sverige.

Våra personliga val kan ge oanade långsiktiga konsekvenser, svåra att överblicka.

Oavsett arvet kan vi välja att vara en skitstövel eller en bra människa. Det finns alltid ett val, även om det ibland är svårt att upptäcka. För mindre barn är valet stort i händerna på deras föräldrar med Socialtjänsten som sista utpost. Men som tonåring och vuxen väljer man sin identitet och sätt att verka. Jag till exempel identifierar mig som mormor, (mindre som mor eftersom barnen är vuxna i medelåldern) väldigt mycket som vandrare och skribent (inte författare det låter för skrytsamt) men har även en stark tillhörighet i att vara en akademiker och mitt gamla arbete stämplar än min syn på problem och lösningar. Biologiskt är jag en kvinna och det har jag aldrig haft problem med. Trots att jag är anhörigvårdare har jag ingen identitet som sådan. Jag känner mig inte som det, jag är i ett ingenmansland i den frågan trots sex år. Jag bara gör det som krävs.

Man kan förneka sin identitet. Som en missbrukare i diket.

De negativa identiteterna kan vara väldigt starka och svåra att komma ur. Det ser vi dagligen i Sverige. Ego som gängmedlem, terrorist och bråkmakare är nu mera välkänt, tjuv, bedragare och missbrukare är andra mindre önskvärda val.

Det är en folkvandringstid av stora mått orsakad av folkökning, försörjningsbrister och krig. Samhällena förändras. Vi är mitt i en situation där många skall välja att anpassa sig eller inte i sitt nya samhälles regler. Bli oss eller förbli dem? Människor du möter idag kan vara sociala främlingar för dig. Du och den andre  kan inte varandras koder. Vem skall integrera sig med vem och i vad? I Sverige är detta väldigt kännbart med en invandring som Regeringen inte hade plan till hur den skall genomföras. Det räckte inte att skriva in att vi är ett multikulturellt samhälle eller är det exakt vad vi är?

Jag tror inte vi kan förvandla mycket av det som är någons arvedel, rötter, uppkommen genom biologin och fostran, speciellt inte det religiöst fundamentala. Vi kan inte göra folk till något annat. Livet är ingen My Fair Lady saga.  Det skulle gå någorlunda i ett samhälle med starkt allmänt samhällsidentitet, ”vi som är XX” känsla, men inte i ett multikulturellt samhälle utan överbyggnad som alla samtycker till och känner som sin egen. Vi kommer att vara splittrade, i flera olika samhällen med olika regler.

Denna splittring i vår samhällsmiljö kommer att föras vidare som vår arvedel till våra barn och barnbarn. De som skall betala priset för våra val. Det homogena Sverige och Europa kommer aldrig åter. Det vi har gjort går inte att återkalla.