Centerns ungdomsförbund skall strida för de unga som vill ha jobb. De gamla 45 år och uppåt har fikat färdigt på jobbet.
Har du sett några sådana på din arbetsplats? De som bara dricker kaffe? Det känns som finn fem fel. Eller en kränkning mot de kvinnor som arbetar och inte har tid att producera skräp för Internet .
Så centerungdom vill få bort de överåriga 45+ som bara fikar på jobbet. Har de någon uppfattning om hur arbetslivet ser ut idag? Nej, det har inte broilerpolitiker. Ungdom är man mellan 16 – 25. Många av dem studerar eller borde göra det. 16 år gamla med avslutad klass 9 är inte särskilt attraktiva på arbetsmarknaden. Vid ca 20 – 24 år är man ungefär färdigutbildad, men om det är en längre utbildning som till läkare, jurist, magisterexamen eller mer, närmar man sig 30 snarare än 20.
Vid 45 har man inte hunnit varken fika nog eller skaffa pensionspoäng så det räcker. Råkar du bli arbetslös efter 50 och är inte en avdankad politiker blir dina möjligheter till arbete på din kunskapsnivå tämligen begränsade.
På de flesta arbetsplatser har man inte tid att fika. Är du inom vården/ äldreomsorgen får du vara glad om du hinner gå till toaletten. Ja, på mitt arbete i det stora sjukhuset fikade vi på morgonen. Då vi gick genom nya ärenden, planering, svåra patienter och fyllde med ena handen blanketter och höll kaffekoppen i den andra. På eftermiddagen var det språngfika, eller inget alls. Oftast inget alls. Så ser det ut på de flesta arbetsplatser.
Den där Britt- Marie som CUF yrar om finns inte i verkligheten. Däremot finns det nog personer med samma namn eller ålder som har all anledning att vara kränkta.
Kom ihåg kränkningar mot den arbetande befolkningen i medelåldern när nästa val kommer. Du 45 år gammmal, kvinna eller man , glöm inte det fast minnet är kort.
För, de här yngre politikeraspiranterna kommer att ta över med tiden. Att komma till makten utan att ha slickat sig uppåt i ett ungdomsförbund sker knappt. Att ha arbetat i ett yrke en längre tid är också begränsat. Att ha utbildning om hur Samhället fungerar samt de lagmässiga regler som styr arbetslivet är också, tror jag, bristvara. Därför tror man att 45 år gamla kvinnor är pensionsmässiga och bör sparkas från jobbet.
Det borde vara någon sorts kvalitetskrav även på politiker som tio års arbete utanför politikerbubblan. Något produktivt, inte bara narcissistiska floskler utan mening. Inte att spy förakt mot de som försörjer hennes så kallad gärning genom bidrag till ungdomsförbund.
Jag tvivlar också starkt att de unga vill försörja alla sparkade över 45. Eller har C en hemlig kassa för de obehövliga?
C ungdomsförbunds ledare Réka Tolnai säger i en video om LAS att hon kommer att strida för unga som vill få ett jobb.
Inga onödiga sosselagar ska kunna stoppa dig. Vi kan inte ha en lagstiftning som skyddar Britt-Marie, 45, som har suttit kvar i fikarummet i flera år, säger hon .
PS.Hade ingen bild på kaffedrickande kvinna.Det får duga med en man, 76 år som inte hade än slutat arbeta helt utan till och med skaffat sig ett nytt yrke som statist, skådis och modell.
I dagarna har det larmats om usel skrivkunskap hos unga arbetssökande. Arbetsgivare prioriterar de som kan skriva, de andra ratas. Hur är det ens möjligt att elever som har passerat nio år i Grundskolan och kanske tre är i Gymnasiet har bristfälliga kunskaper i läsning och skrivning?
Halvanalfabeter, sa någon. Att kolla på Youtube på Internet behövs inga läs – och skrivkunskaper. Att skicka SMS blir ibland galet men telefonen stavar ju till en.
Har Internet stulit skrivförmågan är en så kallad bra fråga.
Det är inte eoner sedan då datorer anlände som vanlig arbetsverktyg. Nära 30 år sedan blev vi som skrev för hand eller på skrivmaskin överrumplade av en ny arbetsmetod: datorer. Hos en del blev det panik, min sekreterare vägrade. Hon skulle ju pensionera sig året efter. Andra var nyfikna och några få var redan datoranvändare. Jag hade ärvt en gammal dator från sonen. Minns ni de stationära med tjock skärm? Men så klart var jag ingen haj på det och lyfte inte upp handen i datoriseringsmötet när mötesledaren frågade: Har någon använt dator förut?
En man lyfte handen. Han gjorde ett misstag. Han blev ansvarig för datorfrågor och skulle hjälpa oss andra. Han fick en löneförhöjning. Han kunde egentligen ingenting. Men vi andra insåg att personer med datakunskaper var betydligt mer värt än en sjuksköterska och kurator.
Själv tog jag senare European Computer Driving Licence. På kursen fanns några invandrarkvinnor som var analfabeter, skickade dit från AF. Hur tänkte de? Av 40 deltagare i den omgången klarade jag och en till hela kortet. Nej, man blir inte alls expert genom den kursen men jag blev lite säkrare användare. Jag antar att kursen användes av AF som åtgärd och räddningsplanka för arbetslösa.
Så vi tragglade med vår dator. Kan du ta mina patienter också, blev en vanlig önskan från mina arbetskamrater. Patienterna klassificerades nu i datorminne, inte på papper. Utan det kom inga pengar. Så, jag skrev in våra patienter i systemet. Som så många andra hade vi våra inloggningsuppgifter under musmattan. Men vi fortsatte även med statistik på vår gamla vita tavla. Det visade sig att vår avdelning blev den enda som kunde presentera mottagningens verksamhet med rätta siffror. Ingångssvårigheter, sas det.
Det fanns många fallgropar i början både hos sjukvårdens patientsystem och hos användare. Dessutom var virusrädslan stor. Vi fick inte använda Internet. Så jag behövde fortfarande ringa till Försäkringskassan och andra myndigheter för att få de blanketter och information jag behövde i min yrkesutövning. Hemma hade jag ett fungerande virusskydd. Det var liksom A och O i datorhantering.
Detta var på 90 – talet. Det är omvänt nu. Ungdomarna är fast på Internet men kan inte skriva bra. Vi gamla har också Internet men vi använder även de gamla kommunikationskonsterna. Idag kan du knappt fungera i arbetslivet utan att kunna använda en dator. Idag är du nästan ute i kylan om du inte har en dator oavsett åldern. Bara sådan sak som att betala en räkning är närapå omöjligt. Men flertal arbeten kräver att man kan hantera en penna och läsa så man förstår instruktioner med mera.
Internet har inget hemligt Internetspråk. Det är än bokstäver och siffror samt bilder för de vanliga användare.
Vi var noviser på datoranvändning men vi kunde skriva, både handstil och textning. Vi hörde ju till de gamla, de som hade haft krav på läs- och skrivkunskap i skolan. Dessa ämnen hade högst prioritet under min skoltid. Idag slås larm om att elever inte kan skriva läsligt eller ens begripa hur man skriver en mening genom att använda stor bokstav i början och punkt i slutet. Inte ens flera av de studenter som går i högre utbildning skriver begripligt.
Det är helt obegripligt för mig att elever kan vara så handikappade efter 9 – 12 år i skolan.
Det stora skälet till att vi äldre kan läsa och skriva var nog att vi läste böcker och skolarbetet skedde med penna. Bok, penna, papper var arbetsverktygen. Inget Internet fanns ju. Undersökningar visar än att de barn som läser böcker samt har tillgång till böcker i hemmet är barn med fördelar, de blir de smarta barnen. Så Ipad i dagis för treåringar är inte det som löser läs – och skrivproblem? Vem ens kunde tänka så? Har läst om daghem som helt slopat penna och papper.
Sedan beror skolframgången inte bara på skolan. Har barnet akademiskt utbildade föräldrar ligger de bättre till än barn med lågt utbildade föräldrar. De som kan få hjälp hemma med läxor och övrig kunskapsriktad stimulans har bättre utgångsläge än de barn som inte har någon hjälp och skolintresse hemma. Självklart, men dock inte allenarådande. Min far hade gått 4 år i skolan och mor 7 år. Jag har ett drös akademiska betyg utöver min yrkesexamen.
Alla föräldrar borde läsa till sina barn, från pekböcker till Harry Potter. Böcker ska vara en naturlig del av umgänge med barn. Föräldrar borde sätta en penna i händerna på sina barn och visa hur bokstäver bildar ord på papper. Det är inte läge att lämna allt till daghem och skola. Vill man att barn lyckas i skolan är föräldraansvar A och O. Inte bara då.
Internet är ett fantastiskt verktyg och kommer mer och mer dominera all arbete och med det får vi lägre behov av arbetare. Redan nu är det svårt att få något jobb utan gymnasiebetyg och en vanlig fråga är förstås om du kan använda en dator. Använda, inte stirra på Youtube. Datorhantering bör förstås ingå i skolschemat. Men detta ska inte utesluta böcker och penna. Hela hjärnan skall stimuleras. Datorn och Internet skriver inte åt en även om den rättar skrivfel.
Den svenska skolan är i kris och har varit så länge. Kunskapsnivån haltar i jämförelse med andra länder trots att Sverige har högre kostnader per elev på både grundskole -, gymnasie – och högskolenivå än genomsnitten i OECD. Det glädjande PISA resultatet förra året var bara misstag och även bluff. Vissa skolor lät inte de svaga eleverna göra provet och elever med olika diagnoser fick också vara hemma. Så klart stiger resultaten då.
Jag tror att de svenska skolmyndigheterna måste ta en allvarlig funderade över skolan. Vi hade ju en fungerande skola någon gång. Vad är det som har förändrat sig sedan det? Minus Internet. Man kan inte bara skylla på Internet och mobiler. Är det systemfel? Är det den vackra uppfattningen att vi alla är jämlika med betoning på lika? Om det är elever med andra språk än svenska måste vi besluta om de skall lära sig svenska och ligga i. Kanske kan inte alla gå i samma klass utan vi bör återgå till att separera eleverna enligt lärförmågan om inte helt så i vissa ämnen som matte och språk. För vi behöver de smarta, både läsbegåvade, mattebegåvade, praktiska och… alla är inte lika läs – duktiga oavsett vad Regeringen tror. Att ta bort de specialskolor som fanns förr för de mer hjälpbehövande eleverna var ett stort misstag. Att misslyckas totalt i skolan är riskabelt.
Dock har jag inte träffat ett enda barn under min lärartid som inte hade begåvning och förmåga till något bra, fast det inte alltid stod i läroplanen. Men min erfarenhet gäller den gamla försvunna skolan då alla pratade svenska och ”invandrarbarn” var adopterade som små.
Att komma med förslag för skolans förbättring bör jag nog lämna till dagens lärare. Från de skolor som fungerar, för de finns. Vad är det de gör rätt? Vad gör föräldrarna? Vilka elever har de? Eller är hela systemet haltande?
Dagens Industri har uppmärksammat skrivförmågan. Att få arbete utan att kunna skriva är svårt.
Dagens Industris ledarskribent Gustaf Reinfeldt menar att hela skulden för ungas bristande skrivförmåga inte kan läggas på lärarna och skolan. Situationen hade kunnat se annorlunda ut om dagens unga hade läst mer böcker och tidningar, menar han och skriver:
”I dag tillbringar i stället tonåringarna sin vakna tid framför en mobil- eller datorskärm där de inte bryr sig om att använda korrekt svenska när de chattar eller spelar datorspel”.
Novus utförde två undersökningar för Utbildningsradions räkning.
I den ena gjordes runt 500 intervjuer med lärare på högskolor och universitet. Nästan hälften ansåg att unga studenter har dåliga skriftliga kunskaper. I den andra undersökningen svarade drygt 1 000 chefer på vad de anser om skrivförmågan hos unga anställda (18-25 år). 12 % hade flera gånger valt bort en kandidat på grund av dåligt skriftligt språk. 35 procent hade gjort det någon gång. Undersökningarna gjordes i december 2019 och i januari 2020. (Från UR programmet Skrivglappet.)
24 augusti meddelande Arbetsförmedlingen att total 478 934 personer är arbetslösa, motsvarande 9,2 procent. Arbetslösheten bland ungdomar uppgår till 73 340 personer, motsvarande 13,5 procent.
165 000 personer var långtidsarbetslösa i juli. Orsaken är främst det kompetensgap som finns mellan de arbetssökande och vad arbetsgivarna efterfrågar, säger AF. Utan gymnasiekompetens är det svårt att få arbete. Bland de långtidsarbetslösa i juli var drygt 58 000 födda i Sverige. Majoriteten kom från andra länder: ca 17 000 från andra europeiska länder samt knappt 89 000 utomeuropeiskt födda personer, enligt statistik från AF.
Jag kunde
inte prata svenska när jag flyttade till Sverige. Jag fick hjälp i
arbetssökandet av en finne som var bosatt i Stockholm sedan länge. Den tredje
dagen i Sverige började jag arbeta som städerska på en sommarstängt fabrik. Vi var
ett gäng unga finnar som städade. Vi bestämde oss att prata svenska på raster
även om ordförrådet var nästan obefintlig. Vi läste barnböcker och Kalle Anka.
Vi såg svenska filmer. Utanför jobbet hankade vi oss fram på engelska men efter tre månader kunde alla svenska
tillräckligt för att söka nytt arbete.
Jag prenumererade även på en dagstidning. Senare läste jag svenska på
kvällsgymnasiet.
Jag
assimilerade mig. Det skedde ingen integration. Jag blev så ”svensk” jag kunde
trots att jag inte kunde bli det. Jag var född finsk, jag kunde inte födas
åter. Men jag anpassade mig. Jag klagade till och med på vädret vilket är
väldigt svenskt. Jag blev svensk medborgare efter 14 år, det var på grund av
nya omständigheter. (Svenskt biståndsarbete i ett oroligt land.)
Ingen svensk som jag har känt ville lära sig finska annat än enstaka ord. Det var ingen som särskilt intresserade sig för finska seder eller någonting speciellt för Finland annat än i sportsammanhang. Den finska kulturen skiljer sig dock inte så mycket från den svenska. Vi var ju samma land från år 1249 till år 1809. Med tiden blev skiljelinjerna för mig mer tydliga. Finnar älskar sitt land, de är till och med patrioter. Så är inte svenskarna, i varje fall inte utåt.
På min tid
arbetade nyinkomna invandrare mestadels i fabriker, produktion och enkla servicejobb.
Idag är hemtjänst och äldreomsorg en vanlig inkörsport till legal svensk
arbetsmarknad. En stor del av fabrikerna har ju flyttat, inga av mina första
arbetsplatser finns kvar i Stockholm eller ens i Sverige. Löpande bandet är
förgången tid. Det mesta av sådana jobb är automatiserade. Det finns få enkla
arbeten kvar som man kan få utan kunskaper i svenska och noll yrkesutbildning.
Kommuner anställer dock outbildade personer med bristfällig svenska för hemtjänst och äldreboenden. Att ta hand om gamla, dementa och sjuka anses som enkla jobb. En outbildad är billigare än en svensktalande med adekvat utbildning. De gamla får nöja sig. Nu larmar Kommunal om språkförbistring bland vårdbiträden.
När
Kommunens budget läcker pengar drar man in något och det är äldreomsorg, skola
och barnomsorg, de Kommunala skyldighetsområdena. Just nu tänker Danderyd slopa
hemtjänsten helt för det är för dyrt. Privata aktörer får ta över.
Så, att
träffa arbetare inom hemtjänst och äldreomsorg som inte kan svenska är inte
ovanligt. Flera av våra avlösare pratade bristfällig svenska, två kunde inget
alls, bara hej. De var absolut inte några otrevliga personer men språket gjorde
det svårt att vara säker på om vi förstod varandra. Speciellt en dement behöver
väldigt tydligt språk. Han tappar ju ord och innehåll hela tiden. En dement
behöver en talesperson gentemot omvärlden. När min sambo fick plats på ett
demensboende försökte jag prata med sjuksköterskan, den ena av dem. Det gick
inte bra. Vi förstod inte varandra på grund av språket. Det kändes rent av
skrämmande.
Facket Kommunal
anser att språkutbildning är arbetsgivarens ansvar. Arbetsgivare får inte låta
personer som inte kan språket arbeta självständigt, utan handledning och svenskutbildning.
De med otillräckliga språkkunskaper måste få studera svenska på arbetstid. (Sök
själv mer hos Kommunal.) Låter bra, eller? Men det finns inte folk nog att göra
det ordinarie arbetet, ännu mindre att handleda och lära svenska till en
arbetskamrat. Hemtjänst är ett av de stressiga arbetena idag med tajt
tidsschema. Undersköterskor har försökt till och med väcka protester genom
namninsamling och demonstrationer om arbetsförhållandena.
Om Kommunals
önskan skulle bli verklighet måste det till avsevärd personalförstärkning och
det har få om inga kommuner råd med. Det borde vara Statens uppgift att ge
svenskutbildning så fort asylsökanden har uppehållstillstånd. Svenskutbildning
måste vara obligatoriskt, hur man kan annars bli integrerad? Assimilering har
vi ju slopat enligt lag.
Språket ger oss en identitet, kanske mer än passet. Jag är svensk, amerikan, islänning, syrier… jag pratar mitt lands språk. Även en baby gråter och jollrar annorlunda i ett språkområde än i ett annat. Språket förenade oss förr på en plats i världen där vi alla hade något gemensamt: samma språk. Men idag är många länder så multikulturella att språket snarare är den avskiljande faktorn. I nutid då dina grannar kan vara från olika länder ger språket inte längre samhörighet. Vi kan inte prata med varandra. Få integrerar sig. Jag kan säga att många inte vill integrera sig. Det bildas öar av olika folkslag, bostadsområden, rena byar i staden där olika kulturer och språk härskar. Svenska som utländska. Ofta bor de personer som mest ropar på multikulturens lov på de helsvenska dyrare bostadsområdena utan en enda invandrare i sikte.
När jag går förbi ett gymnasium nära mig låter språket ungdomarna pratar som en ny variant. Det är en röra av olika ord ibland liknande svenska ibland något för mig oförståeligt, ord vilka ger sammanhang bara till de invalda. Det låter illa, det är ju gymnasiet. Kanske gängen av främmande unga män i sina huvor skrämmer just genom språket de pratar med varandra? Vi förstår inte dem.
Det påminde om mig en resa till Burma 1978 där i avlägsna byar folk pratade med oss någon sorts pidginengelska. De var extremt vänliga mot oss.
Ca 8
miljoner människor har svenska som
modersmål i Sverige. Två miljoner är invandrare med annat modersmål. Som andra
största språket kommer arabiska, den har passerat finskan, språket som har varit
näst störst så länge Sverige har existerat som nation. En historisk förändring.
Man räknar med att det talas minst 150 olika språk i Sverige. I Världen är
mandarin störst, följt av spanska och engelskan på tredje plats. Dock pratar
folk engelska lite överallt, man kan säga att engelskan är mer universell än de
andra språken.
Jag avundas dem som kan många språk och har lätt att lära sig nya. Jag tycker förmågan att behärska flera språk är en verklig nyckel till världen och att förstå varandra. Om vi nu vill det. Men att inte kunna landets språk, det språk som en majoritet pratar, ställer en alltid på sidan. Jag själv är dålig på språk men behärskar bra två och hyfsat ett samt fattar lite av ett fjärde språk som jag nästan har glömt. Dags att uppdatera det sista språket så hjärnan – kanske – håller ett varv till.
Det finns cirka 6809, eller 7,099-språk, eller är det idag 7111 stycken, för språk dör och föds, som talas i världen. Av dem är 417 nästan utdöda språk, de talas av bara enstaka personer. Bland dessa språk är det många som saknar skriftspråk och bara talas av äldre individer. Om 50 år kommer det därför att finnas betydligt färre språk i världen än i dag. Hur blir det med svenskan? Ett udda språk för fåtal?
Ethnologue är en känd databas som listar översikter över världens språk.
Vi satt i bussen från Courmayer på väg genom Mont Blanctunneln till Chamonix och susade i maklig takt genom den 8,6 meter smala och 11,6 km långa genvägen mellan Italien och Frankrike. Den breda bussen skakade hela tiden mot sidomarkeringarna. Gupp, gupp, gupp. Tunneln är inte dimensionerad för nya maffiga åkdon. Genast när vi kom ut i dagsljuset blev bussen stoppad av flera myndighetspersoner i uniform och in klev en stadig polis. Alla skulle sitta stilla kvar på sin plats. Hon ville se våra pass.
Allmän upprördhet spred sig. Vi är ju fransmän, skrek någon. Jag bor här, sa en annan. Själv svor jag över mitt pass som låg längst in i ryggsäcken, som i sin tur låg i bagageluckan. Hon godtog mitt körkort. Jag såg tydligen inte farlig ut. De som protesterade mot kontrollen knäckte hon med väldigt bestämd ton.
Vi vill inte ha några illegala invandrade här, fräste hon på två språk.
Då blev det tyst och passen flög fram.
När bussen släppte ut oss på busstationen var det första vi såg en muslimsk ganska så risig familj med packning. De vuxna grälade högljutt med varandra och de många barnen tryckte ihop sig till små klumpar. Det såg riktigt illa ut och deras röster följe mig länge när jag gick mot Le Cry och campingen.
Två dagar senare övernattade jag i en refug på grund av uselt väder. Vid middagen satt jag med två män från Singapore. Vi fortsatte vårt samtal efter maten. De två, far och son, arbetade på ett stort internationellt företag med representation även i Sverige. Sonen hade läst om Tour du Mont Blanc i en tidning och de bestämde sig att använda sin tvåveckors semester till vandringen. De gick runt på 11 dagar och var mäkta stolta över det. Fadern, chefen, hade besökt och bott i Stockholm några månader då och då. De hade svenskar anställda även i Singapore.
Deras uppfattning om svenskarnas arbetsintresse var låt oss säga sval. Kineserna hade 2 veckors semester medan svenskarna hade 5 veckor. När fredag eftermiddag kom gick svenskarna hem medan kineserna arbetade kvar även på lördag. Likadant var det på olika större helger. Det var inte konstigt att de svenska företagen inte kunde konkurrera med Asien. Dessutom visste de att den svenska skolan var i dödläge medan Singapore ligger i topplaget på PISA mätningarna.
Den andra saken de var intresserade av var den svenska invandringspolitiken, eller bristen på det.
Hur tänkte Sverige? Det går aldrig att inlemma så mycket folk med så annorlunda kultur, speciellt när det inte finns arbete att tillgå. Vad skulle jag svara på det? Jag hade inte sett något tänkande och bra planering precis. Inte: om vi gör så här så blir det så här. Varför söker inga flyktingar till oss? Frågade sonen. Det är ju närmare för afghaner, pakistanier…
Jag var tyst. Jag tänkte inte på demokrati för det tror jag inte är huvudskälet för asylsökanden, som knappt vet vad det innebär. Nu svarade de i en mun med ett litet leende:
We don´t pay them. Alla måste ordna ett arbete och försörjning själva.
We don´t pay them? Att välja ett land och söka asyl kan inte vara så enkelspårigt som pengar? Eller inte?
We don´t pay them.Kan flyktingsituationen förenklas till fråga om pengar? Knappast. Men det är en del i skälet till att Sverige och Tyskland är målet, inte de gamla Öststaterna eller Ryssland. Om nu någon skulle släppas in i Ryssland. Visst läser vi om dramer när de asylsökande vägrar kliva av bussen när boendet inte var precis femstjärnigt eller mitt i en storstad. Visst klagar de på maten. Visst kommer många aldrig i arbete. Och lusten av svenskstudier är också klent. Jag är så glad att få vara hemma och läsa Koranen, sa någon och försörjningen var bidrag som flöt ändå.
Jag tror inte att asylsökandet kan reduceras till pengar, men det är en del. Flyktingar och affärer = sant. Vi har våra egna vinstföretag. De i Mellanöstern har sina. Jag tror att smugglarbaronerna beskriver möjligheterna som lätt liv med betalning och även villiga svenska blondiner.
Jag tror också att Internet är informativ nog över livet och förmånerna i olika länder. Folk är inte dumma. De yngre män vilka är huvuddelen av asylsökanden vill ha det de tror vi har. De har kanske redan en del, märkeskläder, senaste mobilen men den där gamla svenska drömmen om villa, Volvo, fru – inte hund – är också deras dröm precis som vår. Utöver dem förstås terrorister, låtsasasylsökanden, som vill få annat. Ett eget land där vi nuvarande ägare betalar extra skatt eller flyr annanstans. Där deras lagar styr, inte den klena demokratin vi har.
Larmen går. Men alla larmar för döva öron. Ingen vill vara rasist, det värsta du kan vara utöver att inte vara feminist. Det sunda förnuftet och räkneförmågan är inte godtagbart längre utan en illusion om folkhemmet fast med annat folk och oändliga resurser från ingenstans.
Vi borde kanske inte betala? Alla har rätt att flytta, men, har alla har rätt att kräva försörjning från oss? De som inte kan flytta och är kvar i kriget eller flyktinganläggningar är de främst hjälpbehövande, inte de unga män som vandrar mot oss. De kvarvarande sitter verkligen risigt till. De har inget hopp. Deras samhällen är bara kaos. Det går inte att neka att vissa kulturer producerar mer av det som människor önskar, som hälsa och mat.
Vi köar inte på gränsen till Mellanöstern.
Oavsett hur vi tänker och agerar är folkvandringarna här. Större del av skulden borde flyttas dit där det hör hemma: till de länder/regeringar som inte tillfredsställer folkets elementära behov av mat och skydd samt deras muslimska ”vänner”, som Saudiarabien, vilka lugnt tittar på medan Mellanösterns länder i samma kulturkrets går under. Att hjälpa ingår inte i deras agenda.
När har vi tagit vår rättvisa del är en bra fråga, men det är inte vi längre som har tolkningsföreträde. Det har kidnappats av våra försök att vara snällast.