Etikettarkiv: krig

Lugna stunder, krig utanför och några griniga tankar.

Publicerat av

Jag hade en fin påskvecka med besök av barn och ett barnbarn. Vi alla samlades för påskmiddag, fem vuxna och två barn, hund inte att förglömma, grillade och umgicks. Även om Ukraina kom till tals höll vi oss i det som berör våra liv personligen.

Utanför vår lugna bubbla pågick påskkravaller. Får man vara glad när krig pågår både i Världen och på våra egna gator?

Svar: ja.

Totalt ska uppemot 200 personer ha deltagit i upploppen i Skäggetorp i Linköping. Främst unga män, men det finns flera videoklipp som visar hur barn och deras mödrar deltog.

– Barn och mammor kastade stenar tillsammans. Mammorna klappade om barnen och hejade på. Det känns helt absurt. Blandat med de unga männen var det barnfamiljer som deltog. Det är helt galet att man tar med sina barn in i en sån miljö, säger Eva Nemec Nordh, chefsåklagare på Linköping.

Kvinnor och barn förekom även i upploppen i Rinkeby i Stockholm.

Säger inte detta något för våra politiker? I lite djupare mening.

Underskatta inte de muslimska kvinnorna. De är inte alls hjälplösa våp. Precis som alla kvinnor, oavsett religion, har de muslimska kvinnorna en viktig roll i familjen. Inbillningen att Samhället fostrar barnen är så fel. Föräldrar har det första och kanske det sista ordet också.

Socialtjänsten fick in flera orosanmälningar om barn efter kravallerna. Vad tror vi att Socialtjänsten kan göra? Trolla? Hämta alla barnen – till vart? Det pågår även demonstrationer mot Socialtjänstens arbete med uppmuntran från utlandet.

En världsnyhet. Vi är ofta en nyhet i utländsk press.

Flera år har nu gått från fatwan mot Salman Rushdie, 1989. Det var inte många som försvarade hans rätt till yttrandefrihet. Svenska författare teg. De få som protesterade fick gå under jorden. Folk i min närhet tyckte jag var konstig. Försvara någon man inte ens känner! Som säkert sa något elakt! Reaktionerna var fega, till och med förstående mot Iran. Men det kändes som ett steg till något vi inte ville ha i våra liv, regler enligt medeltiden i vårt sekulära samhälle. Jag tror det är en skiljelinje, före och efter Salman Rushdie. Islamister markerade vad vi får säga. Våra politiker har knappt förstått det. Det var och är hot mot vårt sätt att tycka, tänka och skriva. Mot vårt Samhällssystem.

Idag är läget mer öppen konfrontation.

Det senaste var när Paludan sa sig bränna en bok, Koranen. Trupperna mot det samlas. Gatstenar bryts upp. Polisen stenas tills de retirerar. Mammor klappar händerna. De kriminella gängen är glada över deltagare och följare.

Vår egendom som polisbilar eldas upp, kanske en skola och buss också. Svårt att döma någon. Skattebetalare tar notan.

Det behövs inte mycket för att väcka vrede eller bara ge ursäkt till bilbränder.

Jag tycker det är dags att tänka till. Vem trodde att folk ändrar sina preferenser, uppfostran, liv och sina religiösa föreställningar bara genom att passera en gräns? Integration är bara ett ord. Det fungerar inte.Olika civilisationer har alltid kolliderat. Ofta med våld.

Vi förändras inte så lätt. Trots 60 år i Sverige finns det en kristen finne inuti mig. Jag tror inte ens på Gud men principerna sitter fast. Men finnar och svenskar har samma grund i livet – ungefär. Nu mera tror folk jag är från Norrland.

Peter Hammond skrev i sin bok ”Slavery, Terrorism and Islam” om olika stadier, procenttal, för islamisering av länder. Han är kristen så det är hans uppfattning. Men nog känns det som om den utvecklingen han räknar ut är i gång fast snabbare än han beskrev. Sorglig läsning.

Men, våren är här. Körsbären i Kungsträdgården blommar. Idag åkte jag in till den Kungliga Huvudstaden och promenerade under körsbärsträden. Köpte också skor för vandring, en 80 års present. Någon dag måste väl restriktionerna slopas så det blir enklare att resa.

I Humlegården hade en del tiggare bosatt sig på de smått grönskande gräsmattorna. Skräp, madrasser, filtar… Knarkförsäljning var också aktiv i den vackra parken.

Kan vi inte ha en enda park i fred utan skräp och knarkaffärer. Köp knark och billiga stulna varor men klaga inte när våldet når ditt bostadsområde och dina barn blir skjutna.

Världen är ond men…

Publicerat av

Någon sprängde någonting på vändplanen, troligen en molotovcocktail, en finsk uppfinning. Pang som en bomb. En tvåmeters låga brann. Jag reagerade med obehag. Kroppen mindes. Jag som inte var rädd för en puma utanför tältet eller björnar femtio meter från mig fick en usel känsla i magen när lågan brann.

Inget mer hände. Ville de små terroristerna bränna en bil, affär eller sopcontainer som fanns tillgängligt kastade de illa. Nej, vi ringde inte till polis eller brandkår. Lågan slocknade och ett hål uppstod i asfalten men den var redan så gropig och illa skött så det märktes knappt.

Krig finns sparad som en komihåglapp i min minnesbank. Jag ser bilden kristallklar. Ansiktena vridna av rädsla. Strömmen gick i skyddsrummet. Den ångestfyllda tystnaden förvandlades till hörbar skräck. Vissa bad. Andra grät. Bombljuden, eldsvådorna, mörka källare där vi satt hoptryckta väntande på sirenen som släppte ut oss till ljuset för att se vad förlorat var. Denna gång.

Krig formar ens inställning till framtiden, samhället och människorna, kanske hela existensen? Det finns en åtskillnad mellan oss som har varit med i ett krig på något sätt och de som inte har berörts av det. Vi är olika i vårt inre. Vi barn som var hungriga och flydde undan bomberna har en sprucken tillit till Världen. Även om allt ser bra ut finns kroppsminnet som reagerar när någon slänger en hemmatillverkad bomb någon meter från min lägenhet..

Krig i vårt närområde väcker känsla av hot. vem näst. Kanske är det PTS? Kanske kan skadade i kriget aldrig riktigt finna sig till rätta med tillvaron? Tilliten är raserad. Världen är ond men det finns goda undantag. Inte tvärtom.

Jag undrar: hur blir livet för de ukrainska barnen i framtiden? Och – hur blir tillvaron för de ryska ungdomarna när de inser sig tillhöra en kringresande mördargäng? Alla lögner spricker någon gång. Så, vi ska inte underskatta de unga ryssarna. Att förändra Ryssland tar tid. 40 år framåt kanske?

Rädslan som makthavare.

Publicerat av

Fredagen 6. mars 1953 fick jag en läxa som formade min syn på samhällen och politik i vänster – högerskalan. Morgontidningen kom sent fast det var en fredag. Tidningen hade en porträtt på första sidan, svart ram runt och orden: vår gode fader Stalin är död.

Min mor började gråta.

Jag var inte ovetande om kriget och förlusterna, krig var mitt första barndomsminne och min far var skadad. Men Stalin var en icke person, folk höll tyst helt enkelt. Bäst så. Jag blev förbryllad för min mor var inte en gråtmild person.

Vad var gråten för? Var han ändå en god människa, frågade jag. Då fick min mor en hysterisk gråtattack och jag hade svaret. Hon var oerhört lättad.

Jag tror lättnaden var allmän i Finland. Avvikare fanns förstås.

Följaktligen blev ismerna till vänster icke tänkbara för mig. I den flickskolan jag sedan började i fanns inte en person som sa ordet kommunism, socialism och liknande ismer. Vi bad morgonbön i skolan. Vi var de avundsvärda flickorna som kom in i flickskolan efter höga betyg och intagningstest. Skolan kostade både terminsavgift, böcker och skolmat. De flesta hade utbildade föräldrar, grädden av det än krigsskadade samhället. Några var stipendiater, de vars far hade dött i kriget. Jag hade bara en skadad far så jag fick hitta ett arbete för att betala skolavgiften.

Klasskillnaderna var stora och synliga. Vissa elever fördes till skolan av en privatchaufför i en tid då privatbilar var än sällsynta.

Men det fanns ingen synlig avundsjuka. Vi var framtidens hopp och de som skulle ta tag i landets styre och bli de högutbildade som Finland behövde. Det blev ofta så.

Det fanns dock inget annat avundsvärt i mitt liv. De fattiga måste alltid anstränga sig för att nå någonstans. Jag bar ut morgontidningar för att betala skolan. Jag var stolt över att vara självförsörjande vid tolv. Jag visste att livet blev bättre om man arbetade hårt för det.

Idag är jag inte så säker på det. Hur definieras ”bättre” i dagens Värld?

Finland har dock blivit ledande i många frågor. Barn har förstås helt skattefinansierad skola sedan länge. Ingen behöver kliva upp klockan fyra för att bära ut morgontidningar.

Ryssland och Finland har hankat sig fram. Hoten från grannen i öst har inte uteblivit men finnar är tåliga och har eget värde som medborgare. Man trampar inte på dem en gång till.

Mykolaiv i Ukraina

Stalinandan lever dock kvar i Ryssland och hos Putin som vill hellre styra och äga hela forna Sovjetunionen och mer än att vara en av väst uppskattad politiker. Oavsett vad det kostar. Vi kallar honom idag för krigsförbrytare. Det sista bryr han sig inte om. Han är sig själv nog. Hans krigsmakt mal vidare i Ukraina. Till sitt eget slut?

Hoppas kan man alltid.

Kommer någon att gråta vid Putins död? Säkert ett helt folk: Om inte, kommer ett beslut från högre ort över lämplig mängd tårar. Det är Ryssland, med tungt arv från de gamla och de nya tsarerna.. Den avstalinisering som inleddes efter Stalins död har aldrig riktigt slutförts. Svårt att förändra ett stort land där rädslan är en verklig makthavare.

Våren är i gång. Bland bråte kommer det att blomma, även i Ukraina.

PS. Ryssland hotar Finland idag 12 april genom att flytta militärt utrustning mot södra Finlands gräns.

De sköra gränserna för vår civilisation.

Publicerat av
Butja

Frågan om vad är ett civiliserat samhälle har smärtsamt öppnats upp i gen, nu i Ukraina. Vart lägger vi gränsen? Det skrivs mycket om krigsbrott som om krig vore civiliserat och endast vissa mord och bomber olämpliga.

Döda soldater är OK. Är 50 årig kvinnor som cyklar och skjuts acceptabla? Bomba sjukhus där födande kvinnor gömmer sig i källaren? Flyende människor under eldgivning? Sno andras egendom och belöna sig med det? Infrastruktur som är raserad? Din bostad som inte längre finns? Vatten och elektricitet bortsprängt? Dina anhöriga i en sopsäck slängda i en massgrav? Miljoner på flykt?

Är det bara oacceptabelt, ordet som älskas av politiker som en mantra?

Vart går gränsen för civilisation? Finns den? Vad gör vi med dem som inte upprätthåller det minsta av humanitärt beteende? Ja, vi öser vapen till den rätta sidan för någon effektiv makt har vi inte över de andra, Ryssland i detta fall. Vad skiljer en vanlig soldat från en medlem i ett rövargäng som mördar, våldtar, förstör? Uniformen? Medaljen som delas ut? Putin slaktar inte bara ukrainare utan sina egna unga män. Är de då offer eller bara skyldiga?

Är inte krig ett brott mot mänskligheten?

Det värsta måste vara att ta hand om alla döda. Hur identifierar vi liken som ligger på gatorna? I ett mindre samhälle kan det finnas folk som känner igen något, som ens speciella nagellack, men i en storstad? De som är slängda i en sopsäck i massgravar? De vars kropp är sönderskjuten till oigenkännlighet? Hur orkar folk ta hand om allt? Att begrava anständigt sina döda är ett tecken på civilisation.

Är krig det främsta kännetecknet för den här Jorden? Vi kan aldrig hålla sams. Det finns alltid en orsak att döda ”de andra”. Hur stor är risken i procent att vi förstör jorden till en icke beboelig planet jämfört med något som kommer utifrån? Vi är vår värsta fiende, inte Rymden, inte hysterin med covid, inte klimatet som vi inte kan ända som vi vill. Det är vi själva.

Min krigsskadade far sa: bli inte vän med ryssar för du vet inte vem den är. Jag är säker att han led av viss paranoia. Eller inte. Ja undrar, hur blir allt efter Ukraina? Sprids det? Putin har sin narcissistiska dröm om landet från Atlanten till Stilla havet. Han stannar inte innan sista soldaten är död. Även i en begravning bärs kärnvapenkoderna tillgängliga för Putin. (Expressen idag) Eller finns det en punkt då omgivningen får nog?

Än har han stöd av sitt hjärntvättade folk.

Hur har Ryssland tänkt sig att fungera tillsammans med andra länders människor i fortsättningen? Inte alls? De är sig själv nog. De hot Ryssland spyr ut om Finlands kommande NATO ansökan är det samma Ukraina fått utstå. Innan överfallet. Fortsättning följer?

Världen är oerhört osäker. Politikens sammanbrott – igen.

Bild hand: Victim has been identified as 52-year-old Iryna Filkina, an aspiring makeup artist killed on March 5 i Butja. bild från Daily Mail.

PS. Russian lawmaker Vladimir Dzhabarov said this week that it is not likely ’the Finns themselves will sign a card for the destruction of their country’, threatening a repeat of the Ukraine invasion which was sparked in part by its desire to join NATO.

He said: ’If the leadership of Finland goes for it, it will be a strategic mistake.”

’I think it [would be] a terrible tragedy for the entire Finnish people.’