Så här i juletider och all julskyltning tänkte jag på en person jag hade träffat genom mitt arbete. Den kvinnan hade otroligt god smak, färgsinne och förmåga att få de enklaste kläderna att se ut som miljon dollar. Nu var hon gravid och livet hade vänt sig upp och ner av flera orsaker.
Hon hade en
usel bakgrund. Föräldrarna älskade spriten mer än henne. Hon placerades i ett
fosterhem där fosterfadern förgrep sig på henne. Socialtjänsten trodde inte på barnet.
Vem ska tro på en 10 år gamla flicka som kommer från sådana omständigheter? Hon
kan inte veta något om sex ens? Det blev dock besvärligt med anklagelserna så
hon placerades om. Blev sexuellt utnyttjad av en i familjen. Hon rymde. Efter
ett tag fick polisen fatt henne och hon placerades igen på ett nytt hem.
Hon berättar att hon tog av trosorna och la sig på sängen direkt. Så skulle livet vara. Men det familjehemmet var ett riktigt hem. Hon blev ett barn och älskad. Men vid avslutad två årig social linje tyckte Socialtjänsten att hon var färdigvårdad och gav henne en etta i en förort genom förtur.
Nu hoppar vi
över några år, timarbete och så. Hon skötte sig. Hon återtog kontakten med sina
föräldrar och det var bättre med dem nu. Att orka missbruka har sin tid, att
sluta sin tid också.
Hon var
otroligt vacker. En dag besökte hon en känd klubb tillsammans med en väninna
och släpptes förbi kön. Killar flockades runt henne. Hon hamnade i jetsetlivet på grund av sin
skönhet. Hon var den ouppnåeliga skönheten. Hon ville inte bli rörd. Efter
några år förälskade hon sig i en kändis med pengar. Livet lekte. Hon var lycklig. När hon väntade barn kraschade lyxlivet. Han
hade börjat älska kokain mer än henne, sparkades från jobbet, ruinerades
bokstavligen och hon satt nu gravid åter i sin lilla lägenhet med sin
lyxgarderob.
Det var då
jag träffade henne. Barnmorskan på närmaste Vårdcentral vägrade att ha henne
som patient på grund av barnafadern. Hon var dum nog att säga hur det var. Hon skickades
till enheten för riskgraviditeter fast graviditeten var helt normal.
Barnafadern var problemet, inte hon.
Från lyxlivet till arbetslöshet är fallet hårt. Sparpengarna tog slut. Hon sålde en del kläder. Det var svårt för en gravid att hitta arbete.
En dag var
hon extra glad och berättade hur hon hade hittat ett jobb. Jag får
personalrabatt, sa hon och visade mig en babytröja.
Hon hade
varit ute och fönstershoppat. Det var juletider och många affärsfönster var
verkligen lockande. Hon såg en som var bara usel. Ingen jul magi där inte. Hon
klev in och ville prata med föreståndaren. Hon erbjöd sig att skylta om, gratis.
De skrattade men sedan sa någon lite spydigt: gör det då.
När hon hade
gjort om hela fönstret anställde de henne som försäljare och för att ta hand om
skyltningen av fönstren och placering av kläderna. Hon skyltade om varje vecka.
Hon började fundera på att söka vidareutbildning till dekoratör efter barnet
var stor nog att få plats i daghem.
Barnet
föddes och inte ens det fick barnafadern i andra tankar. Han var kvar i en
kvart med sin förälskelse, drogen.
Kvinnan ringde mig då och då samt varje år omkring julen. Det sjunde året sa hon något som alla våldtagna bör säga till sig själv. Eftersom jag inte gav mitt medgivande är jag inte skyldig. Det man inte säger ja till har man inte medverkat i.
Jag kunde
bara hålla med henne.
Vi sa till varandra God Jul. Den längsta kontakten med någon av mina patienter var avslutad.
Årets första fjällvandring skedde med ett tio år gammalt barnbarn. Jag har tagit ut alla mina tre barnbarn samt två plusbarn på fjällvandring. Barnen har gjort ungefär samma tur, från Hemavan genom Syterskalet och tillbaka, förstås med tält. Årets väder var hyggligt. Myggen älskade barnet något mer än mig vilket är sällsynt. Jag är ju den som myggen älskar mest. Kan en miljon myggor ha fel?
Barnet, en pojke, hade som mål att gå längre än de andra barnen vilka är flickor. Han slog dessa så där med fem kilometer. Jubel! Som tur såg vi också en stor flock renar. De höll sig på vinterns snö i flykt från myggen. Sommarsnö med snöänglar roade barnet.
Syterskalet är alpint, en fin sträcka av de svenska fjällen, bjuder en bra nybörjartripp.
Vandringen avslutades dock på
hotell på grund ihållande av regn. En
god middag och äntligen tillgång till Wifi förgyllde turen.
Ta ut barnen till naturen. Vi
borde undvika ”Nature deficit disorder”
hos barn. Kanske även hos de vuxna?
I ett samhälle vågar föräldrar inte släppa ut sina barn för ett gäng av barn härskar på området. De är än i grundskoleåldern men använder våld, kastar sten eller slår med plåtrör. De använder strypgrepp, hot om våldtäkt och de lyssnar inte på kvinnor för kvinnor har ju inget att säga till. Att få skit i brevlådan är straffet om man protesterar.
Nej, det är inget
krigsområde. Inte heller plats styrt av någon terrororganisation. Inte
träningsläger för terrorister. Det är svenska Grums. Barnen är nyanlända med
familj. Bråket har pågått ett tag, kanske uppemot ett år och nu eskalerat.
Ingen har gjort eller gör något radikalt för att stoppa de hotfulla barnen. Inte kan man anmäla barn till Polisen. De boende har vänt sig till Hyresgästföreningen. Hyresgästföreningen? Kanske blir ett möte då alla kan förbrödras med något trevligt.
Ska jag säga som vissa poliser: vad har de här barnen varit med om och stryka dem medhårs?
Eller ska jag bedöma det som revirstrid som redan är förlorad när föräldrarna till de hotade barnen hukar sig och vill absolut inte få en ”vi och dom” känsla? Stockholmssyndromet igen?
Jag skulle få vi och dom känsla direkt om det vore mitt barn som var hotad.
Jag minns en händelse i min barndom. Det var sommar. Jag var tio år och ansvarig ute för min lillasyster på tre år. På gården bodde tre nyinflyttade större pojkar varav två bråkade ständigt med oss flickor och de mindre pojkarna. Jag hade klagat till min far men han trodde mig inte för pojkarna var från en trevlig familj och föräldrarna arbetade i bra arbeten.De två förstörde våra sandslott. De vred ut dockhuvuden. Välte dockvagnen. De snodde mitt hopprep. De kastade bollen till taket. Min syster grät. Inget allvarligt alltså men ständig tjafs. Den yngste av dem stod skamset bredvid och blev hånad av sina bröder.
En dag fick jag nog. När jag såg killarna komma ställde jag mig på en låg stenmur. De måste passera mig. Med perfekt timing måttade jag ett slag mot den största killen rakt på näsan och skrek samtidigt: jävlas du en gång till så slår jag mer. Han föll omkull. Blödande och ylande sprang han hem.
På kvällen kom hans far med
pojken hem till oss. Fadern var arg. Jag behövde kok stryk. Pojken var
omplåstrad och ynklig.
Min far sa: Men hur har det gått till. Titta på lilla flickan min. Hon kan ju inte ens nå att slå så. Inte har hon kraft heller.
Jag stod så liten och snäll
jag kunde bredvid min stora far.
Mannen bar så mycket ursäkt. Pojken åkte på björkris på grund av lögnen. Effekten uteblev inte. De två var sedan snälla pojkar på gården. Vi spelade boll ihop och byggde stora sandslott.
Den yngsta blev jag god vän
med. Vi satt ute och skrev dikter, läste
något eller bara funderade över världen. Han var begåvad men fick inte
läsa vidare på grund av familjens ekonomi och motstånd. Han blev öppet
homosexuell och det passade inte familjen. Han dog ung i matförgiftning, sas
det.
Jag tycker inte att någon skall använda våld som uppfostringsmetod. Men skulle jag än gå tillbaka i tiden och stå på stenmuren skulle jag klippa till utan tvekan.
En patient slank in utan
tidsbokning och begärde abort omgående. Vid undersökning kom det fram att
graviditeten var på vecka 32 så ingen abort var länge möjlig. Hon blev
förbannad. Graviditeten störde hennes planer. Vi skrev in den ovillige blivande
modern till mödravården.
När barnet väl var fött, något för tidigt, promenerade hon direkt ut från förlossningen med barnet mot läkarens inrådan. Vi erbjöd det lågviktiga barnet någon dags observation tillsammans med modern, men hon stannade inte. Modern fick låna kläder för babyn från sjukhuset eftersom hon hade inga babykläder med sig.
Det var den enda gången jag gjorde en anmälan till Socialtjänsten utan att modern var med på det och ville ha hjälp. När hon gick ut från förlossningen med barnet skickade jag ett brev och ett fax, så kallad orosanmälan till Socialtjänsten. Jag vet inte om de tog kontakt med modern.
Jag glömmer aldrig det lilla
barnet med en mor som inte än var gravid ens i tanken.
Att vara gravid innebär: jag
begriper att jag har ett växande barn i min mage. Jag ska föda fram det. Jag
blir en mor till det barnet. Jag skall ta hand om barnet. (Jag struntar nu helt
i hur män känner, de är inte fysiskt gravida även om de ibland kan uppvisa
liknande besvär.)
Graviditet är faktiskt ett
liv som växer. Men, när räknas det som ett självständigt liv? Vem har rätt att
bestämma över graviditet och fostret i en kvinnas kropp? Politiker? Skrikande
opinion? Religiösa tyckare? Männen? Fostret?
Kvinnan ensam?
Abortfrågan blev aktuell en stund i Sverige när SD ville sänka abortgränsen och KD ville stödja samvetsfrihet, dvs en barnmorska kan vägra en av sina arbetsuppgifter: abort. Det blev dock ingen avgörande diskussion, inte ens en fråga om sista abortgränsen.
Men i USA är abortfrågan åter infekterad. En våg av lagändringar på abortgräns och den stora frågan ”vad är liv” pågår i USA. I alla stater i USA är abort tillåten men tidsgränsen kan göra det omöjligt. I vissa Stater lägger man gräns för liv och abort vid hörbara hjärtslag, vecka 6-7 ungefär medan andra Stater som New York vill experimentera med närapå barnamord. Det har hänt att läkare som utför aborter mördas, kliniker stängs och kvinnor får åka utanför delstatsgräns för att genomföra abort. Dock har inte Supreme Court än behandlat de nya lagförslagen vilket jag gissar kommer att ske med tiden. Läs mer om de komplicerade abortbesluten enligt lag i USA. https://en.wikipedia.org/wiki/Roe_v._WadeS
I andra länder som Colombia
och El Salvador kan abort vara förbjudet oavsett skäl som risk för liv och
våldtäkt med fängelse vid misstänkt abort eller till och med för tidig fött
barn som dog.
Att förbjuda abort eller att
göra det svårt så man måste resa till ett annat land/delstat drabbar förstås de
fattiga. I Sverige reste kvinnor till Polen under 60 talet. Då var abort enkel
där, nu är det tvärtemot.
Är det skäligt att ha diskussion om sänkt abortgräns? Tidigt födda barn kan överleva bättre idag än 1974 då nuvarande abortlag tillkom. Tekniken att ta hand om de för tidigt födda har utvecklats sedan dess, likaså tillkom prover som visar sjukdomar hos fostret. KUB provet (kombinerat ultraljud och biokemisk screening) som visar kromosomavvikelser görs i vecka 11 – 14 och fostervattenprov vecka 14 – 15 som bland annat kan visa Downs syndrom. Hur och om gränsen bör sänkas vet jag inte men för mig låter vecka 17+6 rimligt. Vad gör man om barnet som aborteras föds levande? Idag finns chans att barn födda v. 22 -23 överlever, alltså på snudd nuvarande abortgräns.
Men, då kan det uppkomma specialfall som minderåriga med inte upptäckt graviditet, svår sjukdom hos modern eller barnet. Vad gör man då? Oavsett vilken gräns vi har kommer det alltid finnas svåra undantag.
Jag satt några gånger och
höll en abortpatient i handen. De var sena aborter och plågsamma så för
patienten och även för viss personal. Ibland gick det inte snabbt utan fostret
vägrade lämna moderlivet. Det var traumatiskt. Det märkliga var också att flera
abortpatienter ringde efter precis ett år och ville ha tid att prata. Frågan:
om jag inte hade gjort abort dök upp.
Att utreda den sena
abortansökan och hjälpa patienten med intyg till Socialstyrelsen var en av de
svåra uppgifterna på kuratorsjobbet. Halva graviditeten hade gått men nu kantrade livet. Fostret visade sig ha
sjukdom eller Downs syndrom. Mamman kunde själv ha blivit sjuk, sällsynt men
det händer. Barnafadern hade stuckit och då bröt den gravida ihop. Något sådant
kunde orsaka sen abortansökan. När väl tillståndet har kommit finns ingen tid
att grubbla mer. Dessa aborter är dock inte så många, ca 300 aborter beviljas
efter vecka 17+6 dagar. Det sker ca 36 000 aborter före v.18 per år. De flesta sker
dock före vecka 7, ca 57 %, så kallad medicinsk abort som kan ske hemma. Dagen
efter piller används också när de preventiva åtgärderna har misslyckats eller
slarvats med.
Att avbryta graviditet sent
när man har ett foster som sparkar är svårt. Det kan krossa kvinnans liv länge.
Känslan av oduglighet är svår. Vi är inte utan känslor och respekt för liv även
om abort vore den bästa lösningen.
Jag tycker att den svenska
abortlagstiftningen är bra. Ingen som inte vill behöver göra abort oavsett
omständigheterna. Alla som behöver och vill får göra en abort. Dock borde var
och en tänka till angående preventivmedel så abortantalet sjunker. Det är inte alldeles okomplicerat att
göra en abort, varken fysiskt eller psykiskt.
Det sägs att vissa använder abort
som preventivmedel? Hoppas inte, även om jag träffade patienter med 7 – 8
aborter bakom sig. Tänkte du chansa och
ha abort som preventivmedel? Tänkte du man ha abort som din och din kvinnas
preventivmedel? När börjar ens ansvar för en graviditets vara eller icke vara?
Nu har sommaren startat. Det innefattar nya sexuella kontakter, ovälkomna graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar och brutna förhållanden. Kanske också äkta kärlek. En och annan man får ett försörjningsansvar för ett barn han inte tänkte ha. Många kvinnor gör abort. Eller väljer att behålla graviditeten och få ett barn som redan i början av livet saknar en närvarande far. Och, sedan kommer många barn till önskade och älskade från första stund.
Är liv heligt? Nej? Vi skyddar inte liv särskilt väl i världen. Vi tar ihjäl varandra på grund av olika orsaker: osämja, religion, politik, ägande, hat, svartsjuka, olika ismer, slump … Varför skulle ett ofött barn som inte klarar sig utanför livmodern vara heligare? Varför hörs sällan behov av familj och trygghet för de miljoner ensamma barn som redan finns när abortmotståndare demonstrerar?
När börjar liv? När börjar livet för en människa? När är liv värt att skyddas?
Skydda dig. Sex är inte
ofarligt
Den nuvarande lagstiftningen är 1974 års abortlag Den gravida kvinnan har rätt att själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som kan ges på grund av exempelvis att fostret eller kvinnan lider av svåra sjukdomstillstånd.
Omkring 300 abort per år beviljas av Socialstyrelsen efter vecka 17+6. Totalt sker ca 36 000aborter per år vilket motsvarar 19 per 1000 kvinnor i ålder 15 – 44. Ungefär 50 miljoner aborter sker i världen varje år. Av dessa bedömer man att cirka 30 miljoner är medicinsk ”säkra” och 20 miljoner ”osäkra”. Enligt Världshälsoorganisationen WHO, dör 47 000 kvinnor varje år av detta skäl. Även siffran 70 000 döda finns hos andra källor.
