Etikettarkiv: film

Ropet från ödemarken – om vår längtan bort.

Publicerat av

Jag har varit på bio och sett ”Wild”. När jag var ung gick jag alltid på bio på min lediga dag, ibland såg jag två filmer om dagen. Sedan satt jag med mina vänner på ett café och analyserade filmen från varje synvinkel som spelet, skådespelarna, foton, budskapet, det osynliga, vår egen uppfattning, fel och brister. Det var mer ord och mindre action på den tiden, inga fantastiska effekter heller. Bio hör inte till vanligheter nu mera eftersom jag behöver någon som kan hålla min gubbe sällskap under tiden, utan film ses på DVD eller i TV.  Men idag hann jag gå på bio när avlösaren var ett längre pass hemma hos oss. Det var filmen Wild, en 100 dagars vandring Pacific Crest-leden utfört i verkligheten av Cheryl Strayed och i filmen av Oscarsnominerad Reese Witherspoon.

Strunta nu i vissa gnälliga recensioner och se filmen. Det är som två filmer i en eftersom Cheryls liv, missbruk och sexmissbruk, moderns död och liv spelas upp i oändliga bakåtblickar samtidigt som hon vandrar 100 dagar på Pacific Crest-leden. Redan i början inser man att någon vandrare är hon inte, än. Fel prylar, oprövade saker då hon måste läsa instruktionshäften, för tungt, så tungt. Jag som är petnoga med min utrustning, prickar av allt när det åker in i ryggan, har lätta, bara nödvändiga saker med och minimalt tält väntade bara på skavsåren i filmen vilka hon snabbt fick över hela kroppen. Men med tiden blir hon ett med sin vandring. Reese Witherspoon som vann Oscar för Walk the Line och har även spelat många söta flickor med rätta kläder går in i sitt livs roll? och är värd sin  nya Oscarsnominering.

Pacific Crest-leden sträcker sig längs den amerikanska västkusten, 4286 kilometer från den mexikanska gränsen till den kanadensiska, från ökenlandskap till bergskedjor och nationalparker, genom hetta och iskyla, från lervälling till snödjup.  Det har blivit populärt att försöka gå en bit eller genom, alltså hela 4286 km.

Verklighetens Cheryl gick år 1995 och 1770 km av leden. Det var samma år som jag gick Nordkalottleden som är bara 800 kilometer. Cheryl flydde sitt liv, jag var rejält utbränd och väldigt sugen på att vandra långt och vara ledig från jobbet. Jag hade en noggrann planering, Cheryl chansade. Hon bestämde sig för att gå i 100 dagar, vilket innebar start i Mojave (södra Kalifornien) och mål vid statsgränsen mellan Oregon och Washington, viss sträcka liftande hon då snön som täckte Sierra Nevada gjorde terrängen oframkomlig.

Det var en prestation. Jag började genast längta efter att packa ryggsäcken och bara gå. Men sunda förnuftet säger att Pacific Crest vore för mycket för en gammal tant. Eller är det?

Såg nyligen också ”Tracks”. Även den är en verklighetsbaserad film om en ung kvinna, spelad av Mia Wasikowska, som fått nog av andra, har en inre längtan efter något, letar efter sig själv och går 270 mil över öknen i Australien med några kameler och sin hund. Det är en film där regissören har missat den stora ensamheten och satsat mer på scener där hon träffar folk.  Men det är vackert och magiskt. Tracks bygger på Robyn Davidssons resa och bok med samma namn, på svenska ”På kamel­rygg genom öknen” och storyn publicerades i National Geographic.

Jag har lätt att förstå deras längtan bort, att ta med det nödvändigaste och bara gå, ensam, utan försäkringar, lita på sin egen förmåga, om bara för ett tag.

Varken ”Wild” eller ”Tracks” slår dock inte min absoluta favorit, ”Into the Wild”, baserad på en bok av Jon Krakauer på svenska ”In i vildmarken” om Christopher Mc Candless som luffade runt i USA och sist i Alaska där han dog troligen av svält. Han spelas av Emile Hirsch som går in i naturen som ingen annan. Hans känsliga, nästan spröda sätt att tackla livet fastnar på sinnet och man kan se filmen om och om igen när man längtar bort från civilisationens nackdelar. Den filmen ligger i en klass för sig med några helt magiska scener som tvärkast med civilisation, stad alltså och slutscenerna vilka är bland de bästa i en film.

Musiken nästan smälter in i naturen i filmen.

Jag längtar ut!

Ljusets år 2015

Publicerat av

Just den där stunden när solen är på väg att försvinna men dess sista skimmer lyser på bergstoppar och man riktar kameran mot det i hopp att föreviga något, är min favoritstund under en vandring. Att vänta tills mörkret är kompakt är magiskt. Sedan kommer stjärnorna. Har man tur lyser norrskenet som dock är blek i färgen, vitgrå i början på säsongen Ja, under sommaren är det ju ljust i norr dygnet runt men redan i september finns mörkret på fjällen. I städer är det aldrig mörkt, våra ljus dödar stjärnhimmeln. Ett av de riktigt magiska ögonblicken kan vara att se Vintergatan och inse rymdens storlek och vår litenhet.

Om det inte förstås regnar, snö och hagel är inte ovanligt på fjällen i september, inte tidigare heller. Nog har jag frusit i snöstorm i juli också. Jag har inga soluppgångsbilder. Tidig morgon är inte min grej. Jag är så morgontrött, ingenting fungerar före klockan 11.

2015 är utlyst av FN som ljusets år. De flesta tänder en lampa utan att tänka på hur ljuset kommer till. Men ljus är så mycket mer än lamporna vi tänder och displayerna som lyser.

Men att ha en lampa är ingen självklarhet. 1,6 miljarder människor saknar elektricitet, de flesta är i Afrika och södra/öst Asien. Många däröver har en begränsad tillgång, strömmen stängs av vissa tider. Idéer som solladdade lampor finns men tycks vara svårt att förverkliga i stor skala. Beror det på lönsamhet?

Vi beundrar gärna en vacker solnedgång. Solen är evig, inte tänker vi på dess livslängd. Om solen skulle slockna? På jordens livstid kommer det inte hända, vi går nog under före men i filmen Sunshine slocknar solen. Det är en av de många undergångsfilmer där hjältar åter räddar jorden. Som vi bär oss åt med vår natur och våra tillgångar kommer inga hjältar kunna rädda oss. Vi går under, frågan är hur och hur fort. Om det en annan gång. Sunshine är sevärd, trots hjälteglorian.

Guds Hästar och fundamentalister

Publicerat av

Hur, varför, när igen, vem näst frågar vi alla idag efter terrorn i Paris. Det är svårt för oss, uppvuxna i Norden utan större religiösa bojor och med allmän något så när objektiv skolundervisning att förstå hatet som är så starkt att man bara går in någonstans mördar en massa folk, ropar Gud är stor och inbillar sig att göra en god gärning. För det var vad som hände? Jag minns Oprah Winfrey som skakad sa i sitt program ungefär: jag visste inte att de hatade oss så. Det var efter september 11 attacken. Nu citerar jag direkt från Al Jazeera idag:

Abu Hareth al-Nezari, an senior member of Al-Qaeda in the Arabian Peninsula (AQAP), made the claim in an audio recording published online late on Friday.

”Some French were not polite with the prophets and that was the reason why a few of the believers, who loved Allah and his prophet and loved martyrdom, went to them to teach them how to behave and how to be polite with the prophets and to teach them that the freedom of expression has limits and boundaries”, al-Nezari said in the recording.

He also warned that France would not enjoy security unless it stopped what he called a ”war” on Islam.

Krig mot Islam? Är det inte ett krig mot oss? Det kriget är omöjligt att acceptera för här har vi yttrandefrihet vars gränser bestäms av lagar, religionen är en privatsak, vi har inga religiösa plikter och går inte i krig för kristendomen längre.  För att förstå terrorhandlingars syfte i Paris – eller alla de andra krig där man påstår sig kriga för rätt, ren religion – är svårt om inte omöjligt. Våld är våld, vi behöver inte förstå och förklara men jag tror att vi måste börja prata om riskerna för terrorism och  grunderna till det även här i snälla Sverige. Det räcker inte att kärleksbomba med röda hjärtan.

Vissa drar alltid det koloniala arvet men en bättre start är att sätta sig i den världsbild islamister har genom att läsa Koranen. Det är väldigt länge sedan jag läste Koranen och Bibeln för den delen så jag är ingen hjälp i diskussion om religiösa uppfattningar. Alla som diskuterar islam, muslimer och deras plats eller inte i det svenska samhället borde läsa Koranen och först därefter vara så tvärsäkra på sina uttalanden. Det kan bli en överraskning.

Däremot finns det en film alla borde se: Guds Hästar. Jag har skrivit om den filmen förut. Den förklarar mer än många analyser och är så aktuell..

Det är en film som fastnar i sinnet och skakar om, av marockanske regissören Nabil Ayouch. Filmen ”Guds Hästar” är en icke dokumentär om attacken i Casablanca maj 2003 där 33 människor och 12 självmordsbombare dog. I början är det trögt, alla skriker åt varandra, livet är fattigdom, droger, polisraider, försök att existera men sedan sker något. Huvudpersonerna finner gemenskap i en muslimsk sektion. De blir trygga i den reglerade tillvaron. Någon ser dem. Sakta byggs upp en grupp goda terrorister genom broderskap, ritualer, renhet och tro. De unga männen längtar efter något meningsfullt och spränger sig samt en skara oskyldiga – de otrogna – i tron att de gör rätt och kommer till paradiset som belöning. En film om självmordsbombarens födelse och död. Är aktuell om något!

Jag såg en annan film i går: Den Ovillige Fundamentalisten som dock står enligt mig långt ifrån Guds Hästar. Det berättar om tiden efter september 11 ur en pakistaniers ögon som får sitt liv omvärderat efter både av det amerikanskt samhälle och sig själv. En film i tiden igår när mediebruset hade avstannat.

De bästa årtiondena för mänskligheten är förbi.

Publicerat av

”Gud har redan övergivit Afrika”, säger Bruce Willis i en film. Trots att det var bara en rad i en halvdan film, där Willis spelar hjälte som vanligt, stämmer det nog.  UD har en reseavrådan på grund av krig, terrorism eller oro för 26 av Afrikas länder och hela Mellanöstern. Världen är sönder. Gud har övergivit oss eller har vi övergivit Gud? Älska din nästa gäller inte längre?

Vad hände med de länder där västländerna försökte byta ut någon envåldshärskare, för demokratins skull? Det är inte alla despoter som blir utjagade och mördade. Några blir utrustade med vapen, andra accepterade med någon välformulerad kritik ibland. Det är skillnad på makt och makt, vart och vem. Kommer vi ihåg hur det började spåra ur i Syrien? Vilka stödde vem och hur? Jag tror ingen vet längre men visst ligger det någonting i kommentaren jag klippte ur någonstans:

”4 years ago we have safe and secure Syria with secular dictator like asad and now we have ruined and failed state with many many terrorist”.

Samma gäller i Libyen, nästan försvunnen ur media och nog liknar Irak en katastrof. Afghanistan är som en tickande bomb nu när väst drar sig ur. Vad gjorde vi för fel eller ligger felet i den historiska utvecklingen sedan begynnelsen?  Går det att inplantera vår demokrati i andra samhällen? Vad skiljer en terrorist från en frihetskämpe? Kan det finnas goda tyranner?

Jag såg filmen Guds Hästar häromkvällen. I början är det trögt, alla skriker åt varandra, livet är fattigdom, droger, försök att existera men sedan sker något. Huvudpersonerna finner gemenskap i en muslimsk sektion. De blir trygga i den reglerade tillvaron. Någon ser dem. Sakta byggs upp en grupp terrorister genom broderskap, ritualer och religion. De unga männen längtar efter något meningsfullt och spränger sig samt en skara oskyldiga – de otrogna – i tron att de gör rätt och kommer till paradiset som belöning. En film om självmordsbombarens födelse och död. Se den!

Tro och krig har alltid varit en oslagbar kombination. Präster välsignade soldaterna före slag, min far läste Bibeln till sina soldatkamrater när de dog av sina skador, han kunde inte lindra deras plågor på annat sätt. Han blev sjukvårdare när den riktiga sprängdes i bitar. Det finns även scener där präster välsignar bomber. Idag ropar muslimska krigare Allahu akbar. Tron har gift sig med död och förstörelse.

Aldrig mer krig sa vi alla efter andra världskriget. Bovarna skulle nedrusta. Det var hoppfullt. Jag minns att min barndom efter kriget var just hoppfull, även om vi var fattiga och hade inte ens nog med mat. Utvecklingen gick framåt, med tiden blev livet bättre även materiellt. Arbetarens barn kunde utbilda sig så långt viljan och förmågan räckte. Den medicinska vetenskapen botade sjukdomar. Vi tog oss till rymden, det var stort. Även religionen släppte sitt grepp, inte i min släkt förstås vilka var læstadianer, men de andra jag kände bad bara aftonbönen och använde kyrkan för de fem viktiga händelserna i livet: julkyrka, dop, konfirmation, bröllop och begravning. Så ser det ut i många kristna familjer idag.

Idag har flera barn noll hopp. Läget i världen är värre än på många år. Vi oroar oss för Ebola som skördar offer. Helt riktigt, det är skrämmande, men samtidigt dör, skadas och flyr flera människor från kriget i Syrien/Irak och i andra länder vars krig har fallit ur tidningssidorna. Den mänskliga miljön blir totalt raserad. Jag ska inte klaga alltför mycket på fredens religion men det ligger nära till att säga islam är inte fredlig, utan de flesta krig har något med islam att göra eller islam används som kamouflage för gangsters. Vi kristna har haft våra egna religionsproblem, korståg, strider mellan katoliker och protestanter, reformationen, inkvisition, häxbränning, missionärernas tvångsmässiga omvändelse av människor vi betraktade som något efterblivna, gräl om vilken uppfattning om Gud och uttryck av den är rätt och tillåtet, prästernas makt i samhället, mer … Men vi har vuxit ur religionens tvång och idag är kristen tro en privatsak som inte kräver speciella förmåner eller lagar, inte något vi måste tro på eller gå i krig för. Nu är det islamister som krigar, som omvänder folk, förföljer kristna och andra troende, som halshugger de otrogna med sändningar på Internet. De har moderna vapen och medietillgång. Det ger mera makt och mera förstörelse.

Är pågående krig som förs i religionens namn islams korståg? Är det sökandet efter ren tro, som islam var i början innan utveckling och vetenskap blandade sig i tron och människornas liv? En kvinna i Mosul sa att de hade fått gå tillbaka till år 632, året då Muhammed dog.

Är det ett försök att rekonstruera kalifatet, det land som 70 år efter Muhammeds död sträckte sig från Spanien till Marocko, Mellanöstern, Afghanistan och en del av Pakistan under en enda ledare? Återskapa islams guldålder? Är det en galen dröm som inte kommer att förverkligas hur man än skjuter?

Eller, är tro bara ord? Ett sätt att leka Gud? Är det bara rövargäng som härjar? De krigande är i minoritet bland muslimer, både i tanke och handling. Men varför protesterar de andra så lite? Hur reagerar våra svenska muslimer inför IS och andra terrorhandlingar? Det är väldigt tyst i media. Är de rädda? Vad händer med oss här hemma när terroristerna återvänder och finner ingen plats i samhället. Att kunna mörda är inte en merit på vår arbetsmarknad.

Kanske kommer även IS att kollapsa? Genom trötthet eller andras vapen? Andra grupper tar vid. Oron fortsätter någon annanstans. Jag undrar: kan religion bli en privatsak och fritt val – även för en muslim? Är det ens tänkbart?  Det känns inte så just nu.

Vi i Europa har kanske lärt något av vår historia? Inte riktigt, för våra fingrar är på avtryckaren i världens krig på något sätt. Men vi löser inte våra religiösa bekymmer med krig och tvång längre utan låtsas att det är för demokrati vi deltar i andras väpnade konflikter. Ofta är det billig olja vi är ute efter. Vi ropar i alla fall inte på Gud om vi skjuter.

De bästa årtiondena för mänskligheten är förbi. Det var 1990- och 2000-talen. Det är Carl Bildts bedömning. Det var optimistiska år präglade av om inte ideologiernas död så i alla fall de stora fasta maktblocken krympte. Jag håller med Bildt till fullo även om åren efter andra världskriget minns jag som mer hoppfulla.

Världen är inte hoppfull idag. Allt känns oerhört tröstlöst.

Texten på Twitterbilden: ’Twitter oh Twitter — believe me — don’t bother yourself — You can’t beat us, with Allah’s permission’