Etikettarkiv: Corona

Orosmoment och kaos i naturen

Publicerat av

Det råder ofta kaos i naturen. Man häpnar över saknaden av ordning. Linné ordnade upp växterna, klassificerade och sorterade  så vi lättare skulle förstå hur den förökade sig.(Ja, han gjorde mycket mer.) Men naturen trotsar regler. Träd faller hur de vill. Rötterna växer över stenar. Svampar hoppar upp vart som helst. Grenar ser ut som spökskog. Berg är inte som berg utan färgglada monster. Det brinner, men nya växter träder fram oavsett förödelsen. Naturen ger inte upp. Det är en levande organism, ordning bakom oordning som hittar nya vägar. Naturen hittar alltid nya vägar.

Kanske naturen ovetande markerar det oreda som råder i världen?

Kaos härskar i världen. Dock är det kaos vi själva har orsakat inte någon magisk kraft utifrån. Pandemi har redan tagit ca 465 000 liv och världen har 8,8 miljoner bekräftade sjukdomsfall. Hur Corona exakt startade och hur viruset har utvecklats till ett hot mot människor tvistar de lärda än. Enligt FN, WHO och WWF är pandemier ett resultat av mänsklighetens förstörelse av naturen. Miljöförstörelse ger sämre tillvaro för de vilda djuren. En del blir mat för ökad befolkning. Borde vi hålla oss till de djur vi själv föder upp? Fast då kan det också bli för trångt och orsaka sjukdom. Tänk på grisfarmer.

Trängs vi på vår jord? Det är en bra fråga och vi vet redan svaret. Vi är för många för att få rimlig hälsosam livsutrymme.

Det andra som hotar oss är skadegörelsen efter en svart persons olycksaliga död. Han var ingen hjälte precis på grund av sin kriminalitet och drogmissbruk men han blev förebild genom sin död (troligen) orsakad av polisvåld. Man väljer sina idoler och de behöver inte har gjort något omstörtande gott för världen. Folk söker anledning att märka ut sig. Det är som uppdämt behov att skrika, förstöra, markera sina ståndpunkter. De  protesterande uppför sig som terrorister genom att rycka upp gatstenar, krossa skyltfönster och rasera något andra har byggt upp. Man blandar våldet med rasism, verklig eller inbillad och legaliserar på så sätt sitt uppförande.

De är inga man kan respektera, ändå springer folk med i tåget.

De fönsterkrossande personerna försvarar ingenting. De terroriserar. De raserar. Det är masshysteri och vi har sett effekterna av sådant beteende förr i stor skala. Folk ropar inte Heil Hitler idag. De ropar hat mot andra, de med annan hudfärg, de vita. Ändå är deras efterföljare en växande skara. Det kan dö ut men kan likaväl växa till en samhällskatastrof, främst i USA. Varken faktiska eller inbillade orättvisor kommer att försvinna genom hat och krossade fönster.

Världen har också blivit lite mer orolig på grund av gammal gränskonflikt mellan Kina och Indien som regelbundet blossar upp på den oklart märkta linjen LAC vid gränsen mot Tibet. Dock sköt man inte utan slogs med gamla metoder: med järnrör, stenar och knytnävarna. Låter faktiskt bättre än skjutvapen eller bomber. Men på sikt är det Kina vi skall vara fundersamma över. De äger redan en stor del av världen genom affärsverksamhet. Vad händer när vi inte kan sätta oss mot deras makt att styra?

Nordkorea mopsar upp sig. De har inte så mycket att komma med rent mänskligt. Det är ett land med diktatur där folk än svälter, där gränsen är stängd och där ledarna försöker hota omvärlden. Man eldar upp symbolen för samarbete, sambandskontoret på gränsen med Sydkorea. Trump försökte  tidigare lugna läget genom samtal, den första från väst som riskerade  misslyckande. Ingen annan har ens försökt. Hyllade vi honom och hans försök? Man kunde ana att det var misslyckat men ändå, vi borde ha backat upp Trump. En tids lugn följe som sedan byttes mot nya missilprov och nu hot från ledarens syster vars min får vem som helst sätta kaffet i halsen.

Det är synd om människorna i Nordkorea. Att vara hungrig är liknande tortyr. Kan det bli mer synd om dem tack vare sina diktatorers anfall mot yttervärlden?

Storpolitik och gatuterrorister har många gemensamma nämnare..

Snart får vi resa utomlands igen. Det är inte resan som är farlig, påstår Ann Linde. Inte? Att sitta tätt i flyget med en massa obekanta människor, trängas på andra transporter, på flygplats, tullen … Om det inte kan smitta under en resa finns det andra sammankomster som är smittfria? För mig känns den svenska Coronahanteringen som att uppfinna hjulet på nytt. Man borde ta efter de länder som har lyckats som Sydkorea, Island och Nya Zeeland. Men, det är ju nästan bara gamla pensionsberoende som dör när skyddsutrustning saknas än. Vad gör det.

Läget i Europa är bättre men inte bra och om morgondagen vet vi inget om, precis som vi inte visste igår. Hur många olika bud och strategier har vi haft om Corona.

Allt känns kaotiskt. Som en hop amatörer som gissar.

Året 2020 är bara halvvägs. Redan nu går den till historien som ett av de sämsta, dock beroende på hur långt bakåt man räknar och ens egen ålder.

Midsommar är över. Hoppas ni hade det bra under en lång dags färd mot en natt som knappt kom. Trött på att fira? Ta en god bok. Kanske den aktuella  George Orwell: 1984 som ger en igenkänningseffekt.

Sommarsolståndet markerar årets längsta dag och kortaste natt. I år föll sommarsolståndet den 20 juni. Bilden är tagen vid Bornsjön, Botkyrka en annan  midsommarnatt.

Testa, isolera, spåra, behandla och killgissa.

Publicerat av

Det i rubriken – minus killgissa – lärde jag mig på en universitetskurs länge sedan. Kursen handlade om smittosamma sjukdomar, främst HIV och andra sexuellt överförbara sjukdomar.

Isolera var inte att stänga in utan hjälpa patienten med olika metoder att inte smitta andra . Men alla var inte med, det fanns även personal på sjukhuset som sket i  skyddsutrustning.

Jag blev biten av en  helt galen prostituerad som var tvångsintagen på psykiatrin. Hon försökte forcera dörren när jag gick ut. Jag tog henne i handen och sa något som vi går in igen och hon bet mig på armen så det blödde. Hon visade sig vara HIV positiv. Jag skulle noll testa mig alltså visa att jag var negativ när det hände för att senare – ifall jag var smittad – kräva ersättning från Sjukhuset.

Jag gick med min provorder till labbet och en  av personalen skulle testa mig. Hon hade inga handskar så jag ryckte tillbaka min arm och sa: det är HIV test. Hon fräste åt mig att hon minsann var varsam och det hade aldrig skett olyckor när hon arbetade. Jag krävde en annan sköterska eller skyddsutrustning.

Hon blev arg och gick. Jag testades av en annan med handskar och visir. Det skulle vara så. Jag fick testa mig ytterligare två gånger. Jag var negativ. Det var inte roligt alls att tänka ”om”, även om risken var minimal.

Testning av Coronasmitta eller inte har varit på diskussion nu i några månader. Vem ska testas, vem inte. Vem beslutar och vem också betalar. Det är som om vi aldrig hade testat en enda person av någon misstänkt smittosam sjukdom. Jag börjar tro att motviljan beror på pengar, oviljan att veta hur stort antal är smittade och den enkla förklaringen: brist på resurser. Någon måste ta provet och analysera samt ge svar. Jag tvivlar på att sjukvården kan snabbt anskaffa de resurser vid sidan av allt annat. Den ordinarie verksamheten är dock på sparlåga. Risken att folk blir riktigt sjuka eller dör av annat än Corona är  realt, inte gissning.

Att skydda sig från smitta var inte enkelt. Äldreomsorgen har varit en smittohärd. Det är där folk dör – ja, i normala fall också men nu har vi haft överdödlighet på vissa ställen påstås det vara 100%.

Arbetsmiljöverket gjorde ett försök att skydda personalen  och de boende men det gick inte. Efter anmälan från skyddsombud meddelade Arbetsmiljöverket ett föreläggande vid Serafens äldreboende på Kungsholmen.

Föreläggandet gick utöver de riktlinjer som Smittskydd Stockholm meddelat och som staden följt. I dessa riktlinjer anges endast visir som skyddskrav generellt och visir och munskydd i fall med risk för droppsmitta. Arbetsmiljöverkets föreläggande innebar att visir och munskydd ska användas i alla vårdsituationer med smittade eller misstänkt smittade personer.

Kommunen överklagade och fick rätt. Det var onödigt med så omfattande skydd. Förvaltningsrätten ansåg att begreppet ”patientnära arbete” inte är så tydligt och precist som krävs för att kommunen ska kunna förutse vilka åtgärder som behöver vidtas och upphäver därför beslutet.

Arbetsmiljöverket hade inte tydliggjort vad som avses med patientnära arbete dvs vilka arbetsmoment eller avstånd. Så man upphäver beslutet.

Hur kan man ens dividera om vad är patientnära arbete i omsorgen av de gamla som misstänks vara smittade av Corona? Det är ingen som står två, tre meter från den gamla och sköter hygien, klär på, leder eller hjälper med maten. Jag antar att man ville spara skyddsutrustning och då gör det väl inget om folk dör eller blir sjuka. Och, är inte Corona just en dropp/aerosolsmitta?

Är detta bara ett av de huvudlösa besluten utan hjärna under en pandemi?

I onsdags lämnade Arbetsmiljöverket in överklagan till Kammarrätten och har samtidigt bett om mer tid för att utveckla grunderna för vår talan. Fortsättning följer.

Nyss höll partiledare en show i TV, jag menar debatt. Endast en sak stannade i minnet. Det var igen likgiltigheten för de äldre och för äldreomsorgens vårdpersonal.

När Jimmie Åkesson, SD, sa att det som hade behövts för att hejda smittspridningen var obligatorisk skyddsutrustning inom äldreomsorgen och att munskydden inte behöver hög säkerhetsklass, svarade Per Bolund, MP, att ingen i rummet de facto är smittskyddsexpert, och: 

 Vi ska inte stå här och killgissa. 

Killgissa? Var han en minister? För vad då?

Vi har alltså med en helt ny virussjukdom att göra. Ingen visste hur den skulle agera och utvecklas, säger Löfven i debatten.

Ingen visste? Exempel fanns över en stor del av världen. Något borde man ha snappat upp även som Statsminister.

11mars sa WHO att det var pandemi. Men 7 januari var det nya viruset känt i världen även om de första kända fallen var i december 2019. 31 januari var det första kända fallet i Sverige. Så väldigt nytt var det inte när fallen började öka i Sverige. Nu är det juni ifall Löfven har missat det.

Även om dödstalen, överdödligheten, inte är enorma är de betydligt högre än i våra grannländer och speciellt inom äldreomsorgen. Beredskapen har varit usel. Än käftar man om munskydd kan skydda och vem, var och hur ska sköta testerna.

Samtidigt påstås det att S ökar så det är nära toppsiffror. Begriper inte hur en regering får flera anhängare när de misslyckas att ens testa de sjuka och vi får skämmas med dödstalen.  Det är Regeringen som har den yttersta makten oavsett alla myndigheter.

Socialdemokraterna får 33,7 procent i statistikmyndigheten SCB:s senaste partisympatiundersökning, vilket är en ökning med 8,7 procentenheter sedan senaste mätningen i november. Bortfallet var 46,9 procent. Vad tänkte de rösta som sket i att svara? Har de tappat tron på att politiker kan lösa problem? Kanske är vi bara trötta på undersökningar om tyckande när de inte innehåller någonting som har betydelse i verkligheten omkring oss?

Förbättringspotential – ett nyord.

Publicerat av

Ett ord jag knappt har hört förut dyker upp i olika sammanhang.  Det är förbättringspotential.

Statsepidemiolog Anders Tegnell till exempel. Han är lite självkritisk mot den svenska strategin och säger att det ”finns förbättringspotential” i hur han och de andra som styr eller skulle göra något har handskas med pandemin.  Han säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början. Alltför många har tillåtits dö  för tidigt.

Ja, vissa ställen inom äldreomsorg har man mött en överdödlighet på så där 30 till 100 %. Där fanns det verkligen förbättringspotential.

Några Kommuner tycker nu att man bör kunna svenska hyfsat om man arbetar med svenska gamlingar. Det vore förbättring likaså att  man borde anställa utbildat folk i stället att se äldreomsorgen som  en plats för att fixa integration till arbetslivet. Kanske borde utbildning vara ett krav och lönen därefter? Som chef vill jag gärna se en med erfarenhet från golvet. Det ger liksom perspektiv och erfarenhet över ens styrområde, inte en ekonom som närmaste chef för vårdbiträden och undersköterskor. Han kan bara räkna pengar.

Inom äldreomsorgen finns massor med förbättringspotential. Men för att någon bättring kan se måste vi sluta se våra gamla som en utgift. Vi måste börja respektera dem. Vi måste se dem som personer vilka har arbetat ihop det vi har i Samhället oavsett om det är skolor, sjukvård, vägar eller infrastruktur eller bibliotek…det vi nu använder, förnyar, även lägger ner.

Samhällsbyggarna, inte de obehövliga.

Nu struntar jag i dem som kommer och går direkt i pension utan att ha bidragit med en enda krona. Det hör liksom till annat problemområde.

Regeringen försöker också putta bort Corona ansvaret till någon annan.  Lena Hallengren socialminister (S) säger att Regeringen har hela tiden varit beredd att införa hårdare restriktioner för att stoppa spridningen av coronaviruset om Folkhälsomyndigheten hade rekommenderat det, (ett uttalande till nyhetsbyrån Reuters). Hallengren tycker att Tegnells uttalande om att det finns ”förbättringspotential” kring Coronahantering väcker frågor.

– Han kan ju fortfarande inte ge ett exakt svar på vilka åtgärder man skulle ha vidtagit. Den frågan tycker jag kvarstår.

 Hallengren är en politiker som inte – vad jag kan hitta – har haft vanligt arbete, (är utbildad lärare), utan är vad som kallas politisk broiler. Vad är det som hindrar henne att göra mer? Hon är ju minister!

Vilka är de som kan? Vilka borde bara ge en order till Regeringen och till andra myndigheter och arbetsplatser? Finns det inga som vet, har makten och säger:  det här är vårt ansvarsområde, så här gör vi nu. Oavsett vad det gäller, äldreomsorg, Corona… Har vi för många kockar för soppan? För alla soppor? Kommer alla nu att skylla på någon annan igen? Ingen tar ansvar. Ingen kan ta ansvar. Det ligger alltid utanför, någon annanstans.

31 januari fick Sverige sitt första bekräftade fall av det nya coronaviruset så tiden som har löpt är 4 månader, nog borde man ha hunnit analysera. Anders Tegnell säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början.

– Skulle vi stöta på samma sjukdom, med precis vad vi vet om den i dag, tror jag att vi skulle landa i att göra mittemellan det som Sverige gjorde och det som resten av världen gjort, säger Tegnell till Ekot.

Visst är det klädsamt att säga: jag kunde ha lite fel. Men vi ska inte utse Tegnell som syndabock – fast jag tror det blir så i slutet – han är inte den enda på jobbet.

Förbättringspotential finns alltid. Inte ens Sverige är perfekt även om S -Regeringen då och då tror sig vara världens navel.

Dö av leda? Om livet i isolering.

Publicerat av

Jag känner mig igen lite som de sju åren jag tog hand om min dementa sambo.  Jag kunde inte gå ut själv om inte någon var med honom. Han klarade inte av att lämnas ensam. Hemtjänsten avlöste mig i två, i slutet fyra timmar i veckan. Jag kunde sällan åka till stan och se en konstutställning eller besöka museum för tiden avlösningen avlöste mig med räckte inte till. Att träffa vänner försvann. De två första åren åkte vi ibland  till stan tillsammans och även till mina barnbarn, men när han blev för trött och virrig krympte det. Han försökte stuva om en konstutställning, då var de besök slut. När han vägrade lämna min hand vid säkerhetskontroll och gå genom kunde vi inte längre åka iväg till mina barnbarn. Jag försökte hålla envist fast i att vi gick ut varje dag. Med tiden orkade han inte annat än gå runt bakgården och tillbaka. Jag blev inlåst om inte avlösare eller anhöriga släppte ut mig.

 Alla de där hurtfriska råden som sa att man kunde leva som vanligt med demens var bara bluff.

Det var till sist mer än deprimerande. Alla planer jag hade för mitt pensionärsliv som att arbeta deltid för att bättra på ekonomin, göra en lång vandring varje år,  eller att ägna tid för att underlätta för doktordottern med barn, var bortkastade.

Jag var isolerad. Jag hade dock valt det själv i början då sjukvården förutspådde hans död inom max sex månader. Det var ju inte bara demens utan något de aldrig fick bukt på. Infektion kanske? De förutsagda sex månaderna blev nästan sju år.

Det blev ett hårt prov för kärleken. Sedan uppstod nya komplikationer. Till sist orkade jag inte med utan bad om en plats i ett äldreboende fast jag misstrodde deras omhändertagande. Erfarenhet var inte god från de korttidsplatser  han vistades i en, ibland två gånger i året. Han flyttade in och dog nästan omgående. Morfindöden, som är det vanliga i våra äldreboenden, vågar jag påstå. Rejäl lindring ordinerad av en läkare som knappt sett patienten.

Som ni vet åkte jag till USA för att vandra PCT efter hans död. För första gången på sju år kände jag mig fri. Jag hade sörjt när han blev dement och vi förlorade vårt liv tillsammans. Jag orkade inte sörja mer.

Jag får nu flashback från ”demenstiden”. Jag är isolerad på grund av Corona, ett val jag har gjort för att inte bli sjuk. Jag kunde dock inte räkna ut hur länge det blir eller hur det påverkar mig. Idag ville jag inte stiga upp alls. Jag stirrade på dörren som om jag inte kunde öppna den och gå ut, bakvägen förstås så jag inte stöter på folk. Jag har så svårt att vara isolerad. Även om jag inte är en aktiv person i något utanför som organisationer. Även om mina vänner är döda. Men jag hade kontroll över mitt liv ett tag. Att bli stämplad som en risk, fast man känner sig ok, tär. Om jag skulle bli sjuk i Corona vill Vården ogärna ha mig, ålder 70+. Förmodligen vore risken för död uppenbar.

Jag får balansera mellan att dö av tristess eller av smitta. Jag känner mig hjälplös och det är en känsla jag hatar. Det är välstädat i alla fall. Kanske tar jag itu med klädkammaren? Vinden får nog vara, det är alltid någon person som har bosatt sig där trots låsbyte. När Myndigheter hotar att detta kan räcka till året ut försöker jag ignorera det. Den dagen, den sorgen även om det är högst troligt. Läser att Sydkorea som framgångsrikt och välplanerat fick bukt med smittan måste  ha restriktioner igen. Det här kan pågå några år. Jag får nöja mig att vandra utomlands genom böcker och Internet.

Jag instämmer med de som är tveksamma till att vi får fram ett fungerande vaccin. Tänk bara på influensa. Varje år ny variant. Varje år ny vaccin. Men jag är ju ingen expert på det så  kanske ska vi vara optimister?

 … because every time people have tried to make a vaccine – for Sars or Mers – it hasn’t actually protected.

 Vaccines developed previously for other types of coronavirus had failed to protect mucous membranes in the nose where the virus typically enters the body, (William Haseltine).

https://www.theguardian.com/world/2020/may/21/global-report-coronavirus-vaccine-us-scientist-cases-5-million

Agnes Wold läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Hon delar Folkhälsomyndighetens bedömning om att vi 70+ skall hålla oss från folk.

– Det är hundra gånger större risk att dö om du bli infekterad när du är mellan 70 och 74 år jämfört med de som är mellan 0 och 49 år. Sen blir det ännu farligare ju äldre du blir, säger hon.

Så, risken för mig är 100++ gånger? Jag har något mer förtroende för Agnes Wold än Regeringen. Agnes Wold är en expert, Regeringen är en bunt klåpare. De hade räknat att lulla lugnt tills strax före nästa val då nästa löftespaket skall  avslöjas.

Läget 10 mars 2020

Totalt var 94 svenskar bekräftat smittade den 5 mars. Sedan exploderade det i många länder. Det blev säkert då om inte långt tidigare klart att även Sverige fick en smittvåg, även om de som styrde på något märkligt sätt trodde att vi är odödliga och att smittan stannar vid gränsen. I annat fall hade man snabbt börjar anskaffa nödvändig skyddsmaterial och fundera över vart smittan kan få fäste lättast. Även en dumbom begriper att det är äldreboenden där de sköraste människorna bor och där många i personalen har ingen utbildning. Så, man sket i dem. Sedan inom sjukvård, kollektiva transporter och de som sköter samhällsservice genom att vara tillgängliga för fler och det närgånget och handgripligt som polis, ambulanspersonal, färdtjänst och förstås de som glatt reste till länder som redan hade avancerat på smitt nivån. Nej, någon karantän rekommenderade man inte. Munskydd och tester käftar man än om. Det är flera som vet hur det borde vara. De självutnämnda experterna är många.

Idag (28/5) är det 35 727 smittade, troligen många fler eftersom det gamla sättet att arbeta med smittor – hitta, testa, isolera/råd, behandla – är något underdimensionerat, snällt sagt. Antal döda är 4266 varav ca 3775 äldre än 70 år, min åldersgrupp alltså. 49 procent av de döda bodde på ett äldreboende och 25 procent hade hemtjänst.

Det är inga stora siffror egentligen. Ändå är vi sämst i Världen om man räknar antal döda per miljon innevånare. Eller vår statistik är mer sanningsenlig? Kanske båda?

Så jag får finna mig i att tacksamt få en matkasse från sonen och dottern, kanske ta en fika ihop på bakgården långt från varandra. Handlade per Internet en dag och fick maten till en kylbox i affären. Smart. Trots att jag var där vid stängningsdags var det svårt att slippa alla andra som också hade kommit på den briljanta idén och känt sig trygga sent på kvällen. Trängsel vid kylboxar. Men jag kände mig en stund som normal: jag handlade själv – nästan.

Livet har krympt. Det innehåller  nära ingenting alls än att slå ihjäl tiden hemma med Internet, lite musik, kanske en bok och ta en promenad undvikande alla andra gamlingar som också försöker smita ut. Jag ser fler och fler rollatorer ute. Många sitter igen på bänkarna vid torget när solen skiner. De gamla börjar tröttna på regler. Några jag känner igen saknas, de var nära 90.

Det kanske är bättre att leva och ha roligt och dö fort än att isolera sig och leva lite till?

Hur mäter vi livets värde? I år? Innehåll? Framtid? Det vi var lyckliga över?

Jag börjar bli en grinig gamling. Jag glömmer ständigt att jag är närmare 80 än det högst 60 jag helst vill vara i kroppen. Det finns alldeles för många leder jag vill sätta mina fötter på. Hm. Jag åkte ju hem från Sörmlandsleden för det snöade, så kanske borde jag hålla truten? Jag försöker vara uthållig som mina barn uppmuntrar mig till men som sagt, det är inte min paradgren.

Desto mindre man har av livet kvar desto mer bråttom man får.

Politikerlöften till de gamla duggar tätt:

När det här en gång är över ska vi bygga ett starkare samhälle. Ta tag i vårdköer och att allt fler äldre ska ha en god äldreomsorg, sa Löfven 20/5.

Skäms han inte? Trots tidvis borgerligt styre har Socialdemokraterna mer eller mindre ägt det här landet. De bär skulden i första hand. Efter det kan vi skylla på de andra som hade styruppgifter inom vård och beredskap men aldrig gav från sig avgrundsvrålet: Det här är usel planering! Redan när jag arbetade inom sjukvården skedde förändringar  som Ädelreformen 1992 som lämnade gamlingarna i kläm mellan Kommun och sjukvård samt borttagandet av de stora sjukhusförråden som hade till uppgift att vara välfyllda med allt som kunde behövas. Att basa för förrådet var en viktig kärnuppgift.

Vem har samlat ansvar för vård och beredskap? Vad har vi alla berörda Myndigheter till nu? Att bli TV stjärnor? Nu ylar alla om förbättringar och ansvar. Som Socialstyrelsen om bostadslösa och Löfven om äldreomsorg mm. Jag tvivlar på att något radikalt kan ske varken med de problem vi har i landet eller virusepidemier med de nuvarande medspelarna. De måste bytas ut. Men minnet är kort hos människan så risken finns att vi bara får mer av samma vara.

Och, vid kriser byter man inte ut varken Regeringar eller arbete. Man håller hårt i det man har, som ett barn skrikande efter sin förlorade nallebjörn.

Det är bara att härda ut.

Bild överst, Leda och svan av Antonio da Correggio  (1489–1534).