Livet i hundraårsperspektiv

I dagarna skulle min mor ha fyllt 97 år om hon levt, hon dog strax före 95. När jag läste att sjukskrivningarna ökar och de psykiska problemen likaså, speciellt hos utbildade kvinnor, tänkte jag på min mor. Livet var så mycket mer begränsat under hennes tid och allt var så mycket tyngre, fattigare och svårare än dagens kvinnor har det. Ändå ökar bekymren, sjukskrivningarna och missnöjet med livet.

Den sjukfrånvaro som formligen exploderar är psykisk ohälsa. Kvinnorna driver ökningen, men också bland män är nu för första gången någonsin psykisk ohälsa den främsta orsaken till sjukskrivning.

Min mor föddes 1916 i Finland. Hon hade sju syskon och eftersom hon var äldst fick hon hjälpa till från tidig ålder. Hon var från en bondesläkt, från en dåtida mått mätt stor gård. Idag skulle den storleken vara nedlagt eller anses som hobbyverksamhet. Hon gick 7 i skolan där flickor och pojkar separerades från årskurs 3 och där betyg gavs 2 gånger i terminen. Hon gick i kyrkan på söndagar, konfirmerades och fick en Bibel som gåva. Hon läste den från pärm till pärm varje år. Hon körde häst, mjölkade kor, sådde vete och högg ved och kom aldrig ens att tänka på att hon var mindre värd än männen.  Hon utbildade sig till sömmerska men hjälpte till på gården tills hon gifte sig med en vanlig fabriksarbetare, fast hon hade haft ”finare” anbud. Hon arbetade sedan i en fabrik samt hemsömnad, odlade potatis och grönsaker, tog hand om de äldre svärföräldrarna, delade brödet med krigsflyktingarna medan hennes make krigade mot ryssarna.

Även om mor var hemmafru några år när mina syskon var små hörde jag aldrig henne uttrycka dessa ord som är så vanliga idag: jämställdhet, feminism, barn som pensionshinder, daghemsbrist, ojämlika villkor. Hon skötte hushållet, far tjänade uppehället och arbetade oavlönade extra skift för krigsskulden. Mor bar ut tidningar för att bättra på ekonomin.  Det blev bättre ekonomiskt med åren och när hon arbetade på byggen som tegelbärare, den första kvinnan, hade hon högre lön än far. Hon var sjuk en gång under sin arbetstid. Sjukdom hade vi inte råd med. Hon fick lära sig att ge insulin när min syster fick diabetes. När far blev sjuk (cancer) och slutade arbeta skötte mor honom ändå till slutet.

Hon var engagerad i den Laestadianska församlingen. Hon stöttade andra som kontaktperson. Hon gav hellre till andra än väntade sig få något. Hon höll släkten ihop genom att minnas alla på deras födelsedagar och jul. Hon var ihågkommen, det gav henne tillfredsställelse i livet. Hon tyckte alltid att hon hade ett bra liv. Min far tyckte alltid att hon var mer värd än han.

Hon reste några gånger till Sverige med båt. Hon satt inte någon gång i ett flygplan. Hon ägde aldrig en bil. Hon besökte släkten per buss eller med de yngre som hade bil. Hon använde saker tills de inte kunde lagas mer. Kaffe var enda lasten men även det med måtta. Hennes avtryck på jorden ur energisynpunkt eller miljöslitage var låg.

Visst, mor kunde önska sig ibland något mer men hennes tilltro till att Gud hade ordnat det till det bästa – bara man själv gjorde sitt och bad – var obeveklig. Hon dog i den tron vid 95 års ålder.

Så klart hade hon mindre goda sidor. Nog grälade hon och jag. Men hon är död och min princip är att vi inte skall prata illa om de döda. De som inte kan försvara sig längre får vila i fred. Hon uppfostrade oss barn som en god kristen, det gick inte alltid ihop med min frihetssträvan. Sedan kom det modernare livet med telefon, TV, datorer, frestelser och hushållsmaskiner som sakta trängde sig in hennes värld – inte alltid helt smärtfritt.

Vi har kommit långt från det liv hon och andra som var födda 100 år sedan levde. Vårt liv är bekvämt med många hjälpmedel och möjligheter. Men är vi lyckligare? Är vi mer harmoniska? Orkar vi med våra barn utan att överkompensera vår frånvaro? Har vi bättre förhållande till vår partner och håller vi ihop i ont också? Är samhället bättre mentalt och moraliskt eller är det bara pengarna som talar? Förstår vi hur bra vi har det och visar en smula tacksamhet för den generationen som lyft oss till det liv vi har idag?

Vet du hur din mormor hade det? Eller din mor om hon har passerat medelåldern? Ta reda på det nästa gång när huvudvärken hugger efter Facebooks uppdateringar när du såg att alla andra hade gjort så mycket mer, shoppat nya kläder, bakat finare figurtårtor, gjort spännande utflykter med barnen, lagat lyxigare brunch och fixat underbarare frisyr – än du.

Det ger perspektiv på livet.

Sköta barn och koka kaffe blir ingen sjuk av

Du som är hårdför feminist skall sluta läsa här för du kan uppfatta att jag vill få kvinnorna tillbaka till spisen. Så är det inte. Jag skulle vilja ha lite balans i våra liv. Tid att både vara mor och tid att arbeta, ha hobbies och vara lycklig, glad och vacker – fast kanske inte allt samtidigt.

Att bli mor och följderna av det har förändrat sig radikalt sedan när jag fick barn på 60-70 talet – eller kanske inte. Det uttrycks bara på annat sätt. De höga sjukskrivningstalen kan vara ett.  På min tid var BB tid en självklarhet och där skulle man stanna tills barnet började nå födelsevikten och matningen av barnet kommit i gång och man själv mådde bra, d v s 5 – 7 dagar. Det var liksom solklart att en förlossning var ansträngande och omtumlande förändring för en kvinna. Vi längtade förstås hem. Fadern var med i mindre grad, det var inte hans fysiska upplevelse.  Idag är graviditet enkelt och normalt och garanterat inte en sjukskrivningsorsak. Förlossningen ska helst ske snabbt och utan problem, det finns ju smärtlindring idag. Den nyförlösta skall sedan inte belasta sjukvården. Det har funnits idiotförslag som att pappor ska få mat och sova över. Ja, mor och barn går ju hem efter 6 timmar. Nu larmar man om bristningar hos kvinnor och oupptäckta hjärtfel hos barnen. Kan det bero på systemet ”sent in – snabbt ut”?

Det är hedersamt idag att vara far och ta hand om spädbarn, men att vara mor är komplicerat och skall helst klaras av snabbt utan besvär för sjukvården, arbetslivet och samhället för att inte prata om pension. En vän till mig som sett utvecklingen under en lång tid tyckte det var fint att man uppmuntrade män att vara hemma med sina barn. Kanske kunde vi bli så modiga med tiden att vi uppmuntrar även mammor till det.

Förr i tiden var det naturligt för en mor att vara hemma ett tag och ta hand om det lilla barnet. Vi var mammor i första hand. Ja, många av oss studerade eller hade deltidsarbete och andra heltidsarbetade och hade barnflicka eller annan barntillsyn. Själv var jag dagmamma åt barn med speciella behov och studerade i universitet.  Daghem var inte allmänt men det fanns många typer av barnaktiviteter som musikskola, balett, konstskola och mulle. Vi var inte helt insnöade, de kvinnor jag kände var alla aktiva utanför hemmet på något sätt. Det fanns pappor som delade vården av barnen, tog ledigt utan lön eller inbesparad semester/övertider medan kvinnan arbetade men jämlik antal dagar hemma med en baby var för radikal tanke.

Och vi var sällan sjuka eller det märktes ju inte.

Många av oss mammor gick till arbete först när det var lämpligt för barnen eller när ekonomin skrek om tillskott. I daghemmet nära mig fanns nästan bara barn till ensamma mammor. Det gick utmärkt att klara sig med en lön. Behoven var inte oändliga som nu. Många skulle behöva tre löner idag för att gå runt, det visar svenskarna skuldsättning och inköp.

Jag vill inte påstå att det var jämlikt med dagens mått mätt men vi – män och kvinnor – var nog lika värda. I varje fall hörde jag aldrig annat. Med tiden blev vi kvinnor också yrkesarbetande med nyckelbarn och ekonomin tillät en utlandsresa, bil och TV, kanske en sommarstuga eller en större lägenhet.

Idag är det liksom defekt att vara flicka, kvinna och mor. Biologin skall helst inte finnas. Rosa är en farlig färg och mammaövningar med dockor förtryckande. BB tid är bortrationaliserat, amningsfrekvensen går ner, karriär och pensionspoäng ses viktigare än barn. Jag vågar nog påstå efter långt arbete som kurator åt gravida och spädbarnsfamiljer att biologin är oerhört påträngande och att kvinnor är närmare sina späda barn än männen. Att vara gravid är den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha. Vi har delat kropp med en annan människa. Det svider att inte hinna vara mamma. (Det kanske svider att inte hinna vara pappa också men det här inlägget handlar om kvinnor.) Kropp och själ hänger ihop. Hur får man nog av stressen och blir trött? Kvinnor vill mer än de förmår. Arbetet är kanske inte alls den inspirerande platsen som ger stimulans utan bara slit. De flesta är inte mediefolk eller chefer utan undersköterskor och affärsbiträden. Det är kämpigt för alla att släpa ungarna till dagis tidigt på morgonen, missa en del av deras utveckling, ha dem i en stor grupp kanske alltför många timmar som ökar det dåliga samvetet. Det var inte dit man födde barnen till. Många kvinnor trivs med att pyssla om hemmet. Säg vad ni vill men få män hänger upp nya gardiner, köper barnkläder och husgeråd och planerar veckomaten. Jakten på kvinnor är omfattande. De skall göra så mycket och vara jämlika med betoning på lika, speciellt när barnen är små. (Jakten på män finns också men de tycks klara sig bättre – utåt sett).  Att bli sjuk eller bara kraftlös en dag är snarare normalt och mänskligt. Det är kanske inte sjukt men en sjukskrivning ger  rätten att bara vara hemma. Kvinnors biologi kan också ha sin del i saken?

Det är inte OK att vara ”sjuk” för att pyssla hemma, men … det kanske är livet i sig som är sjukt? Vår städerska på jobbet var ”sjuk” regelbundet. Vi anmälde inte henne. Hon tog hela ansvaret hemma med flera barn medan mannen tog bara ansvar för sitt deltidsarbete. Vi borde ha anmält mannen till – ja vart då? Men är hon ett allmänt fenomen? Svenska kvinnor i gruppen 30 till 39 år är mer än dubbelt så mycket sjukskrivna som männen i samma åldrar så mammor med barn födda 2005 skall nu specialgranskas. Vilka kvinnor och vilka sjukdomar  handlar det om? Dagissnuvor? ”Kvinnliga” problem? Täta graviditeter? Män som inte tar sin del av hemmet? Lågutbildade eller välutbildade? Ensamma mödrar?   Kanske ger undersökningen även svar varför män inte är sjuka i samma grad?

Jag tror att det vänder så sakteligen. Det här är kanske sista sucken i att försöka vara mer mamma och ta hand om barn och hem? Såg i TV nyheter att några mammor klagade varför de inte fick ha sina barn i dagis när de var lediga från arbetet. De behövde tiden för sig själva. I min lokaltidning är det en ständig gnäll över att inte få ha barnen i dagis mer än 15 timmar när man är föräldraledig för ett nytt barn. I Frankrike tas orden mor och far ur offentliga handlingar. Det kan vara kränkande! Det kanske närmar sig en tid då kvinnor lägger av att leva som kvinnor och mödrar, blir lika männen, existerar för en karriär med få sjukdagar och höga pensionspoäng, medan barnafödandet sköts av kvinnor som kommer från andra länder och inte än har förkastat det traditionella och den biologiska bestämning som ändå kvinnor har – att föda barn och bli mor.

Att vara både mor och ha yrkesarbete – det borde gå att förverkliga. Med vår livslängd hinner vi både arbeta och vara mammor och förstås pappor. Samhällets värde bestäms av hur vi tar hand om de svagaste – i detta fall barnen och hur vi förhåller oss till varandra. Ja, det bestäms också hur och om vi har demokrati men det är en annan mindre glad historia.