De besvärliga anhöriga.

Min sambo Dick dog 2018 och hans död har förstås inget att göra med corona i äldreomsorgen. Men hur äldreomsorgens åtgärder är i slutet på livet ser lika ut nu som då. De anhöriga underrättas inte.  Nu larmar närstående om att de inte har varit delaktiga i beslut som gällde palliativ vård på grund av corona.

Samhällets moral mäts i vården av de späda barnen och de gamla vårdbehövande. De sköraste i Samhället. Moralen är inte god. Barn kan du föda i bilen och äldreomsorgen är ett sparmål och integrationsprojekt.

Min sambo flyttade till sist efter sju års vård hemma till ett äldreboende vi inte hade fått välja. Men min ork var helt slut. Jag besökte dottern och barnbarnen efter hans flytt. Jag såg barnen sist i slutet november, nu var det April. De var annorlunda nu. Allt sker så snabbt i barnens liv. Längden. Frisyren. Kunskaper. Förändringar. 9 år gamla pojken slår mig i kunskapsspel. Pinsamt.

Jag är  hos dem i åtta dagar. Jag kommer knappt hem så ringer boendet klockan 7.25 på morgonen. Sambon har lagt av att äta, säger sjukskötaren. De vill ha lite hjälp. Jag åker dit och möter en döende person. Inga förvarningar där inte. Lite hjälp var en omskrivning av att sitta och vakta den döende.

Jag har fotografiskt minne och konstaterar att dricka och godis samt frukt, nu ruttna bananer, är orörda sedan jag lämnade honom före resan. 8 dagar sedan. Puzzlet vi började är också orörd. Han halvligger på stolen och ojar. Han har magrat. Skinnet spänns över benen. Ansiktet är grått. Skägget är inte rakat sedan flera dagar. I munnen finns klumpar av något. Han är torr om läpparna.

Han är klädd i en sjukhusmärkt T – shirt och blöja. Han som alltid var noga med sina kläder.

Passar detta ihop, frågade han. Blir det snyggt så här?

När han inte hade ord nog tittade han på mig frågande och jag sa att han såg bra ut.

Nu har man rent av kränkt honom av bekvämlighet för personalen trots välfylld garderob, även nya kläder som är lätta att tag på.

Han känner inte igen mig. Blicken irrar. Han är någon annanstans.

Det var 20 dagar sedan han flyttade in. Nu håller han på att dö. Ingen ringde till mig. Inte till sonen. Inte till de andra som står på listan med telefonnummer och E-post. Listan hänger på dörren. Det finns kopia i journalen. Någon beslutade att sluta med mat och vätska till honom och ersätta det med morfin. Jag har en fullmakt för hans vård. Jag har inte informerats, frågats eller räknats med som hans företrädare gentemot vården.

Jag borde gräla. Jag borde anmäla hemmet. Jag orkar inte med. Vad skulle det hjälpa till? Nu?

Äldrevården är maktfullkomlig. Han var slut som en aktiv  självgående varelse. Han hade blödande magsår. Dement i slutstadiet. Innebär det ordinerad död med hjälp av morfin bestämd av en läkare som inte ens har sett honom. Jag försöker fråga men får inga svar. Jag vet inte om deras åtgärd var det som återstod.

Han håller på att glida från stolen. Två vårdare försöker flytta honom till sittande ställning. Han klamrar sig fast. Den ena svär åt honom. Den andra säger ingenting. Jag fräser till. Senare pratar jag med henne men hon har minsann inte gjort något fel. Hon vet hur man ska göra. Svära åt en patient är normalt. De tar ju i så hårt.

Jag behärskar mig så naglarna fastnar i handflatan.

Ångesten sveper över mig. Jag håller på att falla ihop. Jag skärper mig och försöker få honom att dricka. Han skriker och viftar till.

När den sjukskötare som larmade mig kommer in flyttar vi honom till sängen. Skötaren har varit ledig en vecka och han såg direkt hur det var denna morgon och ringde omgående. Ingen annan orkade lyfta luren.

Eller var han boendets egendom nu?

Kan du sitta vakt eller skall vi ringa in någon, frågar skötaren. Jag stannar. Så, han ska dö nu?

Jag sätter mig på en stol bredvid sängen. Han ser hastigt på mig som om han hade känt igen mig. Han säger några ord till mig, ord som betyder något speciellt mellan oss.

Jag kan inte skriva ut det. Tangenterna lyder inte.

Jag sitter där i tre nätter och en del av dagarna då jag avlöses av andra anhöriga. Döden är lugn? Det vet jag inte. Det yttre säger ingenting om det inre.

Jag läste någonstans att de dementa var till och med lugnare nu under coronatider när de slapp träffa sina anhöriga. Lugna eller deprimerade? Jag tvivlar på nu mera att äldreomsorgen ser skillnaden. Vilken inställning till det viktigaste i livet: våra närmaste!

Under flera månader har inte närstående haft någon insyn i hur deras gamla anhöriga har det tack vare besöksförbudet. Jag undrar om det var lagligt att isolera friska gamla från friska anhöriga? Grundlagen garanterar svenska medborgare fri rörlighet och Smittskyddslagen kan inte använda inlåsning av friska, knappt ens sjuka dementa. Fortsättning följer säkert.

Nu börjar granskningarna av de äldreboenden där gamla dog i covid -19. De innehåller knappt något nytt om hur man behandlar de gamla i vår moderna ättestupa. Men politiker  lovar igen att rusta upp det, förbättringspotential som någon sa.  Dock finns det bra äldreboenden men även de riskerar att dras med i misstron. Av de tio korttidsboendena sambon vistades i under 7 år var en toppen precis som man trodde att det skulle vara, vissa andra bara en ren katastrof som orsakade besök på Akuten direkt vid utskrivning. Ja, jag anmälde det värsta men Kommunen tyckte jag liknade en kverulant.

Så känslig får man inte vara.

Jag tror att ingenting radikalt kommer att hända med äldreomsorgen. I Kommunbudget finns för många hål. Det bästa vore att hålla sig självgående hemma så långt från politikernas omsorg som möjligt. Men få har råd att bekosta själv något man redan har betalt genom skatten.

Det är skit att bli vårdberoende. Men även politiker kan bli det vilket borde ge eftertanke före.

(Min sambo flyttade in den 21 mars 2018 och dog 12 april 2018. Har skrivit mer om honom vilket du hittar på  orden ”demens”, ”äldreomsorg” och ”död” i ordmolnet på sidan  hem.)

Från Sveriges radio:

Ekots granskning visar att över hundra personer anmält till Inspektionen för vård och omsorg att deras anhöriga med covid-19, antingen inte fått syrgas eller näringsdropp eller att de inte fått komma till sjukhus.

I stället ska många med covid-19 på äldreboenden, enligt anmälningarna, ha fått palliativ vård. Alltså vård i livets slutskede, vilket i de här fallen ofta ska ha inneburit smärtstillande och lugnande medel.

Ekots kartläggning visar också att när äldre fick vård i livets slutskede uppges i fler än 25 ärenden att de anhöriga varken informerats ordentligt eller involverats i besluten.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7561304

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4q9V1g/kritiken-mot-aldrevarden-de-aldre-medicineras-till-dods

PS. Nu släpps det nationella besöksförbudet till äldreboenden. Anhöriga måste visa ansvar, ropas det. Men anhöriga har inte funnits i boendena i månader så de är knappt orsak till smitta. Kanske de anställda och speciellt deras chefer och de politiker som har bestämt ramarna till verksamheter borde ha visat hänsyn?

4 svar på ”De besvärliga anhöriga.

    • Nej, nej, nej – håll dig frisk så har du roligare saker för dig. Och, det finns hem även för yngre med alkoholdemens och dit vill ingen.

  1. Det är förfärligt och jag får bara lust att gråta. Så ovärdigt, så omänskligt. Hur kan det vara då illa i ett så pass välmående land som vårt? Så respektlöst?

Kommentarer är stängda.