Idag dog min sambo Dick stilla på demensboendet. Han var där bara 24 dagar. Flytten och allt nytt var för mycket för hans nu så sköra hälsa.
Han skulle fylla 88 år snart.
Han hörde till den gamla stammen som hade en ära att klara sig själv, försörja sig och familjen, leva enkelt och med tanke på miljön, hälsan och andlighet som inte har något med religion att göra. Han hade drömmar och han gjorde verklighet av dessa. Bli en biodynamiker vilka inte ens fanns än i Sverige, lära och leda andra, byta vid 62 yrke till naturfotograf, bli statist och lite skådespelare också. Vara lycklig.
Jag har nog aldrig träffat en människa som var rent barnsligt lycklig i det han gjorde. Han påstod att han var lycklig med mig och jag valde att tro på honom..
Han var aldrig sjuk eller beroende av samhället. Inte innan den dagen okänd sjukdom slog till. Efter tre månaders utredning fick han diagnosen demens.
Han hade knappt slutat arbeta. Han hade precis fyllt 81 år.
Ett av de första statistuppdragen Dick gjorde var i Edith Backlunds video ” I`am a true believer”.
Det passade bra för Dick, för han trodde om människor mer gott än ont. Han såg det ljusa i mörkret. Han trodde på liv efter detta, inte bokstavligen utan i form av vad vi lämnar efter oss. De trädgårdar han byggde upp lever i andra händer idag. De bilder han tagit dyker ibland upp i någon publikation. De dikter han skrev till mig är en skatt jag just nu inte orkar läsa. De knivar han slöjdade täljer träföremål till nytta och nöje.
Han var så totalt vacker inuti sig att för mig som är en praktisk kallhamrad realist blev hans andliga hållning ibland nästan för mycket. Dock älskade vi varandra. Han stod ut med mina brister.
Han var tillhörig de äldre svenskarna som inte frågade vad de kan få utan vad de kan ge och hur de kan fylla en uppgift i livet. En generation som går mot graven. Vad blir deras legat? Det är andra vindar som blåser, andra idéer som råder. Folkhemmet är död och begraven. Om ett tag minns ingen de strävsamma svenskarna som byggde landet och trodde på en tanke om bättre värld, bara man gör sin del.
Vi kände varandra nära 28 år. Det känns idag som om jag hade ett hål i mitt hjärta.
Ni som har läst min blogg vet att min sambo insjuknade i demens hastigt nära sju år sedan och tappade stor del av minnet på en vecka. 21 dagar sedan flyttade han till ett demensboende. Inte det vi anhöriga valde utan det Kommunen bestämde.
De gamla har inga valmöjligheter.
Jag tog hand om honom nära sju år. Nu kändes det att livet hade försvunnit från mig. Det var svårt att ta beslut om hans flytt men till sist blev det fråga om liv och död, mitt alltså.
Även hans, fast jag inte räknade med det så snabbt.
I dagarna har det skrivits en del om demensvården. Det blir svårare att få boende eftersom man helt enkelt har avvecklat för många platser. Personalen är ofta outbildat utan demenskunskaper. Språket är också problematiskt. Själv har jag träffat flera vars språkkunskaper är tämligen begränsade. Det är en risk i arbetet.
Det är inget statusjobb att arbeta med virriga dementa.
Sparbeting kan leda till fullständigt absurda saker. Nyss försökte Kvarngården i Ingelstad dra in sacketter för det var för dyrt. Vem kan komma på sådan idé? Hur tänker man då? Förslaget togs tillbaka efter folkstorm men det visar återigen hur vi ser på de gamla: bara ett besvär och stor utgift.
Jag besökte dottern och barnbarnen när gubben hade flyttat in på boendet. Jag såg barnen sist i november. De är annorlunda nu. Allt sker så snabbt i barnens värld. Det 9 år gamla barnet slog mig i kunskapsspel. Pinsamt.
Jag var hos dem i sju dagar.
Jag kom knappt hem så ringer boendet. Det var sjuksköterskan. Gubben har lagt av att äta och dricka. Jag åker dit och möter en döende person, det är inte dagens matvägran. Inga förvarningar där inte, ingen har försökt nå oss innan. Jag ser att han inte har rört det godis, frukt och dricka jag lämnade till honom vid senaste besöket åtta dagar sedan. Puzzlet vi la halvfärdigt står kvar lika halvfärdig.
Han har lagt av att leva.
Han klagar. Han har magrat. Skinnet spänns över benen. Ansiktet är livlöst. Skägget är inte rakat sedan flera dagar. I munnen finns klumpar av något. Han är torr om läpparna.
Han känner inte igen mig. Han är någon annanstans. Det var 21 dagar sedan han flyttade in. Nu håller han på att dö. Jag smeker honom varsamt över håret och håller honom i handen. En kort stund ser han på mig och säger några ord. Vad? Jag kan inte ens skriva ut de. Jag har dem som en gåva. De sista?
Jag håller på att bryta ihop. Men vad hjälper det. Döden har satt sig i vänteläge. Det är bara att acceptera.
Har ni pratat med varandra vad som skall ske i sådant läge? När vi flyttade ihop pratade vi om döden. Så besluten om eventuella åtgärder var redan tagna av oss. Vad sker då?
Det som sker är morfin. Få sova utan plågor. Dö utan en massa onödiga åtgärder. Inte uppehålla livet som redan har flytt. Jag hoppas så det inte tar lång tid. Jag känner mig så skyldig fast jag vet rent medicinskt och förståndsmässigt att det inte är mitt fel.
Vi var lyckliga tillsammans. Men det är oändligt länge sedan. Före demens. Efter det var vi något annat, en vårdare och en patient. Livet var fullständigt annorlunda. Jag skulle kunna skriva en handbok: gör inte så… men det var en plågsam sträcka dit.
Ta vara på dagen, du vet aldrig hur det är i morgon. Säg jag älskar dig lite oftare.
Vid millennieskiftet fanns det omkring 120.000 boendeplatser på äldreboenden i landet. Idag finns det bara drygt 80.000 platser, visar siffror från SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.
Bild högst upp: Dick i väntan på inspelning av Opeth video Porcelain Heart.
Jag skrev: Jag har precis läst Tre dagböcker sammanställda av Maria von Rosen och Ingmar Bergman. Boken beskriver tiden från sjukdomsbeskedet fram till döden av Ingmars hustru Ingrid ur tre personers perspektiv. Ingrid, som dog i cancer. Maria, som är deras dotter och Ingmar. Det handlar om vardagen under sjukdomstid men också av känslor, hopp, sorg inför det oundvikliga. Ingmar beskriver allt i korta stycken från trubbel på Dramaten till glasspinne för efterrätt. Oerhört närgånget.
Vi alla föds och vi dör. Hur tacklar vi döden?
Har du tänkt på din död? Har du planerat för det? Jag menar inte själva döden men allt omkring. Begravningen. Eventuellt testamente. Dina saker. Dina sidor på Internet, vad skall ske med dem? Och om du får hjärtstillestånd och är dessutom sjuk, skall du återupplivas eller får döden ha sin gång, nollad som det heter?
När jag flyttade ihop med min sambo pratade vi om allt detta men satt det aldrig i pränt. Gäller det då? Kan jag påstå något om han dör före mig?
Som socialsekreterare begravde jag de döda vilka inte hade någon som kunde ordna begravning antingen av oförmåga, brist på anhöriga eller pengar. Finns det inga anhöriga men pengar kan en advokat sörja för arrangemangen och sedan går resten av slantarna till Samhället genom den Allmänna Arvsfonden, en skrupellös statligt organisation som kan skinna dig ändå till kremering. Mer om det senare, först skall jag berätta om min favoritbegravning. Nej, det var ingen släkting utan en kvinna jag inte kände i livet.
Ibland leder letandet efter anhöriga till överraskande levnadshistorier.
Det började med att en kvinna larmade om sin granne, en gamling som inte hade synts till. Jag hade jour och gick in med polis och vi hittade en död gammal kvinna. Dagen efter gick vi igen in i hennes lägenhet för att leta efter eventuellt testamente, något som uttryckte hennes vilja eller annat som kunde hjälpa oss. Grannen hade inte mer att berätta.
Känner du till dina grannar? Skulle du märka om någon inte syntes till innan det börjar lukta död?
Vi letade. Inget resultat. Ingenting avslöjade något om henne som skulle vara till hjälp. Inte ens en telefonbok. Hon såg ut att ha levt helt ensam. Det vi hittade var några småpengar och en bankbok värt 300 000 kr.
Nu måste vi hitta en anhörig, sa polisen. Annas tar Allmänna Arvsfonden pengarna.
Jag började följa henne bakåt i kyrkoböckerna. Hon var född vid ett slott i en helt annan landsända. Slottet hade ägts av en gammal grevesläkt och användes nu mera till annat än bostad.
Det stod fader okänd i kyrkoböckerna. Inga syskon. Inga levande anhöriga. Hon hade aldrig varit gift. Pastorsexpeditionen på orten tyckte att jag skulle ringa till kyrkvaktmästaren. Den kyrkvaktmästaren som kyrkogårdsförvaltningen hänvisade mig till, vars far hade också varit kyrkvaktmästare, ja, det gick i släkten, visste allt om bygden. Han berättade den nu döda kvinnans livshistoria. Damen var ju gamle grevens oäkta dotter. Det visste alla men han hade aldrig erkänt henne offentligt. Hon hade flyttat efter skolan, hennes mor bodde kvar tills döden. Hon var begravd på ortens kyrkogård.
Vi beslutade att flickan, nu en 80 årig död dam skulle begravas där. Det får bli på den fina delen av kyrkogården, sa vaktmästaren. Hennes mor låg också där på den fina sidan, sa han.
Finns det en finare del på en kyrkogård? Antar att det är närmast kyrkan?
Jag tyckte det var en bra lösning och ordnade att kistan skulle skickas dit. Han skulle beställa blommor och se till att det fanns musik i kyrkan även om de enda som satt i bänkarna var han och hans far. Kaffe efteråt. Vaktmästaren tyckte att jag skulle resa till begravningen men sådant hade jag inte tid till.
Han ringde till mig och berättade hur vacker begravningen var. Det kom några gamla till kyrkan som hade känt kvinnans mor och någon skolkamrat till henne som än var i livet. Ja, hennes pengar efter begravningskostnader gick till Allmänna arvsfonden. Jag är tämligen säker på att hon inte stödde de organisationer som fick hennes pengar, av innehållet i lägenheten att döma. Hur många av er sover under en bild av Jesus och Maria? Hur många har en tummad Bibel och psalmbok på nattduksbordet?
Den slutgiltiga döden orsakar många känslor. Sorg och lättnad om personen var svårt sjuk. Vackra begravningar och stor enighet om allt det praktiska kring döden. Fina minnen man vill dela med andra. Men också oväntat elände. Syskon man inget visste om kan komma till och orsaka bittra känslor. Anhöriga som sket i den gamla dyker upp och vill ha en del av kvarlåtenskapen. Drama vid döden är inte ovanligt. Oavsett hur arvsrätten är enligt lag grälar många om arvedel. De gamla tanterna utan barn vilka ingen har brytt sig om i livet kan bli intressanta i döden. Kan de äga något? Att medla är inte enkelt. Det hände att grälande människor dök upp till Socialbyrån och ville ha en begravning på socialtjänstens bekostnad medan de slogs om den avlidnes lägenhet med dyra prydnadsföremål, antika möbler och guldhalsband.
Som en advokat sa i en utdragen gräl: Snart behöver ni inte gräla om delningen. Jag får allt som mitt arvode.
Har du hemligheter som kommer att orsaka problem efter din död? Har du tänkt till hur din begravning skall ske? Har det någon betydelse? Det är ändå de anhöriga som skall leva med det.
När jag läste Fnordspottings inlägg om död och Allmänna Arvsfonden blev jag illamående. Läs de två inlägg om Allmänna Arvsfonden och deras verksamhet, vart de avlidnas pengar går till. Alla bör läsa de och sedan skriva ett hållbart testamente med vittnen. Att råna folk efter döden på pengar och kroppsdelar av metaller känns som likplundring. Men det är en lag vi har. Om du blir kremerad är dina guldtänder, titaninlägg och annat metall du har lagat din kropp med Allmänna arvsfondens, inte något som följer med din aska till graven eller ens till anhöriga.
Från Fnordspotting:
Allmänna arvsfonden är på pappret en statlig välgörenhetsfond till vilken medel från dödsbon utan arvingar tillfaller. Detta kan måhända (bortsett från de uppenbara oegentligheterna) förefalla rimligt i princip, men i praktiken är det hela betydligt mer obehagligt. Arvsfonden nöjer sig nämligen inte med att överta tillgångarna från de dödsbon som saknar arvingar, utan har dessutomsatt i system attstämma dödsbon, anhöriga och utpekade arvingar för att komma över ännu fler arv.
Allmänna arvsfonden nöjer sig emellertid inte med att ägna sig åt likplundring av det mer symboliska slaget. Sedan något år tillbaka är Svenska kyrkan enligt lag skyldig att ta hand om den metall (i form av till exempel guld från tandfyllningar) som frigörs vid kremeringar. Det överskott som verksamheten inbringar skall enligt samma lag gå till – ja, du gissade rätt – Allmänna arvsfonden.
Obehagligt. Det finns ibland förslag från vänsterkanten att Staten skall ärva allt du äger, inte dina anhöriga. Du är Statens egendom, inte en fri person. Jag tror dock det är få som vill ha det så, även om vår frihet är begränsad av livet och egendom vore obefintlig.
Min far skadades i det andra världskriget och blev nog aldrig fysiskt och psykiskt återställd. Dock skulle han gå tillbaka och slåss mot ryssen om de åter anföll Finland. Far dog efter långdragen sjukdom före pensionsåldern. Hans yngre bror dog i kriget. Han hörde till de som i sista stunden skickades till fronten att försvara Finland. Du som har läst Väino Linna: Okänd soldat har också läst om min far. Vem? Det får vara osagt.
Många andra vi kände dog. Kriget påverkade våra liv på alla plan, sorg och fattigdom var en daglig plåga. En halv miljon flyktingar från områdena som förlorades till Sovjetunionen blev allas ansvar. Vi delade brödet med dem. De blev snabbt assimilerade, de var ju nästan finnar.
Hur politik och ismer kan leda till total förödelse tycks vara en överkurs som aldrig hamnar på de styrandes läslista. Den som inte lär sig av historien kommer att få leva om det. Även vi som är av annan åsikt dras med. Frågan idag är vad klassificeras som krig och vad som enstaka terrorhandlingar?
Åter till de döda. Min mor föddes under det första världskriget, gifte sig under den andra och dog nästan på dagen då kriget i Syrien bröt ut och protesterna i Libyen började. Mor dog vid 95 år och blev saknad eftersom hon var både äldst och den som höll reda på den stora släkten. Jag grät på hennes begravning. Jag var inte ledsen. Jag hade varit det när hennes liv började luta mot slutet och hennes så skarpa minne fick luckor. Men när hela släkten tröstade mig och upprepade hur ledsen jag måste vara och de själva grät förenades vi i kollektiva tårar.
Det finns också bekanta som har försvunnit i andra krig. Jag hade en syssling som försvann på Palestina området. Idag på Internets tid kan vi leta och hitta de försvunna men detta var före den tiden och hon försvann spårlöst med sin make och deras två små barn. Jag har för mig att de dog i en by på Golanhöjderna under sexdagarskriget. Eller flydde? Oavsett hörde min mor – hon som var släktens informationscentral – aldrig av dem mer. Sysslingen hade rest till en kibbutz i Israel men träffat en palestinsk läkare, gift sig och följt honom till hans liv.
Ja, det finns kärlek på första ögonkastet. Det kan bli ens öde.
Nästa som kriget eller ockupation tog var en tjeck på besök i Sverige. Han var reformivrare, en konstnär. Han reste tillbaka strax innan invasionen som skedde natten mellan den 20 och 21 augusti 1968. Då invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Orsaken var reformförsök som stod mot kommunismen. (Läs mer, sök Pragvåren).
Han hörde aldrig mer av sig. Vi som kände honom skickade brev men fick inga svar. Vi räknade honom som förlorad.
En kort men intensiv tid hade jag ett förhållande med en man som hade varit i Koreakriget. Sverige hade sjukvårdstrupp i Sydkorea 1950 -1953. Kriget stämplade honom. Död och förödelse åt upp hans tilltro till världen. Men Korea blev hans kärlek. Han reste tillbaka dit som representant för Rädda Barnen för att bygga upp något av det som var raserad. Han var senare rådgivare för Sydkoreas sjukvårdsreform. Det var då vi träffades. Korea var honom alltid nära. Han dog av hjärtattack vid pensionen. Han hade dock tappat livslusten och han skrev till mig att det året – hans sista – var de stora förlusternas år.
Hur stora förluster kan man överleva med? Att förlora den man älskar genom döden eller att denne går till en annan? Idag när en terrorist kan enkelt köra över en på gatan, hur fortsätter de kvarvarande då att leva? När ens barn dör i väntan på vård? När döden inte är vacker och den döde går knappt att identifiera?
Hur överlever man när livet har tangerat helvetet?
Vi samlas kring döden. Vi besvärjer det med blommor och ceremonier. När min far dog kom över hundra personer till begravningen utöver sorg adresser som var så många att alla gick inte att läsa upp som seden var. När kaffet var nästan slut steg mor upp och tackade alla som kom. Sedan la hon till. Det var trevligt för min make när någon besökte honom när han än var i livet. Jag tackar speciellt er som gjorde det.
Ridå.
Tänk på dem som än lever. Låt dem gå först i din planering. De döda kan klara sig utan dig.
De dödas dag 2 november har sitt ursprung hos aztekerna i Mexiko och är en stor helg. Den infaller samma dag som Alla själars dag vilket firas inom Katolska Kyrkan. Vi nordbor har Allhelgonahelgen då vi tänder ljus på släktingars och vänners gravar.
Vår Allhelgonahelg har också blivit en kommersiell fest, Halloween. Igår kom barn till oss och tiggde godis. De var målade till ganska snälla skräckvarelser och svartklädda. Halloween (All Hallows Eve) härstammar från kelterna i Irland, dagen var en skördefest, men seden har spridit sig.
Även vi har en pumpa på balkongen och tänder ett ljus i den.
De dödas dag 2 november har sitt ursprung hos aztekerna i Mexiko och är en stor helg. Den infaller samma dag som Alla själars dag vilket firas inom Katolska Kyrkan. Vi nordbor har Allhelgonahelgen då vi tänder ljus på släktingars och vänners gravar.