Etikettarkiv: död

Moderna besvärjelser med blomsterhav, del 2.

Publicerat av

Mer än tjugo år sedan körde jag förbi en plats nära en liten by i Norrland. Någon hade satt ut ljus och blommor vid dikeskanten. Jag stannade bilen.  En bild av en ung man fanns bland blommorna. Det hade varit en bilolycka på den kurviga vägen vid ishalka.

Det var första gången jag såg en sådan smyckning ute vid en väg. Idag är det vanligt. Att lägga blommor vid olycksplatser har blivit en sed, oavsett dödsorsak. Ett slags markering för yttervärlden. Se, det hände något här. Vi har hedrat de döda med blommor i alla tider. Att lägga blomster på olycksplatser är dock en nyare sed. Vid Medelhavsländer har det varit vanligt att lägga blommor och ljus, även andra föremål, på platser där någon har dött i en olycka. Kanske kommer seden därifrån? Efter den sista terrorattacken mitt i Stockholm 7 april, var både gatan och polisen överösta med blommor och gosedjur.

Död och sorg är en naturlig del av livet. Men att  mista livet hastigt i en olycka eller ännu värre omständigheter som i terrorattack, rån, gängkrig eller bara för att förbrytare gör upp om någonting sinsemellan på våra gator, är en tung katastrof.

Livets gång mot livets meningslöshet.

Nuförtiden samlas människor på  platser för terrorism, platser där någon attentatsman har kört över okända med en bil, skjutit ihjäl, huggit med kniv, sprängt en bomb eller mördat folk på annat sätt. Paris, London, Bryssel, Stockholm, Åbo, Barcelona, Berlin, Nice… Oftast – men inte alltid – är dessa personer  muslimska terrorister. Hur tacklar vi detta? Vi samlas kanske i tusentals, tänder ljus, lägger blommor på platsen, skriver hälsningar till de döda, visar kärlek. Vi håller en tyst minut. Kända musiker spelar. Vi ropar tillsammans ”vi är inte rädda”. Politiker klädda i något mörkt med allvarsam min intygar att läget är under kontroll.

Under kontroll? Vilket då?

Är detta en modern besvärjelseritual?

Folkmassan liknar en maktdemonstration – som är dock helt maktlös. Vi visar enighet i uttryck, men  vad? Att vi är eniga i vår sorg tycks självklart. Är vi eniga om hur terrorism skall tacklas? Är det inte så att flertal ropar på gränslös invandring utan kontroll vem som kommer in, en hotad som söker skydd, en som vill få försörjning eller en terrorist som vill ha viloplats? Förbereder vi inte belöningar och förturer för dem som har mördat för sin övertygelse i andra länder? Vi kallar dem återvändare, inte terrorister.

Ropar inte massmedian rasist så fort man ifrågasätter något om den förda politiken?

Är det än för få döda i Sverige så vi betraktar terror som en olycka, inte som ett krig mot våra liv och värderingar? För en muslimsk terrorist är vårt västerländska sätt att leva intolerabelt. Vi är de otrogna. Det är därför vi möter döden från terroristens hand.  De bryr sig inte om våra besvärjelser.  Kanske är de till och med nöjda med folkmassorna som samlas?

Har vi gjort nog när vi lägger blommor på terrorplatser, tänder ett ljus och berättar för andra att nu har även vi varit där? Sedan? Vänder vi oss till politiker och kräver att de som har makten gör något? Kräver vi att de som inte skall vara här utvisas, bokstavligen? Som Rakhmat Akilov, utvisad som stannade kvar, planerade och utförde terrorattack fast han inte ens skulle vara i landet. Inte heller borde Abraham Ukbagabir, som mördade två personer på IKEA för att hämnas den svenska Staten för utebliven asylrätt, få gå fritt på gatorna.  Klokheten kommer alltid i efterhand.  Vi kan inte se in i människors hjärtan. Några är faktiskt onda.

Måste vi bli mer misstänksamma då?

Vi borde kräva att Samhället (läs makthavare) sätter vår säkerhet – medborgarnas säkerhet – som sin primära uppgift? Eller är vi hellre naiva och bildar hjärtan med våra händer?

Att dö i terror, oavsett formen, är ingen olycka. Det är en planerad, vald krigshandling mot vårt västerländska liv. Vi får känna ilska, vrede, rent av mordiska tankar mot terroristen. Vi behöver inte sjunga fredssånger.  Men oftast läser vi förklaringar för förövaren i våra massmedier. Trist barndom. Inte integrerad. Arbetslös. Dålig segregerat område. Mår dåligt. Fattigdom. Ingen gymnasieutbildning. Inte fått stanna i Sverige. Synd om…

Förklaringarna för utövaren av dödligt våld är många. Vart tog offren vägen?

Så, vi köper blommor för att hedra de döda och samlas i demonstration. Vi är inte rädda? Kanske borde vi vara det? Vi  sitter alla i samhällsfordonet på EU:s riksväg körd av naiva personer berusade av godhet och multikulturalism (som aldrig har fungerat någonstans), och vi har inte vett att vara rädda och försöka hoppa av.

PS. Jag skulle vilja räkna skjutningar på allmän plats som terrorattack.

Mitt möte med prinsessan Diana och blomsterhavens tid. Del 1.

Publicerat av

Mitt nästan möte med prinsessan Diana skedde 1992 i Glasgow.  Men först något om henne och hennes död som berörde hela världen.

Augusti –97 var gubben och jag på väg mot fjällen. Vi stannade på en camping för en kopp kaffe. På cafébordet låg en kvällstidning. Bild av prinsessan Diana på första sidan med text: Äntligen är hon lycklig. Kärlekssemester med Dodi. Vi hade bara en vanlig semester och fortsatte mot Kvikkjokk. Jag gnällde som vanligt att Dick körde över 90. Dock älskade vi varann.

På hemvägen stannade vi i Arrenjarka för lite frukost. Vid bordet, genom gårdagens tidning fick  vi ett meddelande att Diana var död i en bilolycka.

Diana var en ikon och ett modernt helgon. Även jag läste om olyckan, såg begravningen i TV, inte hela men en bit. Även jag kände något speciellt för denna mor och prinsessa, vars död var så onödig. Att just hennes död orsakades delvis av en fyllerist var en märklig sammanträffande. Jag kommer till det. Diana dödades i en bil körd i hög fart av en berusad chaufför, Henri Paul, med paparazzi jagande efter sig.

Don´t drink and drive.

Hennes liv med kärlekssorger var allas egendom. Men Diana var inte bara en prinsessa med en stor garderob och presstycke. Hon lindrade de aids – sjukas tillvaro. Hon kämpade för en minfri värld genom att bilda opinion för minförbud, vilket sedan blev halvdant verkligt (Ottawafördraget). Hon var en frivillig socialarbetare i familjer med alkoholproblem. Jag träffade henne på grund av det. Ja, träffade var kanske för mycket sagd. Jag lyssnade på hennes tal och åt lunch i samma lokal nära henne dock..

Hon var öppnings talaren i Glasgow, FNs drogkonferens 1992. Hon pratade om verklighet, inte om vackra planer. Hon pratade om de familjer vilka drabbades av alkoholens och drogernas baksida. Vad man kunde göra för att stötta dem till drogfrihet. Hon var en liten blygsam del i arbetet mot missbruk hos familjer i London och hon förhävde sig inte trots att det sades efteråt att hon hade goda resultat i sin  stödgrupp, där hon arbetade en gång i veckan.

Jag kände gemenskap, hon gjorde ungefär det jag hade mitt levebröd av. Behandling  och stöd för familjer med missbruksproblem.

Hon hade en önskan: på efterföljande lunch, i vilket hon tänkte delta, skulle inte serveras alkohol.

Några klagade. Det var ju att ta i. Vi kunde handskas med alkoholen. Vi drack oss genom konferensen, mottagning i stadshuset med vin, whisky- och öl provning i konstmuseet, alkohol till lunch och middag, vad skulle ett litet glas till denna lunch skada?

Konferensen, vars huvudsyfte var att samla världens länder mot alkohol och droger, presentera den senaste forskningen och behandlingsmetoder, fick noll uppmärksamhet i svenska massmedier. Jag och min arbetskamrat var personligt inbjudna talare. Vi mötte inte någon svensk delegation, men kanske var de där – någonstans.

Jag hade bett kollegor hemma spara allt som skrevs i tidningar. Det fanns ingenting att spara. En större världsnyhet var på förstasidan. Fergie, gift med prins Andrew, hade solbadat med sin älskare utan BH. Hennes tuttar var en världsnyhet, inte försöken att kämpa den andra stora ekonomiska världsmakten: droger. Den första är kriget, ifall ni  har glömt det.

Diana gjorde intryck. Hennes tal (hon skrev det själv) var lysande. Hon lyfte faktiskt upp mig yrkesmässigt en stund. Vi var lite, lite på samma bana.  Jag var glad att få äta lunch med henne fast vi satt förstås från varandra och det gavs inget tillfälle att säga några tack ord till henne.

Hon hade begåvning, karisma och besvikelser. Hon vann folkets hjärtan även efter skilsmässa från sin otrogne make.

Sedan dog hon. Det blev en kris i det engelska kungahuset. Fantasierna började också gro. Hon kunde bara inte vara död! Blommorna utanför Kensington Palace  (där hon hade bott) växte till enorma hav.

Folk grät. Folk som minns henne gråter än idag på minnesdagen av hennes död. Diana blev folkets prinsessa.

Död väcker alltid känslor. Förluster är svårt att tackla. Många sörjer kända personers död, fast man aldrig ha träffat dem. Folk visar medkänsla även för okända personers tragiska död. Mord väcker oro och sorg. Folk köper blommor och lägger de där alla andra har lagt sina för att hedra den döde. Tillsammans. Även politiker kan delta i ceremonin omringade av fotografer för att visa sin folklighet och sitt ansvar.

Vi kanske behöver något symboliskt  som för stunden samlar oss, när verkligheten och  livets slut blir övermäktigt?

Kanske försöker vi mota ut döden med våra blommor och ljus? Mer om detta senare.

Prinsessan Diana dog den 31 augusti 1997, i en bilolycka i Paris. Hon blev 36 år gammal och lämnade efter sig två barn.

Bilderna:

Av Nick Parfjonov – Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7366694

By Maxwell Hamilton from Greater London, England United Kingdom – Flowers for Princess Diana’s Funeral, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13353040

Är du närvarande i ditt liv?

Publicerat av

Jag såg några rader någonstans vilka ställde en fråga. Det kändes som om någon hade riktat det just till mig. Jag tror att flera andra kan känna igen sig och instämma att det var en fråga som berörde deras liv.

“How absent have I been from my own life?”

Hur frånvarande har jag varit från mitt eget liv? Det var som det heter en bra fråga. Är vi närvarande i våra liv? I så fall hur? På vilket sätt använder vi vår tid, dessa 24 timmar i dygnet, 168 i veckan och 720 på en vanlig 30 dagars månad och 8760 på ett icke skottår  och hittills varande livet… nej, det vill jag inte ens räkna ut.

Hur många av dessa timmar var meningsfulla, nödvändiga, aktiva, nyttiga, bortslösade, glada, katastrofer, oförglömliga, värda att läggas i minnet?

Hur ser livet ut? Förverkligade vi våra drömmar eller gav vi upp dem? Insåg att vi inte hade kapacitet? Saknade viljan att anstränga oss? Livet som kom tog liksom över? Och åren gick tills man en dag ställer sig frågan: var livet bara det här? Vart försvann  det speciella jag ville göra? Livet är ok men det fattas något.

Eller var vi bara för lata? Tidsslösare? Fotnot i någon annans liv? Solnedgång direkt?

Vad ska jag använda resten av mitt liv till? Finns någonting kvar att drömma i min ålder eller är möjligheterna förbrukade? Ålder är bara en siffra? Nej, det är en hurtfrisk lögn man presenterar i tidningar avsedda för kvinnor med utseendeångest. Så mycket utseendeångest! Ålder ger garanterat minskad ork och styrka i kroppen och större risk för något elände som tar livet av oss till slut.

Hjärnan då? Kunskapsbanken? Det är ingen som bryr sig om det när man väl blivit pensionär. Det man kan är bara soptunnevara.

Ändå, jag har planer. Jag försöker vara realistisk men det är inte alls roligt. Att bli äldre i kroppen är inte roligt. Att inse begränsningar är inte kul alls. Jag vill slå mig själv med häpnad men måste inse trist fakta. Ålder. Ork.

Jag undrar, hur skulle vi utnyttja tiden om vi visste att slutet är nära? Att en obotbar sjukdom gav oss bara ett par månader. När vi läser historier om individer som snart skall dö brukar det vara någon tapper person som gör alla resor, äventyr och även låtsasbröllop innan döden kommer. Man dör på Facebook och Instagram, twittrar om de sista dagarna. Folk sänder support, pengar och hejarop. Den döende hamnar i tidningar och säger så fint att ”åren inte har betydelse utan livet du lägger i åren”.

Hur skulle vi göra när vi vet att det är snart slut med livet?

Eller låt oss tänka ännu längre. Slutet för vår civilisation, mänskligheten. Det finns många sätt att ta livet av oss. Faror vi själva orsakar och risker som kommer från universum. Ja, i filmer kommer ju räddningen i sista minuten genom Bruce Willis eller annan hjälte men låt oss tänka att allt vore på riktigt och livet är slut.

Slut och ingen repris. Som i Melancholia.  Hur kommer människorna att reagera, på riktigt? Du, dina anhöriga, vänner, område, stad… Vad gör du under din sista månad i livet?

Ja, Facebook och medier skulle förstås kollapsa snabbt.

Förmodligen skulle vi uppleva krisreaktionens alla faser. Från förnekande till någon sorts acceptans.

De flesta skulle inte göra något storartat. Vi vore bara smått förbannade eller ledsna. Sörjer över det vi inte kunde göra. Försöker finna oss i det man inte kan ändra. Slutar gå till jobbet kanske. Alla är inte hjältar som dör i arbetet. Samlas med familjen. Många skulle festa rejält. Andra bli religiösa. Ja, kyrkorna vore fulla, så är de alltid vid stora kriser. Då behöver vi något som är större än oss. Himmelen väntar de troende. Kanske ber vi förlåtelse för alla dumheter vi har gjort. Några skulle ta livet av sig strax innan. Och en stor del av oss vill inte inse fakta utan tror att det är bara fusk, ett TV program eller nytt spel.  Vissa skulle dra nytta av situationen genom att sälja biljetter och mediciner till falsk räddning. Paniken vi sett i filmer med igenproppade vägar blir faktum. Kaos. Stölder och inbrott.  Hoppet som överger oss sist.

Jag undrar hur politiker skulle tackla det. Stå bi, gömma sig eller ha planer bara för dem själva?

Vad vore din lösning? En månad kvar att leva, vad gör du?

Vi har det liv vi har och sällan vet vi dess exakta slut. Många av oss är slarviga med våra dagar. Jag erkänner direkt, jag är en av dem. Vi slösar med tiden som om den vore oändlig. Uppskjutarna är många. Sedan, någon gång, nästa år… Så som vår Regering gör sina planer till efter valet är även många av oss i framtiden, i stället i nuet.

När åren hopar sig  ser man sin egen trista misshushållning med dagarna i livet.

Men, det finns även obefogat missnöje. Livet gav oss saker vi inte ens förtjänade. Vi gjorde mer än planerat. Vi brydde oss om andra. Vi upplevde i stort och smått, människor, kärlek, platser, händelser, kunskap, allt det som livet består av.

Jag har fått, gjort och upplevt saker, även sådant som inte så många har gjort. Varför känns det ändå inte tillräckligt?

Vill människan alltid ha mer? Är begäret efter mer det som håller världen i gång? Är det också samma som till sist utplånar vår civilisation?

Liv, död och terror är dagens ämne.

Publicerat av
011

Terrorismen har talat igen. Under de senaste 30 dagarna har 1556 personer mist livet och 2168 skadats i terrorattacker/genom självmordsbombare i 29 länder.  De två största attackerna skedde i Nice 14/7, Bastiljdagen, med 84 döda 202 skadade. Den 3 juli dog 308 personer och 246 skadades i Irak, Karrara. De flesta attacker har skett i muslimska länder medan Frankrike är den hårdast drabbade landet inom EU.

Att förlora närstående genom en terrorattack måste vara obeskrivligt ohyggligt. Att någon främmande person tar sig rätten att döda vem som helst, kanske med stöd av en Koran vers:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

Eller efter uppmaning som  ”If you can’t detonate a bomb or fire a shot, manage by yourself… run them over with your car”. (2014, IS spokesman, Mohammed al-Adnani)

Vad är det för ”religion” vars budskap är att döda?

Jag tänkte en stund på döden, de personer jag har förlorat. Min mor, min far, min biologiska mor, min syster, min kärlek, barnets far, min sekreterare, vän, arbetskamrat, väninna, bekanta, grannar… I min ålder börjar det bli många. Men ingen har dött hastigt utan någon förvarning. Det har alltid funnits en  möjlig död bakom hörnet, nu eller snart. Sjukdom, ålder. Annat som påverkar livet.

En gång har vår familj varit minuter från en terrorattack. Vi fick dock kunskap om det först två dagar efter. Känslan det var inte vår tur var nästan kvävande. Varför de, varför inte vi? Vi hade avstått från att åka till ett berömt tempel eftersom barnen var trötta och min make ännu tröttare på tempel, så vi svängde om och hamnade inte i bakhållet där flera dog. Den maoistiska gruppen ansåg sig ha rätt att döda vem som helst.

För de anhöriga är en hastig, oväntad död tungt. Det uppstår så många frågor, inga svar. Det som gör ondast är att inte kunna säga adjö. Inte berätta hur mycket vi älskade personen. Det finns Inte längre tid att rätta till något, be förlåtelse. Inte ha fler ögonblick tillsammans. Ingen framtid. Det finns bara gårdagen kvar. Livet, förväntningarna man hade var bortblåsta i en sekund.

Som socialsekreterare tog jag hand om begravningar dit ingen kom. Ingen tömde ut den dödes lägenhet. Ofta fanns det inte mycket av värde kvar. Det var gamla, fattiga människor utan kvarvarande anhöriga. Det kom upp livs historier som speglade tiden bakåt, den tiden som ställde andra krav än nu av samlevnad, äktenskap och vad som var rätt och riktigt. Dotter till en greve, men inte erkänt. Par som inte kunde gifta sig på grund av att äktenskap godtogs inte för epileptiker. Kvinnor vilka levde i magra omständigheter. Den tidens fattigpensionärer. Nu mera rotar de i soptunnor efter pantburkar.

Vem sörjer dem?

En sak är klart. Vi föds och vi dör. Ibland känns livet som en långdragen död. Tar du vara på tiden min vän? Jag vet inte riktigt om jag kan det själv. Livet går så snabbt. Så så mycket har redan förlorats.