Etikettarkiv: död

Liv, död och terror är dagens ämne.

Publicerat av
011

Terrorismen har talat igen. Under de senaste 30 dagarna har 1556 personer mist livet och 2168 skadats i terrorattacker/genom självmordsbombare i 29 länder.  De två största attackerna skedde i Nice 14/7, Bastiljdagen, med 84 döda 202 skadade. Den 3 juli dog 308 personer och 246 skadades i Irak, Karrara. De flesta attacker har skett i muslimska länder medan Frankrike är den hårdast drabbade landet inom EU.

Att förlora närstående genom en terrorattack måste vara obeskrivligt ohyggligt. Att någon främmande person tar sig rätten att döda vem som helst, kanske med stöd av en Koran vers:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

Eller efter uppmaning som  ”If you can’t detonate a bomb or fire a shot, manage by yourself… run them over with your car”. (2014, IS spokesman, Mohammed al-Adnani)

Vad är det för ”religion” vars budskap är att döda?

Jag tänkte en stund på döden, de personer jag har förlorat. Min mor, min far, min biologiska mor, min syster, min kärlek, barnets far, min sekreterare, vän, arbetskamrat, väninna, bekanta, grannar… I min ålder börjar det bli många. Men ingen har dött hastigt utan någon förvarning. Det har alltid funnits en  möjlig död bakom hörnet, nu eller snart. Sjukdom, ålder. Annat som påverkar livet.

En gång har vår familj varit minuter från en terrorattack. Vi fick dock kunskap om det först två dagar efter. Känslan det var inte vår tur var nästan kvävande. Varför de, varför inte vi? Vi hade avstått från att åka till ett berömt tempel eftersom barnen var trötta och min make ännu tröttare på tempel, så vi svängde om och hamnade inte i bakhållet där flera dog. Den maoistiska gruppen ansåg sig ha rätt att döda vem som helst.

För de anhöriga är en hastig, oväntad död tungt. Det uppstår så många frågor, inga svar. Det som gör ondast är att inte kunna säga adjö. Inte berätta hur mycket vi älskade personen. Det finns Inte längre tid att rätta till något, be förlåtelse. Inte ha fler ögonblick tillsammans. Ingen framtid. Det finns bara gårdagen kvar. Livet, förväntningarna man hade var bortblåsta i en sekund.

Som socialsekreterare tog jag hand om begravningar dit ingen kom. Ingen tömde ut den dödes lägenhet. Ofta fanns det inte mycket av värde kvar. Det var gamla, fattiga människor utan kvarvarande anhöriga. Det kom upp livs historier som speglade tiden bakåt, den tiden som ställde andra krav än nu av samlevnad, äktenskap och vad som var rätt och riktigt. Dotter till en greve, men inte erkänt. Par som inte kunde gifta sig på grund av att äktenskap godtogs inte för epileptiker. Kvinnor vilka levde i magra omständigheter. Den tidens fattigpensionärer. Nu mera rotar de i soptunnor efter pantburkar.

Vem sörjer dem?

En sak är klart. Vi föds och vi dör. Ibland känns livet som en långdragen död. Tar du vara på tiden min vän? Jag vet inte riktigt om jag kan det själv. Livet går så snabbt. Så så mycket har redan förlorats.

Ingen frihetskamp

Publicerat av
046

Idag, denna fredag, mördades 39 personer i Tunisien, de flesta turister. I Kuwait 26 vid fredagsbön. Vem dödar folk som ber? I Frankrike var det bara en död, men halshuggen. Då har man inte räknat med  Syrien idag, som i Kobane 145 döda, avrättade av IS.  Irak, Libyen… det har varit många terrorattacker under Ramadan.

Statsminister Stefan Löfven (S) fördömer attacken i Tunisien.
– Det är ett fruktansvärt dåd – fegt och rått. Det måste fördömas å det kraftigaste, säger han på en pressträff när EU-toppmötet i Bryssel just avslutats.
– Vi står upp på riktigt för ett öppet, demokratiskt samhälle och kommer aldrig att låta terrorismen segra.



Låter bra. Och nu vill jag veta vad han och regeringen tänker göra åt det?


Skall de företa:
Bättre kontroll av asylsökanden så vi inte beviljar asyl till terrorister?
Den som inte kan bevisa vem man är utvisas?
Ålderskontroll kanske?
Vi slutar gulla med terrorister som deltar i mördandet under olika terrorgrupper som IS och lägger av med favörer a la Mona?
Utvisar dem som inte skall vara i landet?
Åtal för terrorhandlingar och planering av terrorhandlingar?
Inte så kvicka att ge svenskt medborgarskap så terrorister inte kan utlämnas för rättsprocess i ett annat land, utan de  försörjs av oss resten av livet?
Slutar bidra med pengar och förmåner  till radikala religioner, som islam, om de inte anpassar sig till svenska lagar?
Kommer han att stänga de moskéer som driver radikal propaganda och värvar krigare?
Gör en plan för invandring , för nu är det helt slumpmässigt och planlöst.
Inte? Är det igen bara ord? Gäller orden utlandet, inte oss?

Sedan undrar jag lite om demokratin i Sverige, hur man skippar folkets röster eller gör förändringar i grundlagen utan att ha förändringen som valfråga, men det är överkurs idag.

Det är Ramadan. Under Ramadan ber muslimer mer än vanligt och önskar då förlåtelse för gångna synder och vägledning för att leva rättfärdigt och rena sig själva genom avhållsamhet och goda gärningar. Alla förväntas uppträda väl, ge allmosor, högakta sin familj och undvika våld, ilska, avundsjuka, småaktighet, girighet och ryktesspridning.

Undvika våld? Så mycket för de råden idag.

Jag skulle önska att muslimer i Sverige protesterade mot terrorhandlingar. Att de kände fred och demokrati som ett bättre val.  Den som tiger samtycker. Det måste även gälla muslimer? Jag tycker synd om dem som inte vågar säga att mörda folk är kriminellt, ingen frihetskamp.  Stå upp för offren ni med.

Finns det bäst före datum för livet?

Publicerat av

Jag tänkte på en film som gick ett tag sedan: Never let me go, där samhället är ordnat genom vi och dem, vi som tar mot och de som föds upp till donatorer. Se den men jag vill varna att den är obehaglig och vissa kan behöva näsdukar.

Häromåret tog jag bort mig från donationsregistret. På grund av min ålder och på grund av mina anhöriga som jag inte vill drabba mer än nödvändigt när jag dör.  Och vem vill ha mina gamla organ? Det lär väl finnas bäst före datum även på våra kroppar? När jag var yngre var jag på väg att donera en njure men patienten dog innan av andra komplikationer.

Skall Staten bestämma över min kropp även vid dödsögonblicket? Staten har beslutat så mycket i mitt liv redan. De har till exempel skattat mig ända in i bara kroppen. Att också reglera våra fysiska kroppar och vilka delar kan användas efter döden känns stötande. En sjuksköterska berättade att hon delade ut P-piller till utvecklingsstörda som bodde i vårdhem. Kvinnorna trodde pillren var vitaminer. Det var nog tänkt som i välmening men idag skulle liknande händelser väcka ramaskri. Men tvång inför döden får namnkunniga att debattera och kräva lagändringar. Alla skall med om inte alldeles extraordinära skäl finns för att avstå.

Sjukvården har svårt att räcka både till mindre och större åkommor. Hur har de tänkt sig att hålla eventuella donatorer i liv? Kanske är jag för gammal för att riktigt gilla det dödsbegrepp som råder. Det känns onekligen levande så länge hjärtat slå oavsett all vetenskap och kunskap om hjärndöd.

En gång länge sedan fick jag utbildning på en informationskurs om hur man pratar med anhöriga så de skriver på när en familjemedlem ligger för döden och kan bli lämplig donator. Alltså, han är hjärndöd eller på väg att dö. Jag fann det obehagligt och var glad att jag inte arbetade med död utan liv, som kurator för gravida. I dödens väntrum är det svårt att neka och lika svårt att  tillåta. Anhöriga sitter klämda mellan den döende och operationsbordet om den döende inte har talat om döden och sina önskemål innan, vilket även det kan drabba de anhöriga med annan åsikt.

Men om jag kunde göra en annan människa lycklig och förlänga livet något? Det är en fråga som var och en bör få svara själv, inte Staten. Vi är fega och har svårt att prata om döden och hur vi skulle önska att andra agerar den stunden. Var och en bör ta ett eget beslut innan vi hamnar i den situationen. Låt donation fortsätta vara frivilligt.

I Sverige är det inte tillåtet att inleda intensivvård av en döende patient enbart för att kunna ta vara på hans eller hennes organ. Men många vill ändra lagen. Vill de som ropar donera sina organ? Antagligen, det bör vara så, man kan inte kräva av andra det man inte vill göra själv. Kan inte även det beslutet ligga hos den som har bestämt att donera? Nu i datorns tidevarv är det inga problem för sjukvården att få fram patientens sista önskan.

Vi mixtrar en del med våra kroppar, vårt liv och död. Att hyra livmoder, köpa ägg och sperma är nu mera vanligt. Indien ligger i täten på babyfabrikerna. Är inte detta ett slags nykolonialism? Vi är alltid i fattigare länder och nyttjar dem på något sätt. Att bli gravid hos en läkare som inseminerar i stället en älskare är inget konstigt. Att sälja sina njurar sker i fattigare länder. Att döda någon för organ sker också säkert. En del medicinering ligger klart i manipulationsklassen. Det visar sig att många äter mediciner de borde vara utan. Larm går om skolflickor och värktabletter för att inte ens nämna de allsköns olagliga narkotiska medlen. Vi mixtrar med livet på gott och ont.

Jag tror och tycker att vi skall vara varsamma när vi flyttar livets gränser, oavsett hur smärtsamt det är att inte vara Gud och kunna styra över döden. Att vara nyttig och kostnadseffektiv för samhället från födelse till död kan inte vara livets mening.