I år var jag extra glad åt Nobelpriset i Medicin. Men först om kvinnor som borde hjälpas till priset. Och kanske till mycket mer i livet och speciellt i Sverige, ett av världens mest jämlika länder.
Jag hoppas på en kvinna, säger reportern i TV när han väntar på resultatet av Nobelpriset i Fysik.
En vuxen man i TV 1, en som skulle kommentera Nobelpriset. Han som hellre såg en kvinna få priset än en man med de mest betydelsefulla forskningsresultat. Hade han fattat vad priset handlar om eller skulle han bara visa sin feministiska rätta sida? Jämlikhet är variabelt i den feministiska världen.
Ganska få kvinnor har fått Nobelpriset i kemi, fysik och medicin, borträknad litteratur, så nu tänker Nobelkommittén ge kvinnor större chanser. De som nominerar kan göra tre nomineringar i stället bara en och på så sätt uppmanas kvinnor att dominera kvinnor. För, även kvinnor har oftast nominerat män. Fy på dem. Vilket uselt systerskap.
Kan nomineringar bero på forskningsresultaten och inte på könet?
Jämlikhet uppnått med nya metoder. Det ligger verkligen i tiden att kvotera in de underprivilegierade grupperna som alltid är kvinnor.
I verkligheten tar det åratals av arbete innan någon kommer ens i närheten av Nobelpriset. De som har vunnit har ägnat sitt liv åt forskning och närapå bott i labbet. Ihärdighet belönas med resultat. Inte kön. Hittills.
Jag var speciellt glad för priset i medicin.
C – hepatit upptäckt belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Det kändes extra roligt på grund av ett patientärende på sjukhuset som tog mig några år. En av mina patienter hade smittats av sjukvården per blodtransfusion som barn. Det var då när anemiska barn gavs blod. Hon hade ingen aning om C-hepatit. Det upptäcktes under graviditeten. Barnet smittades. Nu följe en lång kamp med sjukvården för att få ersättning. Alla dessa papper vi fyllde i, läkarna fyllde i och sedan väntan. Det tog några år. Jag hade redan slutat arbeta när jag läste att patienten och hennes barn hade erhållit ersättning. Hon kunde sedan få behandling när det i sin tur hade utvecklats.
Det är alltid roligt när man begriper vad priset är till för.
Belöna det som är värt att belönas. Det är ändå en kamp mellan flera stora uppfinningar och utveckling av något som är betydelsefullt för det mänskliga livet. Devalvera inte priset. Nobelpriset är en av de få saker i Sverige som än uppskattas i världen.
En kvinna, Andrea Ghes, USA, är bland de tre som får Nobelpriset i fysik i år, helt utan några som helst stödåtgärder. Det handlar om upptäckten av ett svart hål i Vintergatan. Som vanligt ligger USA i täten bland pristagarna.
Nobelpriset i fysiologi eller medicin för år 2020 delas lika mellan Harvey J. Alter, Michael Houghton och Charles M. Rice för deras upptäckt av hepatit C-virus.
PS. Idag delades kemipriset och det gick till två kvinnor. Kvinnor kan om de vill och anstränger sig. Jag hoppas att det inte var en prioritering bland pristagarkandidater.
Bild: Electron micrographs of hepatitis C virus purified from cell culture. Scale bar is 50 nanometers. Courtesy of the Center for the Study of Hepatitis C, The Rockefeller University.
Jag har gjort – igen – en vandring på Sörmlandsleden. Med 62 nationalparker eller naturreservat är Sörmlandsleden problematisk för en tältare. Naturskyddsområden markeras i bästa fall med vita markeringar på trädstammar och det innehåller förbud att tälta. Allemansrätt gäller inte på dessa områden. Lägger man till de av vildsvin uppgrävda områdena, klippor och stenar, tät skog, bebyggelse och vägar blir det en konst att hitta en bra tältplats. När man kommer till en strand, sevärdhet eller vägslut finns det ordnade platser för bilar men förbud att tälta. Det finns alltid plats för bilar.
Man får inte vara gräsen i valet av tältplats.
En vandrare bör inte riskera bli ertappad med tältning på förbjudet område. Ja, det kan bli dyrt. Beroende på vad man anses förstöra på Naturskyddsområden är straffet från dagsböter upp till fängelse i två år. Miljöbrott är straffbart. Att tälta på fel plats är miljöbrott, dock blir det bara böter tror jag. Jag undrar vem som smyger i skogen på natten för att hitta överträdelser?
Det som är befriande med att tälta långt från allting som civilisationen erbjuder är tystnad. Ibland är tystnaden nästan total, man hör sina egna hjärtslag, myggan och när höstlöven faller. På Sörmlandsleden bryts tystnaden lätt. En hackspett. Fågelflock. Älg som passerar i snabb takt. Vildsvin, vars läte inte är snällt grymtande utan nära primalskrik. Och bilar. Ständiga flyget som passerar över en, både civilt och militärt. Men ibland är det tystnad som råder.
Naturen lever sitt liv. Civilisationen lämnar ingen ro. Själv är man besökare som vill ingå i naturen en stund.
Så, hur hittar man en perfekt tältplats?
Utsikt? Inte så väsentligt för i tältet sover man ju. Men visst är det häftigt att ha en vulkan eller alptopp i sikte. Nej, sådant bjuds det inte på Sörmlandsleden. Oftast är det bara skog.
Jag vill gärna ha någonting bakom tältet som en trädstam eller en stor sten.
Plan yta utan stenar och rötter. Inte så lätt i den sörmländska skogen och klipporna. Gran – och tallkottar får man rensa ut. Ja, lite bekvämlighet brukar man få offra.
Ogärna gräsyta, då är tältet blött på morgonen. Men gärna vatten i närheten. Vatten kan bli problem på Sörmlandsleden. Det finns källor men några av de var bara lera nu och vattenkvalitén är ibland tveksam. En klok vandrare har med sig vattenrening och orkar bära mer vatten än dagsransonen.
Så osynligt som möjligt. In i skogen. Bort från leder.
Eller, nästan vad som helst duger när det blir mörkt och trötthet tar över. På PCT sov jag på själva leden i tre gånger när det inte gick att hitta en plats och mörkret föll. Nog har jag haft konstiga tältplatser flera gånger.
Jag har alltid känt mig hemma och trygg i mitt tält. När natten faller i skogen och jag sitter i min sovsäck ätande kvällsmål är jag på rätt plats i livet.
Att tälta är dock för det mesta kortvarigt. Bytbart. Hur väljer vi den platsen vi bosätter oss på? Har vi valmöjligheter? Vilka möjligheter att välja idag har de svenska unga vars föräldrar inte kan lägga en insats för en lägenhet? Vilka valmöjligheter hade de 60 tal personer och familjer som svarade på min annons om uthyrning av lägenhet bara på de första timmarna?
Hur hittar vi vår plats i livet, i samhället, i arbete, bland de andra som också letar efter något stabilt och väsentligt att ha i tillvaron?
Är allt bara en allenarådande slump eller har vi fri vilja?
Vandring i september 2020: Sörmlandsleden etapper: 6:1, 6, 62 – 54, 50:1, 51 – 57.
Översta bilden: Luottolako i Sarek. Bild 1 i galleri från Grönland, bild 2 PCT Oregon, resten Sörmlandsleden.
Min sambo Dick dog 2018 och hans död har förstås inget att göra med corona i äldreomsorgen. Men hur äldreomsorgens åtgärder är i slutet på livet ser lika ut nu som då. De anhöriga underrättas inte. Nu larmar närstående om att de inte har varit delaktiga i beslut som gällde palliativ vård på grund av corona.
Samhällets moral mäts i vården av de späda barnen och de gamla vårdbehövande. De sköraste i Samhället. Moralen är inte god. Barn kan du föda i bilen och äldreomsorgen är ett sparmål och integrationsprojekt.
Min sambo flyttade till sist efter sju års vård hemma till ett äldreboende vi inte hade fått välja. Men min ork var helt slut. Jag besökte dottern och barnbarnen efter hans flytt. Jag såg barnen sist i slutet november, nu var det April. De var annorlunda nu. Allt sker så snabbt i barnens liv. Längden. Frisyren. Kunskaper. Förändringar. 9 år gamla pojken slår mig i kunskapsspel. Pinsamt.
Jag är hos dem i åtta dagar. Jag kommer knappt hem så ringer boendet klockan 7.25 på morgonen. Sambon har lagt av att äta, säger sjukskötaren. De vill ha lite hjälp. Jag åker dit och möter en döende person. Inga förvarningar där inte. Lite hjälp var en omskrivning av att sitta och vakta den döende.
Jag har fotografiskt minne och konstaterar att dricka och godis samt frukt, nu ruttna bananer, är orörda sedan jag lämnade honom före resan. 8 dagar sedan. Puzzlet vi började är också orörd. Han halvligger på stolen och ojar. Han har magrat. Skinnet spänns över benen. Ansiktet är grått. Skägget är inte rakat sedan flera dagar. I munnen finns klumpar av något. Han är torr om läpparna.
Han är klädd i en sjukhusmärkt T – shirt och blöja. Han som alltid var noga med sina kläder.
Passar detta ihop, frågade han. Blir det snyggt så här?
När han inte hade ord nog tittade han på mig frågande och jag sa att han såg bra ut.
Nu har man rent av kränkt honom av bekvämlighet för personalen trots välfylld garderob, även nya kläder som är lätta att tag på.
Han känner inte igen mig. Blicken irrar. Han är någon annanstans.
Det var 20 dagar sedan han flyttade in. Nu håller han på att dö. Ingen ringde till mig. Inte till sonen. Inte till de andra som står på listan med telefonnummer och E-post. Listan hänger på dörren. Det finns kopia i journalen. Någon beslutade att sluta med mat och vätska till honom och ersätta det med morfin. Jag har en fullmakt för hans vård. Jag har inte informerats, frågats eller räknats med som hans företrädare gentemot vården.
Jag borde gräla. Jag borde anmäla hemmet. Jag orkar inte med. Vad skulle det hjälpa till? Nu?
Äldrevården är maktfullkomlig. Han var slut som en aktiv självgående varelse. Han hade blödande magsår. Dement i slutstadiet. Innebär det ordinerad död med hjälp av morfin bestämd av en läkare som inte ens har sett honom. Jag försöker fråga men får inga svar. Jag vet inte om deras åtgärd var det som återstod.
Han håller på att glida från stolen. Två vårdare försöker flytta honom till sittande ställning. Han klamrar sig fast. Den ena svär åt honom. Den andra säger ingenting. Jag fräser till. Senare pratar jag med henne men hon har minsann inte gjort något fel. Hon vet hur man ska göra. Svära åt en patient är normalt. De tar ju i så hårt.
Jag behärskar mig så naglarna fastnar i handflatan.
Ångesten sveper över mig. Jag håller på att falla ihop. Jag skärper mig och försöker få honom att dricka. Han skriker och viftar till.
När den sjukskötare som larmade mig kommer in flyttar vi honom till sängen. Skötaren har varit ledig en vecka och han såg direkt hur det var denna morgon och ringde omgående. Ingen annan orkade lyfta luren.
Eller var han boendets egendom nu?
Kan du sitta vakt eller skall vi ringa in någon, frågar skötaren. Jag stannar. Så, han ska dö nu?
Jag sätter mig på en stol bredvid sängen. Han ser hastigt på mig som om han hade känt igen mig. Han säger några ord till mig, ord som betyder något speciellt mellan oss.
Jag kan inte skriva ut det. Tangenterna lyder inte.
Jag sitter där i tre nätter och en del av dagarna då jag avlöses av andra anhöriga. Döden är lugn? Det vet jag inte. Det yttre säger ingenting om det inre.
Jag läste någonstans att de dementa var till och med lugnare nu under coronatider när de slapp träffa sina anhöriga. Lugna eller deprimerade? Jag tvivlar på nu mera att äldreomsorgen ser skillnaden. Vilken inställning till det viktigaste i livet: våra närmaste!
Under flera månader har inte närstående haft någon insyn i hur deras gamla anhöriga har det tack vare besöksförbudet. Jag undrar om det var lagligt att isolera friska gamla från friska anhöriga? Grundlagen garanterar svenska medborgare fri rörlighet och Smittskyddslagen kan inte använda inlåsning av friska, knappt ens sjuka dementa. Fortsättning följer säkert.
Nu börjar granskningarna av de äldreboenden där gamla dog i covid -19. De innehåller knappt något nytt om hur man behandlar de gamla i vår moderna ättestupa. Men politiker lovar igen att rusta upp det, förbättringspotential som någon sa. Dock finns det bra äldreboenden men även de riskerar att dras med i misstron. Av de tio korttidsboendena sambon vistades i under 7 år var en toppen precis som man trodde att det skulle vara, vissa andra bara en ren katastrof som orsakade besök på Akuten direkt vid utskrivning. Ja, jag anmälde det värsta men Kommunen tyckte jag liknade en kverulant.
Så känslig får man inte vara.
Jag tror att ingenting radikalt kommer att hända med äldreomsorgen. I Kommunbudget finns för många hål. Det bästa vore att hålla sig självgående hemma så långt från politikernas omsorg som möjligt. Men få har råd att bekosta själv något man redan har betalt genom skatten.
Det är skit att bli vårdberoende. Men även politiker kan bli det vilket borde ge eftertanke före.
(Min sambo flyttade in den 21 mars 2018 och dog 12 april 2018. Har skrivit mer om honom vilket du hittar på orden ”demens”, ”äldreomsorg” och ”död” i ordmolnet på sidan hem.)
Från Sveriges radio:
Ekots granskning visar att över hundra personer anmält till Inspektionen för vård och omsorg att deras anhöriga med covid-19, antingen inte fått syrgas eller näringsdropp eller att de inte fått komma till sjukhus.
I stället ska många med covid-19 på äldreboenden, enligt anmälningarna, ha fått palliativ vård. Alltså vård i livets slutskede, vilket i de här fallen ofta ska ha inneburit smärtstillande och lugnande medel.
Ekots kartläggning visar också att när äldre fick vård i livets slutskede uppges i fler än 25 ärenden att de anhöriga varken informerats ordentligt eller involverats i besluten.
PS. Nu släpps det nationella besöksförbudet till äldreboenden. Anhöriga måste visa ansvar, ropas det. Men anhöriga har inte funnits i boendena i månader så de är knappt orsak till smitta. Kanske de anställda och speciellt deras chefer och de politiker som har bestämt ramarna till verksamheter borde ha visat hänsyn?
Gillar du film? Jag har sett flera av de filmer som har fått Oscar, eller har varit nominerade. Som till exempel The Shape of Water, The Artist, The Hurt Locker, Million Dollar Baby, A Beautiful Mind, Birdman, Dansar med vargar och The Revenant. Förstås supervinnaren Borta med Vinden som beskylls av rasism men skulle passa in i de nya Oscars reglerna. En svart kvinna, Hattie McDaniel, i en bärande roll. Ja, hon var absolut makalös och hon vann en Oscar..
Att göra film är inte bara ett sätt att roa oss utan även ett sätt att uttrycka yttrandefrihet. Även i de helt påhittade historierna. I en film kan man väva in mycket, det man vill säga, påverka och det simpla – pengar. Eller bara ge uttryck för sin konstnärliga ådra. Vissa kan det, de som har sådan begåvning att de gör makalösa filmer en efter en. Som mexikanen Alejandro González Iñárritu som vunnit 4 Oscar.
Men nu undrar jag om den konstnärliga friheten är på väg att dö? Att vinna eller bli nominerad en Oscar hägrar för många filmmakare och skådespelare. Det är inte bara en ära, det är pengar och nya möjligheter. Stjärnor föds. Publikens intresse för Oscars har dock dalat med åren. Är detta ett försök att nå ut till nya grupper? Oscars har nämligen förtydligat vad en rättvis film är, med möjlighet att vinna en Oscar. Alltså, för att kunna vinna en Oscar måste man följa jämlikhetsregler då de underprivilegierade grupperna måste ha viss andel i produktionen.
Några exempel av de nya reglerna som börjar gälla 2024.
At least one of the lead actors or significant supporting actors is from an underrepresented racial or ethnic group.
• Asian • Hispanic/Latinx • Black/African American • Indigenous/Native American/Alaskan Native • Middle Eastern/North African • Native Hawaiian or other Pacific Islander • Other underrepresented race or ethnicity
At least 30% of all actors in secondary and more minor roles are from at least two of the following underrepresented groups:
• Women • Racial or ethnic group • LGBTQ+ • People with cognitive or physical disabilities, or who are deaf or hard of hearing
(Läs mer, länk nedan)
Och så blev kvinnor och de med annan hudfärg än vit igen de förtryckta, de sköra, de på något sätt handikappade i att komma fram på egen maskin. De underprivilegierade går före andra, kanske även före de utbildade som kämpar om rollerna i den hårda filmvärlden. Så krångligt det blev.
Om filmens roller innehas enbart av de nu underrepresenterade kan man kvotera in en vit man? Troligen inte.
Är det döden för historiska filmer som försöker berätta en sann historia? En svart man som ska spela min finska bleka far i finska vinterkriget i eventuell ny filmatisering av ”Okänd soldat”? Eller kanske en kvinna? Jag skulle vara modernt sagt kränkt. Hur skulle man klämma in allt som krävs för att vinna, för att ens kunna göra en film och på ett adekvat sätt?(De gav upp att modernisera ” Den okände soldaten”. Finnarna blev för sura.)
Kvoteringsregler finns redan i England. Det ser vi i olika serier. Enligt Brittiska filminstitutet, BFI, skall filmprojekt som söker ekonomiskt stöd fylla minst två av tre nya kriterier.
De krav som ställs är att själva filmen representerar mångfald i fråga om etnicitet, handikapp, kön, sexuella identiteter och socioekonomisk ställning, att det finns mångfald i produktionsteamet, eller att projektet skapar social rörlighet exempelvis genom att personer från underrepresenterade grupper anställs.
Det blir lite som den nya delen av Morden i Midsomer där folk med olika hudfärger och etniciteter har roller för rättvisan skull, vilket blir helt malplacerad på den engelska landsbygden? En svart man i en avkrok som har bedrivit något väldigt engelskt i flera generationer… Det går inte att se den röran. De är inte de enda som försöker få tiden bakåt se ut som tiden nu i en förort.
Jag hoppas att filmindustrin börjar se en Oscar som andra klassens pris och fortsätter producera filmer de vill själv göra, vad vi vill se, glädjas åt, gråta, bli omskakade av. Utan att ha någon sorts sorteringsmaskin som gör allt så rättvist. Oavsett rättvisa ansträngningar, blir det alltid kvar några inte insorterade med speciell ”handikapp stämpel” vilka kan klaga och känna sig kränkta. Att definiera de som förtrycks lyfter fram mer grupper som också anser sig bli förfördelade.
Vilken regissör och producent blir modig nog att stå utanför rättvisesorteringen och bara arbeta med dem han/hon anser som de bästa? Publiken avgör i slutändan. De ser inte och köper inte en film som förolämpar dem på något sätt.
Kul att vara inkvoterad. Att vara den som fick rollen – inte för att denne var bäst och mest passande – utan enligt rättvisesortering. Frikort på utseende och ursprung. Dock finns det inget regel som hindrar folk med annan hudfärg än vit och kvinnor att göra film. Det kan vara marigt i Hollywood – pengar – men alla har fått kämpa i början. Därmed inte sagt att diskriminering inte finns. Det finns säkert regissörer som väljer en vit känd stjärna framför en mindre känd svart. Det finns alltid behov att se utanför sin egen fyrkant.
Jag är säker på att Sverige har också regler för film men ids inte leta rätt på dem nu. Rättvisan är på gång. Folk uppfostras.
