Etikettarkiv: arbete

We don´t pay them

Publicerat av

Vi satt i bussen från Courmayer på väg genom Mont Blanctunneln till Chamonix och susade i maklig takt genom den 8,6 meter smala och 11,6 km långa genvägen mellan Italien och Frankrike. Den breda bussen skakade hela tiden mot sidomarkeringarna. Gupp, gupp, gupp. Tunneln är inte dimensionerad för nya maffiga åkdon. Genast när vi kom ut i dagsljuset blev bussen stoppad av flera myndighetspersoner i uniform och in klev en stadig polis. Alla skulle sitta stilla kvar på sin plats. Hon ville se våra pass.

Allmän upprördhet spred sig. Vi är ju fransmän, skrek någon. Jag bor här, sa en annan. Själv svor jag över mitt pass som låg längst in i ryggsäcken, som i sin tur låg i bagageluckan.
Hon godtog mitt körkort. Jag såg tydligen inte farlig ut. De som protesterade mot kontrollen knäckte hon med väldigt bestämd ton.

Vi vill inte ha några illegala invandrade här, fräste hon på två språk.

Då blev det tyst och passen flög fram.

När bussen släppte ut oss på busstationen var det första vi såg en muslimsk ganska så risig familj med packning. De vuxna grälade högljutt med varandra och de många barnen tryckte ihop sig till små klumpar. Det såg riktigt illa ut och deras röster följe mig länge när jag gick mot Le Cry och campingen.

Två dagar senare övernattade jag i en refug på grund av uselt väder. Vid middagen satt jag med två män från Singapore. Vi fortsatte vårt samtal efter maten. De två, far och son, arbetade på ett stort internationellt företag med representation även i Sverige. Sonen hade läst om Tour du Mont Blanc i en tidning och de bestämde sig att använda sin tvåveckors semester till vandringen. De gick runt på 11 dagar och var mäkta stolta över det.
Fadern, chefen, hade besökt och bott i Stockholm några månader då och då. De hade svenskar anställda även i Singapore.

Deras uppfattning om svenskarnas arbetsintresse var låt oss säga sval. Kineserna hade 2 veckors semester medan svenskarna hade 5 veckor. När fredag eftermiddag kom gick svenskarna hem medan kineserna arbetade kvar även på lördag. Likadant var det på olika större helger.
Det var inte konstigt att de svenska företagen inte kunde konkurrera med Asien. Dessutom visste de att den svenska skolan var i dödläge medan Singapore ligger i topplaget på PISA mätningarna.

Den andra saken de var intresserade av var den svenska invandringspolitiken, eller bristen på det.

Hur tänkte Sverige? Det går aldrig att inlemma så mycket folk med så annorlunda kultur, speciellt när det inte finns arbete att tillgå.
Vad skulle jag svara på det? Jag hade inte sett något tänkande och bra planering precis. Inte: om vi gör så här så blir det så här.
Varför söker inga flyktingar till oss? Frågade sonen. Det är ju närmare för afghaner, pakistanier…

Jag var tyst. Jag tänkte inte på demokrati för det tror jag inte är huvudskälet för asylsökanden, som knappt vet vad det innebär. Nu svarade de i en mun med ett litet leende:

We don´t pay them. Alla måste ordna ett arbete och försörjning själva.

We don´t pay them? Att välja ett land och söka asyl kan inte vara så enkelspårigt som pengar? Eller inte?

We don´t pay them. Kan flyktingsituationen förenklas till fråga om pengar? Knappast. Men det är en del i skälet till att Sverige och Tyskland är målet, inte de gamla Öststaterna eller Ryssland. Om nu någon skulle släppas in i Ryssland. Visst läser vi om dramer när de asylsökande vägrar kliva av bussen när boendet inte var precis femstjärnigt eller mitt i en storstad. Visst klagar de på maten. Visst kommer många aldrig i arbete. Och lusten av svenskstudier är också klent. Jag är så glad att få vara hemma och läsa Koranen, sa någon och försörjningen var bidrag som flöt ändå.

1250

Jag tror inte att asylsökandet kan reduceras till pengar, men det är en del. Flyktingar och affärer = sant. Vi har våra egna vinstföretag. De i  Mellanöstern har sina. Jag tror att smugglarbaronerna beskriver möjligheterna som lätt liv med betalning och även villiga svenska blondiner.

Jag tror också att Internet är informativ nog över livet och förmånerna i olika länder. Folk är inte dumma. De yngre män vilka är huvuddelen av asylsökanden vill ha det de tror vi har. De har kanske redan en del, märkeskläder, senaste mobilen men den där gamla svenska drömmen om villa, Volvo, fru – inte hund – är också deras dröm precis som vår.
Utöver dem förstås  terrorister, låtsasasylsökanden, som vill få annat. Ett eget land där vi nuvarande ägare betalar extra skatt eller flyr annanstans. Där deras lagar styr, inte den klena demokratin vi har.

Larmen går. Men alla larmar för döva öron. Ingen vill vara rasist, det värsta du kan vara utöver att inte vara feminist. Det sunda förnuftet och räkneförmågan är inte godtagbart längre utan en illusion om folkhemmet fast med annat folk och oändliga resurser från ingenstans.

1224a9362bcc40fe

Vi borde kanske inte betala? Alla har rätt att flytta, men, har alla har rätt att kräva försörjning från oss? De som inte kan flytta och är kvar i kriget eller flyktinganläggningar är de främst hjälpbehövande, inte de unga män som vandrar mot oss. De kvarvarande sitter verkligen risigt till. De har inget hopp. Deras samhällen är bara kaos. Det går inte att neka att vissa kulturer producerar mer av det som människor önskar, som hälsa och mat.

Vi köar inte på gränsen till Mellanöstern.

Oavsett hur vi tänker och agerar är folkvandringarna här. Större del av skulden borde flyttas dit där det hör hemma: till de länder/regeringar som inte tillfredsställer folkets elementära behov av mat och skydd samt deras muslimska ”vänner”, som Saudiarabien, vilka lugnt tittar på medan Mellanösterns länder i samma kulturkrets går under. Att hjälpa ingår inte i deras agenda.

När har vi tagit vår rättvisa del är en bra fråga, men det är inte vi längre som har tolkningsföreträde. Det har kidnappats av våra försök att vara snällast.

Identitet och arbete

Publicerat av

Vad är det som ger vår identitet? Hur byggs det upp och av vilka bitar? Vad väljer vi till och vad väljer vi bort? När man pratar med andra är arbetet en stor del av samtalsämnen. Men vem finns där bakom? Kan arbetet äta upp vårt liv, vara vårt enda uttryck så vi blir en urholkad varelse, med yttre kännetecknen?

Vem är du? Om du beskriver dig vad innehåller beskrivningen? Vad är din identitet? Ditt yrke? Vad är min? Mormor just nu, men vad mer? Vilka är vi – i verkligheten? Hur får vi vår identitet?  Hur påverkar vi barnen till det vad de utvecklas sakteligen till, från livets ömtåliga start tills de lämnar boet? Vilka val har vi mellan barn, drömmar och arbete?

Jag minns en tragisk händelse från förlossningen.  Paniken hade tagit över förlossningsrummet. Den födande kvinnan skrek att hon inte hade tid att vara där. Hon ville att läkaren skulle få förlossningen att avstanna. Var hon rädd? Nej, det såg inte så ut. Hon pratade i sin mobil. Hon hade datorn på knäet. Hon hade affärer att sköta. Hon släppte inte mobilen och efter förlossningen höll hon inte barnet som de nyblivna mammorna brukar göra. Ni vet, som om man aldrig skulle vilja släppa barnet. Hon steg upp omgående för att gå till arbetet och lovade att hämta barnet senare. Hon var inte psykiskt sjuk, hon ledde ett företag. I hennes planering kom barn exakt på den dagen då hon lämnat en lucka i kalendern.

Hon var i kris, men krisen innefattade inte barnet utan hennes identitet. Hon hade, kanske, förlorat en större affär och det kunde hon inte stå ut med. Hon var ett med sitt arbete, där fanns inga nyanser. Hon ville inte ha identitet som mor, inte idag, men kanske den dagen hon vikt för händelsen.

Hur blev detta barns identitet? Blev barnet en som inte finns, osynlig som Det Osynliga Barnet i Mumindalen? Vad blir det av barn som blir övergivna utan förankring redan i moderlivet?

Kvinnliga frontfigurer har tron att man måste klara av allt och samtidigt. Barn får inte hindra yrkeslivet, inte ens ett tag. Män är idealet samtidigt som de är alltings skuld. Regeringen har samma tongångar. Kvinnor kan! Arbete med självförverkligande står högt på agendan. Jämlikhet är honnörsord. Är vi ersättliga som mor och far? Är vi oersättliga i arbetet? Är arbetet den viktigaste existensen vi har? Ibland kan man tro så när orden arbete och arbetslinje ständigt haglar över oss från politikernas mun. Men vi är ersättliga på vårt arbete. Någon annan kan ta över när det behövs. Oavsett om vissa människor lyser klarare på arbetets himmel går världen inte under när deras gärning avbryts eller slocknar.

Ett arbete håller inte oss i handen vid behov. Våra barn är inte utbytbara, arbete är det. I stället att dividera om hur många månader vardera föräldern kan vara föräldraledig från sitt arbete och hur många kronor detta kostar på i kommande pension borde vi prata mer om barns behov.  Det är också ett arbete att ta hand om barnen – ja, när andra utför det.

Även jag har låtit arbetet överskugga livet med barnen. Ibland hade man inget val som ensam mor som behövde öka inkomsten och överambitiös socialarbetare med tron att man hade skyldighet och kunde lösa alla problem.

Forskare betonar vikten av att barn får möjlighet att skapa en god och trygg relation till sina föräldrar genom att knyta an till dem under de första åren. Anknytningsprocessen anses vara av störst vikt under de tre första åren och som allra mest känslig vid ett års ålder. Detta bekräftas bland annat av den framstående anknytningsforskaren John Bowlby. Studier från Barnombudsmannen har dock visat att så många som 30 procent av alla barn i Sverige har en otrygg anknytning till sina föräldrar… Förra året var nästan hälften av alla ettåringar inskrivna på förskola = daghem..

Bryr vi om våra barn?

 

Deltid, världens största kvinnofälla, smaka på det, deltidsjobbare!

Publicerat av

Vad är en kvinnofälla? I debatten är det i regel något som hindrar kvinnan att arbeta heltid, göra karriär och tjäna massor av pengar samt få en fet pension. Detta något är alltid barnen, aldrig viljan eller förmågan. En PK kvinnans högsta önskemål i livet är karriär, utöver förstås att synas i media och prata om sin framgång. Deltid, världens största kvinnofälla, smaka på det, deltidsjobbare!

Mansfälla hör man sällan pratas om men det lär väl vara för mycket arbete, för fet lön och stor tidig pension eller … Vad är barnfällan? Kanske föräldrar som inte har tid och ork att ta hand om barnen?

Är livets mål och mening att lönearbeta och göra karriär? I de flesta arbeten lyser karriären med sin frånvaro, speciellt i de kvinnodominerade yrkena. En undersköterska – Sveriges vanligaste yrke -, barnsköterska, sjuksköterska, kassabiträde, vårdbiträde m fl avancerar vanligen högst till gruppansvarig och får några kronor med i lön.  Inte underligt om den lågbetalda LO kvinnan föredrar att inte göra denna karriär utan väljer att vara hemma med sina små barn och låter den bättre betalda mannen, kanske LO arbetare, jobba. ”Jag är barnsköterska och ska lämna mina barn i dagis för att arbeta på ett annat dagis, så jag är hemma och tar några nattpass på servicehuset i stället,” sa en bekant. Var det ett olämpligt val? Ja, enligt PK feministerna.

Bara kvinnor föder barn. De är gravida i 9 månader. De är inte helt kroppsligen återställda direkt efter förlossningen. De flesta mammor ammar, någon tid i alla fall. Vill åter påminna om graviditeten som den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha, vi har delat kropp med en annan människa. Att vara gravid och få barn påverkar både kropp och själ. Det är inget man hastigt förändrar genom jämlik exakt fördelning av föräldrapenningdagar.  Som f.d. kurator för gravida och småbarnsföräldrar tyckte jag mig se att mamman var klart mer påverkad av graviditet och spädbarnsvård än pappan. Detta skall inte på något sätt förminska pappans del, den är lika behövlig men på annat sätt. (Låt oss inte blanda i denna diskussion män som tar mammans traditionella ansvar redan från förlossningen, de är undantag.)

Det enda sättet att män och kvinnor blir jämställda till millimeterrättvisa är att männen föder vartannat barn, helst den första i familjen. Han skall också amma. Skyll inte på naturen, det måste gå att fixa. Eller sluta hacka på kvinnorna för att de tar alltjämt mer hand om de små barnen än männen. Det finns naturliga skillnader mellan könen. Vad blir det av oss om vi helt förnekar våra biologiska skillnader, vår vilja att tillhöra en familj och släkt och göra allt det obetalda och obetalbara arbete, annat än lönearbete? Det blir oerhört fattigt liv. Om kvinnor väljer frivilligt att arbeta deltid en tid för att hinna göra allt det andra, låt det vara deras val och sluta tvinga på dem offerrollen. Borde inte männen också krympa arbetstiden ett tag för barnens skull och hamna i deltidsfällan?

Många av oss arbetar 40 – 45 år eller mer. Det måste vara tillräckligt. Det måste bli några år även för barnen – eller något helt ickeproduktivt –  utan att PK maffian ständigt hackar på mammorna. Varje sak har sin tid. Deltid, världens största kvinnofälla? Finns det verkligen inget värre eller är PK feministerna helt blinda?