Etikettarkiv: internet

SJ? Hur var det SJ visan ljöd och något om de försvinnande kontanterna.

Publicerat av

Så var det dags att åka till fjällen. Jag tog tåget som stannade i startpunkten på min vandring. Det tåget var bara 45 minuter försenad. Så, jag klagade inte. Mina tidigare tågresor har haft förseningar på 3, 8, 13 timmar. Jag började föredra flyget när jag åkte till barnbarnen på grund av priset och pålitligheten men till fjällen åker jag med gastuber och inga flyglinjer finns att tillgå.

En fjällvandrare som jag utan klar plan över vandringen vet inte när man åker hem, det beror på vädret och lusten. Så jag hade ingen returbiljett. Jag avslutade i Kvikkjokk. Buss till Murjek gick bra, de tar betalt i bussen per kortläsare. Men busstation i Jokkmokk som länge sedan sålde biljetter är stängt. Murjek är en stillsam ort utan biljettförsäljning, inte ens en kopp kaffe gick att få på en lördag. Förr sålde tåget biljetter. Tåg säljer inga biljetter nu mera. Internet? Hade ingen som helst lust att ge ut mina kortuppgifter på Jokkmokks eller bussens öppna Wifi som dessutom bröts hela tiden. Annat vägrade att fungera så länge att ens SJ appen hann laddas.

Jag var inte den enda väntande utan en tågbiljett.

Nu spelade biljetten ingen roll för det kom inga tåg. Olycka? Efter 4 timmar dök en buss upp och chauffören frågade inte efter våra biljetter utan föste in alla som väntade. Boden nästa. Jag ringde inte anhöriga för biljettköp. Jag trodde mig kunna köpa en biljett i Boden.

Automaten som fanns förr i Boden var borttagen för det var inte lönsam nog. Jag tog en fika och kafékillen sa att alla tåg var inställda eller fulla på grund av en olycka och inga biljetter gick att köpa annat än på Internet. Jag kunde ta bussen till Luleå och sedan vidare mot söder. Buss gick att betala just i bussen.

Innan jag hade fikat färdig kom han igen och sa till mig att Norrtåg sätter in ett extra tåg och man kan betala i tåget.

Jag var inte den enda som tacksamt hoppade på Norrtåget.

Fina tåg. Plats för bagage, barnvagnar och cyklar. Cyklar, som inte går att frakta på SJ om de inte är ihop packade i mindre delar. Bekväma stolar. Rena, snygga toaletter. Och som sagt, det tog en minut av konduktörens tid att ta betalt av mig.

Det är Internet som gäller mer och mer, även för samhällsservice vi gemensamt betalar. Den personliga kundtjänsten är borta eller på fallrepet. Personer som inte planerar sina resor skall inte åka SJ tåg. Personer som inte än har Internet får anlita någon annan. De fina gamla tågstationer vi hade förr i tiden och vilka nu signalerar SJs förfall är skräpiga, slitna byggnader utan den minsta service annat än privatdriven kafé där ägaren tagit på sig uppgiften att försöka hjälpa strandsatta.

Boden tågstation, interiör

Jag har ett förslag. Tåg bör ha en automat i en av tågvagnarna. Vagnen kan vara märkt med en skylt så de biljettlösa kan kliva på där.

Men jag undrar dock en sak. Under de tre gånger jag har åkt tåg den senaste tiden har det inte skett någon biljettkontroll. Behövs det en biljett? Är vi bevakade på något annat sätt? Hur vet SJ att jag som köpte en pensionärsbiljett är verkligen en gamling om ingen biljettkontroll sker? Är kontroll bortrationaliserad det också?

Jag irriterar mig också lite på det ökande antalet affärer som inte tar mot kontanter, även om jag för det mesta betalar med kort. Att betala några tior per kort lär kosta det dubbla för affären. Jag kan ha en viss förståelse för det på grund av rånrisk och att kassor inte behöver räkna det inbetalda när de stänger. Däremot har jag föga förståelse för att banker är utan fysiska pengar. Är det förenkling av verksamheten eller rånrisk där också? Jag frågade en gång banken varför de hade inga pengar. Svaret var att de ville arbeta med rådgivning. Uttagsautomaterna ligger också i riskzonen. Gynna din! Ta ut lite kontanter!

Barn lär sig inte pengarnas värde när deras veckopeng är  siffror i mobilen, inte i sedlar och mynt och inga sparbössor töms länge för eget sparande. Det kanske inte är så märkligt att år 2018 hade 9 845 personer mellan 18 och 20 år obetalda räkningar hos Kronofogden och då var inte än hela året inräknat.

Kanske var inte en sparbössa som present för ett barn så dum idé? Kanske borde SJ lämna drömmarna om höghastighetståg och rusta upp det som finns och ge en möjlighet att ta tåget – oavsett vart man kliver på.

Läs:Sångtext av Stefan Demert: Till SJ. Alltid aktuellt.

https://www.musixmatch.com/lyrics/Stefan-Demert/Till-SJ

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget?

Publicerat av

När jag satt fast med ett ärende så illa att jag inte kom  på hur patienten och jag kunde gå vidare lämnade jag en lapp till sekreteraren där det stod ”är uppe och går”.

Jag tog mig  högst upp i det stora sjukhuset och började gå från ena ändan till den andra tills ärendet hade klarnat upp. Jag tänkte inte. Jag försökte liksom tömma huvudet och vara så utan tankar det gick. Jag vet ju att det inte går utan spillror av grubbel cirkulerar runt i hjärnan utan mening.

Jag fick en lösning som från ingenstans. Genom att inte fundera så mycket och inte stressa fick hjärnan arbeta i fred. Allt finns där, bara om vi har lite tålamod.

Jag antar att idag kastar man sig över Internet för att söka hjälp och få lösningar från andra. Internet har förändrat vår tillvaro, på gott och ont.

Nu sitter jag och skriver på min laptop, TV är på och jag följer programmet lite slött. Samtidigt äter jag. Jag har svårt att göra en sak i taget. Jag har alltid varit sådan, även före Internet. För att undvika kollaps har jag använt naturen som stress reducerade genom att gå hem från arbetet via skogen i stället per pendel eller buss. Sedan tillkommer den nästan obligatoriska vandringen per år. Nu kan jag gå så mycket jag vill, en fördel med att vara pensionär på riktigt, inte en vårdare av en anhörig som jag var i nära sju år.

Förr sa man att det var typiskt för kvinnor att göra flera saker samtidigt men sådant får man väl inte påstå idag. Eller piloter. Gilla att köra ett fordon och ha alla sinnen igång hela tiden är en förutsättning för arbetet, sa en flygkapten. Idag är de flesta ungar ”flera saker i taget människor”  när mobilen är på för jämnan men man måste ibland äta, kanske gå till toan, vara i skolan, göra en läxa, träffa kompisar vilka också sitter fast i rutan eller finna sig i att svara till någon förälder medan SMS, Youtube, spel och influenser pågår på skärmen. Eller stå ut att läraren försöker besegra det pågående i mobilen.

Skolan kämpar mot mobilen. Kunskapen finns i en liten ruta inte i lärarens undervisning eller böckernas sidor. Politiker planerar mobilförbud i skolan samtidigt som vissa skolor och daghem slopar papper och penna och använder Ipad i stället. Förmågan att skriva ligger i farozonen. ja, det finns skolor där mobilen låses in i skåpet och tas ut efter skolan. Eller vid någon extra mobilundervisning kanske.

Att leva genom andra eller i en fantasi på en skärm är nog omfattande idag. Att alltid ha musik i öronen är också vanligt, oavsett om man lyssnar på det egentligen.

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget? Överbelastar och stressar vi hjärnan ständigt med en massa skräp som inte utvecklar oss och vars värde är förbi på en minut? Många ungdomar är deprimerade idag sägs det. Inte så märkligt. Samtidigt som Internet har öppnat världen för oss har det gjort många liv defekta. Man har inte det rätta hotta livet med många gilla som alla andra verkar ha. Påverkan på barn är stor utifrån, ibland med svåra frågor som Internet inte kan avhjälpa. Föräldrar kan sällan ersättas av mobil och definitivt inte det som kallas uppfostran.

Jag läste någonstans att barn som har 400 eller fler böcker hemma blir de smarta barnen. Kan en mobil ersätta det? Knappast, det är för fragmentariskt i jämförelse med en bok. En bok tar tid. I mobilen pågår det snabba rycket.

Oavsett vad olika undersökningar påstår att skärmtid minsann inte är farligt utan föräldrar bara gnäller stjäl mobilen barnens liv. Det är ingen motion när man går hem med ögonen på rutan. Sömnen påverkas när mobilen är på ständigt. Synen hos barnen har försämrats sägs det. Kanske också förmågan att själv välja och dra slutsatser av det som pågår? Barnvakt idag är inte en tonåring i behov av extra pengar utan Ipad nog i  många fall.

Allt har en gräns mellan det goda och det dåliga, även Internet.

Jag tror att barn behöver vara fria från mobilen ibland. Uppleva annat, kanske bara sig själv. Men föräldrar är likadana. Att se en familj ute eller på restaurang alla stirrande på mobilen är tragiskt. Är det en bild av sammanhållning eller ensamhet?

Jag läste att en hotad person som var förbjuden att ha en mobil hade en attrapp i handen för att inte avvika från omgivningen. Sitter jag i Pendeln är jag oftast den enda som inte håller i en mobil. Har mobilen blivit en förlängning av oss? Eller nallebjörn kanske?

Men det är svårt att klara sig utan den Internetbaserade tekniken. Företag skickar inte ut information per papper längre utan man får gå till Internet.  Bankärenden i en tid vi inte har en bank med pengar längre. Arbete sker per dator och Internet. Handla. Köpa en biljett. Leta information. Meddela anhöriga. Blogga. Deklarera. Och det omöjliga att trycka rätt  alternativ per telefon när man försöker nå sjukvård eller annat samhällsservice.  Det papperslösa samhället där morgontidningen har bytts mot en datorruta är här, obevekligen. Gud bevare oss från stora strömavbrott eller sabotage!

Förra året var jag ute på en lång vandring, Pacific Crest Trail, och utanför allt som pågick någonstans ute i världen i 160 dagar. Jag var ovetande – nästan – om allt utanför. Några gånger såg jag på TV, mest amerikansk debatt. Sedan rasslade världen till med 58 meddelanden – mestadels skräp –  till mobilen som hastigt fick liv när jag kom till en storstad. Jag var åter i takt med den fyrkantiga rutan som styr så mycket av våra liv idag.

Men – vad gnäller jag på egentligen? Det första jag gör på morgonen är att sätta på datorn. Är  inte jag också beroende?

Har Internet stulit våra barn?

Publicerat av

Kan jag gå nu, sa barnet när vi bakade kakor till Julen. Kakorna var i ugnen.  Okej då, sa jag fast jag ville säga nej, du gör färdigt. Internet drog. Det spel hon spelade innan baket var mer spännande än att baka kakor.

Baka kakor har vi gjort så många gånger. Den fantasivärlden hon byggde på Internet var en nyare upplevelse. När kakorna var färdiga satt jag mig med henne för att se vad var så spännande att det gick före julbaket.

Hon hade byggt ett hus med en katt som gick omkring, en kvinna bodde i huset, barn kom från skolan, trädgård… det var ett fint bygge.  Nu styrde hon händelserna i huset. Inget julbak dock. Det var ett fantastisk bygge.

Som mormor blir man tämligen obehövlig i att sysselsätta barn som hunnit bli över tio år. Någonstans där ökar användningen av digitala medier. Internet fixar innehållet. Man blir snabbt en som ser till att hemmet fungerar, tvätten fixas, huset dammsugs, mat lagas, i tid till skolan, ett slags ”ha koll” person. Tiden då man gjorde roliga saker som julpyssel tillsammans med barnbarnen försvann ungefär efter tioårsåldern. Lägg till  läxor och aktiviteter flera kvällar i veckan utanför hemmet så blir det inte mycket tid över, varken för kakor eller Internet.

Man är inte så rolig längre. Internet har slagit ut oss gamla.

Kanske har flytten från mormor till Internet skett  ännu tidigare för andra? Nu under jultiden ser man flera äldre gå ut med barn som ser ut att vara barnbarn. Barnet håller i en mobil och stirrar i rutan medan den medföljande äldre försöker säga något. Bäst att bli intresserad i vad som händer i mobilen? Annars är man väl ute?

Jag är inte riktigt förtjust i barndomsupplevelser som sker per Internet. Den magiska rutan stjäl våra barn. När man väl släpper in barnen i Internetvärlden blir det som en drog, svår att avbryta. Forskare säger att Internet stimulerar samma punkter i vår hjärna som droger. Inte märkligt att vissa inte kan avbryta spelandet. Internetmissbruk är nu mera klassad som vårdbehov.

Vi outsourcar vårt minne till en hårddisk. Hur påverkar det vår förmåga att minnas och sortera information? Blir vi dummare fast informationsmängden borde spå annat?

Det finns en massa kunskap på nätet, inte bara skräp. Det är som en jättestor uppslagsbok. Frågan är vad och hur barnen väljer? Youtube med kändisar? Till min glädje insåg jag att mina barnbarn är som svampar. De suger åt sig information. Frågan är om de i den åldern kan sortera ut det falska, de för dagen ”rätta åsikterna”, utsagor avsedd att påverka? Snopet var de i alla fall att få veta vissa saker som i svensk press presenterades som sanning medan de inte stämde med verkligheten, alls. Inte när man började vidga sina vyer med utländsk press.

Va?! Median ljuger!

Ja, massmedian har sin agenda. Det har också mormödrar.

Att bara surfa på Internet skapar inga minnen.

Publicerat av

Så här på Nobeltider tänker nog många varför vissa är så smarta och vi andra bara medelmåttiga om ens det. Vad har de för hjärnor? Den som är lärare eller har varit det skulle säga att somliga är faktiskt intelligentare än andra men det anses nog förtryckande i vår PK värld. Även våra minnen är olika. Jag minns och lyfter upp annat än mina barn från deras barndom och min mor kom ihåg saker jag helst velat glömma och annat jag glömt fast det var värt att bevara. Inte bara vår förmåga att lösa svåra uppgifter är olika utan hur vi tolkar det som har hänt.

Hur vi ser på det som har hänt? Som en positiv dröm? Vi är ofta mer positiva än det var i verkligheten, vi tolkar uppåt. Vad skulle hända om vi såg mer realistiskt på det förflutna?
– Kanske skulle vi vara deprimerade. Det finns studier som visar att deprimerade personer har en mer realistisk syn på det som har inträffat än andra.

Detta säger hjärnforskaren Pontus Wasling, som är specialiserad på minnets minsta beståndsdelar, synapserna. De är nervcellernas kopplingsstationer och en förutsättning för att allt vi upplever bearbetas och kopplas till tidigare upplevelser. Ja, han fick inget Nobelpris, men har gett ut en bok: ”Minnet fram och tillbaka”.

Vi alla har ju massor av ”dåliga” minnen som sitter lik klister. En del använder år i terapi för att försöka bli av med minnena.  Det kan vara övergrepp, orättvisor och tunga förluster, må dåligt på något sätt, feltolkningar eller krigsminnen vilka är vanliga igen, som vi inte blir av med hur än vi pratar om det eller undertrycker minnena. Vad än jag vill göra med mina minnen, sitter de kvar. De roliga och mera flyktiga händelserna försvinner fortare.

Vi har också vanan att försköna våra minnen. Skolbetygen var bättre, barnen snällare och semestern härligare när vi plockar fram våra minnen. Tänk bara på skrytet på Facebook. Hur mycket är riktigt sant? Om vi inte gjorde så vore livet ju fattigare, eller? Varför skulle jag komma ihåg något dumt av mina barn? De är ju de bästa som hänt mig. Att vara helt realistisk i livet vore förödande. Om livet är utan toppar, lyckokänslor, segrar och utan mening kan vi inte orka leva om vi inte dövar ner oss med droger, lagliga eller olagliga. Mina patienter hade alla oerhört tunga minnen. Det var inte lätt att vända depressionen till mer normal nivå utan droger. Inte heller var det enkelt att rubba deras tro att de var alldeles kapabla att klara av moderskap utan kunskap, stöd och resurser. Det är svårt att erkänna sin oförmåga och be hjälp, det tar tid att lita på någon när det inte finns tillit till världen.

Hjärnan skulle nog behöva glömma snabbt vissa saker men andra kräver repetering. Idag skippar många skolbarn det som upplevs tjatigt: repetera. Det är så vi lär oss och gör en grund till ”jag vet att” som sedan leder till mera praktisk kunskap ”jag vet hur”. Utan det ena blir det inget av det andra.  Många tror att Internet löser våra kunskapsproblem. Det är bara att söka. När jag tog ECDL kortet fick vi lära oss att söka. Jag tog ett ämne som var mig bekant och de första sidorna hade garanterat fel information. När jag gick i skolan, i den gamla pluggskolan, sa läraren att gånger tabell var grundläggande för matematik. Vi skulle kunna det till den grad att om hon väckte oss mitt i natten skulle vi ge rätt svar till 7 x 8 eller vad än hon frågade. Då räckte den rika flickan i klassen upp handen och sa att hans far hade köpt en räknesnurra till henne så hon kunde räkna om det behövdes. Idag ropar hela klassen IPad och Google!

Det räcker inte med Internet för att utveckla minnet men det kan vara till hjälp att lära sig mer. Men det kan räcka med en enda händelse för att plåga oss resten av livet om vi inte lär oss acceptans. Människan är anpassningsbar även om vrede över missat liv ibland angriper en. Sinnesrobönen är bra på att repetera ibland.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Reinhold Niebuhr 1926

Bild: det moderna barnet lär sig hur man borstar tänderna med hjälp av katten på Internet.