Etikettarkiv: demens

Ser du de gamla som irrar förbi dig?

Publicerat av

Igår när jag kom från gymmet stötte jag på en gammal man som verkade bortkommen. Han hade en blomsterbukett i handen. Jag stannade och då hostade han till lite och började: ja det är så att… Är du vilsen, frågade jag. Han var på väg till kyrkogården med blommor, men hittade inte dit.

Jag tog lite annan väg än vanligt och nu är jag helt borta, sa han.

En annan tidig morgon, när det var vinter, snö och kallt och jag var på väg till ett viktigt möte, mötte jag en dam klädd i tofflor, nattlinne och morgonrock. Hon försökte manövrera en rollator i halkan. Jag var inte den enda som såg henne eller i alla fall passerade denna felklädda gamla gumma men alla hade bråttom. Jag stannade – fasen nu missar jag tåget – och frågade vart hon var på väg. Hon skulle köpa mjölk till kaffet. Jag svängde hennes rollator mot servicehuset – gissade att hon bodde där – gick med henne och förklarade att affären inte var öppen än och att personalen hade säkert en skvätt mjölk till kaffet. Hon blev så glad när hon kände igen huset och jag lämnade henne innanför dörren och förstås missade jag tåget. Krånglar trafiken igen, sa de andra vilka väntade på mig och jag lät lögnen lösa situationen. Skulle jag skryta att bara jag stannade och hjälpte den dementa damen?

Varje år insjuknar uppemot 25 000 personer i en demenssjukdom. Efter 65 års ålder ökar risken betydligt. Det totala antalet demenssjuka i Sverige beräknas till närmare 160 000 personer, en siffra som kommer att stiga i takt med att den äldre befolkningen ökar. Vi matas ständigt om vilka knep kan förlänga det friska livet. Motion, frukt, inte socker, rätt fett, lite vin, lyckligt liv, bra arvsanlag och ändå blir var femte person över 80 år dement och en del innan och några väldigt tidigt. Och även de som levt exemplariskt liv kan drabbas.

Det gäller att ha någon som kan både upptäcka och avlasta samt ta hand om det en dement inte längre klarar av. Jag tror knappt att hemtjänsten upptäcker smygande demens och många har faktiskt ingen hjälp alls. Vi har haft ca 40 personer vilka sköter avlastningen en gång i veckan. Hur skulle de märka om något förändrades från en gång till en annan? Den offentliga vården räcker inte. Idén att alla åldringar, friska eller sjuka, mår bäst hemma raserade platstillgången på äldreboenden och orimliga krav om badrumsstorlek förvandlade servicehusen till trygghetsboenden där tryggheten består av ett larm. Inte underligt att många äldre kvinnor, även män, blir vårdare för sina behövande närstående och raserar arbetslinjen till fackförbundens ilska.

För – att ta hand om närstående själv är inte jämlikt. Allt som är obetalt arbete är likställt med skattefusk. Eller?
Vem skall vårda de dementa är inte bara ett problem i Sverige utan i hela världen. Ca 35,6 miljoner anses lida av demens och detta tror man blir dubblerad till 2030.

I USA är situationen oroväckande. 1968 registrerade Centers for Disease Control and Preventio 293 fall av demens/Alzheimer men 2010 registrerades 180 021 fall.

I Kina lider nästan tio miljoner kineser av olika former av demens, och bara en bråkdel av dem får vård på ett boende. Antalet åldringar i befolkningspyramiden har till följ av ettbarnspolitik skjutit i höjden. Den ökade levnadsstandarden gör att folk lever längre och drabbas då av åldersrelaterade sjukdomar som Alzheimer och demens. Seden att generationer bor tillsammans och de yngre tar hand om de äldre har minskat i och med flytten till städerna och de förändrade, mer västerländska sätt att leva. Kina har försökt lösa situationen med krav på barnen men den tiden då man kan beordra de unga lär vara förbi även i Kina.

Om någon av dina anhöriga drabbas, vem löser vården av personen då?

Demens och dagen för världens berg.

Publicerat av

Den 11 december är dagen för världens berg. Samma dag har G8 konferens om demens/Alzheimer.

De kanske har samband på något sätt? Våra berg är gamla. De eroderar, förlorar sin höjd, tappar sina glaciärer, bestigs, trampas, orsakar död, är hinder, sprängs, blir till tunnlar och underjordiska stationer eller skyddsrum och militäranläggningar och i värsta fall till bara grus. En människa som blir gammal och dement tappar också mycket av sitt liv, ork, utseende, förmåga, intressen och är till besvär och betraktas som utgift om man frågar de ansvariga för landstings- och kommunbudget.

Demens ses som en global epidemi. Det ökar främst på grund av att vi lever längre. Måhända påverkar även vår livsstil? När våra mormödrars mödrar dog hände det kanske redan i deras sista barnsäng, medan nu lever vi till över 80 och andelen 100 åringar stiger. Demens är på väg att bli den största hälso- och sociala utmaningen i vår tid. G8 konferensens syfte är att utveckla globala lösningar och aktion för demens.

Det finns ingen bot för demens men vissa saker kan sakta farten. Motion lär vara ett. Vin sägs vara bra men eftersom det innehåller alkohol som är skadligt och i sin tur kan påskynda demens är det inte så klokt att inhandla några boxar. En halv Albyl har samma effekt men inte lika gott, sa en känd missbruksläkare och vinsamlare. Att ha friska gamla föräldrar och släkt är inget man kan välja vilket vore förstås önskvärt eftersom det finns genetiska orsaker. Sjukdomar som Parkinson kan leda till demens. Att vara aktiv lär hjälpa men många blir sysslolösa när arbetslivet tar slut. Alla har inte barn och barnbarn eller ens vänner utan kan bli väldigt ensamma.

Att bli gammal kan väcka oro. Att få demens väcker mer, skräck kanske. Anhöriga kan känna sorg och besvikelse över att livet har behandlat ens närmaste så illa. Demens förändrar även de friska personers liv. Man får en fråga som man inte ville ha: hur mycket kommer du att ta hand om din demente make/maka/mor/far nu? Säger du nej till jobbet du blev erbjuden eller går ner i tid/slutar helt att arbeta? Slutar med det mesta av din fritid eftersom du behövs som hjälp? Den demente  behöver påminnas och få hjälp av dig med de vardagliga saker han alldeles nyss klarade utmärkt men kommer inte  ihåg mer.  De vackra historierna om att man kan leva med demens precis som vanligt, resa och … det fungerar inte så länge. Man kan inte planera att i februari ska vi, eller nästa sommar … den tiden är förbi. Eller lämna den demente ensam en längre stund än du hinner köpa en liter mjölk. Livet med demens levs bara idag men även det kan vara tveksamt.

Vad svarar du på den frågan?

 

Inte i närheten av en pantertant

Publicerat av

Jag var på Systemet och köpte glögg. I den andra kassan stod några ungdomar med en flak öl och en med cider. De var redan lite glada och de fick visa legitimation. Framför mig i kassan stod två medelålders kvinnor med ett par lådvin och Renat. De såg inte pigga ut. Jag kom att tänka på några av de kvinnor jag har mött i ett demensboende, mitt gamla extrajobb. Sedan byggde man till ett boende för de yngre med demens på grund av stor efterfråga. Några av de som flyttade in var under 40 år.

Snart är det Jul och en del firar det med stora mängder alkohol. Är du en av dem? Är du i riskzonen? Så här kan livet se ut vid demens orsakad av för mycket alkohol när allt kollapsar.

Kvinnorna kommer till boendet något motvilligt ledsagade av en trött anhörig. Vissa kommer med en sjuktransport som lämpar av de vid dörren eller med en stressad socialsekreterare. Det första kvinnorna gör är att be om eld. Tändaren har de tappat. Lite ilskna blir de när de hör att rökning inne är förbjudet.

Sedan vill de ha kaffe och gå hem. De är inte alls tacksamma för en ren säng, mat och en garderob de får hänga kläderna i. Inte har de mycket att hänga i heller. En del kommer in med en plastpåse där de har hela sin egendom. Genast tänker vi som jobbar om det finns kläder kvar efter någon som dog. Kläderna kvinnan står i stinker av rök och … jag besparar er detaljerna.

Ur väskan trillar det ut pillerburkar, några rör Treo och cigaretter. Lunch? De vill ha kaffe och en macka. Matlagning är ett glömt kapitel.

–        Och – finns det något att dricka?

Sina anhöriga har de förlorat. Barnen har de oftast dålig kontakt med. Deras nyktra män har tagit ut skilsmässa länge sedan. Kanske finns det en make som också dricker eller en skara medberoende som har skyddat kvinnan från att bli upptäckt, betalt skulder och de skäms nu så förfärligt. Samtidigt har anhöriga nästan aggressiva krav för vården som nu skall lappa ihop situationen som pågått kanske i tiotal år. Demens går inte att vårda bort, men alkoholdemens går kanske att stoppa om man slutar dricka helt. Den förklaringen godtar de inte, de vill ha bot. Ja, det finns supergulliga anhöriga också, men alkohol och demens ihop är bottennapp.

Bostaden är vräkningshotad. Eller den är redan förlorad och kanske kvinnan har valsat runt i olika boenden eller behandling. I värsta fall har de bott på gatan.

Jobb är något de knappt minns.  Socialbidrag eller förtidspension har försörjt dem länge. Visst, de har arbetat och kanske bränt ut sig, men det är länge sedan. Var det i skolköket eller hotellet eller kontoret … En gång var jag chef … Minnet är försvagad och inte bara om jobbet. Livet är som en smal remsa mellan Systemet, läkaren, Apoteket, supkompisar och kiosken.

De är vanliga kvinnor som tog rätten att leva som männen gjorde. De rökte och tog ett glas, fler… En dag tog spriten över deras liv. En dag larmade någon och de hamnade på avgiftning och sedan på geriatriken för utredning och kom ut med diagnosen alkoholdemens.

Nu står de i hallen på ett demensboende utan insikt om sin situation och de vill ut genom dörren – genast.

De är 40-talister. Några är 50-talister och snart kommer 60-talisterna. sedan de som är födda på 70 talet. Det finns även de som är ännu yngre, både kvinnor och män.

Det finns fler kvinnor än män med demens eftersom kvinnorna lever längre, även med den demensen som är orsakad eller påskyndad av alkohol. Männen är döda. Vid 72 år har en av tre män gått ur livet (med eller utan alkoholproblem). Kanske jämnas det ut med de unga kvinnorna som börjar dricka som män tidigare än 40 – 50 – talisterna gjorde. Jag tror vi har bara en aning om framtida vårdbehov.

Det är bara kall fakta att kvinnor tål alkohol något sämre än männen.  Kroppen känner inte till jämlikhetslagar. Har du koll över alkoholen eller börjar lådvinet ha koll över dig? Det kan finnas en risk även för dig att drickandet går över styr. I slutet kan du hamna i ett demensboende med diagnosen alkoholorsakad demens.

Och, jag kan lova, det är inte roligt.                              

.(Tidigare publicerad i Sourze.)

Höst och förlorade minnen.

Publicerat av

.

Två dagar kvar av sommaren, säger meteorologen just nu i TV nyheterna. Trots solen känns det idag som början till en höst. Löven faller, växterna dör, fåglarna samlar sig. Det kändes också som livets höst i sinnet. Vi har gjort en utflykt.

Vi tog bussen till en plats där vi har tillbringat så där 200 dagar av vår tid, en plätt i skogen där naturen har tagit över och inga människor syns till. Bävrar, sångsvanar, älgar, korpar, kärrhök, sothönor, hackspettar, tranor, grodor och andra mera osynliga djur bor på platsen eller omkring. En bäck rinner genom området som inte är mer än någon kilometer i längd och mindre i bredd. Skogen är risig, döda björkar med svampar och lav, några granar, alar och hasselbuskar. På våren är marken vit av vitsippor med fläckar av vilsna blåsippor. Sedan kommer ormbunkarna och täcker ytan. Alarna har bävern fällt. Senhösten är som ett virrvarr av döende växter med några lysande kantareller – inte i år för det har varit för torrt.

Sjön, varifrån bäcken rinner, har vuxit igen lämnande bara en smal rännil och en sumpskog efter sig.

Vi har avbildat området i alla årstider. Några bilder har varit på utställningar hemma och utomlands.

Senaste besöket där var fyra år sedan, innan vi ställde bilen. Nu tog vi med matsäck och en kamera, skumpade i bussen och gick en bra bit på vägen medan trafiken körde förbi. I närheten tar ett nytt bostadsområde form. Vi kom till ”vår” skog. Då hände hösten, alltså livets höst, den döende, kalla, eländiga – inte den höst som jag älskar.

     Vad gör vi här, sa gubben min, här har vi aldrig varit.

 De 200 dagarna rasade iväg och just då kändes hans borttappade minnesfunktion tungt. Jag var säker på att den här platsen kunde han inte glömma. Men så var det inte. Han hade förlorat en stor del av våra gemensamma dagar, fotograferande, den glädjen som en skogsplätt kan förmedla. Hade jag allt kvar eller var hans förlust också min?

Vi gick vidare, slog oss ner på en bro, där vi har suttit förut och ätit vår matsäck. Jag plockade upp kaffet och mackorna. Hastigt sa han: har vi varit här förut, jag tycker jag känner platsen.

Inte en helt förlorad dag. Vi fortsatte och kom vi till civilisationen, glass och busshållplats.

 När demens drabbar en är det även närstående som förlorar. Det gemensamma livet, minnena, upplevelserna är decimerade till hälften, till min halva och det känns sorgligt. Livet krymper så oerhört.

 I massmedia är åldringsvården igen på tapeten. Det är missförhållanden och vanvård. Anmälningarna ökar eller har vi äntligen lärt oss att anmäla? Och det är vi som än har minnet och förnuftet kvar som måste se och kräva att vården är human och tillräcklig och anmäla om det brister. De som diskuterar och även beslutar har oftast inte bilden klar för sig, det har man först när en själv har närkontakt med demens och åldringsvården