Antalet döda över 70 år är 5170 personer av totalt 5802 avlidna i Sverige idag. Ca 47 % av de döda har bott i ett äldreboende och ca 25% hade hemtjänst. Medelåldern var 83 år.
Hur många av dessa personer skulle ändå dö inom en sexmånaders period vet jag inte. När man äntligen får plats i ett äldreboende är man skröplig. I Stockholm dör många inom några månader läste jag ett tag sedan. Korttidsdöd, ett nyord i äldreomsorgen.
Regeringens lösning har varit att porta anhöriga och tjata om handtvätt. Hur personal i äldreboenden och inom hemtjänsten har tagits hand om, utrustad med skydd och handsprit mm vet jag inte. Hygienrutiner? Inte såg jag någon handsprit på de boenden min sambo vistades i korttidsvård. Ja, jag hade med en flaska men den kom hem orörd. Måste säga också att hemtjänsten utnyttjade sällan möjligheten att tvätta händerna, om man inte påpekade det. Det kanske var så att de inte fick använda toaletten hos vårdtagaren? Kanske vill man inte heller använda det om smittor finns hos den man vårdar? Nej, hos oss fanns inga smittor, som tur.
I de boenden jag har arbetat extra fanns toalett och tvättmöjligheter tre trappor ner eller en toa som även de dementa boende använde i stället att gå till sina rum. Man fick vara glad om det fanns plasthandskar. Men detta är ett bra tag sedan. Det kan väl inte vara lika illa idag?
Äldreomsorgen har tidspress, underbemanning, personalomsättning med timanställda, språkproblem och bristande hygienrutiner och skyddsutrustning. Men nu har ju månaderna gått. Det har funnits tid att förbättra äldreomsorgen. I februari hade vi första Corona – fallet. Trodde någon att det blir inga fler och garanterat inte hos de sköraste? Lösningen blev att hålla anhöriga borta från boenden. Varför portas anhöriga igen till och med september? Har man inte åtgärdat bristerna? Ville man inte? Tänkte politikerna: det här blåser också över? Eller gläder man pensionsmyndigheterna som räknar hur många tusenlappar de döda sparade in i pensionsutgifter?
Var och en har en uppenbar risk att bli gammal. Att bli inlåst utan att träffa sina anhöriga eller nära vänner är misshandel. Dessutom har svenska medborgare fri rörlighet enligt Grundlagen som endast kan begränsas av några tvångslagar som fängelsedom eller psykiatrisk tvångsvård. Så, besöksförbud måste vara bara en rekommendation? Jag föreslår att politiker har det lika som våra åldringar i boenden. Några kan sitta inlåsta, äta usel mat, noll besök, ingen Internet, bara titta ut genom fönster som straff över bristande åtgärder. Då kan de känna kvalitén i äldreomsorgen och kanske inse hur det är att vara en gamling och ett vårdbiträde. Vissa säger att standarden i ett äldreboende, maten och aktiviteter samt utevistelse är sämre än i fängelse. Ja, du har rättigheter som fånge. Nu sitter de gamla deprimerade och tror sig vara glömda. Förklara till en dement om Corona och varför ingen hälsar på.
Lena Hallengren kanske kan börja och be att få en plats? Efter en vecka avskaffas besöksförbudet. I stället sker det åtgärder. Äldreomsorgen blir viktig eftersom även politiker riskerar att hamna där.
Ett paket skyddsutrustning som anhöriga kan köpa till självkostnadspris på dörren till ett äldreboende eller i Apotek? Men då måste även personalen skydda de gamla och använda utrustning för det. Är det där svårigheten sitter?
Ett ord jag knappt har hört förut dyker upp i olika sammanhang. Det är förbättringspotential.
Statsepidemiolog Anders Tegnell till exempel. Han är lite självkritisk mot den svenska strategin och säger att det ”finns förbättringspotential” i hur han och de andra som styr eller skulle göra något har handskas med pandemin. Han säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början. Alltför många har tillåtits dö för tidigt.
Ja, vissa ställen inom äldreomsorg har man mött en överdödlighet på så där 30 till 100 %. Där fanns det verkligen förbättringspotential.
Några Kommuner tycker nu att man bör kunna svenska hyfsat om man arbetar med svenska gamlingar. Det vore förbättring likaså att man borde anställa utbildat folk i stället att se äldreomsorgen som en plats för att fixa integration till arbetslivet. Kanske borde utbildning vara ett krav och lönen därefter? Som chef vill jag gärna se en med erfarenhet från golvet. Det ger liksom perspektiv och erfarenhet över ens styrområde, inte en ekonom som närmaste chef för vårdbiträden och undersköterskor. Han kan bara räkna pengar.
Inom äldreomsorgen finns massor med förbättringspotential. Men för att någon bättring kan se måste vi sluta se våra gamla som en utgift. Vi måste börja respektera dem. Vi måste se dem som personer vilka har arbetat ihop det vi har i Samhället oavsett om det är skolor, sjukvård, vägar eller infrastruktur eller bibliotek…det vi nu använder, förnyar, även lägger ner.
Samhällsbyggarna, inte de obehövliga.
Nu struntar jag i dem som kommer och går direkt i pension utan att ha bidragit med en enda krona. Det hör liksom till annat problemområde.
Regeringen försöker också putta bort Corona ansvaret till någon annan. Lena Hallengren socialminister (S) säger att Regeringen har hela tiden varit beredd att införa hårdare restriktioner för att stoppa spridningen av coronaviruset om Folkhälsomyndigheten hade rekommenderat det, (ett uttalande till nyhetsbyrån Reuters). Hallengren tycker att Tegnells uttalande om att det finns ”förbättringspotential” kring Coronahantering väcker frågor.
– Han kan ju fortfarande inte ge ett exakt svar på vilka åtgärder man skulle ha vidtagit. Den frågan tycker jag kvarstår.
Hallengren är en politiker som inte – vad jag kan hitta – har haft vanligt arbete, (är utbildad lärare), utan är vad som kallas politisk broiler. Vad är det som hindrar henne att göra mer? Hon är ju minister!
Vilka är de som kan? Vilka borde bara ge en order till Regeringen och till andra myndigheter och arbetsplatser? Finns det inga som vet, har makten och säger: det här är vårt ansvarsområde, så här gör vi nu. Oavsett vad det gäller, äldreomsorg, Corona… Har vi för många kockar för soppan? För alla soppor? Kommer alla nu att skylla på någon annan igen? Ingen tar ansvar. Ingen kan ta ansvar. Det ligger alltid utanför, någon annanstans.
31 januari fick Sverige sitt första bekräftade fall av det nya coronaviruset så tiden som har löpt är 4 månader, nog borde man ha hunnit analysera. Anders Tegnell säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början.
– Skulle vi stöta på samma sjukdom, med precis vad vi vet om den i dag, tror jag att vi skulle landa i att göra mittemellan det som Sverige gjorde och det som resten av världen gjort, säger Tegnell till Ekot.
Visst är det klädsamt att säga: jag kunde ha lite fel. Men vi ska inte utse Tegnell som syndabock – fast jag tror det blir så i slutet – han är inte den enda på jobbet.
Förbättringspotential finns alltid. Inte ens Sverige är perfekt även om S -Regeringen då och då tror sig vara världens navel.
Jag känner mig igen lite som de sju åren jag tog hand om min dementa sambo. Jag kunde inte gå ut själv om inte någon var med honom. Han klarade inte av att lämnas ensam. Hemtjänsten avlöste mig i två, i slutet fyra timmar i veckan. Jag kunde sällan åka till stan och se en konstutställning eller besöka museum för tiden avlösningen avlöste mig med räckte inte till. Att träffa vänner försvann. De två första åren åkte vi ibland till stan tillsammans och även till mina barnbarn, men när han blev för trött och virrig krympte det. Han försökte stuva om en konstutställning, då var de besök slut. När han vägrade lämna min hand vid säkerhetskontroll och gå genom kunde vi inte längre åka iväg till mina barnbarn. Jag försökte hålla envist fast i att vi gick ut varje dag. Med tiden orkade han inte annat än gå runt bakgården och tillbaka. Jag blev inlåst om inte avlösare eller anhöriga släppte ut mig.
Alla de där hurtfriska råden som sa att man kunde leva som vanligt med demens var bara bluff.
Det var till sist mer än deprimerande. Alla planer jag hade för mitt pensionärsliv som att arbeta deltid för att bättra på ekonomin, göra en lång vandring varje år, eller att ägna tid för att underlätta för doktordottern med barn, var bortkastade.
Jag var isolerad. Jag hade dock valt det själv i början då sjukvården förutspådde hans död inom max sex månader. Det var ju inte bara demens utan något de aldrig fick bukt på. Infektion kanske? De förutsagda sex månaderna blev nästan sju år.
Det blev ett hårt prov för kärleken. Sedan uppstod nya komplikationer. Till sist orkade jag inte med utan bad om en plats i ett äldreboende fast jag misstrodde deras omhändertagande. Erfarenhet var inte god från de korttidsplatser han vistades i en, ibland två gånger i året. Han flyttade in och dog nästan omgående. Morfindöden, som är det vanliga i våra äldreboenden, vågar jag påstå. Rejäl lindring ordinerad av en läkare som knappt sett patienten.
Som ni vet åkte jag till USA för att vandra PCT efter hans död. För första gången på sju år kände jag mig fri. Jag hade sörjt när han blev dement och vi förlorade vårt liv tillsammans. Jag orkade inte sörja mer.
Jag får nu flashback från ”demenstiden”. Jag är isolerad på grund av Corona, ett val jag har gjort för att inte bli sjuk. Jag kunde dock inte räkna ut hur länge det blir eller hur det påverkar mig. Idag ville jag inte stiga upp alls. Jag stirrade på dörren som om jag inte kunde öppna den och gå ut, bakvägen förstås så jag inte stöter på folk. Jag har så svårt att vara isolerad. Även om jag inte är en aktiv person i något utanför som organisationer. Även om mina vänner är döda. Men jag hade kontroll över mitt liv ett tag. Att bli stämplad som en risk, fast man känner sig ok, tär. Om jag skulle bli sjuk i Corona vill Vården ogärna ha mig, ålder 70+. Förmodligen vore risken för död uppenbar.
Jag får balansera mellan att dö av tristess eller av smitta. Jag känner mig hjälplös och det är en känsla jag hatar. Det är välstädat i alla fall. Kanske tar jag itu med klädkammaren? Vinden får nog vara, det är alltid någon person som har bosatt sig där trots låsbyte. När Myndigheter hotar att detta kan räcka till året ut försöker jag ignorera det. Den dagen, den sorgen även om det är högst troligt. Läser att Sydkorea som framgångsrikt och välplanerat fick bukt med smittan måste ha restriktioner igen. Det här kan pågå några år. Jag får nöja mig att vandra utomlands genom böcker och Internet.
Jag instämmer med de som är tveksamma till att vi får fram ett fungerande vaccin. Tänk bara på influensa. Varje år ny variant. Varje år ny vaccin. Men jag är ju ingen expert på det så kanske ska vi vara optimister?
… because every time people have tried to make a vaccine – for Sars or Mers – it hasn’t actually protected.
Vaccines developed previously for other types of coronavirus had failed to protect mucous membranes in the nose where the virus typically enters the body, (William Haseltine).
Agnes Wold läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Hon delar Folkhälsomyndighetens bedömning om att vi 70+ skall hålla oss från folk.
– Det är hundra gånger större risk att dö om du bli infekterad när du är mellan 70 och 74 år jämfört med de som är mellan 0 och 49 år. Sen blir det ännu farligare ju äldre du blir, säger hon.
Så, risken för mig är 100++ gånger? Jag har något mer förtroende för Agnes Wold än Regeringen. Agnes Wold är en expert, Regeringen är en bunt klåpare. De hade räknat att lulla lugnt tills strax före nästa val då nästa löftespaket skall avslöjas.
Läget 10 mars 2020
Totalt var 94 svenskar bekräftat smittade den 5 mars. Sedan exploderade det i många länder. Det blev säkert då om inte långt tidigare klart att även Sverige fick en smittvåg, även om de som styrde på något märkligt sätt trodde att vi är odödliga och att smittan stannar vid gränsen. I annat fall hade man snabbt börjar anskaffa nödvändig skyddsmaterial och fundera över vart smittan kan få fäste lättast. Även en dumbom begriper att det är äldreboenden där de sköraste människorna bor och där många i personalen har ingen utbildning. Så, man sket i dem. Sedan inom sjukvård, kollektiva transporter och de som sköter samhällsservice genom att vara tillgängliga för fler och det närgånget och handgripligt som polis, ambulanspersonal, färdtjänst och förstås de som glatt reste till länder som redan hade avancerat på smitt nivån. Nej, någon karantän rekommenderade man inte. Munskydd och tester käftar man än om. Det är flera som vet hur det borde vara. De självutnämnda experterna är många.
Idag (28/5) är det 35 727 smittade, troligen många fler eftersom det gamla sättet att arbeta med smittor – hitta, testa, isolera/råd, behandla – är något underdimensionerat, snällt sagt. Antal döda är 4266 varav ca 3775 äldre än 70 år, min åldersgrupp alltså. 49 procent av de döda bodde på ett äldreboende och 25 procent hade hemtjänst.
Det är inga stora siffror egentligen. Ändå är vi sämst i Världen om man räknar antal döda per miljon innevånare. Eller vår statistik är mer sanningsenlig? Kanske båda?
Så jag får finna mig i att tacksamt få en matkasse från sonen och dottern, kanske ta en fika ihop på bakgården långt från varandra. Handlade per Internet en dag och fick maten till en kylbox i affären. Smart. Trots att jag var där vid stängningsdags var det svårt att slippa alla andra som också hade kommit på den briljanta idén och känt sig trygga sent på kvällen. Trängsel vid kylboxar. Men jag kände mig en stund som normal: jag handlade själv – nästan.
Livet har krympt. Det innehåller nära ingenting alls än att slå ihjäl tiden hemma med Internet, lite musik, kanske en bok och ta en promenad undvikande alla andra gamlingar som också försöker smita ut. Jag ser fler och fler rollatorer ute. Många sitter igen på bänkarna vid torget när solen skiner. De gamla börjar tröttna på regler. Några jag känner igen saknas, de var nära 90.
Det kanske är bättre att leva och ha roligt och dö fort än att isolera sig och leva lite till?
Hur mäter vi livets värde? I år? Innehåll? Framtid? Det vi var lyckliga över?
Jag börjar bli en grinig gamling. Jag glömmer ständigt att jag är närmare 80 än det högst 60 jag helst vill vara i kroppen. Det finns alldeles för många leder jag vill sätta mina fötter på. Hm. Jag åkte ju hem från Sörmlandsleden för det snöade, så kanske borde jag hålla truten? Jag försöker vara uthållig som mina barn uppmuntrar mig till men som sagt, det är inte min paradgren.
Desto mindre man har av livet kvar desto mer bråttom man får.
Politikerlöften till de gamla duggar tätt:
När det här en gång är över ska vi bygga ett starkare samhälle. Ta tag i vårdköer och att allt fleräldre ska ha en god äldreomsorg, sa Löfven 20/5.
Skäms han inte? Trots tidvis borgerligt styre har Socialdemokraterna mer eller mindre ägt det här landet. De bär skulden i första hand. Efter det kan vi skylla på de andra som hade styruppgifter inom vård och beredskap men aldrig gav från sig avgrundsvrålet: Det här är usel planering! Redan när jag arbetade inom sjukvården skedde förändringar som Ädelreformen 1992 som lämnade gamlingarna i kläm mellan Kommun och sjukvård samt borttagandet av de stora sjukhusförråden som hade till uppgift att vara välfyllda med allt som kunde behövas. Att basa för förrådet var en viktig kärnuppgift.
Vem har samlat ansvar för vård och beredskap? Vad har vi alla berörda Myndigheter till nu? Att bli TV stjärnor? Nu ylar alla om förbättringar och ansvar. Som Socialstyrelsen om bostadslösa och Löfven om äldreomsorg mm. Jag tvivlar på att något radikalt kan ske varken med de problem vi har i landet eller virusepidemier med de nuvarande medspelarna. De måste bytas ut. Men minnet är kort hos människan så risken finns att vi bara får mer av samma vara.
Och, vid kriser byter man inte ut varken Regeringar eller arbete. Man håller hårt i det man har, som ett barn skrikande efter sin förlorade nallebjörn.
Det är bara att härda ut.
Bild överst, Leda och svan av Antonio da Correggio (1489–1534).
När jag öppnade dörren till äldreboendet krockade jag nästan med ställningen för handsprit. Det fanns en stor skylt: sprita händerna när du går in, tack. Dörren klingade när jag öppnade den. Ett vårdbiträde kastade en blick åt mitt håll och kom för att hälsa. Ja, jag spritade händerna. När jag gick ut mötte mina ögon en skylt på insidan av dörren: Sprita händerna när du går ut, tack.
Min mor bodde i ett äldreboende en tid före sin död. Hon dog av ålder eller som de flesta: av lunginflammation. Man kan inte dö av ålder, det måste finnas en orsak till på papper. Vården hade varit förstklassig i det kommunala boendet.
Detta var dock tio sedan och i Finland. Ser det lika ut idag? Deras äldreboenden har inte drabbats av dödsvåg nu i Coronatider. Är finska gamlingar segare? Har de äldre än värde som människor även från Kommunens sida? Inte ett budgetproblem?Jag antar att det finns tre skäl till det: bra ledning, utbildad personal och vettiga hygienråd.
I Sverige ser det annorlunda ut. Inget att förvåna sig över.
Jag har arbetat extra på tre olika äldreboenden/servicehus mellan 1990 – 2010 men aldrig sett ett enda flaska handsprit. Det var också svårt att tvätta händerna. Det fanns en personaltoalett som kanske låg dåligt tillgänglig som tre våningar ner eller en som glatt användes även av de gamla. Tvätta händerna skedde i köket om man nu tänkte på sådana petitesser som hygien. Plasthandskar kunde finnas tillgänglig, eller inte. Kanske ett plastförkläde när man skulle duscha någon. Det brukade finnas någon typ av förkläde eller kort rock som arbetskläder, men de skulle man tvätta själv när man hann. Det fanns inte tillräckligt många heller så de räckte inte till vikarier. De flesta arbetade i sina egna kläder, de kom in i de och gick ut i de kläderna. Kanske fanns en skrubb man kunde byta i. Att påpeka något och försöka få till stånd förändringar slutade med att man fick inga mer timmar.
Jag slutade arbeta helt i och med min sambo blev sjuk. Då fick jag se vården av de gamla från den andra sidan, som mottagare. På de 7 år jag vårdade honom hemma mötte jag trettiotal avlösare från Kommunens hemtjänst och han vistades i tiotal korttidsboenden. Ja, jag ville ha plats i det hemmet som fungerade bra, men icke. Du får vad som råkar vara ledigt. Jag erbjöd mig att vänta men några väntelistor fanns inte. Så han hamnade en till tre gånger i året några veckor i taget på ett ställe som var undermåligt i mitt tycke. Den som var bra lades ner. För dyrt. Det var mycket annat som lades ner under tiden i Kommunen, sjuksköterskor sparkades, rehab stängdes och musikunderhållning drogs in. Med mera.
Nej, hygien blev inte bättre trots att de boende hade nu egna toaletter. Den demente behöver ju hjälp med sin hygien och det hann man inte med. Handsprit? Flaskan jag lämnade var oftast orörd. En gång fick jag lägga honom i blöt hemma för kläderna satt fast, han var så smutsig. Jag fotograferade och anmälde till Kommunen. Inget hände. Att tappa vikt var normalt. Ett år vågade jag inte lämna honom någonstans det var så uselt den sista gången, men då började jag förlora mitt eget liv totalt. Jag var inlåst hemma och utelåst från allt jag tyckte om, som resor till mina barnbarn. Vandringar skedde bara i fantasin. Foto la jag ner.
Det var inget liv.
Personalen som avlöste mig hemma var ofta någon av de nya svenskarna. Inget ont i det, om de kunde svenska och hade utbildning. Men så kvalificerat folk är väl slöseri för de gamla som förhoppningsvis dör snart. Kostnader, gott folk. Budget. Resurserna är inte oändliga. Det finns många hål att täppa i den kommunala budgeten. Något måste man dra in. De som syns minst och inte klagar får stå för indragningarna.
Jag hade alltid handsprit och egna handdukar till avlösarna. Det var svårt att påpeka för dem att använda medlen. Jag var ju bara en sambo och de som kom borde ha varit proffs i vården av en gammal skruttig dement gubbe. Jag klagade aldrig utan tackade. De hade sina villkor och jag fick vara tacksam att ens någon kom några timmar i veckan och släppte ut mig.
Att vara en anhörigvårdare är att arbeta i 24 timmar om dygnet. Vilken kärlek som helst tar stryk med det. Man blir en vårdare, inte käresta och det är en ovälkommen livsförändring. Att lämna sin partner till ett boende är svårt. Man tror sig vara bättre vårdare än samhällsomsorgen. Och man faktiskt är det, ofta. Det blir en ohållbar situation.
Nu när de gamla dör företrädesvis av Corona säger Olivia Wigzell, Socialstyrelsens generaldirektör, att Sveriges hantering av Coronautbrottet har brustit i flera delar. (DN)
Hon pekar ut krisberedskapen i landet och bristande ansvarsfördelning.
– Det är viktigt att avdela särskild personal som arbetar med smittade för att hindra smittspridning. Men många kommuner har haft en relativt stor personalfrånvaro och det har försvårat möjligheten att ha särskilda team på boenden eller i hemtjänsten för personer med covid-19. Vi vet också att det finns en stor förbättringspotential när det gäller basala hygienrutiner.
Ja, förbättringspotential. Varför förbättrade man inte innan? Att ha fungerande team innebär folk som är utbildade och betalda därefter. Att yrket är lockande, värdesätts och lyfts upp som något viktigt. Att reglerna är till för de som vårdar och de som vårdas. Att inte smitta varandra med något är basalt. Att det finns en ledning som ställer sig på golvet när vården krisar tror jag är också avgörande för all vård. Du kan inte leda om du inte vet vad du leder.
När det här virusutbrottet är över misstänker jag att allt återgår till det normala i äldreomsorgen. Kanske ställs det några flaskor handsprit i personalrummet. De outbildade personerna blir inte proffs utan utbildning. Cheferna satsar inte utan order och pengar uppifrån, från politiker. Politiker vaknar inte innan ens egen gamla mor dör i sitt kiss i ett skitigt rum avmagrad och med morfindos och massmedian skriver en artikel undrande vems fel det var.
Är vi alla skyldiga? Vi har ju låtit allt pågå utan att ställa oss på torget och skrika? Men, det finns ju så mycket idag att skrika om.
Samhällets moral mäts i livets början och i livets slut. Det är omhändertagande av de sköra: de späda barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är inte god. Barn kan du föda i bilen, helst ska det gå fort så du inte använder sjukvårdens resurser för länge och de gamla är ju onyttiga, kostsamma som redan har levt sin tid. Inget att bry sig om. Politiker hostar nu ut några vackra innehållslösa fraser om de gamla när ett virus har mätt kvalitén av deras vård. Men sedan kan vi fortsätta som det var?
Hur trodde man att samhället formades 20 – 30 år sedan? Det samhälle som till alldeles nyligen sågs ofta som Folkhem, bra exempel i Världen och tryggt att bo i. Vem utförde det arbete, bygget av ett Samhälle, bättre för kommande generationer? De som arbetade i betydligt svårare omständigheter, med tyngre, skitigare och klart sämre betalt arbete än de flesta som arbetar nu är just de gamla i äldreboenden eller beroende av hemtjänst, de utan större värde, pension eller omsorg, de som nu drabbas av vanvård kombinerad med virus.
Något ska vi dö av men inte av undermålig omsorg.
Det måste till respekt för människor, också när de är gamla. Man måste begripa – även politiker och samhällsexperter – hur livets gång är. Man föds, växer upp, bidrar, blir gammal… Livet ”drabbar” oss alla.
Respekt för livets gång får inte vara en bristvara.
The Guardian:
Sweden’s health authorities are blaming the country’s death toll – which is higher than in neighbouring Denmark, Norway and Finland – on the fatality rate in care homes.
About 90% of the 3,700 people who have died from coronavirus in Sweden were over 70, and half were living in care homes, according to a study from Sweden’s National Board of Health and Welfare at the end of April.
Bild: Min mor och mitt barnbarn i samspråk i äldreboendet.
