När jag ser på bilder av Kim Jong– un bland barn tänker jag på Stalin, han visade sig också som landsfader med barn. Och Hitler. Ja, det finns även andra härskare som har barn som rekvisita. Men sedan kom jag – helt irrationellt – att tänka på Justin Bieber.

I princip är ju idoldyrkarna lika, de gråtande skrikande massorna som omger Justin Bieber eller Kim Jong-un. De har drabbats av lycka. Lyckan att vidröra sin idol. Eller få ett ord att bära med sig i livet. En idol är oantastbar – för ett tag.

Men Bieber kräver inga löften att stå bi ändå till döden. Han vet att de skrikande massorna springer efter någon annan en dag. Några entusiaster står kvar men han får leva på minnena, sina sparade pengar eller skaffa sig ett annat arbete, en musiklärare eller producent, politiker eller … möjligheterna är många.

Medan hans koreanska idolkompis måste hålla sig uppe i rankningen, öka sin magi och hålla ihop folket med ett yttre hot och generalerna nöjda med större bomber. Han blev diktator, inte basketspelare eller musikalproducent. Hade han något val? Han var ju född i den positionen, inpräntad utan alternativ. Fyller han inte diktatormallen blir han avpolletterad, med hårda medel. Kan se rubriken: förgiftad av de amerikanska imperialisterna.

Behöver vi idoler? Kanske behovet att ha en upphöjd ouppnåelig figur att se upp till är inpräntad i vår arvsmassa? Jesus, Allah, Buddha, popstjärnor, tyranner, kungar … ja de sistnämnda ligger i strykklass nu mera. Vad har vi för idoler i Sverige? Vi som inte tillber någon Gud? Finns det någon att se upp till – på allvar?

Världen håller andan när Kim Jong-un hotar med helvetets eld. Kanske borde vi skicka en delegation av popstjärnor och basketspelare i stället amerikanska politiker som bara upprepar samma mantra? Psy? Bieber? Dennis Rodman? ”Magic” Johnson? Fler? Föreslå gärna, jag har passerat popåldern och har 0 kunskap om basket.