Etikettarkiv: islam

Den fredliga majoriteten är irrelevant.

Publicerat av

Som född under ett krig har jag grubblat en del om hur och  varför vi valde så katastrofal utveckling. Hur gick min kristne mycket fromme far och sköt fiender han inte visste vilka de var, vad de hette, om de hade barn och fru som väntade hemma? Han belönades med medaljer. Massmord genom krig är skrämmande. Det finns alltid flera orsaker, ursäkter och förklaringar till konflikter, beroende på vilken sida man frågar, för att inte glömma vapenhandlarna. Krig och försvar är en stor ekonomi, den största i världen.

De flesta människor är fredliga. Ändå är krig och terror ständigt närvarande.

Nu blankar jag samma undran från andra som skriver bättre. Jag läste en artikel på Australienska Spectator: ”The peaceful majority are irrelevant”. Är det så att vi ”vanliga” är betydelselösa för tidens gång?

Yes, of the world’s 1.6 billion Muslims, the majority are peaceful, as we all recognise and repeat ad nauseam. But that has little relevance to or impact on the day to day reality of Muslim terrorism.

American journalist, author and anti-Islam activist Brigitte Gabriel: ‘Most Germans were peaceful; the Nazis drew up an agenda and as a result 60 million people died, 14 million in concentration camps, 6 million of them Jews.

Brigitte Gabriel is urging the West to look at Islam with open eyes. She says ‘It is assimilation versus dawa. There is a notion of “cocooning”, by which Islamists tell Muslim families to cocoon their children from Western society. This can’t be allowed to happen.’

Det sistnämnda är ju uppenbart i Sverige. Det poppar upp muslimska friskolor med separerade bönerum för muslimska elever, medan de svenska eleverna anses bli otillbörligt påverkade om de firar skolavslutning i kyrkan. Att separera män och kvinnor i moskén och andra tillställningar är tillåtet medan någon jurist genast påstod att musikfest för bara kvinnor kan vara olaglig på grund av diskriminering.

Så olika ser vi på separation.  Diskriminering är liksom väljbart?

Liberaler ropade under Almedalsveckan om stopp till religiösa friskolor. Men Liberalerna satt i Regeringen i 8 år. Varför gjorde man inget av detta då? Är det enklare ha stora planer i opposition och inte behöva ta ansvar för det?

Så, är vi fredliga bara ovidkommande personer för hela den politiska utvecklingen? Är vi i händerna på teorier som beväpnar sig med ord och vapen? Struntar vi att kritiskt granska när politiker och mediepersonligheter pådyvlar sina idéer på oss? Är vi för eftergivna?

Vem sätter sig i motvärn mot ideologier som vill kontrollera våra liv? Hur kan vi skilja det onda från det goda? För att ta det mest aktuella: varför missar politiker  kopplingen mellan islamiska fundamentalister och det fundamentala i islam?

Islam har en mission. Det har inte vi kristna längre.

Islam, nazismen och kommunismen har många gemensamma kännetecken. Alla vill ha ett samhälle styrt av en ”ren” lära, kontroll över vårt beteende och ideologin genomsyrar alla aspekter i livet. I slutet finns det fulländade samhället. Jag tvivlar på att ens dagens vänsterungdom vill ha så reglerat liv även om de skriker i demonstrationer. En plakat är inte levnadssätt. En Twitterrad gör ingen renlärig. Ett pappershjärta bringar inte kärlek.

De förändringar i befolkningen som sker i Europa kommer att ha stor, om inte avgörande betydelse för vår kultur, ekonomi och våra liv. EU tycker att vi har ansvar för Afrikas arbetslösa och Mellanösterns krigsdrabbade, ja alla som vill ha bättre liv. Visst, det är bra att ha medlidande och hjälpa, men inga frågor ställs om slutresultat. Aldrig hör vi om kulturella krockar. Inte om varje lands eget ansvar för sin befolkning.

Är syftet att förändra Europa till mångkulturellt stridsfält?

Vissa länder stretar mot EU överhet, de vägrar blankt. Kanske för att de har gamla minnen från en ockupation? Zoltan Balog, Ungerns minister för mänskliga resurser, säger följande:

”Islam är en stor kultur och religion, vilken vi måste respektera, men Europa har en annan identitet, och det är tydligt att dessa två kulturer inte är kapabla till att samexistera utan konflikter… Den största skillnaden är att i Europa har politik och religion blivit åtskilda från varandra, men i islams fall är det religionen som bestämmer politiken”.

Ungern vägrar gå med på EU s krav att ta mot invandrare.  Muslimska invandrare. De anser att den kulturen inte kan anpassa sig till den ungerska. Det samma sker  i Polen som har minnen från kommunismens tid.

En annan person som höll tal i Warszawa nyligen sa:

The fundamental question of our time is whether the West has the will to survive. Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it? We can have the largest economies and the most lethal weapons anywhere on Earth, but if we do not have strong families and strong values, then we will be weak and we will not survive.

Vi kommer inte att överleva?

Det var USA s president Trump, den svenska medians mest älskade hatobjekt. (Senior policy adviser Stephen Miller är hans talskrivare.) Men Trump pratar gärna själv från hjärtat oavsett hur bra det blir för han är ju ingen politiker.

Vi ser redan hur illa det fungerar att flytta andra starka kulturer till rakt motsatta och tro att de kan leva ihop i harmonisk enhet. Det fungerar inte. Det har aldrig fungerat.  Det kommer aldrig att fungera. Så är livet och mänskligheten. Vi är bara olika klaner, stora och små. Vi vill ha våra liv intakt. Det är få som byter ut sin kultur. Att äta kebab, dansa salsa, ha afrofrisyr eller resa utomlands blir man inte mångkulturell av likaså blir man inte svensk om man åker tunnelbana som någon påstod. Lite mer krävs för det. Att flytta bagaget ändrar inte innehållet.

Är vi på väg mot en total förändring av vår europeiska kultur eftersom vi är den svagare parten? Vi kan inte freda våra gränser. En stark tro som omfattar hela samhällsordningen är alltid överlägsen politiker och folk med tolerant linje. Borde vi ta lärdom från andra länder som islamiserats? Kan vi kräva att  vårt lands regler och sed gäller här? Bör vi göra som Östeuropa, Visegrádländer, och stänga gränsen?

Bör vi bli mer intoleranta?

Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society… then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them… We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant. (Karl Popper)

Till sist vill jag citera en person jag inte hade en ringaste aning om vem han är utan att kolla på Wikipedia. Illa. Uffe Hansen:

De partier som inte ens erkänner att vi finns som folk, som lättvindigt avfärdar allt svenskt som barbari saknar trovärdighet, de kan inte ens försvara vår nationalstat. Hur ska dessa politiker kunna försvara den europeiska civilisationen?

Skall vi försvara vår civilisation? Det är som det heter en bra fråga. Det kanske inte är ens politikernas mening att behålla något vi har idag utan de syftar till att forma det nya gränslösa utopiska samhället med spruckna nationer,  stora arbetslösa skaror och effekter därav?

Frågan är varför?

People will come together and show love.

Publicerat av

They will not succeed, ropar alla. Men, har inte terrorister gjort det redan? Lyckats? Skall vi ignorera förlusterna? Många har förlorat sina anhöriga, människor man älskade, barn man inte får se växa upp. Förluster som aldrig går ur minnet. Några lever gömda under beskydd när de råkade misshaga islam. Många är faktiskt rädda. Det hjälper inte att ropa att terrorister aldrig kommer att vinna. Vi tänker inte så stort som slutgiltiga vinster eller förluster, vi tänker på dagen och det som drabbade oss.

Förakta inte sorgen och vreden. Det vi har förlorat får vi inte åter.

Det hjälper inte att ropa kärlek. Hur än vi lägger blommor och tänder ljus på mordplatser kryper oron närmare vid varje dåd. Vad är det för människor som så lättvindigt ta livet av andra?

De flesta vågar inte säga något elakt om islam. Oron för rasiststämpel kan vara större än oron för livet. Så illa är det med oss. Vi skiljer noga islam och terrorister – de vilseförda – som mördar i islams namn. Vi är inte rasister. Vi omhuldar alla. Orden: Koranen 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”, är ju bara gamla ord. De är inte allvar menat.

Vi till och med hyllar terrorister, döda och levande. Gamla kommunister kan pryda väggarna. Mein Kampf säljs åter även i Tyskland. IS terrorister myser med kattungar på Internet med syftet att förföra tjejer. Olika radikala talare gästar Sverige. Även politiker hyllar, öppet eller i smyg. Nyss demonstrerade Ulvskog för befrielse av Marwan Barghouti som hör till Fatahs beväpnade gren. Dömd för flera mord till livstids fängelse flera gånger om.  Ulvskog tycker att dömd terrorist skall få stöd. Så kan man tycka privat. Ulvskog är EU-parlamentariker och representerar Sverige.

I tonåren beundrare man kanske de tuffa, spännande grabbarna. Sedan växte man upp. Vissa växer aldrig upp. De farliga grabbarna förblir spännande. Det finns alltid  stödtrupper för terrorister.

Median förnekar sig inte heller:

”Rasister som försöker utnyttja terrordåd för att sprida intolerans är nog det vidrigaste som finns. Skäms”, skriver Aftonbladets Anders Lindberg på Twitter efter Manchesterattacken där barn var målet.

Han bör skämmas. Rasister? Just nu känner jag stor intolerans mot terrorister även om jag inte kände någon som dog.

Kaoset i Mellanöstern tar inte bara livet av folk utan raserar möjligheterna till liv. Läget är inte ljust för IS Kalifatet just nu. Men när IS fästen faller sprids folk till världen och de tar ideologin med sig.  Deras ideologi är oerhört stark, lik talibaner i Afghanistan vi har försökt utrota åratals poppar de upp som råttor från hålen. De terrorister vi har kunskap om handskas vi i Sverige med silkesvantar. Vi tror att när vi är snälla blir alla snälla. Snällhet smittar av sig, inte ondska. Så enkelspåriga är vi. Det är som om politikerkåren, sjuklövern, hade drabbats av Stockholmssyndromet som beskrivs med att välja förövarens sida, med kärleksord i släptåget. En politiker som inte har valt den sidan är rasist. Det hörs lite andra toner ibland, men de som vänder kappan efter väljarvinden är inte tillförlitliga.

Nu  drabbas britterna av terror igen, nyss vi. Manchester visar kärlek, som vi gjorde. ”But this city is really resilient and people will come together and show love,” skriver någon på Twitter. Det är nästan outhärdligt.

Det räcker inte med kärlek. Det räcker inte med blommor till fienden. Jag vet inte vad som skulle räcka.

Har Europa inte nått en vändpunkt länge sedan? En punkt då vi måste erkänna att de muslimer som hyllar våld mot oss kristna och judar hör inte till vårt demokratiska samhälle? Borde vi inte  visa en smula intolerans mot en religion som förtrycker inte bara sina egna kvinnor utan andra troende och uppmuntrar till mord på oss? Borde vi inte få hata dem som anser sig ha rätt att spränga våra barn i bitar?

Terroroffer: Saffie-Rose Roussos

Frågan är hur vänder vi det nedförsbacke vi snabbt rutschar i? Är det inte för sent? Hur skulle vi rent praktiskt rensa de områden vi redan överlåtit till klansamhällen och deras regler? När inte ens polisen vill åka dit utan förstärkning? När vi lugnt låter barn skolas in i det tudelade samhället med hjälp av en medeltida religion även i skolan? När våra kvinnliga politiker hukar sig genast med sjalar och långa kappor när de besöker muslimska länder?

Är det Europas svanesång vi sjunger med blommor i handen?

Varför kommer inte Påskharen – om religiöst förtryck.

Publicerat av

Min dotter studerade i USA och  bodde under tiden hos en religiös familj. När Påsken kom frågade deras små barn: ” Varför kommer inte påskharen till oss?” Jag antar att de var oroliga över sitt eget varande. Har vi varit elaka? Är det därför påskharen kommer till andra barn med godis, men inte till oss? Föräldrarna ansåg inte att Påskharen var en lämplig tradition. Ett kortvarigt trauma för barnen men flera sådana är som en brännmärkning. Du är utanför. Du straffas.

Eller: i vår egen enklav följer vi våra regler. Håll dig borta från det övriga samhället.

Att leva under strikt religiös fostran när samhället i övrigt lever annorlunda är ett slags schizofren tillstånd. Verkligheten ute är förbjudet, i alla fall rejält krympt, men man måste existera där. Det som lärs ut hemma och i någon religiös lokal är den enda rätta. Det finns inga nyanser.  Livet kolliderar ständigt. Jag tar ett exempel. I mitt strikt religiösa barndomshem var söndagen och förstås hela Påsken helgad till Kristus vilket innebar att jag bara fick hålla mig stilla, inte vara ute, även läxor utöver kristendom uppfattades som olämpligt. Jag skulle läsa Bibeln, gå i kyrkan och bönemöten. Mina skolkamrater var ute eller roade sig med något.

Jag mötte dock inget fördömande när jag  som myndig tog avstånd från religion. Ingen kastade ut mig från balkongen fast jag hade en pojkvän som inte gick i kyrkan. Religion var kärleksfull och förlåtande, men reglerad. Min mor bad för mig. Mina syskon anpassade sig och deras barn bröt sedan ut, men bara lagom. Än slutar de mejlen med ”prisa Jesus” och ”halleluja”.

Det var på den tiden då kristendom var grunden i samhället. Idag är religion närapå avskaffad för oss svenskar. Kyrkans medlemmar minskar som aldrig förr, delvis beroende på att kyrkan är oklar med sin tro. Samhället motverkar kristendom i skolan, men ger smått efter för islams regler.  Islams påverkan  är synlig med beslöjade kvinnor och flickor, även i skolan.

Nu kommer Påsken och dessa beslöjade småflickor är ju bara som påskkärringar, ingen fara alls.

Vad blir man när uppfostran gör en till avvikare? Inga julklappar, ingen Påskhare, inga fel sorts pojkvänner, inte att ens låta håret fladdra i vinden. I islamsk bön är kvinnan inte värdig att be bredvid sin make, far eller bror utan religionen trycker kvinnan bakom en skärm. Det kanske låter oskyldigt? Kvinnor behöver ju inte ligga på marken och be. Förtryck kläs ofta i termer om omsorg och skydd.

Att vara troende kan vara underbart. Man har någonting att hämta stöd och tröst av vid svåra stunder och glädje vid de goda. De fejkreligiösa går gärna till kyrkan vid högtider och tänder ljus vid sorg.  En del politiker gjorde nyss detta efter terrorattacken. Men att leva under religiös förtryck är förfärligt. Det ser vi i TV och läser i världens tidningar varje dag. I länder som Syrien, Pakistan, Afghanistan, Saudiarabien, Nigeria … flera, pågår det islamiska tyranniet varje dag. I alla fall skyller man på tron, Koranen, den valda islamuppfattningen som enda rätta. Det är inte lätt för oss att se det goda i en sådan samhällsordning.

Islam är ett samhällssystem som styr varje sak i ditt liv om du vill följa det rätt. Ibland är det fråga om liv eller död.

I dagarna har vi drabbats av terrorattack. Koranen förmanar i 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”. Jag hoppas det är rätt återgivet, det är åratals sedan jag läste Koranen. Dess tolkning är dock en daglig nyhet. Vi har åter fått smaka det i form av terror, nu på Drottninggatan.

I förhör har Rakhmat Akilov, eller vad han nu heter, sagt att han är nöjd med det han gjort, kört över folk på gatan. Vidare har han förklarat att han har uppnått det han skulle uppnå. Han hade kört på de otrogna. Otrogna. Känn på det ordet. Låter som ett giftermål där vi bedrog vår partner. Han påstå sig ha fått order från IS. Ungefär som att beställa något per Internet i en nät shop.

Nu styr eftertanken Regeringen och politikerna och löften om förbättring är i gång. Men mobbningen av SD pågår. Oro för dem kan vara större än oron för terrorister. Även V är en stund på avbytarbänken. Samarbete lyser med sin frånvaro på farans stund. Dessa är de politiker vi lämnade landets styre åt. Jag har svårt att få tilltro till dem.

Det är dags att agera. Det handlar mer än om en terrorattack, det handlar om vår framtid i vårt land. Att de som är utvisade på papper skall utvisas och omgående borde vara självklart. Men det handlar om så mycket mer. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vårt samhälle har varit framgångsrik och haft sunda regler. Idag känns det inte så.

Vi har gett lillfingret och förlorade handen. Vi avskaffar sakta det som har fungerat, det demokratiska samhället med friheter inskrivna i lagen, jämlikhet mellan män och kvinnor och likvärdig skolgång som grund för alla medborgare. Nu låter vi barnen skolas in i den muslimska särskiljande kulturen, även i skolan. Pojkar och flickor behandlas olika. Kvinnors liv är reglerat. Moskéer bygg och där predikar man mot de otrogna. Det bildas samhällen i samhället. Terrorister reser ut och in. Vi är tillåtande. Bara man är givmild nog blir alla snälla är terrorbekämpningens devis.

Det känns som om svenska folkets intressen är  lättviktiga i politikers ögon. Svenska medborgare är ointressanta när politiker vill vara godast i hela världen. Bäst.  Snällast. Följa de som skriker högst.  Medborgerliga rättigheter och demokrati har kastats iväg med ordet multikulturell samhälle, vilket aldrig har fungerat i något land.

Återgå till det normala, säger polisen snällt i TV. Polisen som just nu har ett stort  skäligt förtroende bland folket. Vilket är det normala idag? Kärlek, ropar andra. Vi ska vinna kriget med kärlek. Det är en omöjlighet för fienden vill inte älska oss.

Det räcker inte med kärlek. Det är naivt.

Men, ha en bra Påsk. Ägna dock en stund åt ursprunget, Jesus död på korset och dess innebörd. Jesus lär ha varit en storartad historisk person vars medlemsklubb har överlevt många strider. Kanske även nu?

Ansvar är årets ord – eller inte?

Publicerat av
map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte om du inte får redigt betalt.

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

”Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan