Etikettarkiv: EU

Årets smällar, ut med det gamla in med något annat.

Publicerat av
3a33b85000000578-3919428-le_journal_de_montreal_reporting_on_trump_s_victory-m-48_1478719066457

Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även sjuklöverns partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Jag läste hans ordentliga program och Clintons tomma. Donald Trump skulle vinna. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT?

cover-final

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan

Ansvar är årets ord – eller inte?

Publicerat av
map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte om du inte får redigt betalt.

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

”Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan

Att klaga kröns ibland med framgång?

Publicerat av
Brueghel-tower-of-babel

Trevlig Midsommar! Vädret är typiskt svenskt. Picknicken ute regnade in. I år var dansen kring stången väldigt svensk med alla de gamla visorna sjungna av en ensam äldre man som kunde varenda rad. Kommunen hade lärt sig av den tidigare folkstormen mot endast 2 svenska visor vid firandet och resten något utländsk som inte gick att dansa till och inte heller förstå orden.

Att klaga kröns ibland med framgång.

Så vaknade EU till kallduschen från engelsmännen. Ja, det regnar ofta i England och sedan rör sig fronten mot resten av EU. Så även nu. Vem näst? Inte Sverige förstås för vi vågar inte ställa krav och vad skulle politikergrädden i EU säga, de som lyfter fantasilöner och förmåner. Desto fler politiker ovan folket desto bättre.

Lövet var rörd och sa som vanligt ingenting.

eu
Strasbourgbyggnad

Peter Bruegels målning av Babels torn från 1563 sägs ha använts som förebild för arkitekturen till parlamentsbyggnaden i Strasbourg. Lite symboliskt idag. Babels torn föll, så även EU krackelerar. Hade de hållit sig i mindre skala, i fredsfrågor och det som förenar Europa: de europeiska kulturen, tullunion, inte detaljregleringar som jordgubbstorlekar och försök att bli Europas Förenta Stater, hade kanske sprickorna varit mindre.
När EU inte ens kunde enas om platsen för sätet säger en del om oenigheten.

Att tänka över folkviljan vore bra. Inte som Cecilia Malmström lär ha sagt: ”I do not take my mandate from the European people.” (12/10 2015 The Independent)

Hon får representera makteliten. Skit i folket.

EU projektet är inte superpopulär bland folket. Kanske borde EU härskarna fungera varför. Hur ser det ut idag när britterna har satt ribban?

PM_2016.06.07_brexit-01

Av misstag lär man sig? Jag tvivlar på det. Det kan jag säga med ålderns erfarenhet, att ha följt politik sedan jag kunde läsa. Jag förstod förstås inget då men oförståelsen är ofta lika stor nu.

Peter Bruegel levde 1526/30 – 1569

Årets fråga: invandring och asyl.

Publicerat av
045

Många Jultal har handlat om de asylsökande. Statsministern uttryckte åter hoppet om att någon annan skall lösa Sveriges haltande asylmottagning. Han underströk att tempot i EU:s flyktingpolitik behöver höjas. Särskilt behöver omfördelningssystemet av kvotflyktingar fungera bättre. Hittills är det ett misslyckande enligt Löfven.

Att krig i Mellanöstern är ett rejält misslyckande sägs väldigt sällan. Vi är däremot ständigt skyldiga.

Även kungen talade om flyktingar i sitt jultal.
– Det är 60 miljoner människor i världen som befinner sig på flykt. En del av dem har kommit för att söka skydd och en framtid för sig och sina barn här i Sverige. Vår vilja att hjälpa människor är mycket stark.

60 miljoner. Det är 6 Sverige. Eller  Italien eller nästan Storbritannien.

Men i Tjeckien var Julens bud en annan. Ungefär som i Ungern eller i Balkanländerna. Baltikum visar också föga intresse för asylsökanden. Polen vill inte ta mot några invandrare, deras egna arbetslösa har just lagt om torget i min förort. Danmark vill inskränka FN s regelverk. Norge skärper reglerna. Även Österrike har fått nog och Australien säger sig vara full. Nya toner i USA – inte bara Trump, men han nagelfars mest – vill stänga dörren till syriska flyktingar vilka kan vara terrorister. Turkiet har sina krav – makt och pengar – gentemot EU för att hålla flyktingströmmen på plats. Britterna har funderingar på att lämna EU. Även hos oss och i Tyskland är majoriteten nu för mer restriktiv asylpolitik. De konflikter som finns i Mellanöstern är inget EU vill importera hit men de är redan här.

Tjeckiens president Milos Zeman kallar i sitt jultal flyktingströmmen till Europa för en ”organiserad invasion”. Han manar också unga män från Syrien och Irak att stanna hemma och slåss mot Islamiska staten (IS) i stället för att söka asyl i Europa.

Jag är helt övertygad om att vi ser en organiserad invasion och inte en spontan flyktingvåg, säger Zeman.

Han framhåller att medkänsla är på sin plats med flyktingar som är gamla och sjuka och när det gäller barn, men inte för unga män.

Har han rätt? Borde de stanna och försvara landet? Tänk om finska män hade stuckit och lämnat kvar kvinnor och barn under världskriget. Ja, nu var de finska kvinnorna ganska tuffa och de hade säkert ilsknat till gentemot männen och tagit till vapen själva precis som de kurdiska kvinnorna. Eller amerikanare sagt att nä, vi tar det lugnt hemma, slåss själv mot Hitler. Är det rätt att se först om sig själv?

Så, är det en organiserad invasion av muslimska män och inte bara hjälpsökande människor? Finns det en baktanke? Det finns flera andra som anser muslimer vara ”förtrupper” till införande av islams kalifat i våra hemländer. Ja, vi har ju redan zoner där andra regler än våra styr och moskébyggandet blomstrar. Men kalifat? Är det inte att drömma om fornstora dagar eller att måla fan på väggen?

De flesta asylsökande vill komma till Tyskland och Sverige. Ni är landet där gatorna enligt rykten är täckta med guld, sa Afghanistans president under sitt besök här förtvivlad över att yngre män lämnade landet när det mest var kvinnor och flickor som behövde hjälp. Inget annat land än Sverige tar så välvilligt mot någon som säger sig vara under 18 år eller är från Syrien. Men även här tog platserna slut, tält sattes upp och Regeringen började tillämpa politik från fiendesidan: Sverigedemokraterna. Regeringen kopierar delar av SD s asylpolitik, men pratar inte med dem. Vem är rasist nu? Men drömmen om stormakt Sverige med 30 miljoner invandrare till hägrar än för Annie Lööfs C. MP-Romson gråter för inskränkningarna.

Fötterna på jorden finns inte kvar hos gammalt bondeparti. Jordbruk är olönsamt, varför ska man då bry sig om matproduktion och bönder? C söker efter andra anhängare.

Vi svenskar har än starka band med Staten genom ett effektivt Skatteverk. Vi kan knappt undgå att finansiera de åtgärder politiker vill genomföra. Vid varje limpa och liter mjölk vi köper tar Staten sin del. Det är så vi har fått hög grad av social service till befolkningen och brett bidragssystem. Vi är genom skatten solidariska även med dem som inte är födda här, de asylsökanden. Vi sorterar inte folk i medborgare och utbölingar. Vi höjer skatten, drar in eller lånar när det tryter i Statens kassakista. Sverige går som Tesla, påstod finansministern. Det kändes inte betryggande för Teslan har ekonomiska svårigheter.

Invandring kommer inte att försvinna. Vi kan bara begränsa det. Men planering för bostäder, arbete, skola, sjukvård, infrastruktur, integration är alltjämt på ett slags drömstadie, inte på åtgärdsplan. Vi behöver några Gävle eller Linköping nu. I verkligheten har den humanitära stormaktens anhängare inga strategier om hur vi kan fortsätta behålla välfärden och inkludera alla, bara panikåtgärder. Många kommuner knäar inför utgifter de inte räknade med att ha. Det blir kris när befolkningen ökar, men inte skattebetalarna. Det blir kris när folk trängs i skolan, vården, bostäder som inte var dimensionerade för fler.

Men, vi har än bättre tillvaro än de flesta i världen. Måste vi ha allt? Vi kan klara oss med mindre välstånd, mindre av allmänna förmåner, betala mer för det som är skattefinansierade idag. Frågan är om vi vill? Vi är vana att ”någon annan” tar ett stort ansvar för våra liv. Vi betalar skatt – samhället fixar, det är vårt samhällskontrakt. Vi stoltserar med världens högsta skatter men de räcker ändå inte till. Skattemoralen sjunker snabbt när utfallet krymper och förmånerna försvinner.

Vissa tror att Sverige blir om ett tag snarlik en fattig stat i Afrika. Vi blir utflyttningsland, frågan är vart. Det går inte att trolla fram arbete. De människor som kommer hit är inte högutbildade med svenska mått mätt utan har gått få år i skolan. Även om fler lågbetalda tjänstearbeten inrättas kan vi inte leva av att serva varandra och byta pengar. Få av oss har råd att anställa några betjänter. Dock har även de högutbildade invandrare svårt att få arbete. Kan du inte språket, får du inget arbete. Vem tror på dina meriter när de inte är inordnade i svenskt system som man kan kontrollera?

Många som kommer är också anhängare av ålderdomlig religion, islam, som styr livet i minsta detalj, kvinnans ställning, kläder och tider att be. Det inskränker arbetslivet på ett sätt som inte passar i vår nutida värld.

Utan bättre plan håller landet inte ihop med ökad kulturfrämmande befolkning. Utan radikala åtgärder blir det vi och dem, som det redan är i många kommuner. Det är krisartat på vissa områden redan nu. Kriser är kanske vår framtid? Varför skulle vi ha allt när många andra saknar det mesta?

Är en självständig nation, en bestämd avgränsad Stat något otidsenligt, egoistiskt? Bör vi upplösa alla gränser i stället att sålla folk som Milos Zeman och många andra vill? Eller har vi en nationstillhörighet, egen Stat och medborgarskap som ger rätt att gå före andra länders behov? Kommer vi att bygga murar eller sakta gå under som det land vi är idag och bli något annat?

Vad är rätt och rättvist i världen är dock en annan, större fråga. Vi lever i intressanta tider. Intressant är dock inte alltid så lyckat.