Någon sprängde någonting på vändplanen, troligen en molotovcocktail, en finsk uppfinning. Pang som en bomb. En tvåmeters låga brann. Jag reagerade med obehag. Kroppen mindes. Jag som inte var rädd för en puma utanför tältet eller björnar femtio meter från mig fick en usel känsla i magen när lågan brann.

Inget mer hände. Ville de små terroristerna bränna en bil, affär eller sopcontainer som fanns tillgängligt kastade de illa. Nej, vi ringde inte till polis eller brandkår. Lågan slocknade och ett hål uppstod i asfalten men den var redan så gropig och illa skött så det märktes knappt.

Krig finns sparad som en komihåglapp i min minnesbank. Jag ser bilden kristallklar. Ansiktena vridna av rädsla. Strömmen gick i skyddsrummet. Den ångestfyllda tystnaden förvandlades till hörbar skräck. Vissa bad. Andra grät. Bombljuden, eldsvådorna, mörka källare där vi satt hoptryckta väntande på sirenen som släppte ut oss till ljuset för att se vad förlorat var. Denna gång.

Krig formar ens inställning till framtiden, samhället och människorna, kanske hela existensen? Det finns en åtskillnad mellan oss som har varit med i ett krig på något sätt och de som inte har berörts av det. Vi är olika i vårt inre. Vi barn som var hungriga och flydde undan bomberna har en sprucken tillit till Världen. Även om allt ser bra ut finns kroppsminnet som reagerar när någon slänger en hemmatillverkad bomb någon meter från min lägenhet..

Krig i vårt närområde väcker känsla av hot. vem näst. Kanske är det PTS? Kanske kan skadade i kriget aldrig riktigt finna sig till rätta med tillvaron? Tilliten är raserad. Världen är ond men det finns goda undantag. Inte tvärtom.

Jag undrar: hur blir livet för de ukrainska barnen i framtiden? Och – hur blir tillvaron för de ryska ungdomarna när de inser sig tillhöra en kringresande mördargäng? Alla lögner spricker någon gång. Så, vi ska inte underskatta de unga ryssarna. Att förändra Ryssland tar tid. 40 år framåt kanske?